Arktis

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Vad händer när Arktis smälter?

Det ser ut som om Arktisisen har slutat att smälta för året. Helt säkra kan vi inte vara, men den senaste veckan har kurvan planat ut. Den nya rekordnoteringen landar i så fall på en isutbredning om drygt 3,4 miljoner kvadratkilometer, enligt den amerikanska myndigheten NSDIC:s mätningar. Förra rekordet var från 2007, på drygt 4,1 miljoner kvadratkilometer. Sommarisen har nu halverats sedan 1970-talet.

Och då talar vi om den synliga isen. De forskare som mäter på djupet, och beräknar isvolymen, kommer fram till än extremare siffror – cirka 75 procent av isen har försvunnit. Det innebär att Arktis får svårt att återhämta sig. Havet kommer att frysa till i vinter igen, men när smältsäsongen inleds igen nästa år är isen svagare och tunnare. Det talar för att Arktis är inne i en dödsspiral. Det finns forskare som tror att sommarisen försvinner redan 2015-2016. De flesta räknar visserligen med att det dröjer längre, men det står ändå tämligen klart att FN:s klimatpanel (IPCC) var alldeles för optimistisk i sin senaste rapport 2007, då man trodde att sommarisen skulle överleva till slutet av seklet.

Vilka blir konsekvenserna? Hur påverkas klimat och väder när stora delar av Arktis blir öppet hav under sommaren?

Sådana frågor diskuteras nu intensivt. Forskarkåren är på sätt och vis yrvaken. Avsmältningen går betydligt snabbare än beräknat. Man har helt enkelt inte hängt med i svängarna.

Några grundläggande fakta står i och för sig klara: när istäcket försvinner drar mörkt hav till sig mer solenergi, uppvärmningen tilltar, det öppna havet avger mer vattenånga. Men i övrigt blir det något otillfredsställande svaret helt enkelt att vi inte riktigt vet.

Vi kanemellertid vara ganska säkra på att ett varmare Arktis kommer att påverka den enorma landisen på Grönland. Det handlar inte om någon nära förestående kollaps av glaciären. Grönland kommer att vara istäckt i ytterligare hundratals år. Men takten på avsmältningen får konsekvenser för hur mycket havsnivåerna stiger detta sekel, och därmed för människor i kustnära regioner runt om i världen. Dagens uppskattningar varierar stort, mellan ungefär 0,3 och 1,5 meter till år 2100. För människor i till exempel Bangladesh och Vietnam stavas de högre prognoserna katastrof.

Vi vet också att ett varmare arktiskt klimat orsakar upptining av permafrost i bl a norra Sibirien, och att den kommer att släppa ifrån sig stora mängder av den potenta växthusgasen metan. Det spekuleras även i att frusna lager av metanhydrater i havsbottnen kan tina – vilket enligt vissa scenarier riskerar att orsaka galopperande, ohejdbara klimatförändringar. Detta är dock en minoritetsuppfattning. Den framstående klimatforskaren David Archer gav i vintras en försiktigare bild av vad som väntar. Om man ska försöka sammanfatta var forskningen står, så blir resultatet ungefär detta: ett varmare Arktis leder till större metanutsläpp, vilket ställer oss inför än större utmaningar, men domedagen väntar inte runt hörnet.

Avsmältningen i Arktis leder dock inte bara till konsekvenser på sikt. Det mesta talar för att vi kommer att påverkas redan i vinter – frågan är bara hur. När isen snart börjar lägga sig kommer havet att avge en hel del värmeenergi, som hamnar i atmosfären. Den brittiska forskaren Jennifer Francis har konstaterat: hur skulle detta INTE kunna påverka vädret?

Det finns en hypotes som de senaste åren stärkts alltmer. Den ser (mycket förenklat) ut såhär: Arktis värms upp mer än områdena  söderut. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder minskar alltså. Detta leder till att jetströmmen – en västlig vind på hög nivå – försvagas. Denna vind separerar kall luft i norr från varmare luft i Europa, norra Asien och Nordamerika. När jetströmmen avtar drar arktisk kyla ibland lättare ner över till exempel norra Europa, samtidigt som varmare luft ibland förflyttar sig norrut. Vädret blir helt enkelt instabilare.

