David Jonstad

440 miljoner ton koldioxid i nya oljefyndet

Oljeplattform i Nordsjön.

 

Det nyupptäckta oljefältet i Nordsjön är – precis som alla medier rapporterar just nu – verkligen JÄTTESTORT.

Aldous/Avaldsnes är en jättelik oljefyndighet. Enligt våra uppskattningar kan den totala upptäckten vara en av de tio största oljefyndigheterna på den norska kontinentalsockeln

säger Tim Dodson, Statoils chef för prospektering, i ett uttalande.

Så mycket som 1,2 miljarder fat olja kan det finnas där nere under havsbotten. Vilket naturligtvis är glädjande för världens bilister. Tyvärr är det nu så att allt är relativt. 1,2 miljarder fat olja låter mycket, men är mindre om man betänkar hur extremt mycket olja vi använder varje dag i den oljedrivna delen av världen: 86 miljoner fat. Det innebär att det nya oljefyndet räcker till max två veckors förbrukning.

I den mån som man också lyckas få upp oljan ur havet. Sådant alltid lättare sagt än gjort. Dessutom, påminner oss bloggrannen Flute, måste man ta hänsyn till att Norge oljeproduktion sjunker snabbt sedan tio år tillbaka. Om man ska bromsa denna produktionsminskning så krävs det att två jättefält hittas varje år.

Lyckorus blir det ändå på börsen för oljebolagen.

Lyckorus blir det inte för en redan sargad planet som redan vrider sig i plågor över den överhettning som för mycket koldioxid i atmosfären innebär.

Ett fat olja konverterad till bensin ger 370 kg koldioxid. Vilket gör att om all olja i det nya norska fältet pumpas upp kommer atmosfären fyllas på med totalt 440 miljoner ton koldioxid. Det är vad de sammanlagda utsläppen i Sverige åstadkommer under nio år.

Skäl att jubla över det nya fyndet?

 

Andra om oljefyndet: Cornucopia

Liten oro, enorm risk

Aldrig tidigare har så mycket stått på spel som just nu. Hela det finansiella systemet, uppbyggd på billiga krediter, riskerar att rämna. Någon som är seriöst orolig?

Om du svarar ja tillhör du en minoritet. Endast sju procent av svenskarna är mycket oroliga för sin privatekonomi. 21 procent är lite oroliga, 72 procent är inte oroliga alls eller säger varken eller (SVD).

Jag är mycket orolig, inte bara för hur det en poteniell ekonomisk depression skulle drabba samhället, men också för vad som händer i en kris med människor som är helt oförberedda. I dag skriver jag en krönika om detta i Sydsvenskan, "Vi behöver en mental beredskap för den finansiella kollapsen".

Särskilt illavarslande är att så många är skuldsatta upp över öronen genom sitt boende. Senaste siffrorna från Mäklarstatistik visar att bostadspriserna sjunker. Bostadsrätterna backar fyra procent de senaste tre månaderna. Luften håller på att pysa ut ur bostadsbubblan. Det bästa vi kan hoppas på nu är att alla de skuldrelaterade bubblor som är på väg att spricka drabbas av pyspunka snarare än ett stort poff. Så att folk hinner amortera ner sina skulder.

På lite längre sikt lär känningarna av tillväxtens slut bli än mer påtagliga än att skuldbubblor smäller. Det mesta i vårt moderna samhälle kommer att utmanas av krympande krediter, krympande energitillgångar, krympande resurser och ett instabilt klimat. Jag vill varmt rekommendera en intervju med en av de mest intressanta tänkarna på dessa områden just nu, Nate Hagens, tidigare redaktör på The Oil Drum. Hagens kopplar ihop flera av de stora kriserna och drar de självklara, men lätt tabubelagda, slutsatserna. Intervjun är gjord av Chris Martenson, vars sajt är väl värd ett besök.

Ett klipp ur intervjun med Nate Hagens:

Well, growth is a component of everything in our system. So I’m not necessarily calling for a stock-market crash in the next decade, but I am calling for within the decade we probably won’t have a stock market. That’s a scary thing to contemplate, but this entire system is based on more every year, and we’ve extended the system by a decade or more by little bells and whistles and allowing people to buy houses with no money down and the repeal of Glass-Steagall. And since 2008, the crash in private and household credit has been made up by government stepping in and providing 11% of our GDP just from deficit spending. And that bullet has now been spent. So the whole thing starts to unravel once they’ve spent all the bullets they have. And I don’t know that it really matters, really; stocks go down 10% or 50% or 100%, we have to restructure the way that we think about society. Competing for nominal, digital wealth is going to go away as the main cultural objective.

