Härom dagen var det ett år sedan Londons borgmästare Boris Johnson invigde stadens cykeluthyrningsprogram, Barclays Cycle Hire (eller Boris Bikes, som cyklarna kallas i folkmun). Som det har noterats tidigare här på bloggen ligger London långt före Stockholm vad gäller att promota cykling – både Johnsons företrädare, labour-partiets Ken Livingstone, och Boris själv har gjort en hel del för cyklisterna. I Boris fall, dock, kan jag ibland inte hjälpa att se det hela med en cynisk blick. Johnson är en konservativ politiker som hellre äter lunch med chefer från de stora bankerna än träffar stadens medborgare, ocn som motsatt sig höjda skatter för de rikaste. Ibland känns cyklingen som den perfekta gimmicken som får honom att framstå som lite mer en folkets vän – och den får oerhört mycket uppmärksamhet, bland annat genom ständiga mediabilder på en cyklande Boris i kostym. Cyklar han verkligen hela vägen hemifrån? Eller kommer han i bil, parkerar runt hörnet från London City Hall och trampar på en hoj de sista 200 metrarna? frågar sig mina brittiska vänner. (Likadant är det med borgmästarens blonda, ostyriga lugg. Den måste vara en del av Johnsons plan att lura alla att glömma hans högerperspektiv genom att vara så fryntlig, tänker jag i mörkare stunder.)

Och hur fungerar cykeluthyrningen egentligen? Cyklarna går endast att hyra i centrala London, och kan således egentligen bara användas inom ett mindre område – man måste ju avslutra resan vid en dockningsstation och kan inte ta cykeln för att cykla hem till förorten. Dessutom är dockningsstationerna ofta fulla när man försöker lämna sin cykel, inte minst vid stora tågstationer som Waterloo, rapporterar The Guardian. ”It’s not a reliable transit system for working people, it’s an amusing curiosity for tourists”, säger en kritisk röst till tidningen. Som en sista spik i kistan rapporteras i samma tidningsartikel att cyklarna främst används av ”white men aged between 25 and 44, many of whom earn more than £50,000 (523,000, min anmärkning) a year.” Den grupp som redan tar för sig mest i nästan alla andra delar av samhället, alltså. Till råga på allt är cyklarna grymt obekväma, tycker jag. Inget jag skulle vilja ta en längre tur på.

Det är inte lätt att cykla i London. Vägarna är byggda för bilister, folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar. Varje år omkommer flera cyklister i trafiken, till exempel i de jättelika flerfiliga rondellerna. När jag berättar att jag cyklar till jobbet är den vanligaste invändningen inte att det måste vara ansträngande eller ta lång tid, utan just att det verkar farligt. Och de flesta cyklisterna här är inte vanliga människor i kostym eller kjol. De är hängivna expert-cykelpendlare, klädda i dyra, specialköpta cykelkläder samt gula reflexvästar, som ser cyklingen som en livsstil och som tar en dusch efter att ha trampat till jobbet. Många Londonbor tänker sig cykelpendling på det sättet: Det är svårt och det kräver dyr extrautsrustning – det är inte bara att köpa en gammal hoj och trampa iväg. (Sedan ska förstås nämnas att London har en stor, inspirerande gräsrots-cykelgemenskap också – mer om den i ett senare inlägg!)

Frågan är om initiativ som Boris Bikes, eller Ken Livingstone’s ”cycle to work”-program verkligen hjälper. Parallellt med Barclays cycle hire finns det äldre trängselskattsprogrammet för biltrafik, som gäller centrala London. Det är bra. Men räcker det? Så länge inga stora strukturella initiativ görs för att hämma bilberoendet finns risken att cykelinitiativen bara blir PR-trick, fina program att visa upp i media, som egentligen endast gynnar vita medelklassmän samt dem som har råd att köpa dyra lycrakläder och reflexvästar.