Den försvagade jetströmmen leder samtidigt till att låg- och högtryck tenderar att permanentas längre tider. Extremt väder sveper då inte bara förbi, utan stannar veckor i sträck. Detta skulle kunna vara en förklaring till väderfenomen som följt i spåren av isavsmältningen i Arktis de senaste åren, som de två extremt kalla vintrarna i Sverige 2009-2011, detta års abnormt regniga sommar i Storbritannien samt de långvariga högtrycken över Grönland.

Än så länge vet vi inte om de här teorierna stämmer. Däremot kan vi vara ganska säkra på att den kommande vintern blir intressant att följa. Rekordavsmältningen i Arktis kommer att få konsekvenser för vädret – osäkerheten gäller bara vilka. Klimatförändringarna är inte framtid. De är här. Nu.

Rekordlite is i Arktis

Den senaste veckan har alla vetat att rekordet snart skulle slås. Idag blev det officiellt. Sedan mätningarna inleddes på 1970-talet har det aldrig funnits så lite is i Arktis som nu.

Beskedet från USA-myndigheten NSIDC är egentligen bara ett i raden. Andra myndigheter och forskningsinstitut har redan tidigare i veckan konstaterat faktum. Men NSIDC:s mätningar brukar tillmätas störst tyngd.

Det minst sagt obehagliga är att rekordet slås redan. Om tidigare mönster följs, fortsätter avsmältningen åtminstone två-tre veckor till. Under vintern kommer naturligtvis stora delar av arktiska oceanen att frysa till igen. Men för varje gång det slås nya rekord, blir det mindre tjock flerårig is kvar. Som vi berättat om tidigare minskar isvolymen betydligt snabbare än isytan.

De forskare som följer utvecklingen i Arktis är snudd på bestörta. Inga modeller har förutspått de senaste årens massaker på sommarisen. Däremot vet man att öppet hav istället för istäcken får konsekvenser för allt ifrån fortsatt uppvärmning och tinande permafrost till havsströmmar och vindförhållanden. Vi kommer knappast att veta hur stora effekterna blir, förrän de kommer och hälsar på.

Det finns en vanlig liknelse, för att beskriva Arktis roll i klimatet.   Förr i tiden hade man kanariefåglar i gruvorna för att få förvarningar om giftiga gaser. När fåglarna tystnade förstod man att det var fara å färde. På motsvarande sätt kan det som händer i arktiska oceanen varsla om hur allvarliga klimatför'ändringarna egentligen är.

Och i  Arktis hörs inte längre kanariefågeln.

Försvinnande is

Det kommer oroväckande rapporter från Arktis. I några av världens mest otillgängliga trakter pågår ett drama som det är viktigt att följa. Sagornas isrike kan vara dömt till undergång. Och det, mina vänner, är dåliga nyheter.

Ja, tanken svindlar faktiskt.

När jag var liten läste jag gärna om upptäcksfärder. Det har många av oss gjort – vår nyfikenhet på världen visste inga gränser. Jag tror att det var i en serietidning jag först läste om Robert Peary. 1909 blev han den första människan att nå Nordpolen. Troligen. Det har rått kontroverser om saken ända sedan dess.

I vilket fall: jag blev inte så lockad av att resa i hans fotspår. Afrika och Asien verkade mer spännande. Och varmare.

Det är egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat bli intresserad av Arktis igen. Den här gången är det tyvärr inte upptäckarlusten som driver mig (även om jag nog tänker ge mig av dit någon gång). Orsaken är en helt annan. Det kan vara i Arktis som vår framtid avgörs, och det i skrivande stund.

