Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.

En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar  ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.

Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.

Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.

Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.