Effektbloggen

Psykologin och människans två ansikten

När min sambo skolade in vår dotter på dagis kom hon i samtal om politik med de andra föräldrarna, alla nya bekantskaper. Hon sa något i stil med att vi lever i ett sjukt ekonomiskt system men att det är svårt att exakt veta hur alternativet skulle se ut.

Det som var intressant var reaktionen hos de andra föräldrarna. Medhållet var rungande. Under den städade ny-dagisförälder-ytan låg längtan efter samtal om systemets galenskap. Eller ja, i grunden om världens överlevnad. De där frågorna som när man sitter själv på sin kammare kan kännas så fullständigt övermäktiga.

Jag tänker på den episoden när jag läser Magasinet Arenas första nummer för året.  Under vinjetten psykologen & filosofen (ej på nätet) svarar Tor Wennerberg, psykolog, på frågan: varför har vi så svårt att ta in klimathotet?

Wennerbergs svar är inga sensationer men tydliggör pedagogiskt den vågskål som många klimatengagerade upplever, en vågskål som gungar mellan uppgiven hopplöshet och viljan till handling.

Wennerbergs svar är i korthet: Människan är evolutionärt betingad att hantera omedelbara hot. Hot kopplade till framtiden förskjuter vi (liksom vi förskjuter tanken på vår egen död). Klimatkrisen blir ur det perspektivet något vi förnekar, något som ger ångest och paralyserar.

Men i den andra vågskålen ligger hoppet. Att vi faktiskt är en art som kan se bortom nuet och planera för framtiden, att vi har en förmåga till empatiskt och moraliskt handlande och att vi faktiskt har en enastående förmåga till samarbete.

Wennerberg tar också upp frasen ”människan är sin egen värsta fiende”. De flesta av oss mött den tanken i någon version. Och visserligen lever de flesta av oss i väst långt över hållbara nivåer. Men den verkliga fienden, menar Wennerberg – den är någon annan. Fienden är den globala fossilindustrin. De som gör allt för att få fortsätta att bränna olja och kol.

Hoppet, menar Wennerberg, är folklig mobilisering. Och för att sådan ska vara möjlig måste fienden vara identifierad.  

Som avslutning därför några identifierade fiender i min egen närhet: Vattenfall, flyg- och billobbyn, Fortum med sitt kolkraftverk i Värtahamnen och de politiker som vill bygga Förbifart Stockholm.

Hold your horses EU

Krismöte i Bryssel. Jordbruksminister Eskil Erlandsson svettas. Ingen tycks veta säkert hur hästköttet hamnat i lasagnen eller ens vart djuren hämtats. Skandalen är ett faktum. Om vi riskerar att äta häst när det står nöt på förpackningen, vad är då nästa steg? Medierna rapporterar – hårdare kontroller krävs.

Men fullständiga innehållsförteckningar från livsmedelsproducenter är för mycket begärt enligt Sveriges regering, som kämpat för att matproducenter inte ska behöva skriva ut alla köttsorter i produkter som innehåller mer än en slags köttråvara. Till Sveriges television förklarar Erlandsson närmare

– Det skulle krävas synnerligen omfattande kontrollapparat för att härleda till land, säger han till SVT och tar ingredienserna på en pizza som exempel.

Och visst har han rätt i att det skulle krävas omfattande kontroller för att veta vart den mat vi köper idag, särskilt köttprodukter, kommer ifrån. Det handlar om handel med ibland oöverblickbara antal mellanhänder. Därför menar Eskil Erlandsson att innehållsförteckningar som visade allt inte vore realistiskt.

Istället föreslås nu DNA – tester för allt kött inom Europa som en potentiell lösning. Det kan enligt Erlandsson vara ett sätt att öka kontrollen. Det verkliga problemet, att handeln inom EU är utom kontroll, hanteras inte. Den ostrukturerade handeln behöver ifrågasättas och förändras för att hästfärsen inte ska bli standardlasagne.

Mathandeln inom EU har varit på tapeten tidigare. De danska grisarna fick stor uppmärksamhet för ett par år sedan. Förändring krävdes. Men så glömdes ilskan bort. Idag finns billiga danska fläskfiléer fortfarande i matbutikerna. Visst är det skandalöst med häst – istället för nötfärs, men det är tveksamt om det kommer leda till någon strukturell förändring.

