Amerikanen Charles Eisenstein har fått ett stort följe de senaste åren, vilket inte minst visade sig på den välbesökta föreläsningen i Stockholm i våras. Eisensteins främsta verk är Sacred Economics: Money, Gift and Society in the Age of Transition (som sympatiskt nog finns tillgänglig för nedladdning där du får betala vad du vill). I Sacred Economics diskuterar han hur vi ska röra oss från vårt nuvarande ekonomiska system som baseras på omöjlig tillväxt, till en ekonomi som istället för att förstöra allt vi har kärt faktisk skyddar det vi anser vara heligt.

En av anledningarna till Eisensteins genomslag är att han är en obotlig optimist. Som han själv skriver i introduktionen:

”Jag tröttnade för länge sedan på att läsa böcker som kritiserade någon del av vårt samhälle utan att erbjuda ett bättre alternativ. Sedan tröttnade jag på böcker som erbjöd ett bättre alternativ men som verkade omöjligt att uppnå: ’Vi måste minska koldioxidutsläppen med 90 procent.’ Sedan tröttnade jag på böcker som beskrev en rimlig väg dit men som inte gav besked om vad jag personligen kunde göra för att skapa det.”

För att hantera klimat- och energikriserna behöver vi skapa en ny kulturell berättelse som inte handlar om människans konstanta framsteg och utveckling. I Charles Eisensteins filosofi är vår nuvarande kultur en berättelse om separation; om hur mänskligheten har fjärmat sig från naturen och människor från varandra. Vi har gått mot att bli enskilda, oberoende individer, vilket leder till konkurrens i stället för samarbete. Vi strävar efter att kontrollera den hotfulla naturen, som anses vara någonting väsenskilt från oss själva.

Detta har skapat ett finanssystem som motverkar snarare än underlättar samhällets utveckling, menar Eisenstein. Ränteekonomin gör att världens samlade skulder alltid och per automatik kommer att vara större än dess tillgångar. För att ta ett väldigt enkelt exempel: du äger tio kronor och jag ingenting, du lånar mig pengarna men kräver tillbaka en extra krona i ränta. Plötsligt är skulden 11 kronor, trots att det bara finns 10 kronor som vi kan använda.

Detta är vad som utspelar sig varje dag när Riksbanken lånar pengar till privata banker som sedan skapar kreditpengar och lånar ut till kunder. På grund av räntan blir alltid de sammanlagda skulderna större än tillgångarna.

För att försöka komma ikapp måste ekonomin konstant växa (och växa exponentiellt), och Eisenstein hävdar att den gör det genom att förvandla gemensamma tillgångar till monetära varor. Detta gäller naturresurser som skog, luft, vatten och fossila bränslen, liksom tjänster som vi utför, exempelvis barnpassning och matlagning.

”Våra egna mänskliga relationer och egenskaper har tagits ifrån oss och sålts tillbaka, så att vi nu är beroende av främlingar, och därmed av pengar, för saker som få människor någonsin betalat för fram till nyligen: mat, härbärge, kläder, underhållning, barnomsorg, matlagning. Själva livet har blivit en konsumentprodukt”, skriver Eisenstein.

Charles Eisenstein ser framför sig hur vår kulturella berättelse håller på att förändras, från att vara en som handlar om separation till att bli en som handlar om symbios. I den här processen kommer vi att få en helig ekonomi där pengar baseras på kollektiva resurser. Exempelvis skulle vi i Sverige kunna basera kronan på urskog, så att staten (eller annan myndighet) garanterar att pengarna kan bytas in mot skogen. Ingen kommer att vilja betala pengar för rätten att avverka urskog, utan istället kommer målet bli att bevara mer skog eftersom det genererar kapital.

Guld grävs upp för att det går att byta mot pengar, och samma sak gäller oljan som pumpas ur marken. Men om vi skapar ett system där det i stället är oljan som är kvar i marken som ger pengar, så kommer det finnas ekonomiska incitament för att bevara naturresurserna i stället för att utarma dem.

Eisenstein menar att en helig ekonomi ska ha en negativ ränta, där pengar blir värda mindre med tiden. Detta kommer att leda till att det inte går att bli rik på att äga eller att låna ut pengar, eftersom pengarna, och därmed lånen, blir värda mindre och inte mer. I stället kommer vi att få en mer jämlik ekonomi, där den som har för mycket pengar villigt delar med sig till den som har för lite, då pengarna ändå kommer att tappa i värde. Dessutom kommer den ekonomiska sfären att krympa, och processen som har gjort oss alla till konsumeter kommer att vändas och göra oss till samhällsmedborgare. Enligt Eisenstein kommer vi att bidra med våra ”gåvor”; det som vi kan och vill göra, och som skapar ett bättre samhälle för alla.

Charles Eisensteins tankar är fascinerande och visionära. Det samhälle han målar upp – som han kallar ”den vackrare värld som våra hjärtan känner är möjlig” – är ett samhälle jag skulle vilja leva i.

Det som jag finner problematiskt med hans filosofi är dock att den är deterministisk. Liksom Karl Marx med den historiska materialismen är han starkt influerad av Friedrich Hegels dialektiska historieskrivning. Hegel hävdade att allting gick från att ha existerat på en lägre medvetandenivå, och sedan genomgick en gradvis men allt större alienation för att till slut återförenas på en högre medvetandenivå.

Charles Eisenstein menar att mänskligheten just nu håller på att transformeras till ett nytt högre stadium där vi återförenas med naturen. Han skriver:

”Civilisationens historia, av tilltagande separation och dess förestående övergång i en lång tidsperiod av tilltagande återförening, är också en resa från ursprungligt överflöd till knapphetens ytterlighet och sedan tillbaka till överflöd på en högre komplexitetsnivå.”

Är det någonting som har visat sig vara fel med Marx teorier är det just den historiska materialismen, och att civilisationen genom tes-antites-syntes alltid utvecklas mot ett högre stadium, där slutmålet är det kommunistiska samhället där varken stat eller egendom behövs.

Och tyvärr tror jag att samma sak kommer att hända med Eisensteins historieskrivning. Hans idéer är inspirerande, och det är värt att försöka omsätta dem i praktisk handling. Men om vi tror att hans värld kommer att skapas genom att civilisationen och mänskligheten kollektivt utvecklas så är vi fel ute.

Vi behöver en ny kulturell berättelse, som handlar om någonting annat än mänsklighetens framsteg och herravälde över naturen. Vi behöver en kultur som, precis som Eisenstein skriver, värdesätter gemenskap istället för individualism och psykiskt och fysiskt välbefinnande snarare än materiellt överflöd. Dock behöver vi inte en ny deterministisk berättelse som handlar om civilisationens stundande mognad och utveckling, där vi per automatik rör oss mot någonting bättre.

Varken Karl Marx kommunistiska utopi eller Francis Fukuyamas kapitalistiska slut på historien har visat sig stämma, och vi bör ha lärt oss att verkligheten inte är förutsägbar. Den som förlitar sig på att mänskligheten kommer att utvecklas och nå en symbios med planeten enligt Eisensteins förutsägelser kommer med största sannolikhet att bli besviken. Därmed inte sagt att vi inte ska försöka ta tillvara på hans konkreta politiska förslag.