Cyklar

Cycle-in cinema i norra London. Bild: Magnificent Revolution

Cykling är väl cykling? Inte bara. I London är cyklingen extremare än I Sverige. Här ställs den på sin spets, på gott och ont.

När jag flyttade hit hittade jag en andrahandscykel för 35 pund att trampa runt på. Jag har piffat upp den med stänkskärmar, cykelkorg och en grön ringklockla med rosa blommor (fast just ringklockan var faktiskt en present), och den bär mig överallt i de västra delarna av stan. I bland åker jag in till Trafalgar Square via Notting Hill, och vidare genom Hyde Park och förbi Buckingham Palace. Ibland fortsätter jag från centrum till Farringdon och The City.

Under fyra år på sadeln har jag funderat. Det blir tydligt när man byter land: Cykling är inte bara cykling. Cykling är politik. Här precis som var som helst, förstås, men cyklingen ligger närmare politiken här. Kopplingarna är tydligare. Först och främst: det är svårare att cykla i London än vad det är i Sverige. Avstånden är längre – staden är ju ganska stor. Dessutom är antalet cykelkunniga mycket lägre. Klasskillnaderna gör att en stor andel Londonbor helt enkelt inte har råd att investera i en cykel: Bara 40% av Londons hushåll har ens tillgång till en (och det är hushåll, inte personer). Visst, att åka tunnelbana blir dyrare i längden, men en cykel är en stor engångsutgift. Och fick man, på grund av familjens ekonomi, inte någon cykel som barn, blir det ännu svårare att bestämma sig för cykelalternativet när man är 25 och plötsligt behöver ta sig till mataffären och kontoret, men inte kan cykla. Bara 2% av alla resor i London görs på cykel. I Stockholm är siffran runt 17% och i Amsterdam 37.

En annan stor faktor är trafikbilden. Vägarna är byggda för bilister. Folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar – och än mindre separata cykelbanor. År 2007 rapporterades det att 2,003 cyklister dött i Storbritannien sedan 1994. Det var ett genomsnitt av 143 per år eller en person på 2,5 dagar (siffrorna går ned men är fortfarane höga). Staden är inte bygd för oss som färdas på två hjul. Väljer man att cykla gör man det trots risken, medveten om farorna. Att cykla blir på så vis en uttalad politisk handling. Ett medvetet försök att bryta dominansen av bilar på gatorna. En markering mot bilsamhället.

För dåliga förhållanden leder ofta till kreativa protester. Aldrig har jag blivit så inspirerad att cykla som sedan jag blev Londonbo! Stan har en stor gräsrotsgemenskap av cykelentusiaster. Kolla in listan nedan för ett urval. Jag läser, deltar, skrattar, cyklar in till Trafalgar Square igen. Yay! Live your life on two wheels! Nu drar jag till Hackney.

• Förutom den gemensamma cykelaktionen Critical Mass ordnas stämningsfulla Midnight Rides
• I trendiga nordöstra Hackney ligger cykelcafeet och baren Look Mum no Hands. Jag måste se till att göra ett besök snart!
• I somras hölls, för andra året i rad, London Bike Music Festival i Regent's Park
• På nätet vimlar det av cykelbloggar. Slösurfa runt och slösa bort flera timmar! Kolla in ibikelondon och London Cyclist, till exempel
• Här och var kan man plocka upp den superfina tidningen The Ride, som behandlar cykling ur ett mer filosofiskt (och estetiskt) perspektiv. Den tillverkas som ett hobbyprojekt, och alla intäkter går till välgörenhet
• I östra London (igen) ligger Magnificent Revolution, en buffé av cykelinspiration. Bland annat ordnar de cykeldrivna biovisningar. (Cykelentusiasmen i London är så stor att det till och med finns trender inom trenden, och nu gäller det alltså cycle-ins. Delar av London Bike Music festival drevs med besökarnas cyklar, och i min stadsdel sattes ett cykeldrivet äppelmusteri upp förra helgen, dit folk tog sin överblivna frukt. Cykeldrivna apparater är the latest fad. Yes indeed. Ni vet var ni läste det först.)

Det är inte alltid verkligheten ligger före drömmarna, men det händer. De senaste veckorna har jag nämligen gått omkring och drömt om en öppen cykelverkstad, dit man skulle kunna komma med sin cykel för att lära sig laga och fixa (i stället för att, som jag, svära i sin ensamhet när verktyg fattas eller kunskaperna inte räcker till för att klura ut hur man till exempel lagar en växel).

