Sådana här dagar gör vad de kan för att få en att bryta ihop. Att döma av omgivningen och av kommentarer på sociala medier och nyhetssajter är det fler som känner så, nu när FN:s klimatpanel kommer med del två av sin femte rapport. Forskarna säger, mycket sammanfattat, att om ingenting görs nu, kommer det att bli oerhört jobbigt. Överallt på jorden. Först för de fattigaste och mest utsatta, snart nog för alla.

Sannolikt var det fel strategi samma morgon som rapporten släpptes, men jag hamnade vid tidskriftshyllan på Vingåkers bibliotek och råkade börja läsa grannmagasinet Camino. Bläddrade mig igenom den ena efter andra historien bildsatt med glatt hållbarhetsfejs. Där var peppade företagare som hittat sin nisch inom hållbar mat, textilier, kuddar, bingobrickor, jag vet inte vad. Pella Thiel, den fantastiskt inspirerande omställaren, som utmärkt förklarade hur rikt och meningsfullt ett liv kan bli om en förändrar livsstil i grunden.

Och missförstå inte detta som ett försök till ett välgrundat argument: jag vill verkligen inte misskreditera Camino och personer som brinner för känslan av att det är möjligt att göra något. Det är bra! Övertygade individer behövs. Det var bara den här känslan. Känslan av att det är så fruktansvärt meningslöst vad jag gör. För ärligt talat. Visst, jag kan starta någon liten firma och tillverka något som kanske inte behövs, men som i alla fall är tillverkat på ett schysstare sätt än andra saker, som kanske inte heller behövs, eller behövs. 

Visst, jag kan resa till utsatta områden och rapportera genom journalistik om de skriande behoven av förändring.

Men – och här är den där känslan igen – om nu hela världens samlade elit av sjukt insatta, högt uppsatta forskare gång på gång säger: utsläppen måste minska kraftigt nu, och de samtidigt accelererar allt snabbare utan pardon, vad kan en ytte-pytte-liten figur som en själv åstadkomma?

Det här är inte förespråkande av fatalism. Det  är ett konstaterande att jaget, denna underliga konstruktion, riskerar att i dagens ordning fullkomligt drunkna i passivitet. Drunkna i känslan av sin egen betydelselöshet. I en av de värsta av alla mänskliga emotioner: att jag till intet duger.

Därför var det terapeutiskt att läsa Rikard Warlenius i Fria tidningen.

Warlenius efterlyser – utöver IPCC:s tre arbetsgrupper, vilka ägnar sig åt de vetenskapliga grunderna, effekterna och strategier för att minska utsläpp – en fjärde arbetsgrupp av forskare, som sätter ljus på de sociala, kulturella, meningsfulla saker som kan, och som måste, göras, och där forskningen faktiskt inte alls säger att det är mer naturvetenskaplig fakta vi behöver.

”En arbetsgrupp sammansatt av miljösociologer, socialpsykologer, statsvetare, humanekologer och sociala rörelseteoretiker skulle säkerligen kunna sammanställa en delrapport som sätter ljus på denna klimatpanelens blinda fläck. Kanske skulle den börja med att avfärda grunden för mycket av dagens klimatpolitik, nämligen föreställningen om att det är brist på kunskap som skapar politisk passivitet.”

Enligt Warlenius borde en av de självklara frågorna för denna arbetsgrupp vara myten om att människor överlag är oförmögna att tänka långsiktigt eller ointresserade av att förändra sin livsstil.

“Samhällsvetenskaplig forskning tyder nämligen på att det inte är så. De allra flesta av oss vet hur det står till och vill i grunden förändra samhället i klimatvänlig riktning. Problemet tycks i stället vara att vi känner hopplöshet och maktlöshet. Och när vi uppfattar det som meningslöst att göra något skjuter vi frågan ifrån oss och fortsätter som vanligt. Inte för att vi vill ha det som idag, utan för att det framstår som meningslöst att engagera sig.”

För att det framstår som meningslöst att engagera sig. 

Denna dags kalldusch av meningslöshet hos mig kom kanske inte enbart från det faktum att FN-rapporten släpptes eller att den inre dysopikern satte tänderna i individcentrerade reportage. 

Den grundade sig nog främst i mitt inre lilla monster, denna inympade bångstyring som huserar i botten av moderniteten i mig: individualisten. Han som säger att det är jag som måste agera. Jag som borde ställa om, byta bana.

Jag kan inte åstadkomma någonting relevant i klimatfrågan. 

Tillsammans kan vi försöka.

Den 31 mars 2014 begraver jag mig själv som individ.