FN:s klimatchef Christiana Figueres på COP-mötet. Foto: UNclimatchange/CC

Klimatförhandlingarna i Warszawa går in på slutspurten, och som väntat är det inte mycket som har hänt. Organisationer såsom Världsnaturen WWF, Jordens Vänner och Actionaid har lämnat mötet i protest, och länder som Kanada, Australien och Japan har sänkt sina utsläppsambitioner. Kanada som slåss för sin oljesand, Australien som har en klimatskeptisk regering och vägrade att ens skicka en minister, och Japan som förlitar sig på kol och hoppas kunna utvinna metanhydrater efter avvecklingen av landets kärnkraft (SR).

Men nu var målet för förhandlingarna i Warszawa aldrig att nå ett bindande avtal, siktet har sedan länge varit inställt på mötet i Paris 2015. Det är då världens ledare ska göra vad de misslyckades med i Köpenhamn och varje år sedan dess. Redan nästa år ska dessutom EU ta beslut om sina utsläppsmål för 2030, något som sannolikt sätter ribban för Parisförhandlingarna.

Vad är då sannolikheten för att vi får ett lyckat avtal i Paris? Inför årets möte sa Sveriges förra förhandlare Anders Turesson att en avgörande punkt är att skapa en tilltro till att sänkta utsläpp ska gå hand i hand med våra andra önskemål om ”en god ekonomisk utveckling, sen kan man diskutera vad som ligger i det begreppet, en social utveckling och så vidare”.

Jag skulle vilja hävda att den viktigaste punkten av det här är att diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och att vi måste komma bort från den ensidiga fokuseringen på BNP-tillväxt. Klimatförhandlingarna i Warszawa har sponsrats bland annat av oljebolaget Lotos och kolföretaget PGE, och det är uppenbart att många starka ekonomiska intressen inte ser någon vinning i att minska eldandet av fossila bränslen. Och de har lyckats få med sig regeringarna i flera länder som ser den fossila energin som nyckeln till fortsatt materiell och ekonomisk tillväxt. Genom att skyffla in kolet och oljan i det ekonomiska dragloket är tanken att vi alla kan fortsätta på resan till den förlovade framtiden där energin flödar och recessioner är något som hände på 30-talet.

Nu ser ju framtiden inte riktigt ut så här. Tillväxten i västvärlden fram till den ekonomiska krisen 2008 hölls uppe till stor del med hjälp av utlåning och derivat, eftersom det inte gick att öka produktionen av olja och tillföra den energi som krävdes för att faktiskt öka produktionen i systemet. I stället ökade vi belåningen fram tills dess att bubblan sprack.

Toppen för produktion av den lättillgängliga konventionella oljan passerades redan 2006 enligt OECD-ländernas energiorgan IEA, och därför har blickarna riktats mot kol och okonventionella fossila bränslen så som skiffergas och oljesand. Kol är dock också en ändlig resurs (i boken Peeking at Peak Oil förutser professor Kjell Aleklett att kolen når sin produktionstopp runt 2030) som inte kommer att kunna ersätta den minskade oljeproduktionen, och olja från exempelvis oljesand och skiffer kräver mycket energi för att överhuvudtaget kunna utvinnas. Nettoenergin som vi får ut är betydligt lägre om man jämför med oljan som har pumpats upp från exempelvis de gigantiska oljefälten i Saudiarabien.

Att desperat utvinna de sista fossila bränslena till vilken kostnad som helst kommer därför inte att kunna få tillbaka den globala ekonomin till ett tillstånd där den konstant växer. För att få den tillväxt som har varit under större delen av 1900-talet krävs väldigt mycket, väldigt billig energi, och det kan varken kol eller något annat fossilt bränsle förse oss med längre. Vi kommer att kunna hålla loket rullande ett tag, men det kommer inte att gå snabbare och snabbare. Och det borde även vara klart vid det här laget att ökad belåning och skapandet av allt mer pengar inte heller är någonting som kommer att få fart på ekonomin (något Andreas Cervenka skriver bra om bland annat här).

Så hur ska vi då kunna nå framgång i klimatförhandlingarna? Det ser ju onekligen inte särskilt ljust ut, men jag tror att enda möjligheten är att vi på allvar börjar diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och vad som vi egentligen tycker är viktigt. Och en bra början för det samtalet är en insikt om att oavsett hur mycket fossil energi vi försöker pumpa in i systemet, kommer vi aldrig att komma tillbaka till eran som var efter andra världskriget då vi upptäckte oljefält snabbare än vad vi kunde göra slut på dem och det kändes som den materiella tillväxten kunde pågå för evigt.

Om vi har det klart för oss, borde det förhoppningsvis vara lättare att gå med på att lämna de fossila resurserna kvar i marken och i stället diskutera hur ett system som inte bygger på evig tillväxt ska se ut. Och omställningen till det systemet kommer att vara betydligt mycket enklare om vi kan hålla den globala uppvärmningen till runt två grader snarare än fyra-fem.