Cap and trade är ett centralt begrepp i klimatförhandlingarna. Det har ingen bra översättning på svenska, men innebär att ett tak sätts för hur mycket utsläpp som får göras och det är tillåtet att handla med utsläppsrätter under detta tak.

Inför Köpenhamnsmötet kommer filmen The Story of Cap & Trade, presenterad av Annie Leonard (The Story of Stuff), som gör denna rätt krånliga fråga något mer begriplig. Se själv:

Bakom filmen står nätverket Climate Justice Now! och Durban Group for Climate Justice som båda profilerat sig på kritik mot utsläppshandel. De är många gånger duktiga kritiker och ofta är deras kritik rättmättig. Som filmen visar riskerar cap and trade-idén att urvattnas och användas som ett verktyg i företagens tjänst.

Men det finns flera svagheter med denna kritik. Förutom att den blir väldigt svepande är den största svagheten att cap and trade-kritikerna saknar ett vettigt svar på vad vi ska göra i stället. Hur utsläppen ska kunna fördelas på ett rättvist sätt?

Att säga ”låt kolet stanna i marken” låter bra, men blir mer av ett önsketänkande utan en modell för hur det ska gå till.

Sätter vi upp ett tydligt tak för utsläppen (till exempel utifrån målet att nå ner under 350 ppm koldioxid i atmosfären) och fördelar dessa utsläpp jämlikt och rättvist innebär det att Sverige måste ha noll utsläpp till omkring år 2020. USA måste ner ännu mer, kanske skaffa sig negativa utsläpp. Ingen tror att detta är möjligt och jag kan inte se någon bättre lösning än att, under en övergångsperiod, låta fattiga länder sälja delar av sina utsläppskvoter till USA, Sverige och andra rika länder som inte klarar att nå sina mål.

Detta är principen i modeller som Greenhouse Development Rights och Contraction & Convergence. Liksom i Cap & Share och Cap & Dividend. Visst innehåller de en form av utsläppshandel, men den är starkt reglerad och utformad för att minska utsläppen rättvist snarare än att gynna företagen.

Att både kritisera cap and trade och samtidigt se fördelarna med grundidén är en svår balansgång. Men den akuta situationen i en ojämlik värld gör att det inte finns någon enklare väg att gå.

Jag är som ni märker väldigt snäll i denna bloggpost. Hårdare kritik av Annie Leonards film levererar David Roberts i The Grist. Det är en bra genomgång av alla de dåliga argumenten mot cap and trade.

Ännu hårdare kritik av filmen kommer från Eric de Place i samma tidning.