Bloggrannar: Cornucopia om alternativrörelsen som skapar en försörjning utanför tillväxtekonomin, Vidsynt om rapmusik bakom kravallerna i England, Flute varnar för kraftig börsnedgång i USA

Max Keiser förklarar skuldkrisen

Det är inte lätt att följa med i vad som händer just nu i världsekonomin. Att förstå innebörden av de siffror och uttalanden av fladdrar förbi kräver en förmåga att översätta det ekonomiska fikonspråket till ett språk som man själv talar. Max Keiser är en före detta aktiemäklare som sedan många år använder sina kunskaper om finansvärlden till att avslöja vad som egentligen försigår där. I den egna showen The Keiser Report (sänds två gånger i veckan i tv-kanalen Russia Today) agiterar Max Keiser vilt mot finanseliten, medan han med hjälp av sidekicken Stacy Herbert förklarar vad som ligger bakom rubrikerna i världens finansmedier. Ibland framstår han som lite väl galen och skrikig, men har oftast rätt kloka åsikter och alltid intressanta gäster.

Max Keiser har också en väluppdaterad blogg om skuldkrisen, ofta lite väl tyngd av uppmaningar om att köpa guld...

Showerna är alltid värd att kolla på, men särskilt just nu när beskeden om vad som är på gång är många och svårtolkade. Här är den senaste:

Evig uppgång är ingen naturlag

Det blev uppstuds på börsen efter att amerikanska centralbanken lovat hålla styrräntan kring nollan två år framåt. Det kanske inte är så märkligt att det skapar en viss glädje, men det är lite beklämande att inte ens en rejäl kris verkar kunna få folk att ifrågasätta grundproblemet.

En styrränta på noll procent innebär att skuldsättningen kommer att öka. Det vill säga, att den globala lånebubblan kommer att blåsas upp lite till, för att inte spricka. Vilket naturligtivis bara skjuter problemet på framtiden och gör att den ekonomiska kollapsen blir än värre när den ofrånkomligen inträffar.

Som den förre tyske finansministern Peer Steinbrück har uttryckt det, att hantera en skuldkris med nya skulder är som att bekämpa eld med mer eld.

Dessutom är det på kort sikt inte alls säkert att detta får så stor effekt. Det är ett tecken på desperation att den enda åtgärden som världens mäktigaste centralbank lyckas prestera för att blidka marknaden är att säga att räntan inte kommer att höjas. När den finansiella oron i USA började 2007 låg styrräntan på 4,75 procent. Styrräntorna var också höga i Europa vilket gjorde att man hade betydligt bättre verktyg att till för att avvärja den akuta krisen.

I fall börserna återigen vänder neråt är frågan vilken nästa desperata åtgärd blir. Att starta sedelpressarna verkar ingen vara särskilt lockad av, om det ens skulle fungera som lösning.

Det ser helt enkelt som om världen är på väg att gå bankrutt, vilket är den analys som görs av tyska Der Spiegel.

I viss mån verkar krisen faktiskt göra det lite lättare att rucka på en del invanda föreställningar. Så som myten om den eviga tillväxten. I dessa dagar kan man faktiskt läsa en krönika i Aftonbladet som så tydligt förpassar dagens tillväxtbaserade konsumtionssamhälle till historien:

Som icke-ekonom kanske man borde hålla­ truten och hålla tummarna, men det är svårt att inte oroas över världsekonomins spasmer.

För en sak vet man ju. Det är klart att det inte håller i evighet

Sedan andra världskriget har vi levt på världens socker­topp, på den globala pyramidens allra översta del där vårt västerländska välstånd kommit att bli en självklarhet som rinnande vatten eller ny bil vart tredje år. [...]

Vi har varit världens mest bortskämda människor. Plötsligt är vi världens mest vettskrämda.

Andra håller sig kvar i framstegsmyten. I gårdagskvällens Aktuellt intervjuades Gösta Carlberg, chefredaktör för Aktiespararen. Han förklarade att börsen alltid går upp. För så är det bestämt av naturen:

Det är en naturlag att man som investerare måste få mer betalt för att man tar risk på aktiemarknaden. En aktieägare ska över tid tjäna mer pengar än en som har pengarna på bankboken.

Notera orden "måste" och "ska". Det är bara så det är. Något annat kräver inget mindre än att totalt omvärdera sin syn på hur världen fungerar.

För vad är alternativet till att placera pengarna i den ständigt expanderande ekonomin, frågar sig Gösta Carlberg, "att sätta pengarna på bankboken kommer inte att ge särskilt många kronor".

En nykter röst i form av Pär Magnusson på Royal Bank of Scotland sågar rådet att "sitta still i båten", behålla sina pengar på börsen och inte låtsas om den stora risken för en fortsatt och långsiktig nedgång. Han förklarar att om man hade köpt amerikanska aktier innan börskraschen 1929 så hade man fortfarande 1985 inte sett sina aktier gå upp i världen, inflationen borträknad.

Det är bra att sitta still i båten, men inte om båten håller på att sjunka som Titanic.

Den verkliga naturlagen är att sådant som skickas upp i luften till slut kommer ner. Det gäller också för ett ekonomiskt system drivet på ändlig fossil energi.

