David Jonstad
David Jonstad
david.jonstad@effektmagasin.se
IMF om världsekonomins eventuella kollaps
Om det väldiga konsumtionsmaskineri som vi kallar för "civilisationen" skulle köpa sig en t-tröja hade kanske valet fallet på en tröja med trycket "Olja byggde denna vackra kropp".
Det känns lite tjatigt att prata olja, men jag kan inte komma ifrån att det är ett något som är helt avgörande att prata om för att förstå vad som händer i denna värld. Lyckligtvis är det allt fler börjar förstå det. Internationella valutafonden, IMF, till exempel. På deras forskningsavdelning finns den hyperintressanta forskaren Michael Kumhof som försöker luska ut vad som sker i ekonomin när oljetillgångarna minskar.
Här om veckan var jag på ett seminarium i riksdagen där Michael Kumhof presenterade sitt senaste arbete. Ett ord fastnade särskilt i mitt huvud: "icke-linjärt". Det vill säga en utveckling som inte mjukt följer på tidigare trendlinjer utan där saker och ting plötsligt rasar neråt, eller skjuter skyhögt uppåt.
Utgångsfrågan är vad som händer med världsekonomin den dag då den globala produktionen av olja börjar minska. Läget i dag är att produktionen sedan sju år tillbaka står och stampar och oljebolagen kämpar för att hålla den kvar på nuvarande nivå, vilket inte är möjligt hur länge som helst.
För att svara på frågan vad som sker när oljetillgångarna obönhörligen krymper gör IMF-forskarna vissa antaganden. Till exempel: Hur snabbt minskar oljeproduktionen? Hur lätt är det att byta ut oljan mot andra drivmedel? Hur kritisk är oljan som resurs för annan teknologi än den fossila?
Gör man optimistiska antaganden kommer det att bli en relativt mjuk resa ner på andra sidan oljetoppen: tillväxten mattas av något, oljepriset stiger (och gör därmed ny och dyrare oljeexploatering möjlig). Sådant kan världsekonomin leva med. Om man däremot gör mindre optimistiska antaganden blir effekterna väldigt annorlunda, mer dramatiska – icke-linjära. Låt säga att produktionsminskning är hög. Eller att det inte visar sig så enkelt att ersätta oljan med el, biogas, etanol eller vad hoppet för dagen står till. Kanske också att oljan är en kritisk resurs för i princip all teknologi.
Som Michael Kumhof uttrycker det:
Vi behöver massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.
I en intervju på Le Mondes blog Oil man utvecklar Kumhof resonemanget:
Many structures that we are using were built with the help of enormous amounts of concentrated energy, mostly in the form of fossil fuels. If you leave those structures alone, if you do not keep adding energy to the system, then after a few decades, those structures will just fall apart.
De här tankarna ligger väldigt nära Joseph Tainters teori om komplexa samhällens tendens att kollapsa, vilket varit en utgångspunkt för min bok Kollaps.
Sprängkraften i de resultat som Kumhofs forskningsgrupp har kommit fram till är enorm. Vad de beskriver är faktiskt världsekonomins kollaps, fastän de gör det i ett akademiskt och samtidigt mycket diplomatiskt språkbruk. Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället.
Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga".
Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år. Som Kumhof konstaterar:
I'm not sure that the world economy could easily take something like that. The effect of oil prices on GDP can be non-linear. This means that beyond, let's say, $200 per barrel, a lot of businesses might not be able to cope. You could think of transportation : trucking, airlines and the whole car industry might suffer quite gravely from such a high price. And that might have knock-on effects on other sectors of the economy.
För de flesta är denna information för stor för att ta in, vilket bidrar till att intresset för att diskutera dessa frågor är så begränsat. För en del är det dock inget alternativ att stoppa huvudet i sanden. Bakom seminariet i riksdagen står teknikkonsultföretaget Sweco som på senare tid börjat bygga upp ett nätverk av personer från näringsliv och organisationer som intresserar sig för oljetoppens effekter. Medarrangör är också Miljöpartiet och dess ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund. En av få politiker på riksdagsnivå som är väl insatt i peak oil-frågor och som dessutom aktivt driver dem.
