David Jonstad

Den smygande finanskraschen

Vårt samhälles mytbildning kring "Den stora kraschen" får oss att missa kraschen när den väl sker – eftersom den inte ser ut som vi tror att den ska göra.

Svenska Dagbladets Andreas Cervenka påminner om detta i ett litet men viktig blogginlägg.

Spektakulära börskrascher är lite som åskoväder – det dundrar rejält en stund och sedan tittar solen fram igen.

De verkligt allvarliga börskollapserna gör desto mindre väsen av sig.

De kommer smygande, som öppna gaskranar som långsamt sprider sitt osynliga gift.

Först i efterhand förstår vi att kraschen är ett faktum.

Kanske är vi mitt inne i en sådan nedgång just nu.

Börsen har visserligen bara backat någon procent i dag, men den har backat konstant tio dagar i rad.  Med konsekvensen att mer än tio procent av dess värde har förlorats. Tyskland har svårigheter att sälja sina statsobligationer. Räntorna på övriga länders statspapper fortsätter uppåt. Cervenka, som har en stor förtjusning för metaforer, skriver:

Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion.

Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.

I Lettland är det dock rätt dramatiskt för de sparare som har pengar i banken Krajbanka, rapporterar bloggrannen Flute samt Zero Hedge. Banken är på väg att gå omkull och just nu pågår en uttagsanstormning mot banken. Köerna vindlar sig långa till bankkontor och uttagsautomater. Kunderna får ta ut motsvarande max 660 kronor per dag. Min gissning är att vi kommer att få se många fler sådana här bilder den närmaste tiden.

Många ekonomiska bedömare har nu definitivt räknat ut eurons överlevnadsmöjligheter. Här är Jeremy Warner i The Telegraph som spår anarki på finansmarknaden:

Contingency planning is in progress throughout Europe. From the UK Treasury on Whitehall to the architectural monstrosity of the Bundesbank in Frankfurt, everyone is desperately trying to figure out precisely how bad the consequences might be.

What they are preparing for is the biggest mass default in history. There's no orderly way of doing this. European finance and trade is too far integrated to allow for an easy unwinding of contracts. It's going to be anarchy.

Livet vid civilisationens slut

Denna vecka skickas min nya bok, Kollaps – Livet vid civilisationens slut, till tryckeriet. Därmed har jag satt punkt för ett två år långt skrivprojekt som handlar om hur civilisationer uppstår och hur de faller samman, inklusive vår egen industriella civilisation.

Det är både en befriande och lite skrämmande känsla att ha skrivit denna bok.

Befriande för att jag kan vara uppriktig med vad jag tror att vi är på väg in i för typ av framtid. Att jag slipper hålla upp den där professionella optimistfasaden av att vi nog kommer att lösa alla kriser som vi befinner oss i, bara vi blir fler som kämpar lite hårdare, bara vi kommer upp med lite nya lösningar.

Känslan är också skrämmande eftersom en samhällelig kollaps inte är något populärt budskap att leverera och som därför lär mötas med stor fientlighet, åtminstone bland vissa.

Mycket av boken går visserligen ut på att avdramatisera fenomenet kollaps. Det är ingen apokalyps som vi är på väg mot. Kollapsen är en krypande process där vi successivt får lära oss att leva med en lägre nivå av komplexitet. En av grundidéerna i boken är nämligen denna:

Civilisationer växer fram genom att pressa allt mer resurser ur sin egen och andras mark. Men priset för detta är att komplexiteten i samhället växer. Specialiserad produktion kan ge mer varor per arbetad timme. Men ju mer specialiserad produktionen blir, desto mer avancerad måste infrastrukturen som länkar ihop de olika produktionsenheterna vara. För att ta ett annat exempel: ska du kunna ta resurser av andra kräver det en omfattande organisation för handel alternativt en mäktig armé. Också det leder till ökad komplexitet.

Problemet uppstår när detta system är så omfattande och kostsamt att underhålla att man ständigt måste addera nya lager av komplexitet bara för att få hjulen att fortsätta snurra. Eller som det heter i Alice i underlandet: Du måste springa fortare och fortare, bara för att stå kvar på samma ställe.

Det är i den här situationen som samhället blir känsligt för störningar och – visar åtskilliga historiska exempel – riskerar att drabbas av ett sammanbrott. Utlöst av att någon viktig resurs, exempelvis energin, börjar sina. Samhället faller helt enkelt ihop under sin egen tyngd och rasar ner till en lägre nivå av komplexitet. En nivå som går att upprätthålla med de resurser som finns tillgängliga.

