David Jonstad

Låt Effekt och biokafé Tellus hjälpa dig att fly julklappsstressen med doku-komedin What Would Jesus Buy?

I hjärtat av USA har "pastorn" Reverend Billy och hans Church of Stop Shopping beslutat sig för att attackera kommersialiseringen av julen genom att driva ut demoner på Wal-Mart och inta de stora köpcentrens scener med sin gospelkör. Ett humoristiskt och oväntat sätt att angripa vår tids stora gissel: konsumismen och alla dess baksidor.

Filmen, som är på engelska (otextad), följs av glöggmingel och diskussioner i kafét.

Lördagen den 26 november, kl 14–17, biografen Tellus, Vattenledningsvägen 46, Stockholm

Entré 50 kr (inkl senaste numret av Klimatmagasinet Effekt, med specialtema – konsumtion).

Länk till Facebook-eventet.

Trailer för filmen:

Sällan har ordet klimatorättvisa varit så tydligt illustrerat som i översvämningarnas Thailand. När vattenmassorna väller in och förvandlar gator till sjöar är det självklart vem som myndigheterna prioriterar: de som har bidragit mest till klimatförändringarna. I Bangkoks norra förorterna sätts flodvallar upp för att hålla vattnet borta. Inte från själva förorten, men från stadens centrala delar där turisterna och affärsmännen huserar. Konsekvensen blir att de fattiga i förorten får se sina kvarter fyllas med än större vattenmassor.

De senaste dagarna har missnöjet tilltagit. Förortsborna har börjat slå sönder flodvallarna och därmed dragit på sig polisens repression.

– De dränker oss så att folket inne i Bangkok kan ha det bra, säger en arg medelålders kvinna i Nonthaburi, en förort norr om den torra innerstaden, till Svenska Dagbladet.

Tidningen Bertil Lintner skriver att översvämningarna riskerar att spä på de redan stora sociala spänningarna:

Enligt en västerländsk diplomat i Bangkok kan det ta månader, kanske år, för landet att hämta sig ekonomiskt. Och den sociala klyfta som alltid funnits här mellan storstaden Bangkok och den fattigare landsbygden har bara blivit värre. När vattnet väl runnit bort väntar den ekonomiska – och därmed också politiska – krisen. Och det kan få ännu allvarligare konsekvenser än den naturkatastrof vi upplever just nu.

AP rapporterar från Bangkok:

Nya globala manifestationer med nya slogans på plakaten som andas nya förhoppningar om och krav på "förändring".

Den 15 oktober är den första gemensamma aktionsdagen för denna nya rörelse. De som koordinerar det hela utlovar manifestationer i 868 städer i 78 länder. Mäktigt. Hoppfullt. Efter några veckor av protestläger på Wall Street i New York har även mainstream-media börjat rapportera.

Och visst är det uppfriskande att grunden för protesterna är en systemkritik, om än något vag sådan. De Adbusters-redaktörer, Micah White och Kalle Lasn, som ligger bakom uppmaningen om att ockupera Wall Street skriver i The Guardian:

There is not just anger. There is also a sense that the standard solutions to the economic crisis proposed by our politicians and mainstream economists – stimulus, cuts, debt, low interest rates, encouraging consumption – are false options that will not work.

[...] Then there is the long-term mother of all solutions: a total rethinking of western consumerism that throws into question how we measure progress.

Detta kan man omfamna och betrakta som möjligheten till en mer varaktig politisk rörelse som lyckas mecka om den globala ekonomiska maskinens motor så att den fungerar på något helt annat sätt. Kanske blir det också så. Och oavsett vad rörelsen lyckas med så tror jag att White och Lasn har helt rätt när de skriver:

If the current economic woes in Europe and the US spiral into a prolonged global recession, people's encampments will become a permanent fixtures at financial districts and outside stock markets around the world. Until our demands are met and the global economic regime is fundamentally reformed, our tent cities will keep popping up.

Men det finns också ett annat förhållningssätt till denna rörelse. Joanne Poyourow, aktiv i Transition Los Angeles, skriver:

I haven't journeyed down to OccupyLA myself. In part that's because it is quite a distance from me, and I have kids' schedules to uphold. But deep down, those are simply excuses; really, my heart's not in it. I see the Occupy movement as an outbursting of emotion, expressing that the existing System is horribly broken, a sentiment with which I wholeheartedly agree. But the protests, now shifting to from Wall Street to upscale neighborhoods, are a gigantic "blame game" which cannot possibly fix anything real.

