Där kustens klippor tar slut i djupet, och utanför de rännor där strömmar putsar havsbotten ren från små partiklar, där börjar havets djupa mjukbottnar.

Mjuka bottnar består av material som djur kan gräva i. Materialet kommer med strömmar eller sjunker ner från vattnen ovanför. Ibland är det sand, men ofta är det mindre partiklar som tillsammans med döda plankton och nedbrutna delar av växter och djur, långsamt sjunker och fyller på sedimenten.

Det är lätt att glömma bort de mjuka bottnarna. Här finns inga revbildande koraller, de har sällan den högsta biodiversiteten och här finns inte de inbjudande dykmiljöer som fotograferas i ålgräsängar eller tångskogar. Vi ser dem faktiskt väldigt sällan.

Men om man befinner sig på rätt plats och får möjlighet att studera djurlivet, så visar sig massor av liv i och på de dyiga bottnarna. Det är därför fisken finns här. Och det är därför vi trålfiskar just här.

Stor piprensare, en art som drabbats hårt av den omfattande bottentrålningen i Sverige och som i dag är starkt hotad.

Stor piprensare, en art som drabbats hårt av den omfattande bottentrålningen i Sverige och som i dag är starkt hotad. Foto: Anders Salesjö

Här finns musslor, maskar, sjöborrar och kräftdjur som gräver i bottnarna och syresätter dem. På vissa platser finns sjöpennor, mjuka koralldjur som likt fjädrar eller piprensare sticker upp från bottnarna. På västkusten är sjökockar vanliga, en fiskgrupp med vackra färger och fenor som skulle kunna vara hämtad från tropikerna. Här lever också världens äldsta djur, islandsmusslan som kan bli över 500 år gammal.

De djupa mjukbottnarna utgör de riktigt stora ytorna för fiske efter bottenlevande fisk och skaldjur. Det är här vi trålar vår torsk, vår plattfisk, vår havskräfta och våra räkor. Och just bottentrålningen är mjukbottnarnas stora problem. Genom frekvent trålning har stora områden blivit produktionsytor vars mångfald sakta men säkert utarmats, både när det gäller antalet djurarter men också åldern och storleken på djuren.

Skärmdump från en film där en undervattenskamera fästs inuti en trål som dras längs med botten.

Skärmdump från en film där en undervattenskamera fästs inuti en trål som dras längs med botten. Foto: Greenpeace

Trålborden kan plöja djupa sår i bottnarna och nätkassens underdel krattar bottnen och krossar eller skadar många av bottendjuren. Trålade bottnar är inte livlösa, uppvirvlat bottenmaterial och skadade djur kan locka fram fisk, och den återkommande störningen från trålarna kan även gynna vissa arter som är tåliga eller växer och sprider sig snabbt. Men den trålade bottnen uppnår aldrig sin potential, den blir aldrig en bra livsplats för de långlivade, långsamtväxande och känsliga djuren.

Därför måste vi öka arealen otrålad botten och fokusera på ett fiske som är mer selektivt och hållbart för både arter och bottenmiljöer. Det kommer gynna både bottendjuren, fisken och i längden även fisket.

Text: Jonas Gustafsson

_______

Artikeln är publicerad i senaste numret av Effekt, som har tema biologisk mångfald. Jonas Gustafsson är marinbiolog och bosatt i Skåne.