Vår civilisation befinner sig just i detta läge: vi adderar nya lager av komplexitet för att hålla skutan flytande; genom att desperat få fatt i de sista oljereserverna på jordens yta, skitsamma hur stora riskerna med djuphavsborrningar är. Eller försöker låna upp ännu mer pengar för att den globala skuldbubblan inte ska spricka.

 

Min ambition har varit att skriva en bok om kollapsen som man inte blir rädd av att läsa, faktiskt en hoppfull bok. Jag vet inte om jag har lyckats, men det längsta kapitlet handlar inte om vår civilisations kris, eller om ödet för romarriket eller mayaimperiet, utan om framtiden, om hur vi kan bygga beredskap för de radikala förändringar som vi oundvikligen kommer att uppleva. Både på ett mer personligt plan och ett samhälleligt. Det är också det som engagerar människor mest.

Boken kommer ut i januari, på Ordfront förlag.

Jag har lagt upp lite mer information om den på min hemsida.

Är man nyfiken på mer av samma tema rekommenderas dokumentären Civilisationens kris som sändes på SVT häromveckan. Den bygger på Nafeez Mosaddeq Ahmeds bok The Crisis of Civilization.

Miljöministern har missat målet innan hon skjutit

Miljöminister Lena Eks mantra är att Sverige ska bli fritt från klimatutsläpp till år 2050, så att vi håller oss under två graders temperaturhöjning. I en av hennes första debatter som miljöminster – mot Miljöpartiets Åsa Romson i Aktuellt – var detta Eks huvudsakliga argumentationslinje: Sverige är ett föregångsland eftersom vi har satt ett så "tufft" mål (överanvändningen av ordet tufft verkar för övrigt ingå i rollen som miljöminister). Var miljardsatsningarna på nya motorvägar och ökad flygtrafik ryms i detta mål är lite oklart.

I veckan påbörjade hur som helst Lena Ek processen med att utarbeta en strategi för hur detta mål ska kunna nås. Under uppstartsmötet i Rosenbad presenterade Johan Rockström – chef för Stockholm Environment Instutite – fem vetenskapliga chocker som förklarar varför det är så bråttom. En klockren presentation som vanligt. Se det fem minuter korta talet nedan.

Det "roliga" med Rockströms budskap är att det får Lena Eks budskap att bli så märkligt. En av chockerna är nämligen att vi enligt den senaste forskningen redan har intecknat oss för två grader, bara genom de utsläpp som vi har gjort hittills. Att Sverige satsar på att bli utsläppsfria till år 2050 lär alltså inte ändra på detta faktum. Klimatvetenskap och business as usual-politik förblir svårförenade.

Finansrådgivaren chockar i morgonsoffan

Minns ni Alessio Rastani? Aktiemäklaren som i BBC varnade för en ekonomisk krasch? Filmen blev extremt spridd och efteråt halvt avfärdad eftersom Rastani var mer av en daytrader än professionell aktiemäklare.

Här kommer ett nytt beskt budskap från morgonsoffan, denna gång en irländsk, levererat av finansrådgivaren Eddie Hobbs. Faller Italien, menar Hobbs, blir det panik och bankerna töms på de pengar de har. I detta nu gör sig Europas rika redo för en finansiell kollaps genom att lämna euron och placera pengarna i säkrare tillgångar.

Jag tycker jag börjar bli härdad, men detta var en rejäl pulshöjare.

Kudos till Bloggrannen Vidsynt som tipsade om det, och till Flute som hakade på. Detta är i sanning ett måste att kolla in:

 

Irländskan är kanske inte helt lätt att uppfatta för alla, så här följer Flutes översättning av stora delar av intervjun med Hobbs:

Jag beskådar en uttagsanstormning, förstår ni. Det rinner ut pengar ut italienska banker just nu [...] för att de vet att de har sett detta mönster förut. Vi har sett det i Portugal, vi har sett det i Grekland, vi har sett det på Irland, och det har börjat samma mönster "å, det håller inte på att hända oss"-mönstret. [...]
Verkligheten är att pengar går åt motsatta hållet. Investerare sätter inte sina pengar i italienska statsobligationer.
Sanning är att [...] om Italien faller, blir det ekonomiskt Krakatoa [...]
Vi kommer att få en anstormning mot det europeiska banksystemet. Pengar som flyter ut ur Italien från rika människor kommer automatiskt att skapa en smittande anstormning mot Spanien, Portugal, Grekland och Irland till så kallade trygga hamnar. [...]
obligationsmarknaden är viktig för banksystemet, eftersom banker äger obligationer. [...] Så om italienska obligationer faller kraftigt i värde, är det en fjärdedel av den europeiska obligationsmarknaden som faller i värde. Det ger en enorm stress på europeiska banker, och många av dem kanske inte kan räddas av deras egna regeringar, eftersom dessa regeringar själva har nått gränsen för hur mycket pengar de kan låna för att hälla pengar i sitt eget banksystem. Så man kan få en situation där man får en våg av bankkollapser, av vilka en del inte bedöms vara systemviktiga och kommer att låtas fallera. Detta skapar panik, en enorm uttagsanstormning över Europa, som blir en global finansiell händelse, som kommer att vara mycket större än det som hände efter Lehman-kollapsen. [...]