För bara en generation sedan var det inte ovanligt att veta namnet på det djur som fanns i maten. Från gårdsslakt till DNA-testat kött av okänd typ på mindre än 100 år. Hold your horses EU, tiden för eftertänksamhet är här. 

Foto: nathanmac87/creative commons

Pragmatiker eller klimatförnekare?

Den 29 januari debatterades klimatförändringen i riksdagen. En underhållande tillställning enligt vissa, skrämmande enligt andra. Varken saklig eller särskilt nytänkande, enligt mig. I debatten hörs huvudsakligen samma argument som vanligt. Diskussionen grundades i att Miljöpartiet lagt fram ett förslag om ett nytt klimatpolitiskt ramverk där det föreslås tuffare åtgärder för att regeringen ska kunna leva upp till de klimatlöften Sverige avgett i internationella förhandlingar. Som det är nu ligger vi risigt till, menar Gustav Fridolin.

– Med den takt som regeringen håller i klimatarbetet kommer vi inte att nå EU:s klimatmål för 2050 i tid. Faktum är att vi kommer att nå det först framåt år 2200, 150 år för sent. Vi gör inte ens det som vi har lovat i de internationella förhandlingarna. Vi använder tricks och det regeringen själv kallar bokföringsmetoder. Möjligen lurar det någon, men det lurar inte klimatet.

De flesta partier är överens, vi måste ändra vårt beteende, både som individer och som land. Det som skiljer partierna är hur förändringen bör se ut. Hur bör vi utveckla tågnätet? Och vad ska vi göra med energifrågan? Vad har vi egentligen för ansvar? Gentemot vem? Ska Sverige satsa på ökad tillväxt eller inte? Hur ska tillväxten i så fall se ut? Vi har hört det förut. Vänsterpartiet ifrågasätter prioriteringen av ekonomisk tillväxt, alliansen ser den som absolut nödvändig.

Men två saker skiljer sig från allt annat i debatten. Den ena är köttet. Där diskuteras det huruvida vi bör dra ner på vårt köttätande eller inte. Tyvärr är det bara två av partierna som lyfter frågan, och de är inte överens. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt uttrycker sig på följande sätt:

– Vi bör minska vår konsumtion av kött. Vi bör till exempel alltid erbjuda vegetariska alternativ i skolor och andra offentliga miljöer. Vi bör ta bort subventionerna till animalieproduktionen som finns framför allt inom den europeiska unionen i dag. Vi skulle nog också må lite bättre av att äta mindre kött.

Det andra partiet som väljer att ventilera köttfrågan, men med en lite annorlunda vinkel är Sverigedemokraterna:

– Det senaste i raden av påföljder där man använder klimatet för sin politiska agenda är köttskatt. Där tycks det som att självaste Jordbruksverket har tagits över av veganrörelsen. Uppfinningsrik som man ofta är i dessa sammanhang kan man koppla klimathotet till nästan vilken fråga som helst.

Sverigedemokraterna utgör den andra särskiljande faktorn, genom att under hela debatten välja ett annat spår än övriga partier. Josef Fransson ifrågasätter nämligen inte bara tanken på en eventuell köttskatt utan också hela klimatfrågan.

– Sveriges bidrag till de globala utsläppen är, som tidigare sagts här, ganska låga och blygsamma 1,6 promille. Trots detta låter det oftast i retoriken som om det är av signifikans hur mycket koldioxid vi i Sverige verkligen släpper ut. I motioner och debattartiklar låter det inte sällan som om vi måste göra si eller så för att rädda klimatet, precis som om det skulle ha någon förankring i verkligheten.

Argumentationen kanske inte är så förvånande för ett parti som varken nämner ”miljö” eller ”klimat” på sin hemsida, och resonemanget är anmärkningsvärt likt det sätt republikanernas presidentkandidat Mitt Romney valde att bemöta klimatfrågan på under det senaste amerikanska valet. Han förklarade varför USA måste satsa stenhårt på sin egen olje-, gas-, och kärnkraftsproduktion med följande ord:

– Min uppfattning är att vi inte vet vad som orsakar klimatförändringarna på den här planeten. Och idén att spendera triljoner och åter triljoner dollar på att minska koldioxidutsläppen är inte rätt väg för oss.