Bloggrannar: Flute om det faktum att det till stor del är datorer som står för börshandeln nuförtiden, Cornucopia spår fortsatt nedång på börsen.

Varning för domedagsprofeter (som nästan har rätt)

Ekonomisk kollaps. Senast juli 2011. Så löd varningen redan i april, utfärdad av författaren och kollapsbloggaren Michael Ruppert. Hans argument för detta var att katastrofen i Japan, med händelserna i Fukushima i centrum, skulle innebära stora störningar i det industriella försörjningssystemet och slå hårt mot många företag. Vilket sedan skulle sätta sitt avtryck i företagens ekonomiska rapporter, vilka ligger till grund för hur aktierna i dessa företag handlas.

Se till att ordna upp er privata ekonomi och gör er redo för en djup ekonomisk depression, förklarade Ruppert.

Jag tror inte att vi kommer att leva i närheten av den typ av samhälle som vi har haft, den civilisation som vi har haft, när vi kommer fram till hösten 2011.

Jag har aldrig tidigare varit så säker på något som jag är på detta. Detta är en väldigt allvarlig varning.

Visst fick många företag problem efter Fukushima, särskilt inom bilindustrin som var beroende av komponenter som tillverkades i fabriker som förstördes av tsunamin eller jordbävningen. Men det blev inte så allvarliga störningar som Michael Ruppert, och många andra bloggare, förutspådde.

Jag har länge varit skeptisk till de bloggare som verkar ha satt i system att alltid spå en ekonomisk kollaps ett halvår framåt i tiden. Särskilt sådana som Michael Ruppert som lever på att folk betalar för att få ta del av hans analyser.

Ordet domedagsprofet brukar reflexmässigt slungas ut så fort någon ifrågasätter tron på en eviga uppgång (jag har blivit kallad domedagsprofet åtskilliga gånger), men i Rupperts fall är etiketten faktiskt inte helt missvisande. Precis som religiöst motiverade profeter präglas Ruppert av att tvärsäkert kunna presentera en exakt deadline och ett löfte om en mer eller mindre total undergång när denna tidpunkt väl inträffar.

Sedan jag hörde Rupperts domedagsbesked har jag tänkt skriva en raljant bloggpost om fenomenet med personer som å ena inser hur oerhört komplext det ekonomiska systemet är, men som å den andra sidan tror sig förstå precis hur det kommer att utvecklas.

Nu har deadlinen passerats och världen har fortfarande inte drabbats av ekonomisk härdsmälta. Ändå är det inte helt lätt att raljera över Rupperts varning. Det är kraftiga ras på världens börser, London brinner, guldpriset slår igenom alla tak, massiva nedskärningar är på väg att genomföras i USA, Grekland, Italien, Spanien och många andra länder.

Den som spådde att den globala ekonomiska kollapsen skulle inträffa sommaren 2011 ser nästan ut att få rätt ändå. Även om jag tror att det är troligare att kollapsen kommer att skjutas ytterligare en bit in i framtiden.

Men oavsett vad har Ruppert faktiskt rätt i grunden. Till syvende och sist avgörs det ekonomiska systemets öde av om den ekonomiska tillväxten kommer att kunna tuffa på framöver eller inte. Eller snarare, vad människor som har ekonomisk makt tror om tillväxtens framtidsmöjligheter. För trots allt inser de flesta att den enorma skuldbomben som riggats de senaste decennierna bara kan desarmeras med hjälp av fortsatt stark tillväxt. Om ens då.

Permanent hög arbetslöshet, skyhöga oljepriser, fallande inköpschefsindex och andra tecken ger en hint om att tillväxten kanske trots allt har kommit till vägs ände. Det räcker för att skicka börskurserna neråt, alldeles oavsett om kreditbetyget sänks för USA. Nu återstår att se om det går att blåsa in lite nytt förtroende för tillväxten, så att det globala pyramidspelet kan fortsätta ett tag till.

Michael Rupperts varning från april:

Peak oil på SVT Debatt

Jag skriver om peak oil på SVT Debatt i dag. Denna gång utifrån frågan: Varför har samhället så svårt att till sig varningarna om en stundande oljekris och dess konsekvenser?

Artikeln utgår delvis från den brittiska peak oil-rapporten som jag skrev om igår.

Artikeln har fått rubriken Den arabiska våren ett bevis på att oljekrisen redan har börjat.

Se också Mikael Hööks artikel på samma sajt, om Danmarks och Norges sjunkande oljeproduktion. Fler artiklar i ämnet är på gång.

Mer peak energi: ASPO-bloggen om energibrist i Kina. Cornucopia skriver om Magnus Redins bok När resurserna sinar.

Tjänstemännens peak oil-varningar avfärdades av ministrar

Brist på billig olja, som en följd av peak oil, kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser och leda till social oro. Detta scenario försökte tjänstmän på Storbritanniens energidepartement varna sina ministrar för, men avfärdades som "alarmister", skriver The Ecologist.