Kärnproblemet under allt detta [...] är att vi helt enkelt inte har tillräcklig tillväxt i den utvecklade världens ekonomier för att betala alla skulder som dessa ekonomier har byggt upp genom att ge löften som inte kan uppfyllas till offentliganställda genom hela den globala ekonomin, genom hela den utvecklade världen, och andra löften som inte kan klaras av tillväxten. Så det kommer en stor rebalansering [...] som faktiskt behöver fortgå i över ett decennium. [...]
Saken är den att det inte finns någon lösning, det är därför jag säger att man behöver en plan B. Och plan B är att inse att vi nu befinner oss i en förhöjd risk att euron själv kollapsar som valuta. Det är bara ett krasst konstaterande av fakta. [...]
genomgående har europeiska ledare befunnit sig bakom kurvan, de har varit efter takten i skeendena, och återigen ligger de efter. Just nu är vad vi ser i Europa att de har tappat greppet om situationen, det är ganska klart. Det är nu endast i händerna på marknaderna och hur marknaderna tolkar det.
Så vad jag skulle säga till folk - om du har några pengar alls måste du väldigt noggrannt överväga att ta ut en del av dessa pengar ur euron och ut ur denna jurisdiktion. [...] idén är "trygg hamn" [...]
medan jag talar, så gör alla som har tillgång till någon form av kunnig rådgivare, med andra ord rika människor, detta i Italien. De gör det i Spanien. De gör det i andra länder

Se också Cornucopias inlägg om eurokrisen, Vart tog pengarna vägen?

Även EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso varnar för systemkris.

Detta lär man sig av att bygga en brödrost från grunden

Om man vill förstå hur vårt samhälle fungerar hamnar man förr eller senare vid begreppet komplexitet. Samhällsbygget är komplext, det fungerar genom en närmast oöverskådlig kedja av interaktioner som spänner sig över hela planeten. Allt hänger ihop i denna väv.

Men att få grepp om komplexiteten är inte så lätt. Kan man se den? Kan man ta på den?

Thomas Thwaites har gjort ett heroiskt försök att visualisera vad som är komplexitet – genom att försöka bygga sig en brödrost från grunden. Alltså, helt och hållet från grunden.

För att lära sig hur en brödrost är uppbyggd går han till affären och köper en. Han väljer den billigaste eftersom han antar att den är den enklaste. När han har plockat isär den kan han räkna till 400 delar, tillverkade av drygt hundra olika ämnen. För att göra det aningen enklare för sig nöjer han sig med de fem vanligaste ämnena: stål, plast, glimmer, koppar och nickel. Och så börjar han det mödosamma arbetet med att skaffa sig dessa ämnen, forma dem till rätt del i brödrosten. Först järnmalmen, som ska smältas ner till järn och sedan härdas till stål. Och så vidare.

I filmen nedan kan ni se hur det går för den gode Thomas, men slutsatsen av brödrost-projektet är klockren: Det krävs en hel civilisation för att bygga en brödrost. En civilisation i form av ett globalt och extremt komplext samhälle.

Det som blir spännande när man väl har fått grepp om komplexiteten är att denna inte finns där av sig själv. Den måste ständigt underhållas. Till exempel krävs det en jäkla massa transporter för att väven ska hålla ihop – för att alla hundratals ämnen ska utvinnas ur jordskorpan, skickas till industrier, skickas vidare till andra industrier, vidare till fabriker och slutligen monteras ihop till en brödrost som körs till en affär.

Och eftersom transporter, och annat som bär upp komplexiteten, kräver en massa energi är frågan vad som händer om samhällets tillgång på energi börjar minska, till exempel på grund av sinande oljekällor. Ett svar är att vi kanske får lära oss göra saker på ett lite mindre komplext sätt. Kanske strunta i brödrosten och i stället passa på att ge morgonmackan lite färg i en stekpanna när plattan ändå är varm.

Här är Thomas Thwaites tio minuter långa föredrag:

Fly julhetsen med Effekt

Låt Effekt och biokafé Tellus hjälpa dig att fly julklappsstressen med doku-komedin What Would Jesus Buy?