Joanne Poyourow bottnar i en insikt om att den djupa förändring av vår fundamentalt ohållbara livsstil inte kan krävas av politikerna. Den förändringen måste vi genomföra själva, vilket är vad exempelvis Omställningsrörelsen tålmodigt ägnar sig åt. Bloggaren Sharon Astyk skrev nyligen en liknande artikel med rubriken Don't Feed the Zombies: The Problem of Protesting the Thing You Depend On. Precis som Joanne Poyourow menar Sharon Astyk att vi måste göra oss mindre beroende av de strukturer som vi vill rasera. Annars kommer aldrig protesterna att bli verkningsfulla.

Jag kan förstå denna kritik mot den rörelse som nu är under uppsegling. I den mån som protesterna bara handlar om att agitera mot de som representerar systemet är de inte särskilt konstruktivt, men lyckligtvis handlar det inte bara om detta. I själva protestformen stärks undertryckta värden som samarbete, decentraliserad organisering och solidaritet. Som Naomi Klein uttryckte i ett tal på Wall Street:

I am talking about changing the underlying values that govern our society. That is hard to fit into a single media-friendly demand, and it's also hard to figure out how to do it. But it is no less urgent for being difficult.That is what I see happening in this square. In the way you are feeding each other, keeping each other warm, sharing information freely and providing health care, meditation classes and empowerment training.

Dessutom innebär denna typ av massprotester en radikalisering av samhället som är positiv i sig. Många verkar dessutom vara på det klara med att det går att göra både och – både protestera på torget och bygga upp alternativa strukturer i lokalsamhället.

Och vad gäller den ständiga frågan vad rörelsen har för förslag på lösningar: se det som en styrka att några tydliga sådana inte har formulerats! För om det hade gjorts är jag rätt säker på att dessa skulle domineras av de kontraproduktiva lösningarna: uppmaningar till ökad konsumtion och ökad skuldsättning för att till varje pris få igång tillväxten så att det på detta sätt skapas fler jobb.

Bättre att tänka nytt.

Dagens snackis i dag är utan tvekan tradern Alessio Rastani som i BBC säger rakt ut hur kört det är för vårt finansiella system (missa inte reaktionerna från programledarna efteråt):

I de flesta fall verkar det finnas en tyst överenskommelse om att folk som arbetar inom finansvärlden försöker göra allt de kan för att lugna marknaden, även när de uppenbarligen är djupt oroliga för framtiden. Rastani verkar inte bry sig om någon sådan överenskommelse.

Han är uppenbart smitttad av den cynism och det egotänkande som präglar vårt moderna samhälle. Rädda dig själv – skit i andra. Han verkar till och med förespråka att man ska försöka berika sig på andras olycka genom att göra rätt placeringar i den kommande finanskollapsen.

Därmed ger Rastani ett exempel på det som Nicole Foss länge varnat för, att de redan rika kommer att få mer makt i en djupare ekonomisk kris – om inte vanliga människor förstår vad som är på väg att ske och förbereder sig ekonomiskt för detta. Nicole Foss uttrycker det som att vi måste se till att behålla så mycket värde som möjligt i botten av pyramiden. Bäst görs detta genom att minska sin skuldsättning, målet bör vara att ha så lite skulder som möjligt. Andra sätt är att satsa sina pengar på sådant som är värdebeständigt och som ger möjligheter att utveckla alternativ när de övergripande systemen rämnar. Köp av produktiv mark är ett exempel.

Jag tycker att det verkar som att allt fler inser att samhället inte kommer att tuffa på så som det har gjort under efterkrigstiden. Att det kan gå väldigt illa. Men många faller snabbt över i den direkta motsatsen till evig tillväxt, undergång och apokalyps. Som om det bara fanns två lägen. Och i det senare fallet, lyder tankegången, är det skitsamma om man har byggt någon beredskap eller ej, allt är ändå kört.

Det troligaste scenariot är naturligtvis att framtiden kommer att bjuda på något annat än vare sig konstant uppgång eller totalt sammanbrott. Ett brett spektrum av möjliga utvecklingar som man kan stå bättre eller sämre rustad för.

Alessio Rastani vill använda krisen till tjäna pengar, vi andra kan använda den till att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Fast det lär inte ske om vi blir tagna på sängen.

Andra om BBC-klippet: Cornucopia, Musik @ Centrifugen och Zero Hedge.

[UPPDATERING] Alessio Rastani var som många misstänkt lite för ärlig för att verkligen vara en seriös trader inom finansvärlden. Han handlar visserligen en del med aktier, men säger till The Telegraph:

I'm an attention seeker. That is the main reason I speak. That is the reason I agreed to go on the BBC. Trading is a like a hobby. It is not a business. I am a talker. I talk a lot. I love the whole idea of public speaking.

I agreed to go on because I'm attention seeker. But I meant every word I said.