I miljösammanhang kallas Mitt Romney då och då, antagligen i ett försök att släta över de återkommande klimatskeptiska uttalandena, för pragmatiker. Kanske är det också vad Sverigedemokraterna förespråkar? En pragmatisk klimatpolitik? De kan i så fall vara hur pragmatiska de vill – det är på tiden att klimatskeptismen hos Sverigedemokraterna uppmärksammas fullt ut. Att Fransson dessutom förklarar förslaget om köttskatt med att ”veganrörelsen” infiltrerat jordbruksverket tyder på att han inte drar sig från konspirationsteorier, en vinkel klimatförnekare aldrig tycks tröttna på.

Bild: Rob McCann/Creative Commons

 

Överdrivet klimathot?


 
Är klimathotet kanske inte så stort som vi har trott?

Den frågan ställdes nyligen i bl a Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Norge. En ny studie av klimatkänsligheten – antalet grader som blir följden av en fördubblad halt koldioxid i atmosfären – visade på betydligt lägre tal än de som FN:s klimatpanel (IPCC) presenterade 2007.

Just den här historien pös ihop när det visade sig att de norska beräkningarna var preliminära och ännu inte utsatts för den rigorösa fackgranskning (peer review) som krävs för publicering i vetenskapliga tidskrifter. Det handlar i och för sig om seriös forskning, men alltså inte om färdiga resultat. Det var heller inte alla medier som svalde nyheten. Fallet DN är lite intressant. I vanliga fall skrivs tidningens klimatnyheter av kunniga Karin Bojs. Men DN härbärgerar även journalisten Anders Bolling, som troligen är ättling i rakt nedstigande led till Doktor Pangloss i Candide – han som tolkade precis allting i tillvaron, även jordbävningar och tsunamis, till det bästa. Bolling missar inte ett tillfälle att meddela sina läsare sådant som kan göra dagen lite extra rosig, och när han får syn på ett pressmeddelande som det norska går det förstås inte att motstå betet.

Bakom detta mediala magplask döljer sig emellertid intressant forskning. Om Anders Bolling tagit lite tid på sig hade han kunnat finna flera publicerade studier som går att vinkla positivt. Klimatkänsligheten är inte huggen i sten. IPCC uppskattar visserligen att den med hög grad av sannolikhet ligger i intervallet 2-4,5 grader, och troligast kring 3 grader, men det finns de som kommit fram till lägre resultat.

De norska forskarna har preliminärt angett en klimatkänsligheten på mellan 1,2 och 2,9 grader, och troligast kring 1,9 grader. Det är ett ovanligt lågt värde, och norrmännen poängterar själva flera osäkerheter i sin metodik, men det är i princip inte omöjligt att de har prickat rätt.

För den lekman som ska försöka göra politik av forskningsresultaten gäller det emellertid att bedöma sannolikheter. Då måste man, ungefär som IPCC gör, bedöma den samlade, seriösa forskningen, och utifrån denna bedöma vilket klimatkänslighet som är troligast.

Det är ingen enkel uppgift. Det finns i princip två sätt att försöka avgöra hur mycket en viss höjning av koldioxidhalten höjer temperaturen. Dels kan man studera det senaste seklets klimatförändringar, och utifrån kända fakta som temperaturutveckling, förändrade halter av växthusgaser och fluktuationer i solinstrålningen försöka beräkna vad som är att vänta. Dels kan man titta tillbaka på forna tiders klimat – paleoklimatologi – och utifrån t ex förändringarna av koldioxidhalter och temperatur när den senaste istiden inleddes och avslutades komma till slutsatser när det gäller klimatkänsligheten.

Båda metoderna har sina svårigheter. De senaste hundra åren är en kort period. Dessutom är några faktorer osäkra – bland annat hur mycket de små svaveldroppar som kallas för aerosoler egentligen motverkat uppvärmningen, samt hur molnbildningen kommer att påverka temperaturförändringarna framöver. Paleoklimatologin brottas å sin sida med osäkra temperaturuppskattningar. Var den globala medeltemperaturen fyra eller fem eller sex grader kallare under senaste istiden? Medan man genom studier av isborrkärnor har en ganska god bild av koldioxidhalterna under denna tid vet man inte riktigt hur stor avkylning respektive uppvärmning som blev resultatet när halterna förändrades. När till exempel James Annan m fl nyligen uppskattade klimatkänsligheten till 2,5 grader, var det utifrån en lägre uppskattning av temperaturförändringarna efter istiden än vad andra kommit fram till.