Det är känt att istäcket över Artis har minskat drastiskt sedan 1970-talet. Den största minskningen har skett sommartid. Avsmältningen brukar pågå en bit in i september. 2007 slogs ett rekord som gav eko. Isutbredningen i september var då 40 procent mindre än snittet sedan 1979. Forskarna började revidera tidigare prognoser, vilka hade pekat på att Arktis kunde bli isfritt sommartid mot slutet av det här seklet, om den globala uppvärmningen fortskred. Nu blev man rädda för att avsmältningen kunde gå snabbare, och att ett isfritt Arktis skulle bli verklighet på den här sidan 2050.

Konsekvenserna av att sommarisen försvinner är svåröverskådliga. Men vi vet att Nordpolen kommer att bli ännu varmare. Isen reflekterar inkommande värmestrålning, mörkt hav gör det inte. Det är som att byta från en vit till en svart t-tröja när det är solsken. Detta leder till en eskalerande uppvärmning av Arktis – där redan nu temperaturstegringarna varit högre än i övriga världen. Varmare hav runt Grönland kommer att påskynda glaciärernas avsmältning, vilket leder till snabbare havsnivåhöjningar globalt. Varmare vatten längs de sibiriska kusterna hotar att frigöra stora mängder av den potenta växthusgasen metan från såväl havsbotten som permafrost. Slutligen riskerar ytterligare klimatförändringar i Arktis att allvarligt rubba nordliga vädersystem. Jetströmmen, vilken fungerar som en slags barriär mellan arktiska och nordliga luftlager riskerar att försvagas. För till exempel svensk del kan det resultera i ömsom ovanligt varma vintrar, ömsom väldigt kalla.

Det är allt detta som gör att man talar försvinnandet av sommarisen i Arktis som en möjlig ”tipping point” – alltså som en händelse vilken orsakar klimatförändringar vi inte längre kan påverka. Det behöver inte innebära att allt är kört, men väl att utmaningarna blir större, betydligt större.

Den senaste veckans rapporter har varit dramatiska. Det började med att utmärkta bloggen Arctic Sea Ice kunde berätta att en sällsynt sommarcyklon bildats över Arktis. Det befarades att stormen kunde förstärka årets avsmältning, bl a genom att vindarna bryter sönder svaga istäcken och att varmare vatten väller upp från under det tunna lagret av kallt vatten under isen. Innan stormen hade kurvan över isutbredningen ganska exakt följt rekordåret 2007. Detta var i sig oroväckande, eftersom årets väderförhållanden egentligen inte borde gynna avsmältningen. Den troligaste förklaringen är att isen är tunnare i år än den var 2007. Den senaste veckan har emellertid alla kurvorna fallit brant. Vi vet ännu inte om det gamla rekordet slås, men det ser mycket illa ut.

Bara några dagar efter att den arktiska stormen slog till kom rapporter från teamet bakom Europeiska rymdbyråns satellit CryoSat 2, som sköts upp 2010 i syfte att bättre uppskatta hur tjock den arktiska isen egentligen är – och hur snabbt volymen egentligen minskar. Den sammanlagda ismassan är ju egentligen ett bättre mått på avsmältningen är isytan. Årets resultat har redan sänt chockvågor genom forskarsamhället. Bara det senaste året har volymen minskat med 900 kubikkilometer. Det är 50 procent mer än tidigare prognoser. Den totala isvolymen beräknas den här sommaren till 7000 kubikkilometer – vilket är närmare en halvering jämfört med 2004 (då uppskattningarna i och för sig var mer osäkra).

Ni som redan har börjat räkna har rätt. Om minskningen fortsätter i denna takt kan Arktis bli isfritt under sensommaren redan någon gång i slutet av detta decennium. Detta är ingenting vi kan ta för givet, det kan finnas naturliga variationer med i bilden, men redan risken borde få larmsignalerna att ljuda högt.

Det är allvar nu.

FÖR ÖVRIGT: Men det är klart att man alltid kan se annorlunda på saken. Det gjorde Svenska Dagbladets ledarsida i veckan. Där meddelades:
Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Tur det.