Varningarna utfärdades i rapporten "Report on the risks and impacts of a potential future decline in oil production" som gång på gång stoppades, men som nu till slut har släppts. I rapporten konstaterar författarna att det är omöjligt att säga när världens oljeproduktion börjar minska, men att "om peak oil inträffar före 2015, skulle det ha betydande negativa ekonomiska konsekvenser för några av de största importörena av varor och tjänster i Storbritannien, med en negativ påverkan på hela den brittiska ekonomin på längre sikt".

Dessa varningar är i sig inte särskilt uppseendeväckande. De är rentav väldigt milda i jämförelse med vissa militära rapporter. För alla som intresserar sig för världens framtida energiförsörjning är det närmast en självklarhet att de ekonomiska konsekvenserna blir stora om oljeproduktionen minskar. Och social oro orsakad av oljebrist är ju precis vad som sker i arabvärlden just nu. Det som däremot är nytt är att statliga tjänstemän så tydligt uttalar dessa varningar. Även om de gör det för politiker som har sina huvuden djupt nerkörda i sanden.

I Sverige däremot har (med några få undantag) både politiker och tjänstmän valt att betrakta peak oil som något antingen verklighetsfrånvänt eller irrelevant. Det finns, vad jag vet, inga exempel på anställda inom myndigheter eller departement som har förmågan att göra en korrekt analys av världens energiförsörjning och som samtidigt besitter tillräckligt med makt/mod att uppmärksamma politiker på detta.

Energimyndigheten är skräckexemplet. Vilket är extra allvarligt eftersom i princip alla energipolitiska beslut som tas görs utifrån underlag från Energimyndigheten.

Söker man på Energimyndighetens hemsida, får man upp fyra träffar på peak oil:

1) Anders Wijkman varnar för kommande energikris i en intervju i myndighetens tidning Energivärlden.

2) En rapport om etanolprocesser (där en framtida peak oil används för att motivera etanolsatsning)

3) En rapport om olycksrisker i framtidens energisystem där det berättas (när peak oil nämns) att oljan kommer räcka i åtminstone 40 år med nuvarande förbrukning.

4) En rapport från 2006 som är skriven för att bemöta peak oil-argumenten.

Den senare är praktexemplet på en myndighets totala brist på självinsikt.

I rapporten konstateras till exempel att trots snabbt ökande efterfrågan på olja finns ingen risk för brist: "Under överskådlig tid, åtminstone de närmaste 30 åren, kommer oljetillgångarna att täcka prognostiserade behov".

Med denna analys i ryggen spår man hejvilt kring oljepriset. Efter 2010 kommer troligen oljepriserna att sjunka kraftigt. "Ett långsiktigt råoljepris i intervallet mellan 30 till 40 $/fat förefaller långsiktigt rimligt", står det i rapporten. Först kring år 2030 kan man tänka sig att oljepriset har stigit så pass mycket som till 60 dollar/fatet.

Efter att rapporten getts ut steg oljepriset konstant upp till 147 dollar sommaren 2008, varefter finanskraschen sände priset ner till 50 dollar. Därefter har priset (i takt med världsekonomins återhämtning) stigit igen och nu etablerat sig kring 117 dollar. Tre-fyra gånger högre än Energimyndighetens prognos.

Förtroendet för Energimyndigheten i frågor som handlar om energiförsörjning borde vara förbrukat sedan länge. Men jag förstår mycket väl varför så få inom politiken bryr sig. De svenska tjänstemännens rapporter är – i jämförelse med de som skrivs av deras brittiska kollegor – mycket trevligare att göra politik utifrån.

Business as usual – ända in i kaklet.

Så utvecklar sig grekkrisen

Här är ett snabbt mediesvep som kastar lite ljus över läget i Greklandskrisen. Vi har i dag lagt upp intervjun med Nicole Foss från Effekts temanummer om finanskriser. Nicole Foss ger en bra introduktion till de större skeenden som Grekland är en del av.

Senaste nytt från Grekland är att regeringen är ombildad och att man gjort "en överenskommelse" med tyska och franska banker om att skjuta betalningar på framtiden.

 

Cornucopia förklarar hur marknadsbubblor fungerar genom grafiken nedan. Först en fas när de "smarta pengarna" börjar placeras på marknaden, sedan fasen när de stora institutionerna kliver in och sist bubbelfasen, när allmänheten försöker bli vinnare på uppgången:

Entusiasmen flödar, vilket går över till girighet när andra ser vilka stora vinster som gjorts i sektorn. Sedan startar självbedrägeriet där man börjar prata om upp! Upp! UPP! med olika motiveringar.

Och sedan når man toppen. Den nya ekonomin. Superkonjunkturen. Bostadspriserna i Stockholm kan bara gå uppåt. Den här gången är det annorlunda. Det här är faktiskt ett paradigmskifte, gamla regler gäller inte längre.

