BBC

Om du pallar stråkar: se Frozen Planet!

Jag älskar vintern, men för den som vill slippa mörker och köld: bli björnspinnarlarv.

Den lever i Arktis och har satts på denna jord med ett syfte. Att bli fjäril. Kruxet är att det nästan alltid är för kallt.

För att genomföra förvandlingen från lealös klump till flygande färgvarelse, behöver larven värme och ljus. Men den arkitska sommaren är oftast alltför kort för att larven ska hinna förpuppas.

Så vad gör den om vintern?

Lägger sig under en sten, fryses in, stannar sin andning och metabolism, för att sedan yrvaket tina upp till ännu en vår och sommar.

Och vinter. 

Vissa individer lever som larv i femton år innan en tillräckligt varm sommar inträffar, och då, äntligen: transformeras, flyga!

Björnspinnarlarven, och ett antal miljoner pingviner, är några av huvudrollsinnehavarna i BBC-serien Frozen Planet - om Arktis och Antarktis - vars fjärde del visas på SVT i kväll, söndag, kl 19.

Jo, visst. Naturfilmer är jobbiga.

Dramaturgin kräver av någon anledning alltid minst en utdragen slow-motion-scen med hanar som gör upp om honan/honorna till suggestiv trummusik, och helst - som sälarna i Frozen Planet - klivande på sina egna ungar.

Och sen hela den här antropomorfa läggningen hos den som skriver speakertexterna: Sjöelefanten känner att det är dags för ett dopp.

Och ja: det är representation. Mångfald filtrerad genom dumburk. 

Men! Inte klokt vad livet på jorden är vackert. Så om du klarar stråkmusik och trumfajter: se!

Serien har orsakat en del uppståndelse i USA och Storbritannien.

Dels har det bråkats om scenerna där en isbjörnsfödsel filmas från ett belgiskt zoo, vilket påståtts vara framställt manipulativt, vilket seriens skapare dementerat med hänvisning till att det i programmet berättas hur födseln filmats.

Sir David Attenborough, berättaren i den brittiska versionen, har utsatts för påhopp från den amerikanska republikanen Nigel Lawson, skeptisk till den globala uppvärmningen.

Lawson menar att Attenborough i den avslutande sjunde delen av Frozen Planet bedriver klimatalarmism.

Attenborough, och oceanografen Mark Brandon, har svarat med det alltmer svårbemötta argumentet: vi ser den accelerande avsmältningen ske just nu framför ögonen. 

Brandon menar att kritiken handlar om Lawsons "samma gamla förvillelser och generaliseringar".

Söndag 6 februari sänds sista delen, följt av extraavsnittet den 7 februari om hoten mot polarområdena.

Senaste avsnittet ligger uppe på svtplay.

Jul i köpcentret

Snart jul, snart shoppinghögtid - årets julhandel väntas slå rekord för femtonde året i rad. Men året runt är ett besök i köpcentret eller statskärnnas affärer ett av våra största helgnöjen. Varför? Vilken funktion fyller shoppingen, som är så viktig att vi inte kan sluta handla? Delvis är det väl fråga om statusjakt, senast beskriven i Jämlikhetsanden förra året. Delvis kanske om fåfänga försök att fylla våra tomma liv – kanske är billiga slit-och-slängkläder kapitalistvärldens svar på romarrikets bröd och skådespel, och kanske skulle ett bättre samhälle eliminera behovet av dem.

Jag satt och slötittade på BBC’s The Culture Show härom kvällen när jag fick en ny pusselbit till mina funderingar om shopparens motiv. Det var ett inslag av brittiska skirbenten och poeten Michael Smith som handlade om köpcentrum. (Tyvärr visar BBC:s hemsida inte klippet utanför England). Köpcentrum är nya, skinande och fina, säger Michael Smith. När vi köper en ny tröja på HM för 38.50 är det inte bara klädesplagget vi betalar för utan själva shoppingupplevelsen, att vara bland de glittrande och moderna sakerna, att känna oss glittrande och moderna själva. Vi köper inte bara saker i ett shoppingcenter. Vi köper oss en dröm om en ny personlighet.

Inslaget fortsätter i en av Londons äldsta shoppingarkader. Här, förklarar Michael Smith, skedde en stor förändring. På 1700-talet var införskaffande av varor och föda ett arbeta bland andra. Marknadsplatserna var stökiga och skitiga. Överklassen skulle inte komma på tanken att gå och handla själva – de skickade sina tjänare. Men så, i början av 1800-talet, fick marknaden en annan roll. Det var plötlsigt där man flanerade, träffade bekanta, utbytte skvaller. Nytt marknadsmode togs fram, hattar som överklassdamerna kunde skrida runt i medan de prutade i marknadsstånden och stannade till för att byta några ord med en granne. Den moderna staden hade förändrats. Shopping hade blivit ett nöje.

Slutsats: Vi behöver inte fler partytoppar, teknikprylar eller skor. Men vi behöver umgänge, en social arena och, tydligen, en möjlighet att fly undan oss själva ett tag då och då. I så fall är frågan inte hur vi ska sluta shopppa, utan varför köpcentret är default-alterntivet för den som vill mingla och få en snabbkoll på vad som händer i stan. Vilka är alternativen? Dags för grannskapsorganisationer, lokala trädgårdar och kulturfestivaler att ta tillbaks makten?

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • Florsocker: De utsläpp planeten själv genererar (t.ex....