Effektbloggen

IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk

Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”

Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.

Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.

Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.

Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.

Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.

Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.

Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.

Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)

Det goda köttet

Utdrag ur Effekt nr 4/2012

Allt kött är inte dåligt. En småskalig djurhållning är inte bara bra för miljön, på nordliga breddgrader är den nödvändig. Det är dags att nyansera köttdebatten – och skaffa en gris på varje bakgård – uppmanar journalisten, ekobonden och ex-vegetarianen Simon Fairlie.

Text: Matilda Welin Foto: Michael Bewley

Simon Fairlie är ett välkänt namn i brittiska miljökretsar. I början av nittiotalet var han chefredaktör för The Ecologist, och därefter aktiv i The Land is Ours som jobbar för rättvis tillgång till mark. Idag bor han tillsammans med ett tjugotal andra på den ekologiska kursgården Monkton Wyld Court, där han säljer liar och arbetar med markrättstidningen The Land.

Som aktiv i miljörörelsen fick Simon Fairlie ofta höra argumentet att en vegetarisk kost är det bästa för planeten. Men han tvekade på argumentet verkligen höll. Instinktivt kände han att småskalig djurhållning borde vara till nytta snarare än ett problem. Gick det att hitta vetenskapliga belägg för en sådan känsla? Svaret blev boken Meat: A Benign Extravagance (ungefär “Kött: en gynnsam extravagans”) som gavs ut för två år sedan. Den har blivit mycket uppmärksammad och prisats av bland andra journalisten och matprofilen Rosie Boycott och miljödebattören George Monbiot som efter att ha läst boken erkände att han haft fel om veganismen.

Vi sitter i Simon Fairlies arbetsrum på gården i sydvästengelska Devon. Utanför fönstret syns åkrar och redskapsbodar. Flera uthus ligger framför gårdens viktorianska huvudbyggnad. Där bortom böljar mjuka engelska kullar i det grå oktoberregnet. Vi har just avslutat en lunch – pasta med tomatsås, bröd och hemgjord ost – tillsammans med de andra som bor här.

– En viss mängd kött går att producera på ett hållbart sätt, säger Simon Fairlie och slår därmed fast grundbudskapet i sin bok.

Ja, industriell djurhållning är dålig för miljön, men det är den industriella aspekten som är problemet, inte djurhållningen i sig – den är tvärtom nästan nödvändig, menar Simon Fairlie. Boskapsdjur kan leva på marker som inte kan nära oss människor. Kor och getter kan konsumera grödor på områden som inte passar för odling – som branta sluttningar eller våtmarker – och djurens magar kan bryta ner växtmaterial som vi själva inte förmår smälta. Dessutom kan djuren tillgodogöra sig vårt avfall. I västvärlden slänger vi ungefär trettio procent av den mat som vi släpar hem från affären och tillsammans med rester från matindustrin är detta utmärkt föda för grisar.

De som talar för en vegetarisk kost brukar peka på de stora odlingsytor som går åt för att producera foder till djurindustrin. Men Simon Fairlie menar att om vi bara slutade ge djuren den mat som vi själva kan äta skulle inte detta vara något problem. På kallare breddgrader är kött och mejeriprodukter rentav den enklaste och bästa källan till protein och fett.

– Det enda vegetariska fett som man kan framställa här är rapsolja, och det går inte att odla särskilt mycket protein. Alla vegetarianer jag känner käkar fett och proteiner från andra sidan jorden.

Dessutom, påpekar han, förser djuren oss med biprodukter som skinn och håller undan skadedjur från markerna. En annan fördel är att de kan transportera födoämnen från utmarker, där de betar, till odlingsmarker som de gödslar när de kommer hem på kvällen. I sluttningen nedanför byggnaden där vi sitter går Simon Fairlies två kor Milou och Folly i en hage.

– I hagen växer näringsämnen som vi behöver i trädgården uppe på kullen. Korna är det enklaste sättet att få näringsämnena upp för backen!