Därefter kommer kraschen, i två steg, med en kort period av uppgång däremellan (det är den vi befinner oss i nu om denna teori stämmer). När den verkliga paniken sänder priserna brant neråt landar marknaden till på slut en nivå under där den var när bubblan började blåsas upp.

Jonas Sjöstedt (v) kommenterar EU:s hantering av krisen:

EU:s krispolitik har misslyckats katastrofalt. Risken för spridningseffekter är stor om Grekland ställer in betalningarna. Trots det är det tabu att tala om skuldavskrivningar och om att euron är en misslyckad valuta när EU:s toppar möts. Frågan är hur man då ska kunna finna lösningar. Det enda som kan ordineras är nya neddragningar som spär på recessionen och den katastrofala arbetslösheten.

E24:s krönikör Per Lindvall skriver att EU och IMF köper sig tid, men att risken är stor för en ny akut kris inom några månader:

Därmed fortsätter EU och IMF den nu drygt årsgamla taktiken att ”sparka den grekiska stenen nerför gatan”. Risken är stor att den såväl hamnar i ett nytt hål inför nästa utbetalning i oktober och att den plockas upp och kastas in i det europeiska glashuset. För kravet på ytterligare tuffa beslut från ett allt mer oregerligt Grekland finns kvar.

Flute gör en spekulation om hur fallet för Grekland kommer att se ut:

  • Juni 2011 - efter en långbänk i parlamentet lyckas man inte få ihop ett tillräckligt bra åtstramningspaket.
  • Juli 2011 - IMF och EU meddelar att man inte kommer att göra fler låneutbetalningar till Grekland, då de inte uppfyllt villkoren. Statsbankrutten är ett faktum, men man behåller trots det euron och EU och ECB tummar ännu mer på sina regler för att det hela ska fungera hjälpligt.
  • Augusti 2011 - Pasok-regeringen tvingas avgå i det kaos som vidtar och nyval utlyses.
  • Oktober 2011 - efter nyvalet återkommer Nea Demokratia till makten och försöker med fagra löften vinna folkets välvilja. De har full uppbackning av övriga EU-länder för att försöka återskapa något slags ordning i landet, detta trots att övriga EU-länder har fullt upp med att försöka få koll på alla dominoeffekter av Greklands statsbankrutt.
  • Mars 2012 - efter fem månader av ekonomiskt sammanbrott och kravaller har den grekiska militären fått nog och tar makten i en kupp. Övriga EU reagerar med att utesluta landet ur unionen (och euron) men det struntar den nya regimen i. Egentligen tycker EU-ledarna att det är ganska skönt att bli av med Grekland, men ingen säger förstås det officiellt. Retoriken handlar om militärjuntans hemska brott mot de mänskliga rättigheterna, men inget annat land ingriper.

UPPDATERING:

Se också den nattsvarta analys som görs av Jonas Thulin som är chef över Global Alpha Strategy på Nordea.

Riskerna är betydligt större än vad folk tror och diskuterar för tillfället. Situationen i Europa, även bortsett från Grekland, är så pass allvarlig och hela konjunkturbilden i Sverige har försämrats
kraftigt väldigt fort.

Med andra ord: svensk ekonomi har redan ”peakat”, europeisk ekonomi har redan ”peakat”, tysk ekonomi är redan på väg ner mot nolltillväxt och vi tror att tillverkningsindustrin kommer att växa negativt i Europa inom ett par månader.

Nicole Foss visar vägen ut ur bubblan

Denna artikel är tidigare publicerad i Effekt nr 1/2011. Artikeln ingick som en del i ett tema om finanskrisen.

 

Problemet med bubblor är att så få ser dem förrän de spricker. Finansanalytikern Nicole Foss – nu på Europa-turné – skapar skräckfyllda aha-upplevelser när hon förklarar hur bubbelekonomin fungerar för vanligt folk. Hennes främsta råd: gör dig skuldfri nu.

När jag ringer upp Nicole Foss för att prata om den stora finansbubblan har jag just avslutat ett samtal med en mäklare. Samma dag har jag och min flickvän fått ett hyreskontrakt – äntligen kan vi sälja bostadsrätten och kliva ur bubblan.

Å ena sidan är det en befrielse att bli skuldfri efter att i flera år oroat sig för de rejält uppblåsta bostadspriserna, å andra sidan finns en tvekan eftersom vi trots allt trivs i vår bostadsrätt och egentligen inte har något skäl att flytta, särskilt inte till en lägenhet där månadskostnaden är högre.
På sätt och vis hade det varit enklare att göra som den stora massan: planera utifrån att ingen bubbla existerar, att det ekonomiska systemet kommer att hålla ihop och att Anders Borgs fasta hand styr oss förbi alla grynnor.

Jag behöver inte fråga Nicole Foss om hon tycker att vi har tagit rätt beslut. Men jag undrar hur det kommer sig att en majoritet kan vara så övertygade om att det inte är en enorm risk att ha miljonskulder till banken.