Varmare Arktis bakom extrema vintrar?

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

 

 

 

Bra och dåliga klimatnyheter

Det händer att vi som tror på klimatvetenskapen tar för stora ord i vår mun. Det brukar hända när vi diskuterar med klimatförnekare, eller med dem som läst vad någon förnekare säger, och som frågar om det inte trots allt är så att forskarna är väldigt oense. Vi påstår då ibland att den vetenskapliga debatten är slut, att sammanhangen är klarlagda, att forskarna är helt eniga.

Det borde vi sluta med. För riktigt så är det inte. Klimatvetenskapen är ung. Några saker är visserligen fastlagda. Världen har blivit uppemot en grad varmare och människans förbränning av fossila bränslen är huvudorsaken. Men i övrigt är sammanhangen långtifrån klarlagda. Många av slutsatserna, till exempel i rapporterna från FN:s klimatpanel, är preliminära uppskattningar. Det kommer ständigt nya rön, och det väntar säkert överraskningar runt hörnet.

Det tråkiga är bara att överraskningarna hittills pekat i en bestämd riktning: forskningen har underskattat riskerna. Verkligheten tycks vara värre än vad FN:s klimatpanel antog så sent som år 2007.

Låt oss ändå börja med en god nyhet. I Wisconsin, USA, har en grupp forskare de senaste 12 åren studerat vad som händer om skog utsätts för höga halter koldioxid. En färsk rapport från experimentet visar att träden växer mer, och följaktligen binder mer koldioxid. Resultatet kan tyda på att något mindre av våra framtida utsläpp hamnar i atmosfären, vilket skulle vara ett välkommet besked.

Det är ingen sensation att mer koldioxid får skogen att växa snabbare. Det är elementärt. Hittills har man dock väntat sig att effekten skulle klinga av snabbt, eftersom det finns en gräns för hur mycket nödvändigt kväve träden kan tillgodogöra sig ur marken. Experimentet i USA visar dock att träden fortfarande efter tolv år växer betydligt mer än normalt, tack vare att rötterna utvecklar sig på ett sätt som man inte hade räknat med. Förr eller senare kommer tillväxten att nå en gräns, säger forskningsledaren Donald R Zak, men skogens förmåga att binda ökade mängder koldioxid kan likväl vara större än man har trott.

Sådana här positiva rön kommer då och då. De negativa överraskningarna är emellertid vanligare än de positiva, konstaterade webbsajten Daily Climate nyligen, och gav några exempel från det senaste året. Effektläsare känner redan till forskningsrönen från Arktis, där isavsmältningen de senaste åren gått betydligt snabbare än någon tidigare räknat med. Lika omtalad är inte en ny studie som undersökt hur snabbt djur- och växtarter flyttar sig på grund av den globala uppvärmningen. Forskarna bakom studien, som publicerades i Science i augusti, kommer fram till att förflyttningarna till kallare trakter går två-tre gånger snabbare än man tidigare räknat med. Det handlar om i snitt 17 kilometer per decennium. I en annan studie jämförde forskare vid University of Exeter å ena sidan prognoser för hur snabbt arter kommer att utrotas till följd av klimatförändringarna, och å andra sidan slutsatser från de empiriska undersökningar som nu görs av utrotningstakten. Resultatet? I verkligheten tycks artutrotningen gå uppemot dubbelt så snabbt som tidigare prognoser har pekat på.

Listan kan göras längre. Förra året tittade nu framlidne professorn William R Freudenberg vid University of California närmare på tendenserna i klimatforskningen. Visade nya forskningsrön att situationen är bättre eller värre än vad som tidigare hade antagits? Resultatet? De dåliga nyheterna var 20 gånger vanligare än de goda.