I hjärtat av USA har "pastorn" Reverend Billy och hans Church of Stop Shopping beslutat sig för att attackera kommersialiseringen av julen genom att driva ut demoner på Wal-Mart och inta de stora köpcentrens scener med sin gospelkör. Ett humoristiskt och oväntat sätt att angripa vår tids stora gissel: konsumismen och alla dess baksidor.

Filmen, som är på engelska (otextad), följs av glöggmingel och diskussioner i kafét.

Lördagen den 26 november, kl 14–17, biografen Tellus, Vattenledningsvägen 46, Stockholm

Entré 50 kr (inkl senaste numret av Klimatmagasinet Effekt, med specialtema – konsumtion).

Länk till Facebook-eventet.

Trailer för filmen:

När allt kollapsar

Det ser inte ljust ut. Varken på den ekonomiska eller ekologiska fronten. Hur mycket än ledarna försöker påskina att saker och ting kommer att ordna sig är det allt färre som tror på dem. Typiskt tecken i tiden: I Grekland tömmer folk sina bankkonton. På mindre än två veckor har tre procent av folks totala kontotillgångar tagits ut.

Och så Italien, som ser ut att bli nästa nagelbitare.

På Gotland skördar man förövrigt smultron i november numer...

Internationella energiorganet IEA har gjort en stor analys av klimatläget och kommit fram till att vi inom fem år har oåterkalleliga klimatförändringar. Enligt IEA beror detta på att vi har låst in oss i så mycket satsningar på fossil energi att vi omöjligt kan ta oss ur det med mindre än ett totalt trendbrott för världens energianvändning (vilket inte verkar så troligt).

Inget nytt egentligen, så låt inte detta sänka ditt humör. Bättre att lyssna till de som redan genomlever kollapsen, och verkar fixa det rätt fint, trots omständigheterna. I Detroit görs detta under mottot:

"When everything collapses, plant your field of dreams".

Nu förevigat som affisch av konstnären Shepard Fairey (känd för bland annat Obey Giant och senast Obamas "Hope"-affisch).

Urban Roots är namnet på en ny dokumentärfilm om Detroit och den fascinerande omvandling som pågår där. Från biltät industristad till den urbana odlingens främsta posterboy. Många har sett de kollapsade husen i Detroit, inte lika många har sett de framväxande odlingslandskapen i stadskärnan. Filmens producent Leila Conners berättar om Detroits förvandling:

I think the biggest problem that industry created, besides all the pollution, is this mindset that people don’t have control – or that they don’t have to take responsibility for their own sustenance and security. Most people don’t know where their food comes from. And the value of losing big industry is that people are learning that they can grow their own food and they don’t have to be dependent on food stamps. This is a huge concept because we have been trained to be consumers and not producers.

Här är en trailer för dokumentären som kan beställas härifrån:

De fattiga offras för att hålla Bangkok torrt

Sällan har ordet klimatorättvisa varit så tydligt illustrerat som i översvämningarnas Thailand. När vattenmassorna väller in och förvandlar gator till sjöar är det självklart vem som myndigheterna prioriterar: de som har bidragit mest till klimatförändringarna. I Bangkoks norra förorterna sätts flodvallar upp för att hålla vattnet borta. Inte från själva förorten, men från stadens centrala delar där turisterna och affärsmännen huserar. Konsekvensen blir att de fattiga i förorten får se sina kvarter fyllas med än större vattenmassor.

De senaste dagarna har missnöjet tilltagit. Förortsborna har börjat slå sönder flodvallarna och därmed dragit på sig polisens repression.

– De dränker oss så att folket inne i Bangkok kan ha det bra, säger en arg medelålders kvinna i Nonthaburi, en förort norr om den torra innerstaden, till Svenska Dagbladet.

Tidningen Bertil Lintner skriver att översvämningarna riskerar att spä på de redan stora sociala spänningarna:

Enligt en västerländsk diplomat i Bangkok kan det ta månader, kanske år, för landet att hämta sig ekonomiskt. Och den sociala klyfta som alltid funnits här mellan storstaden Bangkok och den fattigare landsbygden har bara blivit värre. När vattnet väl runnit bort väntar den ekonomiska – och därmed också politiska – krisen. Och det kan få ännu allvarligare konsekvenser än den naturkatastrof vi upplever just nu.

AP rapporterar från Bangkok:

Video: Nicole Foss om finansbubblor och billig energi

Effekt har inlett ett samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman med ambitionen att i videoform fånga in olika delar av omställningen till ett mer hållbart samhälle. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.