– Problemet är att när folk är mitt i bubblan kan de inte se den. Det är samma sak i Kanada som i Sverige. Folk säger: ”Vad menar du? Allt är ju bra. Det finns inga problem.” Men skillnaden är slående när jag till exempel pratar på Irland. Där vet alla exakt vad det handlar om. För de ser just nu hur hela deras ekonomi faller ihop. Bostadspriserna på Irland har halverats.

I sina föreläsningar upprepar Nicole Foss om och om igen: ”Gör dig skuldfri.” Hennes analys säger att världen är på väg mot ett ekonomiskt sammanbrott som på många sätt är värre än depressionen på 1930-talet. Hon beskriver den globala ekonomin som ett gigantiskt pyramidspel, uppbyggt med pengar som skapats genom bankernas frikostiga utlåning (se artikeln ”Så blåser man upp en bubbla”). När förtroendet för detta pyramidspel brister kommer ekonomin att rasa och mängden pengar i samhället att minska drastiskt.

Med mindre pengar i omlopp blir varje krona mer värd samtidigt som det blir svårt att få lån. I kombination med att räntorna skjuter i höjden kan man räkna med att priset på särskilt bostäder sjunker som en sten. Den som har köpt sin bostad med stora banklån riskerar alltså att hamna i en rävsax. Skulden till banken blir mer värd, räntekostnaderna ökar och möjligheten att sälja bostaden utan att göra förlust försvinner.

– Att vara skuldsatt är extremt farligt. När priserna kollapsar riskerar du att hamna på minus. Det vill säga: dina tillgångar försvinner samtidigt som du har stora skulder kvar.

Samtidigt, menar Nicole Foss, blir det i en kraschad ekonomi svårt att hålla igång den globala handeln, inte minst den handel som försörjer världens rika länder med mat och energi. Resultatet: kostnaderna för människors mest grundläggande behov – mat, energi och bostad – riskerar att stiga kraftigt. Och som om det inte vore nog försvinner en stor del av statens skatteintäkter, vilket gör att välfärdssystemen krackelerar. Det är inte konstigt att folk lämnar NicoleFoss föreläsningar med en vitare ton i ansiktet än när de kom dit.

Bevakningen av finanskrisen går ofta över huvudet på den som inte är insatt i ekonomi. Hur många kan dra slutsatser utifrån att räntorna på portugisiska statsobligationer stiger med fyra procent eller att priset på silver nästan fördubblades förra året? Det Nicole Foss lyckas med är att plocka ner diskussionen om finanskrisen så att den träffar folk i magen. Särskilt som hon ger sina föreläsningar med ett självförtroende och den pedagogiska utstrålningen hos en erfaren lågstadielärare.

Det förklarar varför hon det senaste året har väckt så stort intresse. Hon har turnerat flera varv både i Nordamerika och Europaoch tillbringat åtskillig tid i medieintervjuer. Ändå står inte Nicole Foss på någon tung plattform. Hon har en spretig bakgrund med studier i både biologi och juridik. Hon har studerat östeuropeiska pyramidspel men framför allt forskat på energisystem. Större delen av sitt liv har hon bott i Storbritannien, tills för tio år sedan då hon och familjen sålde sitt hus och i stället köpte en gård i Kanada. Under en tid var hon redaktör på sajten The Oil Drum, men valde för några år sedan att starta en ny blogg, The Automatic Earth, där hon och hennes skrivpartner fokuserar mer på hotet från en finanskris än en kris orsakad av sinande olja.

– Den billiga oljan har gjort det möjligt att blåsa upp den enorma bubblan som vi befinner oss i. Men det är inte brist på energi som är det mest akuta. Problemet som kommer först är att ekonomin kraschar och att det därefter inte kommer att finnas så mycket pengar. När samhället väl börjar återhämta sig efter en krasch blir energibristen den stora frågan, tillsammans med klimatförändringarna, säger hon.

Så, för att backa bandet, hur hamnade vi egentligen i den så kallade bubblan och vad innebär den? Nicole Foss förklarar att den globala lånebubblan har skapats genom att vi har haft billiga krediter i flera decennier. Sedan liberaliseringarna av finansmarknaden i början på 1980-talet har bankerna tillåtits låna ut fruktansvärt mycket pengar. Pengar som till mer än 95 procent saknar täckning.

– Det har lett till en massiv ökning av pengamängden, vilket har skapat ett enormt överskott av anspråk på sådant som har ett verkligt värde i ekonomin.

Hon jämför med den klassiska leken ”hela havet stormar” där deltagarna upprymt dansar runt en grupp stolar så länge musiken är i gång. När musiken stängs av måste var och en snabbt hitta en ledig stol att sätta sig på annars är man ute ur leken. De pengar som har skapats genom bankernas frikostiga utlåning har gett illusionen av att det finns nästan hur många stolar som helst. Vilket förklarar varför så många fortsätter att dansa utan att bekymra sig över vad som händer när musiken tystnar. Riskerna blir uppenbara först när bubblan imploderar och hushåll, företag och stater ställer in betalningarna på sina lån. Det är då pengamängden krymper. Det blir deflation. Musiken upphör samtidigt som en stor del av stolarna i rummet går upp i rök. Plötsligt finns det bara ett fåtal stolar i rummet – som hundratals personer vill sätta sig på. Stolarna som är kvar representerar den bråkdel av dagens pengaflöden som backas upp av ett verkligt värde i form av varor och tjänster.