Men så läser jag om Cykelköket som just slagit upp sina portar i Malmö. Cykelköket är en fullt utrustad cykelverkstad dit vem som helst gratis kan komma för att serva eller laga sin cykel.

När jag pratar med Bertil Björk, som har grundat Cykelköket, berättar han att det öppnade på riktigt igår och att intresset redan har varit stort, inte minst från personer som vill engagera sig som volontärer.
– Det är en viktig del av Cykelköket, att det ska finnas en social aspekt där man lär varandra så att det inte bara blir en verkstad med experter. Har man lärt sig laga en punktering kan man hjälpa den som står vid bänken intill, säger han.

Idén kommer från Bicycle Kitchen, som startade i Los Angeles och sedan har spritts till andra delar av världen. Bertil Björk berättar att projektet tidigt fick ekonomiskt stöd från Malmös miljöförvaltning, vilket gjorde att de vågade gå vidare och leta lokaler. Cykelköket har också startat ett samarbete med fastighetsägare, som donerar övergivna cyklar och cykeldelar så att den som behöver kan få ett nytt bakhjul eller rentav montera ihop en ny cykel av avlagda delar.
Dessutom blir det kurser i alltifrån punka-lagning till avancerat hjulbygge och uppsökande verksamhet i Malmös stadsdelar.

Grattis Malmö! Jag hoppas idén sprider sig vidare i landet illa kvickt. I Malmö går man nu in för att dokumentera hur man har burit sig åt, så den som vill öppna ett cykelkök någon annanstans kan få gott om tips och goda råd.

Jag vet inte hur vanligt det är att cyklister i Sverige blir åthutade av arga bilister att de borde hålla sig undan eftersom de inte betalar för vägarna. Men i Storbritannien har ett gäng cyklister i alla fall blivit så trötta på det att de har startat kampanjen ipayroadtax.com. Fordonsskatten går nämligen inte till att bygga vägar, utan finansieras gemensamt av alla medborgare, förklarar upphovsmännen tålmodigt.
” Hopefully, it’s a site to make people pause and think about an issue that too many assume to be minor or trivial but which many of those on the receiving end of threatening behaviour from “road owning” motorists know only too well can be a real danger.”, skriver Carlton Reid som har startat sajten. Och illustrerar med följande filmklipp:

Oavsett om det är ett argument som används här eller inte är det bara att se sig om på vägarna för att det ska bli tydligt vilka fortskaffningsmedel som får mest kvadratmeter (och väghållning) för skattepengarna.

Men: som cyklist är det synd att bara gnälla. Det finns en massa bra saker också. Bara det att våren gör det möjligt att cykla utan att behöva oroa sig för att halka (åtminstone på stockholmska breddgrader) är grymt skönt. Andra roliga saker är de sajter på nätet som kan hjälpa en att välja rätt och snabbast väg även om man inte kör bil. Stockholmare kan prova cykelreseplaneraren.

I Lund finns Resejämföraren, som tydligt visar skillnaderna mellan olika färdsätt för olika sträckor. Knappa in start och mål, så kommer en tabell över hur lång tid resan tar med cykel/bil/buss/till fots, vad den kostar, hur mycket CO2-utsläpp den ger upphov till – alternativt hur många kalorier den bränner.
Resejämföraren bygger på en openstreetmap-applikation som fungerar ungefär som Wikipedia. Det innebär att alla som vill kan dela med sig av sina bästa cykelrutter.
Någon gång i framtiden kommer förhoppningsvis också funktioner som visar hur backiga olika rutter är.

Fler som är glada över att cykla: Bloggen Malmö-Lund på cykel, cykelsmart.se

Fem dagar. Så lång tid kommer det att ta för Göteborgs ledande politiker Anneli Hulthén att ta sig upp til den socialdemokratiska kongressen i Stockholm.

Efter att ha förlorat ett vad som gick ut på att hon skulle cykla till kongressen om antalet deltagare som cyklade till ett annat möte hade tiodubblats, satte hon sig i dag på sadeln för att påbörja trampandet österut.
– Jag har cyklat till Kungälv, Angered och så, men så här långt har jag inte cyklat förut, säger hon till Göteborgs-Posten.

Sju mil om dagen blir det om hon ska vara framme på måndag kväll.
Men hon ser rätt nöjd ut. Och det bör hon vara. För det är inte helt vanligt med politiker som visar så konkret att det faktiskt går att använda andra transportmedel än bilen.

På GP:s hemsida kan du se en liten film om hur hon trampar iväg. En absurd detalj är bara att den inleds med en reklamspot – för en bil...