Att bygga en ny motorväg för att minska utsläppen är ungefär lika smart som att en väldigt överviktig person försöker lösa sitt viktproblem genom att operera in en större magsäck.

Men har the the axis of betong – den borgerliga alliansen, Socialdemokraterna och en bilberoende Stockholmsopinion – bestämt sig att man vill ha en motorväg så blir det en motorväg. Hur kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet tro att de ska kunna stoppa detta? Hur rätt de än gör i att försöka.

– Vi kan inte se hur man kan lösa trängseln varken i bil- eller
kollektivtrafiken om vi inte bygger Förbifart Stockholm, säger oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) som nu klart och tydligt deklarerat att man tänker köra över sina rödgröna kollegor i denna fråga.

Är det verkligen så främmande att tänka tanken på mindre trafik, både bilism och kollektivtrafik? Att det rentav skulle kunna vara något positivt. Inte bara som ett sätt att minska risken för en klimatkatastrof, men också som ett sätt att skapa en stadsmiljö där människor inte behöver resa långt för att utföra sina dagliga sysslor? Forskningsinstitutet Centre for Alternative Technology i Wales brukar tala om 20-minuters städer. Det ska inte vara längre än 20 minuters gångväg till den mest grundläggande servicen i människor liv. Ökad tillgänglighet i stället för ökad mobilitet, som det också brukar heta. Det är såklart fjärran från dagens politiska samtal, men är det verkligen en så skrämmande vision?

 

Dessutom: varför bygga ny motorväg i en värld på väg in i en energikris? Bloggarna Flute och Cornucopia? skriver om detta.

Läs också: Det omöjliga uppdraget att försvara massbilismen

Se Miljöförbundet Jordens Vänners e-postaktion mot Förbifarten.

Bloggat: Flute, Cornucopia?, Röda Malmö, Svensson, HBT-sossen, Fogelqvist, Huddingeperspektiv, PJ Anders Linder, Stockholm enligt Ankersjö