Förutsättningarna för liv på jorden förändras snabbt och med våldsamma konsekvenser. Varje år kommer rapporter om nya rekordtemperaturer och extremväder, och redan nu observeras förändringar som klimatforskare placerat flera decennier in i framtiden.

Hur bemöter samhället denna djupt oroväckande utveckling? I västvärlden har politiska och ekonomiska krafter länge erbjudit vad tillväxtkritikern Nina Björk kallat ”skitdrömmar”: drömmar om lyckliga och bekväma liv som förutsätter intensivt utnyttjande av fossila bränslen.

Dessa drömmar lever kvar, men nu allt oftare i grön förklädnad. Det allmänt utbredda svaret på klimathotet är idén om ekologisk modernisering – en förförisk försäkran om hållbar utveckling och grön tillväxt, där lösningen på klimatproblemen inte står i vägen för en livsstil med hög konsumtion. Den holländska statsvetaren Maarten Hajer har beskrivit hur denna syn kommit att dominera miljöpolitiken under det sena 1900-talet. Bärande i idén om ekologisk modernisering, eller ekomodernism, är att vi inte behöver ett systemskifte för att klara av klimatkrisen. Som medborgare förväntas vi agera som klimatsmarta konsumenter, och erbjuds i gengäld leva i förvissningen att problemen kommer att lösas av tekniken och marknaden.

I Sverige lanserade Göran Persson på 1990-talet ”det gröna folkhemmet”: föreställningen att den socialdemokratiska politiken – med dess tilltro till och beroende av industrin – kan garantera en långsiktigt hållbar utveckling med hjälp av försiktiga marknadsregleringar och grön konsumtion. Den här tanken omhuldas i olika grader av alla etablerade svenska partier i dag, med undantag för Sverigedemokraterna som snarast kan beskrivas som klimatförnekare, vilket exempelvis idéhistorikern Martin Hultman påvisat.

Problemet med ekomoderna hållbarhetsdrömmar är att de inte tar hänsyn till klimatförändringarnas sociala dynamik. Klimatförändringar kommer på sikt att påverka alla som lever på planeten, men effekterna slår hårdast och först mot människor i låginkomstländer, mot HBTQ-personer, minoritetsbefolkningar, rasifierade, barn och äldre, personer som lever med sjukdomar, och de flesta icke-mänskliga arter. Denna orättvisa fördelning av sårbarhet förstärks när klimatförändringar i allt större utsträckning går från ett abstrakt hot till en fysisk verklighet. Medan ekomoderna drömmar utlovar lyckliga gröna livsstilar till en del av befolkningen, innebär de samtidigt implicita, våldsamma hot mot andra grupper och platser som ignoreras – de som den kanadensiska författaren Naomi Klein beskrivit som ”offerzoner”.

Glädjedödaren är någon som stör den kollektiva illusionen om att vi lever i ett ekologiskt hållbart, modernt och lyckligt samhälle.

 

Hur kan vi bemöta oansvariga drömmar, i exempelvis politiska diskussioner, i samtal vid middagsbordet eller när vi upplever dem i oss själva? Hur kan vi vägra ta emot våldsamma löften om lycka?

Vi vill presentera en figur hämtad från feministisk teori, som kan hjälpa oss att formulera motstånd och drömma andra drömmar: glädjedödaren.

Kulturteoretikern Sara Ahmed menar att jakten på lycka och glädje är en stark drivkraft i nutida västerländska samhällen, och att det finns ett krav på individer att vi ska uppleva vissa former av glädje – ett lyckokrav – för att accepteras socialt. Att uttrycka sådan glädje är ett sätt att bekräfta och anpassa sig till normer. Att inte göra det, eller motsätta sig glädjen, innebär ett brott mot samma normer. Det kan exempelvis gälla normer kring heterosexuellt familjebildande som det enda sättet att leva, eller, som den brittiska sociologen Richard Twine påpekat, normer om att konsumera animaliska produkter.