I fattiga, tätbefolkade länder är odlingsmark ännu svårare att komma över än i väst. Men en ko kan hitta föda på vägrenar, ödetomter och allmänningar. En gris kan leva på köksavfall. När kon mjölkas eller grisen slaktas får bonden del av näringsämnena och energin. Djur fungerar också som nödproviant för svåra tider – de kan äta det som blir över av spannmålet ett år, och nödslaktas om skörden är dålig året efter.

Simon Fairlie förespråkar ett system där mängden djur anpassas efter hur samhället ser ut i stället för tvärtom. I dag, skriver han i Meat, föds djuren upp “som en enskild produkt som allt annat tvingas rätta sig efter”. Samhället är anpassat efter köttproduktionen. I EU är det sedan 2002 förbjudet att ge animaliskt matavfall till produktionsdjur, eftersom det anses sprida sjukdomar.

– Industriella gårdar trycker alltid på för fler hälso- och säkerhetsregler. Men en sjukdomsparanoid kultur blir en ond cirkel. Om en enda gris blir sjuk i en jätteuppfödning avlivas alla. Det innebär en stor ekonomisk förlust och då blir bonden ännu mer paranoid. Men sjukdomar är ett oundvikliga. De är ett naturligt inslag i allt liv. Om man i stället har många olika sorters djur blir ett sjukdomsfall blir inte så dyrt.

Simon Fairlie är tydlig med att den industriella djuruppfödningen måste upphöra och att vi måste äta mycket mindre kött. Ändå händer det att han blir missuppfattad. Som en artikel om hans bok rubricerades i Daily Mail: ”Köttätare, glädj er! Att äta kött är bra för planeten (och det enligt en militant vegan)”. Det är svårt att skilja på kött och kött. Människor saknar ofta kunskap om vilket kött som är hållbart odlat och vilket som inte är det. Simon Fairlie håller med om att det nog är långt kvar tills de stora massorna får upp ögonen för detta och ställer om.

– Jag skulle inte säga att det är nära förestående. Det finns en stark rörelse för minskad köttkonsumption, men jag håller med om att ämnet är problematiskt. Det kommer bara att slå igenom i stor skala om det blir en resurskris.
Boken har ändå inneburit stora nyanseringar i djurhållningsdiskussionen. Idén om en hållbar köttkonsumtion är inte ny, men Meat bidrar med en del ny fakta i fallet. Bland annat lyckas Simon Fairlie motbevisa några seglivade myter om resursåtgång. En myt som upprepats så ofta att den börjat tas för en sanning är att det går åt 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Den visade sig bygga på antagandet att boskapen föds upp på foder som odlats i öknen i Kalifornien.

Enligt Simon Fairlie vore det bästa om vi slutade att koncentrera människor i stora städer och djur i industriella anläggningar, men fram tills att en sådan förändring börjar ske i stor skala finns det annat vi kan göra i stället. Till exempel att som förr i tiden ha en gris på varje bakgård, såväl i stan som på landet.

– Det skulle inte bara vara ett bra bidrag till en mer lokal matproduktion. Folk gillar grisar! De är ganska sympatiska.

Matilda Welin är frilansjournalist bosatt i London

Nyttiga djur

Några exempel på hur boskapsdjur kan göra nytta:

  • Beta och samla upp näringsämnen på mark där vi inte kan odla.
  • Äta delar av växter som vi inte kan smälta.
  • Omvandla sopor och hushållsavfall till energi.
  • Förse oss med fett och protein i klimat där sådant är svårt att odla.
  • Omvandla näringsämnen från utspridda betesmarker till koncentrerad gödsel.
  • Hålla undan skadedjur.
  • Hålla landskapen öppna.
  • Gynna biologisk mångfald.
  • Hjälpa till i plöjnings- och skördearbete.