Fortfarande gäller dock att de flesta beräkningar hamnar kring 3 grader, strax över eller strax under (en sammanställning av några viktiga studier ser du i bilden ovan). Det är klok politik att utgå från det värdet. Det är dessutom klok riskbedömning att räkna med att klimatkänsligheten kan vara större – det saknas nämligen inte studier som pekar åt det hållet.

Men om det nu ändå vore så att en fördubblad koldioxidhalt ”bara” leder till 2-2,5 graders uppvärmning; skulle det då vara dags att blåsa faran över?

Långt, långt därifrån. Och det av flera skäl.

Först och främst pekar allt på att vi med nuvarande utsläpp kommer att nå 560 ppm koldioxid i atmosfären om bara några decennier. Och det kommer inte att stanna där. Vårt nuvarande ekonomiska system tycks förutsätta att varje droppe olja och varje flisa kol till sist förbränns. Med business as usual blir det omöjligt att nå ens 2-gradersmålet, för att inte tala om den gräns på högst 1,5 graders uppvärmning som många ledande klimatforskare förespråkar.

För det andra ser vi nu allvarliga tecken på rubbningar i klimatet, tecken som forskarna bara för några år sedan inte räknade med skulle synas så tidigt. Arktis sommaris smälter snabbare än beräknat, extrema värmeböljor och stora skogsbränder har blivit vanligare och regnrekorden slås på löpande band. Och allt detta redan vid 0,8 graders uppvärmning.

För det tredje ser vi oroande tecken på att tinande permafrost börjat släppa ifrån sig växande mängder koldioxid och metan. Det tycks visserligen inte handla om någon ”metanbomb”, som det hetat i en del rapportering, men väl om ett utsläppstillskott som vi inte riktigt har råd med. Den här sortens utsläpp, då själva marken ger ifrån sig koldioxid istället för att binda den, brukar inte ingå i beräkningarna av klimatkänsligheten. Undantaget är då man beräknar den så kallade jordsystemskänsligheten – vad en fördubblad halt koldioxid leder till på tusentals års sikt när ”långsamma feedbacks” som jordens och havens minskade förmåga att lagra koldioxid kommer in i bilden. Om sådana återkopplingar börjar påverka klimatet redan nu är det inga bra nyheter.

Det vore alltså bra om klimatkänsligheten är lägre än de flesta forskare befarar. Det är faktiskt något att be en stilla bön om. Det skulle öka våra möjligheter att hejda en katastrof. Men bara om vi undviker att se världen genom Doktor Pangloss rosafärgade glasögon.

 

Läs mer

Klimatkänsligheten är en komplicerad historia, och ovan har vi bara vidrört den. Du som vill fördjupa dig kan börja med att läsa Uppsalainitiativets utmärkta introduktion (som är en översättning från sajten Skeptical Science).

Jobben först? Även när luften blivit giftig?

Luften i Peking är nu så farlig att andas att de som kan överväger att överge staden, däribland många svenskar, rapporterar Svenska Dagbladet. Fallen av lungcancer skjuter i höjden och de dagar när det är som värst avråds folk från att över huvudet taget vistas utomhus.

Orsak: Kinas extrema ekonomiska expansion. Det vill säga, mer bilar, mer kolkraft, mer fabriker, mer mer mer.

Denna tillväxt är som bekant vad som håller många länder, däribland, Sverige under armarna medan Europa sjunker allt djupare ner i skuldkrisen. Den svenska välfärden är beroende av de jobb och skatteintäkter som skapas, direkt eller indirekt, genom efterfrågan från Kina.

Ironiskt nog går det svenska företaget Blueair extra bra just nu. De säljer luftrenare.Förra året fördubblades försäljningen.

– Alla indikatorer tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta, säger Jonas Holst, marknadsföringschef för Blueair till SVD.