– Det jag försöker göra, genom att förklara marknadens dynamik för folk, är att få dem att göra sig skuldfria i tid. Vilket, om vi pratar hela havet stormar, är detsamma som att lugnt ta en stol medan det fortfarande finns stolar och sätta sig vid sidan av. För när bubblan väl spricker kan det gå väldigt fort. Det är bättre att vara två år för tidig än fem minuter för sen.

Visst kan det innebära uppoffringar att göra sig skuldfri, säger Nicole Foss, men det är ingenting jämfört med vad man kan förlora om man inte gör det. Även om de flesta har en positiv syn på ekonomins framtid är det många som oroar sig för hur det ska gå med alla krisande ekonomier i Europa. Till och med finansminister Anders Borg, som på senare tid varnat för just en finansbubbla som en konsekvens av den höga utlåningen. Ändå sägs det om och om igen att den svenska ekonomin är stark, vilket underförstått innebär att den är mindre sårbar ifall världsekonomin går in i en ny finanskris.

Jag frågar Nicole Foss om hon tror att enskilda länder, som Sverige, kan fortsätta vara någorlunda välmående även om den globala kreditbubblan spricker.

– Välmående är nog inte rätt ord. Visst kommer vissa länder klara sig bättre än andra. Sverige till exempel. Men jag tror inte att det kommer se ut på ett sätt som vi skulle definiera som välmående. Jag skulle tippa på att svenska banker är rätt utsatta för kreditbubblor i andra länder. Dessutom lär er exportindustri ta mycket stryk.

Det största orosmolnet för Sverige, menar Nicole Foss, är paradoxalt nog vårt väl utbyggda välfärdssystem. Hon hyllar visserligen den svenska välfärden som ett internationellt föredöme, men menar samtidigt att det nu finns risker med att folk har blivit så beroende av det.

– Vad händer om välfärdssystemet plötsligt blir väldigt dyrt i förhållande till statens inkomster och den sittande regeringen bestämmer sig för att göra sig av med det? Om folk har vant sig vid att staten hittar lösningar på deras problem och lösningarna inte längre finns där – då riskerar folk att gripas av panik. Det är så många löften som har getts till folk om hur saker och ting ska bli. Löften som omöjligt kan hållas. Folk kommer bli så arga när de inser det. Och det gäller inte bara Sverige, utan stora delar av Europa. Jag är orolig för att vi kommer att få se mycket av sociala oroligheter.

Jag möter ofta folk som är väl medvetna om att det kan bli en ny och djupare finanskris, men som resonerar att i så fall är det så många som drabbas att staten måste gå in och skriva av folks skulder. Därmed är det ingen poäng att göra sig skuldfri, resonerar de. Vad tänker du om det?

– Det är en väldigt vanlig inställning, men för mig är det inget annat än ren förnekelse och en väldigt farlig position att inta. Jag tror inte att det kommer att komma så mycket hjälp från staten. De flesta kommer inte att få sina skulder avskrivna, åtminstone inte utan att det får konsekvenser för dem.

Ett exempel, säger Nicole Foss, är det som sker i USA just nu. Armén säger till unga människor: ”Oj vad mycket studielån du verkar ha. Vi ger dig 20 000 dollar som finansieringsbonus om du åker och utkämpar vårt resurskrig i Irak.”

– Det som också kan hända, och händer hela tiden, är att en bank inte tror att den kan få in de pengar som de har lånat dig, så de säljer skulden vidare till någon annan. Kanske ett inkassobolag som är beredda att betala mindre än vad skulden är värd mot risken att inte få in alla pengar. Om inte heller det inkassobolaget lyckas få pengar av dig säljer de förmodligen skulden vidare, längre ner i den finansiella näringskedjan. Till slut hamnar kanske din skuld hos Kenny Knäkrossar’n. Det är så klart inget som kommer att ske överallt, men det är viktigt att inse att skulder får konsekvenser – även om många är skuldsatta. Folk riskerar helt enkelt att förlora sin handlingsfrihet och tvingas in i ett hörn där de blir skuldslavar av en eller annan sort. Och det vore hemskt olyckligt.

Nicole Foss har fått kritik för att det hon säger leder till individuell finansiell panik snarare än konstruktiv och kollektiv handling. Hon säger sig vara medveten om denna risk och har därför börjat lägga allt mer vikt vid att betona de kollektiva lösningarna.