 

Köttskatten för känslig för att diskuteras

I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, r och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

BilagaStorlek
24-25 Grafik.jpg179,16 kB

Glöm apokalypsen – möt det långsamma sönderfallet

Vi går mot ljusare tider. Från och med i morgon kommer vi nämligen slippa alla mediala fnissanden om att jorden snart går under "enligt Maya-kalendern".

Hösten har varit full av detta rätt nervösa sätt att hantera de andra och mer reella hoten mot vår tillvaro. Medierna har tävlat med varandra om vem som kan få till det mest bombastiska tilltalet i sin rapportering om den stundande apokalypsen. Gärna resa till en bergsby som någon new age-flummare pekat ut som en säker plats. Och därifrån göra reportage om den mediala uppståndelse som man själv är med och skapar. Och så flabbar man lite åt det tokiga i det, för tokigt är det ju. Och sorgligt – seriösa medier reducerade till spektakeljournalistik.

Men mitt i allt detta kommer det också fram en del intressanta saker. Som i DN Söndags artikel i helgen där mayaexperten Johan Normark berättar om filosofen Levi Bryants analys av fascinationen för apokalypsen.

– Bryant menar att folk undviker de verkliga problemen med ekologi och klimatfrågor och istället håller sig till någon yttre typ av katastrof ... Vi är så fast i vårt sätt att leva att vi inte själva vill ta tag i de egentliga problemen. Skulle vi göra oss av med allt det vi har omkring oss, allt det vi har byggt upp?

Vilket är en bra beskrivning av problemet med hela "jorden går under"-snacket. Vi tar den urbana och industrialiserade tillvaro som vi nu lever i som så självklar att det enda alternativet som vi kan föreställa oss är den plötsliga förstörelsen av allt.

På sin läsvärda blogg En blues för civilisationen skriver Maria Korpskog under rubriken "Apokalypsen är inställd"

Tror ni att grekerna också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps?

Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges.

Långsamt sönderfall. Det är ett bra begrepp för att beskriva vad som pågår.

I morgon kan vi förhoppningsvis lägga undergångsromantiken åt sidan, fokusera på följderna av den industriella civilisationens långsamma kollaps och fundera över hur vi kan göra det bästa av situationen.

Här är lite inspiration i form av kolumn i The Guardian där Suzanne More visar på en högst realistisk syn på den här med evig expanision. Hon konstaterar att för Storbritannien är tillväxteran slut. Den kommer inte tillbaka. Hur mycket prestige politikerna än investerar i att gång på gång utlova detta.

Which politician will stand up and tell the truth? This may be as good as it gets. For some, it certainly is. If you are middle-aged, in work and own property, it isn't bad. If you are young, unemployed, want a place of your own, and have young kids, you will know what austerity means. The veil between these worlds should by now be in tatters; instead it is wrapped as tight as a blindfold. Posh restaurants are full, house prices are huge, CEOs are still on massive salaries. It is possible to move in such circles and see deprivation only through a car windscreen.

And this screen always reflects this idea that growth will return. This is the wreckage that our political class clings to, as if it were the only answer to our woes. We could instead have a conversation about what happens if it doesn't, as is increasingly likely, actually materialise.

För övrigt rapporterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: "Ingen höjd beredskap för jordens undergång". Bara så ni vet.

 

Bonusmaterial:

I suveräna podcasten The Extraenvironmentalist intervjuades för ett år sedan John Michael Greer utifrån hans bok Apocayple Not. Intervjun ger en bakgrund till den i allra högsta grad religiösa apokalypsmyten. I en annan podcast från The Extraenvironmentalist berättar antropologen Patricia McAnany intressanta saker om 2012-mytens ursprung. Missa inte det.

Foto: Peter Lippmann

 

ExxonMobils mörka hjärta

Det finns tillfällen då draperierna dras isär och du får syn på den här världens mörka hjärta. Själv var jag med om det senast igår. Då läste jag ExxonMobils senaste rapport om världens energiförsörjning fram till år 2040. Det blev en stund av fasa.