I den paneldiskussion som avslutar seminariet är det dock det Nya Miljöpartiet som talar. Den enorma transformation av samhället som sinande oljetillgångar innebär ska mötas med massiva investeringar i ny teknik. Inte ett ord om vad en oljefattig framtid kommer att innebära i form av ändrad livsstil, krympande ekonomier, mindre mängd lönearbete och andra strukturella förändringar av samhället. Talande nog är det i stället IMF, genom Michael Kumhof, som kommer med det mest progressiva uttalandet.
– Frågan är hur vi kan göra mindre, eftersom det finns mindre.
Bilden ovan är från en övergiven biltvätt i Detroit, USA. Foto: BBC
Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning
Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.
När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.
På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:
ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.
Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.
Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).
Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.
Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.
Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:
Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.
På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.
Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.
För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):
Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.
Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.
"Grön energi är en illusion"
Miljörörelsens företrädare står aldrig svarslösa inför frågan om hur vi ska tackla klimatkrisen: "Vi måste ställa om energisystemet", "fler solpaneler och vindkraftverk", "100 procent förnybart!".
Den gröna energin har blivit ett mantra – en snuttefilt för en rörelse som kämpar i motvind men som likväl vill känna sig framgångsrik. Så länge det byggs fler vindkraftverk än förra året kan man ju alltid säga att det går åt rätt håll.
Men hur grön är den gröna energin? Och vad innebär den stora tilltron till förändringar i energisystemet för miljörörelsens radikalitet?
En som inte låter sig imponeras av de positiva visionerna om 100 procent förnybart är Ozzie Zehner vars senaste bok Green Illusions lär reta upp en och annan miljökämpe.
Enligt Zehner har miljörörelsen reducerat sig själv till en hejarklack som tjoar tanklösa slogans om förnybar energi. I en intervju i Truthout lägger han ut texten:
The modern environmental movement has rolled over to become an outlet for loggers, energy firms and car companies to plug into. It is now primarily a social media platform for consumerism, growth and energy production - an institutionalized philanderer of green illusions. If you need evidence, just go to any climate rally and you'll see a strip mall of stands for green products, green jobs and green energy. These will do nothing to solve the crisis we face, which is not an energy crisis but rather a crisis of consumption.
Han sågar idén att förnybar energi kan ersätta den fossila energin. Faktum är, säger Zehner, att alternativ energi är beroende av den fossila energin i varje stadie av dess livscykel. Gruvverksamhet, fabriker, installation, underhåll och så vidare fungerar inte utan stora mängder fossil energi. Dessutom, för att kunna finansiera utbyggnaden av förnybar energi krävs det en ekonomisk tillväxt vilken genereras av den fossila energin.
The high cost of wind and solar technologies brings to light the fossil fuels behind the curtain. If we want to address climate change and the many other consequences of energy production, there's no evidence that lower energy costs and growth are a step in the right direction. The answer is straightforward, really. We'll need to greatly reduce both consumption and the number of people consuming over time.
Zehner argumenterar också mot vad han kallar för en "produktionistisk" idé: att bara man producerar saker som anses bra är man på rätt spår. Snarare behöver vi producera mycket mindre än vad vi gör i dag, menar Zehner.
Elbilar är ett exempel:
Building a heavy box with wheels and then shoving it thousands of miles down a road requires a lot of energy. There's no physical way around that. Electric car companies haven't found a way around the physics. But they've created an illusion that they have.
Drömmen om att lösningen ligger i ny teknik har vi skrivit om många gånger tidigare (här och här till exempel). Särskilt stark är drömmen om att en ny och ren energikälla ska uppenbara sig och därmed kan vi låta alla fossila bränslen stanna i marken. Det har blivit en dröm så stark att även folk inom miljörörelsen har blivit besatta av den, menar Zehner, trots att mer energi knappast är någon lösning:
Mainstream environmental groups seem transfixed by technological gadgetry and have succumbed to magical thinking surrounding their pet fetishes. The last thing you want to give to a growing population of high consumers is more "green" energy.