Glädjedödaren är en position som individer intar, eller placeras i, när vi inte deltar i kollektiv glädje: när vi ställer obekväma frågor i fikarummet eller vid middagsbordet, eller genom vår blotta närvaro som den enda icke-vita eller icke-heterosexuella personen eller den enda veganen i ett rum, och därmed synliggör normer och stör andras glädje. Glädjedödaren är ofta en smärtsam position att befinna sig i. Som glädjedödare blir du inte bara exkluderad, eller exkluderar dig själv, från glädjeyttringar – du blir också betraktad som någon som förstör den goda stämningen. Samtidigt, menar Sara Ahmed, utför glädjedödaren ett viktigt arbete genom att kritisera normer och visa på andra möjligheter.

Hur kan vi som letar alternativ till ekomoderna skitdrömmar ta avstamp i denna position? Hur kan vi döda glädje för klimatet?

Att ignorera klimatförändringar i vardagen, eller åtminstone betrakta dem som ett problem som kan lösas utan större livsstilsförändringar, är en stark norm i västerländska samhällen. Att ifrågasätta denna norm, och söka efter strategier som går bortom individuell konsumtion, betraktas som avvikande. Den som dödar glädje för klimatet kan vara personen som inte bekräftar kollegans glädje över att flyga till New York på semestern, eller som alldeles för ofta uttrycker oro och sorg inför nyhetsrapporter om orkaner och skogsbränder. En pinsam, obekväm, negativ röst. Men hen kan också vara personen som tvingats fly från naturkatastrofer eller förändrade livsförutsättningar, och dyker upp i Sverige som en påminnelse om klimatförändringarnas förödande effekter någon annanstans. Glädjedödaren är någon som stör den kollektiva illusionen om att vi lever i ett ekologiskt hållbart, modernt och lyckligt samhälle.

Glädjedödaren kan mobiliseras som en allierad, en arg figur på din axel som ständigt uppmanar dig att lyfta blicken från dina egna misslyckade försök att uppfylla en grön livsstilsdröm. En som inspirerar till ilska och motstånd mot ord och handlingar som upprätthåller våldsam glädje på alla nivåer, från fikarumskonversationer till regeringsbeslut. Sådant motstånd ser olika ut i olika situationer, och glädjedödaren kommer alltid att hitta nya sätt att störa, att vara sprickan i det synbart hela.

Genom sin närvaro förkroppsligar glädjedödaren erfarenheter och berättelser om hur glädje dödas. Men hen öppnar även för en glädjedödandets solidaritet, där ilska och sorg kan uttryckas och alstra politisk styrka i stället för att upplevas som tecken på personligt misslyckande. I glädjedödandet finns därmed en revolutionär motståndskraft, och en möjlighet att betrakta världen på andra sätt, att skapa andra drömmar och andra slags glädje. Att döda glädje för klimatet ger oss ett utrymme att sörja det som går förlorat i de våldsamma hållbarhetsprojektens offerzoner, men det skapar även en grund för gemensamma drömmar om något bortom ekomoderna lyckolöften. Det ger oss möjlighet att omskapa idéer om glädje, och hitta rum för att dela glädje som inte bidrar till våld och marginalisering.

Att döda normativ glädje för att sedan tillsammans formulera och uttrycka andra typer av glädje – en dans eller en omfamning på ett slitet parkettgolv med en matta från Ikea:s flera år gamla kollektion, att dricka bubbel i de repiga glasen du ärvt – är kanske det mest ansvarsfulla vi kan göra i en tid av förändrat klimat.

 

Anna Kaijser är forskare på Linköpings universitet, där hon skriver om miljörörelser och miljöpolitiska processer med ett intersektionellt perspektiv.
Malin Henriksson forskar om makt, hållbarhet och transporter på statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI).

 

LÄS MER:

  • Sara Ahmed: Att leva feministiskt. Tankekraft förlag, 2017.
  • Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Wahlström & Widstrand, 2012.
  • Maarten Hajer: The Politics of Environmental Discourse – Ecological Modernization and the Policy Process. Clarendon Press, 1995.
  • Martin Hultman: Gröna män? Konceptualisering av industrimodern, ekomodern och ekologisk maskulinitet. Kulturella Perspektiv, nr 1, 2016.
  • Naomi Klein: Let Them Drown – The Violence of Othering in a Warming World. London Review of Books 38:11, 2016.
  • Richard Twine: Vegan killjoys at the table – Contesting happiness and negotiating relationships with food practices. Societies 4.4, 2014.

 

***********

Texten är tidigare publicerad i Effekt, nummer 4/2017