”The outlook for energy” kommer en gång om året och är förstås en partsinlaga från det mäktiga oljebolaget . I ExxonMobils värld dröjer Peak Oil. Ny teknik kommer att frigöra enorma mängder hittills svåråtkomlig olja och gas – från Kanadas och Venezuelas oljesand, från skiffer i USA och andra länder, från djuphaven och från Arktis. Den visionen är inte oomtvistad. Frågan är hur dyr olja världsekonomin egentligen klarar av.

Men låt oss för tillfället bortse från realismen i det hela, och försöka förstå oss på hur man egentligen tänker där inne på ExxonMobils huvudkontor i Irving, Texas. Hur ser framtiden ut, när man arbetar på det företag som tjänar mest pengar i världen?

Jo, den ser ljus ut. Visserligen räknar företaget med att stora satsningar kommer att göras på energieffektivisering världen över. Ändå kommer energikonsumtionen att öka med 35 procent fram till 2040. Största ökningen står den tunga trafiken för. ExxonMobil antar att den kommer att kräva 65 procent mer bränslen jämfört med nu.

Och varifrån ska då all denna energi komma? Svaret på den frågan får utan tvivel oljedirektörer världen över att gnugga händerna. Även om ExxonMobil räknar med snabb tillväxt för biomassa,solkraft och vindkraft, och med att kärnkraften expanderar, så handlar det om rännilar jämfört med den fossila floden. Oljeutvinningen kommer enligt rapporten att öka med 30 procent och gasproduktionen med 65 procent. Olja, gas och kol kommer tillsammans att stå för 80 procent av världens energiförsörjning år 2040.

Eller med andra ord: Business as usual.

Det kanske bisarraste kapitlet i ExxonMobils rapport handlar om vilka utsläpp denna fossila fest kommer att orsaka. Till deras heder duckar de inte för frågan, men likväl blir det bara konstigt. Företaget räknar med att koldioxidutsläppen fortsätter att öka till på 2030-talet, för att sedan börja sjunka marginellt. År 2040 kommer utsläppen att vara cirka 10 procent högre än idag.

Detta tycks ExxonMobil mena är goda nyheter. Utsläppen kommer nämligen att minska med 20 procent i de rika OECD-länderna medan de ökar i övriga världen. Man kommer att ersätta en del kol med mindre utsläppsintensiv gas. Och som sagt: det finns en utsläppspeak i sikte, någon gång om 20 år eller så.

Vi ska alltså glädja oss åt att det kunde ha varit ännu värre.

I verkligheten utgör förstås ExxonMobils prognos en dödsdom över världen som vi känner den. Fortsatt ökande utsläpp de närmaste 20 åren praktiskt taget garanterar oss en tre-fyra grader varmare planet. Men någonstans förstår jag ändå rapportens uppsluppna ton. Förra året landade ExxonMobils vinst på cirka 280 miljarder kronor. Det finns biljoner att tjäna på en förstörd framtid. Champagnen står på kylning i Irving.

 

 

Maja Söderbergs veganska matpyramider

I Effekt nummer 4/2012 presenterar vår matskribent Maja Söderberg de veganska matpyramiderna. Här på webben kan du nu se alla åtta pyramiderna. Det är en var för varje av Majas sju årstider, och en som gäller året om.

 

Aktuell årstidspyramid ska kombineras med året-om-pyramiden. Det som ligger i pyramidernas bas kan du ur klimat-, miljö-, och hälsoaspekt äta mycket och ofta av. Produkterna i mittendelen äts några gånger i veckan och de i toppen mer sällan. Pyramiderna är skapade med närproducerade och ekologiska råvaror som utgångspunkt.