Foto: Greenpeace / Shayne Robinson
För att dela denna artikel, använd denna länk: http://bit.ly/YMUXDH
Framtidskommissionen är fast i tillväxtreligionen
Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.
Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.
En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:
Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?
Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.
"Vad f-n kan man göra, egentligen?" är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.
Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.
Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: "Hållbarhet kräver tillväxt". Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in "grön" och "hållbar" framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:
Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.
I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.
Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.
Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.
Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.
Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten "På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter":
Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.
Tjohej!
Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:
"Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta."
Foto: Richard Masoner / Cyclelicious
Ingen beredskap för matkris i Sverige
Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.
Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.
Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.
De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.
I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.
I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?
Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.
Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.
Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:
– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).
Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.
Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:
– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.
Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.
– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.
Video: Pella Thiel om falska berättelser och behovet av nya
Nu blir det filmtajm igen i samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman som åker landet runt för att samla kloka ord om omställningen. Denna gång har de träffat Pella Thiel som är ekolog och bland annat aktiv i Naturskyddsföreningen och omställningsrörelsen. Hon är särksilt engagerad i sådant som rör vår inre omställning i förhållande till de stora systemkriserna. Hennes blogg heter Brave New World.
Fler omställningsintervjuer finns samlade här.
Ett meningslöst system:
Tillväxt som en destruktiv kraft:
Vad är viktigt?
Världen – en levande helhet:
Jobben först? Även när luften blivit giftig?
Luften i Peking är nu så farlig att andas att de som kan överväger att överge staden, däribland många svenskar, rapporterar Svenska Dagbladet. Fallen av lungcancer skjuter i höjden och de dagar när det är som värst avråds folk från att över huvudet taget vistas utomhus.
Orsak: Kinas extrema ekonomiska expansion. Det vill säga, mer bilar, mer kolkraft, mer fabriker, mer mer mer.
Denna tillväxt är som bekant vad som håller många länder, däribland, Sverige under armarna medan Europa sjunker allt djupare ner i skuldkrisen. Den svenska välfärden är beroende av de jobb och skatteintäkter som skapas, direkt eller indirekt, genom efterfrågan från Kina.
Ironiskt nog går det svenska företaget Blueair extra bra just nu. De säljer luftrenare.Förra året fördubblades försäljningen.
– Alla indikatorer tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta, säger Jonas Holst, marknadsföringschef för Blueair till SVD.
Den livsfarliga luften, "luftapokalypsen", är det stora samtalsämnet i Peking. Men tillväxtens konsekvenser är inte begräsade till luften. Rent vatten har blivit en allt mer knapp resurs i Kina och mycket odlingsmark är numer förgiftad.
Hur mycket tycker vi det är okej att offra för att upprätthålla en resursslukande livsstil? Jag skrev nyligen en artikel i socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag om just tillväxten som vår tids offerkult. Det som inspirerade artikeln var det tydliga ställningstagande från vissa socialdemokrater som menade att jobben alltid går före miljön. Nu föreslås denna idé bli högsta prioritet för partiet:
Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.
Man anar rädslan bakom dessa ord. Rädslan för att välfärden ska falla ihop om vi inte jobbar som flitiga bävrar allihop. Skitsamma om dessa jobb bygger på en brutal exploatering av naturen. Skitsamma om den kinesiska bilboomen gör luften giftig. Så länge efterfrågan på svenskt stål fortsätter att öka och säkrar svenska industrijobb är det värt det.
Rikard Warlenius skrev nyligen ett intressant inlägg på sin blogg om den eventuella motsättningen mellan miljö och välfärd. Hans slutsats är att motsättningen oftast är falsk. Att det i princip skulle räcka med skattehöjningar (eller uteblivna skattesänkningar) för höginkomsttagare för att säkra välfärden utan att offra miljön.