Mönstret är tydligt för den som följer forskningsnyheter. De ledande klimatforskarna är långtifrån alarmister. De är försiktiga, och det är enbart de egna forskningsresultaten som fått dem att skärpa tonen. Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes säger till Daily Climate:

"Många klimatforskare har känt att en konservativ hållning stärker deras trovärdighet. Det finns en slagsida åt det försiktiga hållet. Det har lett till att många forskare snarare under- än övervärderat riskerna."

Ond dröm i Arktis

Det är som en ond dröm. Arktis smälter. Oljebolagen är redan på plats.

Rapporterna om den arktiska isen har varit dramatiska de senaste åren. Avsmältningen går betydligt snabbare än vad forskarna räknat med. År 2007 slogs ett sensationellt rekord. Sommarisens utbredning var då 40 procent mindre än den var i snitt under perioden 1979-2000. I år är det en öppen fråga om rekordet slås. Isen når sin minsta utbredning om ett par veckor. Just nu tangerar kurvan noteringarna för 2007.

Lika alarmerande är det att isens tjocklek tycks minska ännu snabbare. En färsk studie visar att den sammanlagda isvolymen på sommaren har minskat 60 procent sedan 1979. Dessa forskningsresultat gör att många polarforskare befarar att Arktis kan vara helt isfritt på sommaren om bara 20 år.

Det är dåliga nyheter för de flesta av oss. Arktisisen reflekterar solljus. Om den försvinner kommer havet att ta upp mer värmeenergi. Den globala uppvärmningen kommer att skyndas på.

Det är emellertid bra nyheter för oljebolagen. Det finns stora olje- och gasfyndigheter i Arktis. Uppskattningarna varierar, men det kan handla om så mycket som 15 procent av de hittills oupptäckta oljefyndigheterna och 30 procent av gasreserverna. De är av naturliga skäl såväl svåra som dyra att komma åt. Men när prognoserna pekar på allt mindre is, blir alltifrån provborrningar till utvinning och tankertrafik enklare. Det kommer fortfarande att vara dyr olja att pumpa upp, men i takt med att andra oljefält peakar kommer den att bli allt intressantare.

Letandet har redan inletts. För att ta några exempel: Skotska Cairn Energy provborrar utanför Grönlands västkust. Shell har investerat 20 miljarder kronor för rättigheter till att börja borra utanför Alaskas nordkust nästa år. Och alldeles nyligen gick Exxon ihop med ryska Rosneft om att börja borra i ishavet norr om Sibirien. Projektet beräknas kosta 35 miljarder.

Även om isavsmältningen kommer att underlätta, handlar det förstås om oljeborrning under extrema förhållanden. Prospekteringarna i Arktis följer ett mönster. När den lätta oljan sinar återstår den svåra, den som ligger djupt under havsytan, den som är dyrbar att utvinna och den som kan hittas i oländiga trakter. Miljöorganisationer som Greenpeace varnar för oöverblickbara konsekvenser om något går fel. Ett större oljeutsläpp i Arktis skulle hota känslig ekologi och vara ännu svårare att åtgärda än till exempel utsläppen i Mexikanska golfen förra året. Kylan gör att oljan löses upp långsammare. De hårda förhållandena gör saneringsoperationer vanskliga.

Detta kommer förstås inte att hejda oljebolagen. Investeringarna talar sitt tydliga språk. Bakom dem står regeringar som drömmer om att få vara med och dela på kakan. Det är knappast av intresse för polarforskningen som Ryssland tänker ansöka hos FN om att få utvidga sina gränser på Arktis.

Det som sker är business as usual i sin allra renaste form. De sista dropparna olja ska utvinnas, till varje pris. Klimatforskningen är entydig när det gäller konsekvenserna. Det blir helt enkelt omöjligt att stabilisera klimatet på en någorlunda ofarlig nivå.

Men Shells och Exxons aktieägare har fina utdelningar att se fram emot. Det är skönt att vi har åtminstone något att glädja oss åt.