Först ut är en Effekt-bekant: Nicole Foss, oberoende finansanalytiker och grundare av finansbloggen The Automatic Earth.

Hon besökte nyligen Sverige och intervjuades då om en hel rad frågor.

 

Om det finansiella systemet och finansbubblor:

 

Om kärnkraft:

 

Om billig energi:

 

Om ekonomisk tillväxt och myten om decoupling ("frikoppling"):

 

Om alternativa energikällor:

Hoppfull rörelse med systemkritiken i hjärtat

Nya globala manifestationer med nya slogans på plakaten som andas nya förhoppningar om och krav på "förändring".

Den 15 oktober är den första gemensamma aktionsdagen för denna nya rörelse. De som koordinerar det hela utlovar manifestationer i 868 städer i 78 länder. Mäktigt. Hoppfullt. Efter några veckor av protestläger på Wall Street i New York har även mainstream-media börjat rapportera.

Och visst är det uppfriskande att grunden för protesterna är en systemkritik, om än något vag sådan. De Adbusters-redaktörer, Micah White och Kalle Lasn, som ligger bakom uppmaningen om att ockupera Wall Street skriver i The Guardian:

There is not just anger. There is also a sense that the standard solutions to the economic crisis proposed by our politicians and mainstream economists – stimulus, cuts, debt, low interest rates, encouraging consumption – are false options that will not work.

[...] Then there is the long-term mother of all solutions: a total rethinking of western consumerism that throws into question how we measure progress.

Detta kan man omfamna och betrakta som möjligheten till en mer varaktig politisk rörelse som lyckas mecka om den globala ekonomiska maskinens motor så att den fungerar på något helt annat sätt. Kanske blir det också så. Och oavsett vad rörelsen lyckas med så tror jag att White och Lasn har helt rätt när de skriver:

If the current economic woes in Europe and the US spiral into a prolonged global recession, people's encampments will become a permanent fixtures at financial districts and outside stock markets around the world. Until our demands are met and the global economic regime is fundamentally reformed, our tent cities will keep popping up.

Men det finns också ett annat förhållningssätt till denna rörelse. Joanne Poyourow, aktiv i Transition Los Angeles, skriver:

I haven't journeyed down to OccupyLA myself. In part that's because it is quite a distance from me, and I have kids' schedules to uphold. But deep down, those are simply excuses; really, my heart's not in it. I see the Occupy movement as an outbursting of emotion, expressing that the existing System is horribly broken, a sentiment with which I wholeheartedly agree. But the protests, now shifting to from Wall Street to upscale neighborhoods, are a gigantic "blame game" which cannot possibly fix anything real.

Joanne Poyourow bottnar i en insikt om att den djupa förändring av vår fundamentalt ohållbara livsstil inte kan krävas av politikerna. Den förändringen måste vi genomföra själva, vilket är vad exempelvis Omställningsrörelsen tålmodigt ägnar sig åt. Bloggaren Sharon Astyk skrev nyligen en liknande artikel med rubriken Don't Feed the Zombies: The Problem of Protesting the Thing You Depend On. Precis som Joanne Poyourow menar Sharon Astyk att vi måste göra oss mindre beroende av de strukturer som vi vill rasera. Annars kommer aldrig protesterna att bli verkningsfulla.

Jag kan förstå denna kritik mot den rörelse som nu är under uppsegling. I den mån som protesterna bara handlar om att agitera mot de som representerar systemet är de inte särskilt konstruktivt, men lyckligtvis handlar det inte bara om detta. I själva protestformen stärks undertryckta värden som samarbete, decentraliserad organisering och solidaritet. Som Naomi Klein uttryckte i ett tal på Wall Street:

I am talking about changing the underlying values that govern our society. That is hard to fit into a single media-friendly demand, and it's also hard to figure out how to do it. But it is no less urgent for being difficult.That is what I see happening in this square. In the way you are feeding each other, keeping each other warm, sharing information freely and providing health care, meditation classes and empowerment training.

Dessutom innebär denna typ av massprotester en radikalisering av samhället som är positiv i sig. Många verkar dessutom vara på det klara med att det går att göra både och – både protestera på torget och bygga upp alternativa strukturer i lokalsamhället.

Och vad gäller den ständiga frågan vad rörelsen har för förslag på lösningar: se det som en styrka att några tydliga sådana inte har formulerats! För om det hade gjorts är jag rätt säker på att dessa skulle domineras av de kontraproduktiva lösningarna: uppmaningar till ökad konsumtion och ökad skuldsättning för att till varje pris få igång tillväxten så att det på detta sätt skapas fler jobb.

Bättre att tänka nytt.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...