Den livsfarliga luften, "luftapokalypsen", är det stora samtalsämnet i Peking. Men tillväxtens konsekvenser är inte begräsade till luften. Rent vatten har blivit en allt mer knapp resurs i Kina och mycket odlingsmark är numer förgiftad.

 

Hur mycket tycker vi det är okej att offra för att upprätthålla en resursslukande livsstil? Jag skrev nyligen en artikel i socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag om just tillväxten som vår tids offerkult. Det som inspirerade artikeln var det tydliga ställningstagande från vissa socialdemokrater som menade att jobben alltid går före miljön. Nu föreslås denna idé bli högsta prioritet för partiet:

Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.

Man anar rädslan bakom dessa ord. Rädslan för att välfärden ska falla ihop om vi inte jobbar som flitiga bävrar allihop. Skitsamma om dessa jobb bygger på en brutal exploatering av naturen. Skitsamma om den kinesiska bilboomen gör luften giftig. Så länge efterfrågan på svenskt stål fortsätter att öka och säkrar svenska industrijobb är det värt det.

Rikard Warlenius skrev nyligen ett intressant inlägg på sin blogg om den eventuella motsättningen mellan miljö och välfärd. Hans slutsats är att motsättningen oftast är falsk. Att det i princip skulle räcka med skattehöjningar (eller uteblivna skattesänkningar) för höginkomsttagare för att säkra välfärden utan att offra miljön.

Det är en tilltalande tanke, men hur realistisk är den i längden? Även pengar som tas in som skatt genereras ju i en ekonomi som bygger på storskalig förstörelse av naturen. Låt säga att vi skapade en värld där den enda tillåtna verksamheten var sådan som bygger på en långsiktigt hållbar användning av 100 procent förnybara resurser, med slutna kretslopp och utan avfall i någon form. Även med en mycket jämlik ekonomisk politik skulle skatteintäkterna vara högst begränsade. Välfärden, så som vi i Sverige har definierat den, skulle vara hotad.

Fast Rikard Warlenius har såklart rätt i att det skulle vara lättare att hantera miljöproblemen i en mer jämlik ekonomi. Om inte annat skulle detta göra att bördan av de miljöproblem vi skapar bars mer jämnt.

Från Peking rapporteras om det globala klassamhällets "lösning" på luftföroreningarna:

En del internationella skolor rapporteras ha börjat sätta upp “föroreningskupoler” – enorma tryckluftstält – för att barnen ska kunna röra sig “ute”.

International school of Beijing, där skolavgiften kostar så mycket som 35000 dollar (223000 kronor) per år, har precis invigt två nya kupoler. I den ena ryms sex tennisbanor.

Välfärd för vissa blir ovälfärd för andra.

Som jag ser det räcker det inte med ekonomisk jämlikhet, den behöver gå hand i hand med minskad konsumtion och minskad materiell standard i rika länder. Vilket i sin tur gör det möjligt att dra ner på arbetstempot: sänka arbetstiden och låta fler få jobba lite än vissa mycket och andra inget alls.

 

Foto: Wikicommons/Berserkerus

Läs också Ola Wongs krönika "Smoggen i Peking är nästan outhärdlig".

IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk

Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”

Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.

Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.

Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.

Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.

Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.

Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.

Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.

Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)

Det goda köttet

Utdrag ur Effekt nr 4/2012

Allt kött är inte dåligt. En småskalig djurhållning är inte bara bra för miljön, på nordliga breddgrader är den nödvändig. Det är dags att nyansera köttdebatten – och skaffa en gris på varje bakgård – uppmanar journalisten, ekobonden och ex-vegetarianen Simon Fairlie.

Text: Matilda Welin Foto: Michael Bewley

Simon Fairlie är ett välkänt namn i brittiska miljökretsar. I början av nittiotalet var han chefredaktör för The Ecologist, och därefter aktiv i The Land is Ours som jobbar för rättvis tillgång till mark. Idag bor han tillsammans med ett tjugotal andra på den ekologiska kursgården Monkton Wyld Court, där han säljer liar och arbetar med markrättstidningen The Land.

