COP17

Occupy Durban!

Så har klimattoppmötet i Durban inletts, och det är svårt att inte tänka på sådant som ligger nära men ändå långt borta.

Det känns ju overkligt. Men det är faktiskt bara två år sedan toppmötet i Köpenhamn. Vi var närmare 100 000 som demonstrerade genom en vintrig dansk huvudstad den 12 december 2009. I den kyliga luften ångade det av både förhoppningar och farhågor. Det hade talats om Köpenhamnsmötet i ett par års tid. Det var nu världens ledare skulle komma till sans, och samla sig för att ta itu med den största utmaning mänskligheten ställts inför. Nyhetssändningarna toppades med senaste bulletinerna från Bella Center där tunga delegationer från världens alla länder samlats. Sista dagarna kom regeringscheferna och presidenterna. När Obamas flyg landade på Kastrup var det som om ett crescendo spelades upp. Det misslyckande som följde blev ett monumentalt antiklimax. Processen ledde fram till en deklaration som var till intet förpliktigande. Allt det övriga sköts på framtiden. Fiaskot lös i eldskrift över planeten.

Två år senare hålls FN:s sjuttonde klimatmöte – COP 17 - i sydafrikanska Durban och det råder närmast begravningsstämning. ”Låga förväntningar” är ledordet. Förhandlingarna gick i stå redan i Köpenhamn, och sedan dess har faktiskt inte mycket hänt. Kyotoavtalet löper ut nästa år. Det står tämligen klart att Durban inte kommer att lägga grunden för något nytt avtal om bindande utsläppsminskningar. Det kommer däremot att diskuteras mekanismer  för klimatåtgärder i tredje världen. Det talas om en Green Climate Fund som ska kunna bidra med 700 miljarder kronor per år från år 2020. Men USA konstrar och finansieringen är ytterst osäker. I Syd råder det djup misstänksamhet, inte bara när det gäller vilka pengar som kommer fram, utan också gentemot vilka villkor som kommer att ställas.

Den 20 november rapporterade brittiska Guardian att USA, EU och Japan nu tycks vara överens om att ett nytt Kyotoavtal knappast kan bli verklighet förrän år 2020. Det är katastrofala nyheter. De rika ländernas  perspektiv innebär helt enkelt att klimatmålen överges. Till och med det i sig farliga tvågradersmålet blir omöjligt att uppnå. Alltså: efter oss – syndafloden.

Det ser alltså mörkt ut. Ändå kan Durbanmötet innebära en nystart för klimatkampen. Och det på ett sätt som Obama, Merkel, Putin, Hu Jin Tao och de andra mäktiga ledarna knappast  väntat sig.

Det tycks nämligen som om klyftan mellan rika och fattiga länder och människor kommer att synas tydligare än någonsin den här gången. Kraven på klimaträttvisa formuleras allt mer högljutt. Vi börjar se embryon till den sorts rörelse som kan ändra på tingens ordning – en rörelse som formeras av de människor som inte har något att förlora.

Tecknen är flera. Den stora internationella småbonderörelsen Via Campesina manar till mobilisering i Durban. Fattigbönder och jordlösa från en rad afrikanska länder har redan samlats i staden.  Nätverket Climate Justice slungar ut slagordet Occupy COP 17, och kommer tillsammans med andra grupper att organisera en alternativ generalförsamling vid stadens Speakers Corner. Och kanske allra mest anmärkningsvärt: Occupy-idén har fått gensvar bland ett antal av delegationerna från de nationer som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det talas om sit-ins, bojkotter och ockupationer inne på själva konferensområdet.

Det kommer väl inte att ske någon revolution i Durban. Men bilden kan komma att klarna. Klimatkrisen kommer inte att kunna lösas om inte de rika tvingas att ta ansvar.

Den 3 december hålls det demonstrationer för klimaträttvisa i såväl Durban som i många andra städer världen över. I Stockholm samlas Klimataktion, Jordens vänner, Latinamerikagrupperna och många fler på Medborgarplatsen klockan 12. Läs mer här.

"Klimat och fattigdom"

Hjälporganisationen Action Aid har tipsat oss om sin klimatkampanj och blogg, Klimat och fattigdom, som lanseras nästa vecka. Karin Strandås på Action Aid förklarar att de vill lyfta fram dem som drabbas av klimatförändringarna samt koppla till COP 17, som ganska ouppmärksammat närmar sig om bara drygt tre veckor. Dessutom är en insamling kopplad till kampanjen.

Jag har surfat runt på bloggen, och jag gillar den. Praktiska exempel gör frågan tillgänglig och greppbar, och förutom insamlingsaspekten finns också en bredare kampanj där informationsspridande och politiskt påverkansarbete och krav på regeringen får stort utrymme. Det gör mig extra glad. Välgörenhetskampanjer får ibland kritik för att pengainsamlande riskerar att bli en falsk lösning. Att vi måste förändra våra vanor och inte kan köpa oss fria genom att lägga 200 kronor i en insamlingsbössa. Den politiska delen ger "Klimat och fattigdom" en större bredd.

Precis som de flesta av Action Aids projekt fokuserar klimatkampanjen på kvinnor. Det är också kul. Att rätta till den ofta ojämna maktbalansen mellan könen genererar nästan alltid en mängd positiva bieffekter. Vad gäller anpassning till klimatförändringar skulle fördelarna med mer jämlika samhällen vara stora. I dag är situationen ofta problematisk. I många traditionella, fattigare områden är det kvinnorna som ansvarar för att förse sina familjer med mat och vatten. Därför är det också de som först märker när något är fel: de ser när råvarorna är av låg kvalitet, de måste promenera allt längre för att hämta vatten eller bränsle, och de är, som Action Aid påpekar, ansvariga för att vårda de familjemedlemmar som lider av t.ex. magsjukdomar på grund av sanitetsproblem i tätt packade bostadsområden. Kvinnor driver den största delen av världens jordbruk, och i de minst utvecklade länderna är kvinnorna ofta den största eller enda familjeförsörjaren (enligt FN:s FAO). Men utanför hemmets väggar har de ofta mindre att säga till om. Det är männens arena. Det är männen som äger hus, redskap och mark. Det är männen som möts i byråd och diskuterar framtidsplaner. Det här upplägget riskerar att medföra ett informationsglapp. De stora besluten, som påverkar mat- och vattensäkerhet och hälsa, tas av männen, och sedan är det upp till kvinnorna att jämka och anpassa för att fixa vardagen.För att hårddra det: Den ena gruppen fattar besluten, den andra får ta konsekvenserna.

Som sagt innehåller kampanjen också en tydlig regeringskritik. Redan i Bali 2007 bestämdes det att väst skulle avsätta pengar för klimatadaption i de områden som drabbats. Men hittills har många länder undvikit att betala genom att helt enkelt omdirigera pengar från sin normala biståndsbudget för att täcka anpassningsbidragen. “Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr", skriver Action Aid. De kräver att Sveriges regering ska ge fräscha pengar i klimatanpassningshjälp utan räkna ned biståndet, samt att vi ska sluta genomföra vår egen anpassning genom att flytta över utsläppsminskningarna till fattiga.

"Klimat och fattigdom"-kampanjen är ett bra exempel på en annan sak också. Varken kampen för jämställdhet eller kraven på regeringen är nya. Men det gör inget. Det är inte poängen. Alla krav som ställs på dem som sitter på makten behöver ständigt förses med ny energi. Att jobba för något som går emot det rådande maktklimatet är jobbigt. Det behövs nya infallsvinklar, nya bilder, nya idéer och nya röster. Därför hoppas att Action Aids kampanj kommer att gå bra.

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...