Det är en tilltalande tanke, men hur realistisk är den i längden? Även pengar som tas in som skatt genereras ju i en ekonomi som bygger på storskalig förstörelse av naturen. Låt säga att vi skapade en värld där den enda tillåtna verksamheten var sådan som bygger på en långsiktigt hållbar användning av 100 procent förnybara resurser, med slutna kretslopp och utan avfall i någon form. Även med en mycket jämlik ekonomisk politik skulle skatteintäkterna vara högst begränsade. Välfärden, så som vi i Sverige har definierat den, skulle vara hotad.
Fast Rikard Warlenius har såklart rätt i att det skulle vara lättare att hantera miljöproblemen i en mer jämlik ekonomi. Om inte annat skulle detta göra att bördan av de miljöproblem vi skapar bars mer jämnt.
Från Peking rapporteras om det globala klassamhällets "lösning" på luftföroreningarna:
En del internationella skolor rapporteras ha börjat sätta upp “föroreningskupoler” – enorma tryckluftstält – för att barnen ska kunna röra sig “ute”.
International school of Beijing, där skolavgiften kostar så mycket som 35000 dollar (223000 kronor) per år, har precis invigt två nya kupoler. I den ena ryms sex tennisbanor.
Välfärd för vissa blir ovälfärd för andra.
Som jag ser det räcker det inte med ekonomisk jämlikhet, den behöver gå hand i hand med minskad konsumtion och minskad materiell standard i rika länder. Vilket i sin tur gör det möjligt att dra ner på arbetstempot: sänka arbetstiden och låta fler få jobba lite än vissa mycket och andra inget alls.
Foto: Wikicommons/Berserkerus
Läs också Ola Wongs krönika "Smoggen i Peking är nästan outhärdlig".
Glöm apokalypsen – möt det långsamma sönderfallet
Vi går mot ljusare tider. Från och med i morgon kommer vi nämligen slippa alla mediala fnissanden om att jorden snart går under "enligt Maya-kalendern".
Hösten har varit full av detta rätt nervösa sätt att hantera de andra och mer reella hoten mot vår tillvaro. Medierna har tävlat med varandra om vem som kan få till det mest bombastiska tilltalet i sin rapportering om den stundande apokalypsen. Gärna resa till en bergsby som någon new age-flummare pekat ut som en säker plats. Och därifrån göra reportage om den mediala uppståndelse som man själv är med och skapar. Och så flabbar man lite åt det tokiga i det, för tokigt är det ju. Och sorgligt – seriösa medier reducerade till spektakeljournalistik.
Men mitt i allt detta kommer det också fram en del intressanta saker. Som i DN Söndags artikel i helgen där mayaexperten Johan Normark berättar om filosofen Levi Bryants analys av fascinationen för apokalypsen.
– Bryant menar att folk undviker de verkliga problemen med ekologi och klimatfrågor och istället håller sig till någon yttre typ av katastrof ... Vi är så fast i vårt sätt att leva att vi inte själva vill ta tag i de egentliga problemen. Skulle vi göra oss av med allt det vi har omkring oss, allt det vi har byggt upp?
Vilket är en bra beskrivning av problemet med hela "jorden går under"-snacket. Vi tar den urbana och industrialiserade tillvaro som vi nu lever i som så självklar att det enda alternativet som vi kan föreställa oss är den plötsliga förstörelsen av allt.
På sin läsvärda blogg En blues för civilisationen skriver Maria Korpskog under rubriken "Apokalypsen är inställd"
Tror ni att grekerna också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps?
Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges.
Långsamt sönderfall. Det är ett bra begrepp för att beskriva vad som pågår.
I morgon kan vi förhoppningsvis lägga undergångsromantiken åt sidan, fokusera på följderna av den industriella civilisationens långsamma kollaps och fundera över hur vi kan göra det bästa av situationen.
Här är lite inspiration i form av kolumn i The Guardian där Suzanne More visar på en högst realistisk syn på den här med evig expanision. Hon konstaterar att för Storbritannien är tillväxteran slut. Den kommer inte tillbaka. Hur mycket prestige politikerna än investerar i att gång på gång utlova detta.