Somalia... och Arktis?‏

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svältkatastrofen i Somalia blir värre. Men hur hänger den i hop med klimatförändringarna? Jag tänker på en artikel jag skrev i senaste numret av Effekt. Klimatförändringar är sällan den ursprungliga orsaken till en konflikt (eller i det här fallet en svältkatastrof) i ett drabbat område, lärde jag mig då. I stället är de en av många faktorer som utgör skillnaden mellan problem som är hanterbara och problem som eskalerar och resulterar i kriser som den som just nu finns på Afrikas horn. Med hjälp av fungerande demokrati, menade forskarna jag pratade med, kan problem ofta hållas i schack. Det gäller såväl oro på grund av kulturella skillnader som gamla motsättningar mellan olika grupper, som – till och med – den brist på vatten, utrymme och mat som kan uppstå till följd av klimatförändringar. Å andra sidan: Om ingen bra statsledning finns (och om ett område dessutom är instabilt på grund av andra faktorer som förekomsten av konflikt- eller spännigszoner där olika grupper träter), kan klimatförändringarna bli pinnen som knäcker åsnans rygg. Droppen som får bägaren att rinna över. Då kan resultatet bli krig, eller massvält.

Mahmoud Hamid vid University for Peace i Costa Rica gav mig ett exempel på hur det kan se ut. I Darfur-regionen i västra Sudan har bofasta grupper bott i byar i flera generationer, och låtit grupper av herdefolk vandra genom byarna med sina boskapshjordar när torkan gjort att boskapen behöver nya betesmarker. I gentjänst har bybefolkningen får byta till sig kött till förmånlig kurs. Men när torkan plötsligt infaller oftare än förut måste herdebefolkningen driva sina djur genom byarna oftare, men kan bara ge samma mängd kött tillbaka. Plötsligt faller ett intrikat system samman. Plötsligt (i samklang med en rad andra faktorer, förstås) uppstår svält, och oenighet och motsättnigar mellan folkgrupper, utan att någon egentligen gjort något annat än det de alltid gjort.

Men tillbaks till Somalia. Nu börjar det visserligen höras mer om svältkatastrofen i media, men det är lite sent, den är redan utbredd. Som en extra dimension i den pågående tragedin finns därför västvärldens långvariga – vanemässiga – ignorans. I en artikel på The Guardians webb skriver en anställd på välgörenhetsorganisationen HelpAge att varningssystemen som tagits i bruk efter hungersnöden i Etiopien 1984 fungerade väl när torkan började: Väderprognoserna visade redan i slutet av 2010 att torkan skulle bli svår och var den skulle slå till. Men trots att det slogs larm kom ingen respons från väst.

Dags att introducera en annan klimatdebatt i mitt resonemang. De smältande polarisarna i Arktis innebär att nya transportvägar, nya fiskebestånd och, inte minst, nya oljefält, kommer i dagen i norr. Nu finns en risk för konflikt mellan Danmark, Ryssland, Norge, USA och Canada. Jag funderar på de här två händelserna. Lägger dem – svältkatastrofen och Arktis-intresset, alltså – bredvid varandra. Det ser väldigt skevt ut. Den hetaste klimatfrågan hos oss handlar inte om effekterna av vår livsstil. Nej, medan tusentals svälter i Afrika är vi upptagna med att kapprusta, att pinka in revir och att snegla misstänksamt på varandra uppe på de smältande glaciärerna vid Nordpolen. När jordklotet förvandlas omkring oss väljer vi att bråka om vem som ska ha rätt att lägga vantarna på ännu mer olja och gas, för att kunna fortsätta ignorera bekymren ett litet tag till. Och i och med att de arktiska isarna smälter kommer ännu mer olja i dagen. Vilken flax – till och med sönderfallet i sig blir en möjlighet att skjuta upp problemen ytterligare. Desperat rafsar vi åt oss bland resterna av den skenande planeten.

Mer om Somalia i DN härhär (om landgrabbing) och här, samt i SVD här och här.  Mer om Arktis i DN här. Slutligen ett TV-tips: SVT började i kväll sända en tre delar lång serie om upprustningen i Arktis, Kampen om Arktis. Jag såg just första delen – ganska mycket snack om kalla kriget och ganska många intervjuer med olika NATO-profiler, men kanske del två tar resonemanget vidare.

