Vi borde kalla oss Dark Sailors snarare än Dark Mountaineers, föreslår Doug Tompkins i den senaste antologin från Dark Mountain Project. Det känns som att vi seglar på öppet hav och strax ovanför horisonten ser vi de första konturerna av land. Ungefär där befinner vi oss vad gäller förståelsen av vart vår civilisation har kommit och hur det har påverkat vår relation till resten av naturen.

Doug Tompkins inställning är ovanlig, men genomsyrar likväl hela denna bok, den tredje samlingen av texter inom ramen för The Dark Mountain Project.
Texter och böcker som på ett eller annat sätt tar sig an den ekologiska krisen präglas nästan alltid av den självsäkra inställningen ”det här är problemet och det här är lösningen”. Men, som Doug Tompkins påpekar, tar man sig inte tid att göra en djupare systemanalys av hela krisen och det tänkande som lett fram till den är man nästan garanterad att dyka ner i helt fel strategi. Ofta en som handlar om mer avancerad teknik.

Det är befriande att slippa önsketänkandet och alla tvärsäkra ”måsten”, och ännu mer befriande att få kliva utanför de vanliga diskussionsramarna och möta tankar som sällan tänks högt eller som har trängts undan.

På flera ställen lyfts Ivan Illich, en tänkare som redan för ett par decennier sedan formulerade en kompromisslös kritik av den industriella civilisationen som är bland det skarpaste och mest träffande man kan läsa i dag. Men att likt Illich tala om livet efter industrisamhället som något som av nödvändighet är ett enklare och lokalare samhälle är provocerande. Samhället verkar nästan programmerat i att slå ner på sådana idéer. Med kommentarer av typen ”vi kan inte gå bakåt i utvecklingen” eller ”du romantiserar det förgångna”.

Den senare är, skriver Dark Mountain-grundaren Paul Kingsnorth, en anklagelse som ”oftast görs av de som tycker att det är mer moget att romantisera framtiden”. I sin essä Dark Ecology behandlar Paul Kingsnorth de nya pragmatiska miljöaktivisterna, ”the neoenvironmentalists”, som levererar lösningar på den ekologiska krisen som är politiskt gångbara inom det rådande systemet. Människan bör använda sin dominans på planeten till att ställa saker till rätta. Med hjälp av artificiellt liv, genmodifiering, planetär ingejörskonst, förnybara energisystem som ersätter oljan och kolet, tätare städer och så vidare. Den destruktiva globala teknomassan kan göras grön och skön. Och så kan tillväxten hamra på och de rika fortsätta med sina energiintensiva liv och konsumtionsvanor samtidigt som de fattiga ges samma möjligheter. Win-win.

De som likt exempelvis Mark Lynas predikar på detta vis verkar ha framtiden för sig, menar Kingsnorth, samtidigt som den gamla miljörörelsen fortsätter att förlora sina strider. Åtminstone så länge vi klamrar oss fast vid de kulturella berättelser som gör att problemformulering snarare blir ”hur förändrar vi våra energisystem?” än ”hur kan vi skapa goda liv i samklang med naturen och utan behovet av mängder av energi och resurser?”.

Jag har inte läst hela denna bok. Jag tror nämligen inte att det är en bra idé – att läsa allt på en gång. Bättre att ta sig an några texter då och då. Långsamt låta tankarna bryta ner ryggmärgsinvändningarna.

Fast det ska sägas att det också ges gott om plats åt annat än teoretiska resonemang. Poesi och bildkonst till exempel. Och många personliga texter, ofta av etablerade skribenter: om relationen till grävlingar, till rådjur eller till elever i kreativt skrivande som vill veta hur man får högsta betyg på kursen. Det är underhållande spretigt.

Min känsla är att allt fler vill gå på djupet i de skeenden som nu omformar vår värld i hög fart. Men det är svårt att finna välformulerade tankar om detta. Den politiska debatten är tämligen död i dessa frågor. Den intellektuella debatten är frånvarande. Det finns en del spännande material utspritt här och där (Effekt är ett exempel), men den täta samling som hittas i Dark Mountains antologier gör dessa böcker närmast unika. De förtjänar verkligen en större svensk läsekrets.

Själv är jag aktiv i den svenska grenen av Dark Mountain Project, så jag är naturligtvis partisk, även om jag inte har varit inblandad i bokproduktionen. Den 23 november arrangerar vi vårt andra evenemang i Sverige, officiell släppfest för den senaste antologin. Det blir likt sist i Stockholm, men denna gång på Trikåfabriken i Hammarby sjöstad. På scen kommer Effekts egen Jesper Weithz att sitta för ett samtal om sin fantastiska debutroman Det som inte växer är döende. Och så blir det livemusik, bar och en massa spännande diskussioner.