Which politician will stand up and tell the truth? This may be as good as it gets. For some, it certainly is. If you are middle-aged, in work and own property, it isn't bad. If you are young, unemployed, want a place of your own, and have young kids, you will know what austerity means. The veil between these worlds should by now be in tatters; instead it is wrapped as tight as a blindfold. Posh restaurants are full, house prices are huge, CEOs are still on massive salaries. It is possible to move in such circles and see deprivation only through a car windscreen.
And this screen always reflects this idea that growth will return. This is the wreckage that our political class clings to, as if it were the only answer to our woes. We could instead have a conversation about what happens if it doesn't, as is increasingly likely, actually materialise.
För övrigt rapporterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: "Ingen höjd beredskap för jordens undergång". Bara så ni vet.
Bonusmaterial:
I suveräna podcasten The Extraenvironmentalist intervjuades för ett år sedan John Michael Greer utifrån hans bok Apocayple Not. Intervjun ger en bakgrund till den i allra högsta grad religiösa apokalypsmyten. I en annan podcast från The Extraenvironmentalist berättar antropologen Patricia McAnany intressanta saker om 2012-mytens ursprung. Missa inte det.
Foto: Peter Lippmann
De smygande förändringarnas tid
I förordet till min bok Kollaps (som nu släpps som pocket) skriver jag att kollapsen är ett svårfångat skeende. Skälet är att vi som människor är snabba att anpassa oss till förändringar. Sakta men säkert knuffas vi in i nya normaltillstånd utan att märka det.
Det finns ett begrepp för detta, shifting baselines, som kan beskrivas som att vår bedömning av världens tillstånd och vad som är "naturligt" förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.
I senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur finns en artikel om just detta utifrån hur fisket längs Sveriges kuster har förändrats det senaste seklet.
För hundra år sedan kunde svenska bönder med små bäckar på sina marker bygga ålfällor och bära hem tiotals kilo ål efter höstnätterna. På västkusten fram till år 1937 fångades störar – fisken vars rom brukar säljas som rysk kaviar. Och så sent som 1964 kunde man med ett enkelt fiskespö dra upp en tonfisk i Öresund. Även svärdfiskar, rockor, hajar och hälleflundror kunde man för inte så länge sedan fånga i svenska vatten.
Svärdfisk. Ett minne blott i svenska vatten.
Så här säger fiskejournalisten Olof Johansson i sin nya bok Född fiskare:
Jag har aldrig sett en kollaps i fisket så total som längs vår västkust. Ingenstans har jag fiskat i vatten så tysta och döda som mina hemmavatten utanför Bohuslän under 2000-talet. Ingenstans har jag hört berättas om sådan skillnad mellan hur det var förr och hur det är i dag.
Begreppet Shifting baselines myntades på 1990-talet av fiskeriforskaren Daniel Pauly som studerade hur det för varje ny generation fiskare blev normalt med ett allt mindre antal fiskarter. Som Pauly säger i denna föreläsning:
We transform the world, but we don't remember it. We adjust our baseline to the new level, and we don't recall what was there.
Så, för att förstå de förändringar som nu sker behöver vi se tillbaka på vad som har betraktats som normalt tidigare och jämföra det med vad som betraktas som normalt i dag.
Just nu befinner oss mitt i flera stora skiften. Exempelvis konstaterade Kairos Future här om veckan att allt fler föräldrar ser det som naturligt att deras barn kommer att få det materiellt sämre jämfört med dem själva. På grund av kärvare tider. För alla generationer sedan åtminstone ett sekel tillbaka har det omvända varit mer eller mindre självklart.
Klimatförändringarna lär bjuda på många nya normaltillstånd. Hur länge kommer vi till exempel tänka att långa perioder av torka på våra breddgrader som något ovanligt eller extremt? När blir sommartorka på norra halvklotet något naturligt?
Och i dag kan man läsa att vi numer har prisdeflation i Sverige, det vill säga sjunkande priser – motsatsen till inflation. Är deflation det nästa normala?
Tvångsoptimistisk rapportering från Doha
Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.
Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.
Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:
Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].
Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.
Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:
Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.
Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.
Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.
Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av