Vinterförrådet

 

Det spirar

Försommar

 

Semestertid

 

Sensommar

 

Höstskörden

 

De frosttåliga

 

Året om

De smygande förändringarnas tid

I förordet till min bok Kollaps (som nu släpps som pocket) skriver jag att kollapsen är ett svårfångat skeende. Skälet är att vi som människor är snabba att anpassa oss till förändringar. Sakta men säkert knuffas vi in i nya normaltillstånd utan att märka det.

Det finns ett begrepp för detta, shifting baselines, som kan beskrivas som att vår bedömning av världens tillstånd och vad som är "naturligt" förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

I senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur finns en artikel om just detta utifrån hur fisket längs Sveriges kuster har förändrats det senaste seklet.

För hundra år sedan kunde svenska bönder med små bäckar på sina marker bygga ålfällor och bära hem tiotals kilo ål efter höstnätterna. På västkusten fram till år 1937 fångades störar – fisken vars rom brukar säljas som rysk kaviar. Och så sent som 1964 kunde man med ett enkelt fiskespö dra upp en tonfisk i Öresund. Även svärdfiskar, rockor, hajar och hälleflundror kunde man för inte så länge sedan fånga i svenska vatten.

Svärdfisk. Ett minne blott i svenska vatten.

 

Så här säger fiskejournalisten Olof Johansson i sin nya bok Född fiskare:

Jag har aldrig sett en kollaps i fisket så total som längs vår västkust. Ingenstans har jag fiskat i vatten så tysta och döda som mina hemmavatten utanför Bohuslän under 2000-talet. Ingenstans har jag hört berättas om sådan skillnad mellan hur det var förr och hur det är i dag.

Begreppet Shifting baselines myntades på 1990-talet av fiskeriforskaren Daniel Pauly som studerade hur det för varje ny generation fiskare blev normalt med ett allt mindre antal fiskarter. Som Pauly säger i denna föreläsning:

We transform the world, but we don't remember it. We adjust our baseline to the new level, and we don't recall what was there.

Så, för att förstå de förändringar som nu sker behöver vi se tillbaka på vad som har betraktats som normalt tidigare och jämföra det med vad som betraktas som normalt i dag.

Just nu befinner oss mitt i flera stora skiften. Exempelvis konstaterade Kairos Future här om veckan att allt fler föräldrar ser det som naturligt att deras barn kommer att få det materiellt sämre jämfört med dem själva. På grund av kärvare tider. För alla generationer sedan åtminstone ett sekel tillbaka har det omvända varit mer eller mindre självklart.

Klimatförändringarna lär bjuda på många nya normaltillstånd. Hur länge kommer vi till exempel tänka att långa perioder av torka på våra breddgrader som något ovanligt eller extremt? När blir sommartorka på norra halvklotet något naturligt?

Och i dag kan man läsa att vi numer har prisdeflation i Sverige, det vill säga sjunkande priser – motsatsen till inflation. Är deflation det nästa normala?

Tvångsoptimistisk rapportering från Doha

Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.

Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.

Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:

Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].

Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.

 

Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:

Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.

Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.

Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.

 

Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.

Mörker över södra Stockholm

Klick klick, låter proppskåpet i hallen, och jag hinner precis titta upp för att se hur siffrorna på den digitala väckarklockan tonar bort, några minuter efter fyra.

Sen blir det mörkt. Alltså inte mörkt som när man släcker lamporna, utan mörkt på riktigt. Ingen gatubelysning, inget ljus från lamporna på gården, eller grannhusen mitt emot. Efter en stund märker jag att det finns en aning skymningsljus kvar, trots att det är en timme efter solnedgång. Vilket får mig att inse att avbrottet måste vara geografiskt omfattande, eftersom det normalt sett aldrig går att uppfatta skymningsljuset i staden på grund av ströljuset från all bebyggelse omkring.