– Det jag säger är: Se över ditt eget hus, men satsa sedan på initiativ i lokalsamhället, för det kommer att vara mycket mer värt än det du gör för dig själv. Omställningsrörelsen är ett exempel på detta. Det är ingen perfekt rörelse. Den har anklagats för att vara en medelklassens diskussionsklubb och det finns en viss sanning i det. Men jag uppmuntrar den ändå, för jag tror att det som de pratar om i grunden är det rätta att göra. Att bygga upp lokal resiliens och agera kollektivt är extremt viktigt.

Förutom lokala initiativ hoppas Nicole Foss på lokala politiker. Till skillnad mot de flesta rikspolitiker som är upptagna med att till varje pris bevara status quo finns det mycket som lokala politiker kan göra för att uppmuntra initiativ som stärker lokalsamhället. Till exempel att bygga upp en lokal mat- och energiproduktion.

Själv har hon tillsammans med familj och vänner ägnat de senaste åren åt att lära sig odla och sköta djur. På sin gård i Kanada är de numera nästan självförsörjande på grönsaker och håller höns och alpackor. Med solpaneler och ved från den egna skogen kan de åtminstone fylla de mest grundläggande behoven av el och värme. Och, berättar Nicole Foss med viss förtjusning: ”Vi har sex olika sätt som vi kan tillaga mat på, bland annat vedspis och gas!” Sedan svänger hon snabbt tillbaka till allvaret igen. Hon säger att hon innerligt hoppas att hennes analys av världen är fel.

– Jag har barn. Jag vill inte lämna dem i en värld där det råder ekonomisk depression och där deras möjligheter är kraftigt begränsade. Samtidigt måste vi vara realistiska och se vart vi är på väg. Jag säger inte det som jag säger för att jag hoppas ha rätt, utan för att jag tror att det är realistiskt.

David Jonstad

Varningar för finanskrasch

Varningarna kommer från alla håll nu och jag måste säga att det blir väldigt spännande att se hur världsekonomin kommer att utvecklas den närmaste tiden. Att Grekland riskerar att gå bankrutt är välkänt. Likaså att flera andra europeiska länder också ligger risigt till. Precis som att USA har urusla finanser och hög arbetslöshet . Men man kan också se varningarna i prisutvecklingen på världens börser och råvaror vilka ser ut att vara på god väg att peaka.

Bloggrannen Flute skriver i en analys att det vi nu ser är början på det finansiella slutspel som kommer innebära deflation. Det vill säga att mängden pengar minskar som en följd av kreditförluster:

"Vad vi bland annat kommer att få se är hur Europas banksystem krackelerar när alla kreditförluster måste tas och gradvis sprider sig genom systemet. Det handlar inte bara om värdelösa statsobligationer, utan även om exempelvis dåliga spanska bolån som just nu döljs genom kreativ bokföring. Även stora delar av de finansiella derivaten som många använt som "skydd" eller "hedge" kommer att drabbas hårt, med ännu större förluster som följd, både för utfärdare och köpare av derivaten. Sveriges banker går inte säkra.

Dessutom kommer de kvarvarande bostadsbubblorna (Sverige, Kanada, Australien, Norge) att börja pysa ihop, med följdeffekter för redan hårt drabbade banker och fonder. Kinas tillväxt kommer troligen att tvärnita på grund av elbrist, med många spruckna förhoppningar som följd. Det finns även fler småkriser som kommer att bidra till det stora hela."

Flute gör bedömningen att detta kommer igång i höst med ordentliga effekter vid årsskiftet.

Det kan såklart visa sig vara en väl pessimistisk bedömning, men det är intressant att se tecknen som tyder på att även företagen planerar för en sådan turbulent utveckling. Ett exempel är rusningen efter reala tillgångar, jordbruksmark till exempel. Afrika är den främsta måltavlan när hedgefonder och investerare ger sig ut för att säkra sitt innehav.

Denna "landgrabbing" är lika omoralisk som brutal. De fattiga tvingas bort från sin mark när företagen skaffar sig kontrakt med metoder som till och med Världsbanken klassar som tvivelaktiga. Här är ett exempel som tas upp i en artikel i E24:

"En markaffär som granskats närmare av en forskargrupp på Oakland Institute är en i södra Sudan, där hela 9 procent av marken köpts av utländska investerare under senare år. Där köpte det amerikanska företaget Nile Trading and Development rättigheterna till 400 000 hektar mark för runt 156 500 kronor i en affär som dessutom gav dom fria rättigheter att utnyttja områdets naturresurser i form av både olja och virke under de kommande 50 åren."

För 156 500 kronor får man på sin höjd tre kvadratmeter lägenhet i Stockholms innerstad. 400 000 hektar jordbruksmark (+ mer) låter ju helt klart som bättre valuta för pengarna. Man undrar vilka metoder som användes i detta fall.

Kriget om de sista resurserna – som kommer att förstärkas i och med den finansiella slutspelet – har bara börjat och det är uppenbart vilka som har övertaget.

En till varning, av Neil Barofsky (tidigare USA:s Special Treasury Department Inspector General), via Vidsynt:

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...