Dödsbuden för planeten rapporteras som småputtriga notiser

Klimatförändringarna ångar på. Temperaturen i Arktis kommer att stiga med ytterligare 3 till 7 grader under detta århundrade, utöver de 2 grader som redan ägt rum. Det kommer att leda till massiv isavsmältning, framför allt på Grönland och en havsnivåhöjning som är dubbelt så stor som den FN:s klimatpanel beräknat. Dessutom kommer permafrosten att tina upp över enorma områden vilket kan ge kraftiga utsläpp av metangas.

Inga överraskningar direkt, mer ett ytterligare bekräftande. Det är 200 forskare som står bakom denna studie som sammanfattar klimatläget i Arktis.

Det som får det isa i min kropp är egentligen inte nyheten i sig, det är hur den presenteras. Vetenskapsradion berättar om detta dråpslag med ett märkligt odramatiskt tonfall. Lite småputtrigt sådär, vilket förstärks av att nyheten om de accelererande klimatförändringarna följs av att uppläsare kvittrar "Är du hungrig? Då ökar också din förmåga att känna dofter...".

Jämför detta med det dödsbudstonfall som används i ekonominyheterna när det rapporteras om dåliga tillväxtsiffror.

Detta handlar dock inte så mycket om hur Sveriges Radio läser upp nyheter som något mer grundläggande, nämligen den avtrubbning som verkar råda i klimatfrågan för tillfället. En avtrubbning som förmodligen är en konsekvens av att det framstår som rätt kört att få klimatförändringarna att tvärnita. Men om det nu är så, vilket jag också tror, borde vi i så fall inte prata om hur vi ska hantera klimatförändringarna? Och hur vi ska hjälpa andra som drabbas av dem?

Snart skickar vi vårt nya nummer av Effekt till tryckeriet. Det handlar om de vars liv förändrats i grunden av det förändrade klimatet. Ett litet försök att kämpa mot avtrubbningen.

Kallt

Det är kallt.
Och som vanligt när det blir kallare än normalt, får foliehattarna på Climate Scam och liknande sajter fnatt. Det blir bilder på snöoväder och på istappar och den ständiga, ironiska andemeningen är: ”Jaså, det är så här ni menar att den globala uppvärmningen ser ut?”
Det är förstås så dumt så att klockorna stannar. Klimat är inte samma sak som väder. Vi kommer att få uppleva svinkalla vintrar även i framtiden, men globalt blir de mer sällsynta. Uppvärmningen tickar inte på i jämn takt. Den ser inte likadan ut överallt. Förra vintern var till exempel kyligare än vanligt i norra Europa och i USA, men ovanligt varm i arktiska regioner.
Intressant nog kan sådana temperaturvariationer ha att göra med just klimatförändringarna. USA-myndigheten National Oceanic and Atmospheric Association (NOAA) diskuterar den möjligheten i sin senaste rapport om det arktiska klimatet – Arctic Report Card.
Varma temperaturer och mindre sommaris i arktiska oceanen orsakar ett värmeöverskott som påverkar luftströmmarna, förklarar NOAA. Förra vintern ledde detta till vindförhållanden som gjorde att de arktiska luftmassorna letade sig ner över Europa, Asien och Nordamerika. Därav den kalla vintern. Företeelsen kallas för ”varmt arktis-kalla kontinenter”, och är känd från tre vintrar de senaste 160 åren. Det går inte att dra några slutsatser av att detta händer en enstaka gång. Men med en fortsatt uppvärmning av Arktis är risken stor för att fenomenet blir vanligare i framtiden, skriver forskarna bakom NOAA:s rapport.
Det ser alltså ut som om Climate Scam får mycket att skriva om framöver.

Senaste kommentarerna

  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...
  • Gäst: Vad små barn och vuxna barn inte förstår är att för...