Jag tänker att jag borde veta precis vad jag ska göra, men ändå känner jag mig villrådig. Tar fram några värmeljus och tänder, men de är ganska opraktiska i sammanhanget, gjorda för att skapa mysljus, inte för att lysa upp. Var hade jag nu stearinljusen? Och var är ljusstakarna? Istället för att ta reda på det, så börjar, jag, precis som tiotusentals andra i samma ögonblick, fippla med mobilen för att få information. Displayen indikerar att det ska finnas mottagning, men det går inte att nå något Internet, står bara och tuggar.

Irriterad på mig själv över att jag reflexmässigt försöker nå Internet, inser jag att det vore bättre att försöka lyssna på radio. Jag hade tänkt att jag borde köpa batterier till den gamla transitorradion i köket, men det har inte blivit av. Men så kommer jag på att jag har radio på mobilen. Bara för att inse att headsetet måste anslutas för att det ska fungera. Var är nu headsetet? Till slut hittar jag det och får igång P4. Där ges knapphändig information, de har inte ens fått prata med någon på elbolaget Fortum, utan får läsa innantill från hemsidan. Avbrottsprognosen anges till 2,5 timmar, men det står också att felsökning pågår. Radiorösten konstaterar att det är konstigt att ge en tidsprognos om man inte ens hittat felet. Det känns inte helt bra. Det är dags att börja tänka lite mer långsiktigt.

Hur länge finns det vatten? Jag går ut i köket, hittar stearinljusstakarna, och i skenet från dessa börjar jag leta efter nåt att tappa upp vatten i. Återigen irriterad över mina dåliga förberedelser, men som tur är har ingen gått ut med pantflaskorna, så jag hittar några 1,5 liters PET att fylla på. Spolar upp en hink i badrummet. Det är bra tryck i kranen. Vi bor nära vattentornet som står på en kulle i närheten. Funderar på hur det är för de som bor i höghus där man är beroende av pumpar för att få upp vattnet.

Sådär. Nu känns läget under kontroll. Gott om batteri i den icke-smarta mobilen med radio och ficklampa. Jag kan lyssna varje halvtimme i många dagar om det skulle behövas. Smartphonen kommer vara urladdad efter några timmar. Radion rapporterar om trafikkaos i släckta korsningar. Jag blir nyfiken, och ger mig ut på en promenad. Porten står olåst, motorlåset har stannat i öppet läge. Går ner för att kolla källaren, där är det låst, och jag kan använda nyckelbrickan som vanligt. Hur fungerar det? Och hur länge? Kan jag komma åt källarförrådet vid ett längre avbrott? Jag inser att jag har många frågor till husvärden.

 Borta i centrum är det helt kolsvart och folktomt. Den stora matbutiken är stängd och mörk, just vid den här tiden då det brukar vara som mest folk. Inget anslag, ingen väktare eller personal utanför. Det känns som om den lika gärna hade kunnat vara stängd i veckor. Lite längre bort lyser dock ett stort blått T som en fyrbåk i mörkret. Tunnelbanan är helt upplyst och igång som vanligt på min linje. Jag går bort till den kombinerade brand- och ambulansstationen. I kontorsdelen lyser elljusstakar, men i det normalt sett ständigt upplysta garaget står brandbilarna i totalt mörker. Lite märklig prioritering av reservkraften kan man tycka. Bilarna i korsningen utanför kör huller om buller. Fotgängarna i sina svarta jackor syns dåligt. Skulle det hända nåt så är här nära till ambulansen i alla fall.

Går hemåt igen. På den mörka himlen bolmar kraftig rök från en hög skorsten. Det är tolv grader kallt och värmeverket i Högdalen går för fullt. Åtminstone så länge det finns sopor att elda. På vägen hem funderar jag på hur fjärrvärmen kommer till huset. Behövs det inte el för det? Och finns det reservkraft för att klara värmen? Jag går ner i källaren för att kolla där rören kommer in i huset, men styrdonen är inlåsta någon annanstans, och jag kan inte få reda på om vi fortfarande har värmeförsörjning. Jag blir irriterad över att jag vet så lite om hur de mest basala saker fungerar.

Uppe i lägenheten igen så gör jag iordning kall middag, det blir konserver och knäckemackor. Jag konstaterar nöjt att skulle det behövas så har jag spritköket tillgängligt och T-röd nyligen införskaffat, vissa förberedelser har jag ändå gjort. En kompis ringer på mobilen som funkar sporadiskt, och på en dålig förbindelse så får jag höra att där har även elementen börjat kallna, inte så kul.

Efter drygt tre timmar är strömmen tillbaka. I stort sett enbart en trevlig upplevelse hemma hos mig, så länge det finns värme och vatten, så är inte ett elavbrott något större bekymmer. Kontentan blir att jag ska göra vissa förbättringar i vad jag har hemma, att man i stort sett kan räkna bort mobiltelefonin i ett krisläge, och att jag behöver lära mig mer om hur fjärrvärme och elektroniska låssystem fungerar.

Nästa gång är jag bättre förberedd.

Doha - medan havet stiger

Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord  motsätta sig. Det är alltså som vanligt.

Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.

Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.

Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.

I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).

Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.

Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.

Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.

Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.

Positiv pessimism gör dig lycklig

Det positiva tänkandet regererar. Och det verkar dessutom få extra energi för varje negativ nyhet som kommer. Lite märkligt kan man tycka, men så lever vi också i en kultur där vi intalar oss själva att saker och ting nog kommer att bli så som vi vill att de ska bli. Om vi bara vill det tillräckligt mycket. Det som psykologen Kathy McMahon har kallat Pangloss-sjukan, efter Dr Pangloss i Voltaires satiriska roman Candide där karaktären Pangloss, trots tydliga bevis på motsatsen, försäkrar att vi lever ”i den bästa av världar”.

McMahon definierar Pangloss-sjuka som ”den neurotiska tendensen till extrem optimism inför en sannolik kulturell och planetär kollaps”.

I dag skriver Anders Mathlein en essä i Svenska Dagbladet som är en guldgruva för den som försöker förstå bakgrunden till denna krampaktiga optimism. Han utgår från journalisten Oliver Burkemans bok The antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking som beskrivs som en inverterad självhjälpsbok, "en vägvisare ut ur ett moras av grumliga lyckoföreställningar och optimismens evangelium".

Enligt Burkeman är det själva jakten på lycka som gör oss olyckliga.

Vi söker eliminera det negativa – otrygghet, osäkerhet, misslyckanden och sorgsenhet – och det får oss att känna oss otrygga, osäkra, misslyckade och sorgsna. Alternativet är inte uppgivenhet, utan att söka förlika sig med att livet ser ut som det gör, att vi kommer att mötas av motgångar och förluster, att det inte finns någon varaktig trygghet, och inte minst att vi en dag kommer att förlora allt vi sätter värde på, och – om det är någon tröst – slippa det vi fasar för.

Vilket ju låter väldigt mycket som steg 5, acceptans, i Elisabeth Kübler-Ross modell för jobbiga besked som jag skrev om här om dagen.

Enligt Burkeman visar forskning att människor i fattiga länder generellt förefaller lyckligare än invånare i rika industriländer.

De lider i långt mindre omfattning av åkommor som oro och depression, även med hänsyn tagen till att de sällan blir diagnostiserade eller har råd att gå i terapi. En förklaring kan vara att oron och förväntningarna på livet ökar i förhållande till hur mycket man har att bevaka och skydda.

Vilket får Anders Mathlein att dra slutsatsen att vi skapar större sinnesfrid genom att minska den konsumtion som vi lärts att tro skapar trygghet.

Se där, minskad konsumtion som ett sätt att bli mer hållbar, mer lycklig och dessutom som en bot mot osunt positivt tänkande.

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...
  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...