Som aktiv i miljörörelsen fick Simon Fairlie ofta höra argumentet att en vegetarisk kost är det bästa för planeten. Men han tvekade på argumentet verkligen höll. Instinktivt kände han att småskalig djurhållning borde vara till nytta snarare än ett problem. Gick det att hitta vetenskapliga belägg för en sådan känsla? Svaret blev boken Meat: A Benign Extravagance (ungefär “Kött: en gynnsam extravagans”) som gavs ut för två år sedan. Den har blivit mycket uppmärksammad och prisats av bland andra journalisten och matprofilen Rosie Boycott och miljödebattören George Monbiot som efter att ha läst boken erkände att han haft fel om veganismen.

Vi sitter i Simon Fairlies arbetsrum på gården i sydvästengelska Devon. Utanför fönstret syns åkrar och redskapsbodar. Flera uthus ligger framför gårdens viktorianska huvudbyggnad. Där bortom böljar mjuka engelska kullar i det grå oktoberregnet. Vi har just avslutat en lunch – pasta med tomatsås, bröd och hemgjord ost – tillsammans med de andra som bor här.

– En viss mängd kött går att producera på ett hållbart sätt, säger Simon Fairlie och slår därmed fast grundbudskapet i sin bok.

Ja, industriell djurhållning är dålig för miljön, men det är den industriella aspekten som är problemet, inte djurhållningen i sig – den är tvärtom nästan nödvändig, menar Simon Fairlie. Boskapsdjur kan leva på marker som inte kan nära oss människor. Kor och getter kan konsumera grödor på områden som inte passar för odling – som branta sluttningar eller våtmarker – och djurens magar kan bryta ner växtmaterial som vi själva inte förmår smälta. Dessutom kan djuren tillgodogöra sig vårt avfall. I västvärlden slänger vi ungefär trettio procent av den mat som vi släpar hem från affären och tillsammans med rester från matindustrin är detta utmärkt föda för grisar.

De som talar för en vegetarisk kost brukar peka på de stora odlingsytor som går åt för att producera foder till djurindustrin. Men Simon Fairlie menar att om vi bara slutade ge djuren den mat som vi själva kan äta skulle inte detta vara något problem. På kallare breddgrader är kött och mejeriprodukter rentav den enklaste och bästa källan till protein och fett.

– Det enda vegetariska fett som man kan framställa här är rapsolja, och det går inte att odla särskilt mycket protein. Alla vegetarianer jag känner käkar fett och proteiner från andra sidan jorden.

Dessutom, påpekar han, förser djuren oss med biprodukter som skinn och håller undan skadedjur från markerna. En annan fördel är att de kan transportera födoämnen från utmarker, där de betar, till odlingsmarker som de gödslar när de kommer hem på kvällen. I sluttningen nedanför byggnaden där vi sitter går Simon Fairlies två kor Milou och Folly i en hage.

– I hagen växer näringsämnen som vi behöver i trädgården uppe på kullen. Korna är det enklaste sättet att få näringsämnena upp för backen!

I fattiga, tätbefolkade länder är odlingsmark ännu svårare att komma över än i väst. Men en ko kan hitta föda på vägrenar, ödetomter och allmänningar. En gris kan leva på köksavfall. När kon mjölkas eller grisen slaktas får bonden del av näringsämnena och energin. Djur fungerar också som nödproviant för svåra tider – de kan äta det som blir över av spannmålet ett år, och nödslaktas om skörden är dålig året efter.

Simon Fairlie förespråkar ett system där mängden djur anpassas efter hur samhället ser ut i stället för tvärtom. I dag, skriver han i Meat, föds djuren upp “som en enskild produkt som allt annat tvingas rätta sig efter”. Samhället är anpassat efter köttproduktionen. I EU är det sedan 2002 förbjudet att ge animaliskt matavfall till produktionsdjur, eftersom det anses sprida sjukdomar.

– Industriella gårdar trycker alltid på för fler hälso- och säkerhetsregler. Men en sjukdomsparanoid kultur blir en ond cirkel. Om en enda gris blir sjuk i en jätteuppfödning avlivas alla. Det innebär en stor ekonomisk förlust och då blir bonden ännu mer paranoid. Men sjukdomar är ett oundvikliga. De är ett naturligt inslag i allt liv. Om man i stället har många olika sorters djur blir ett sjukdomsfall blir inte så dyrt.

Simon Fairlie är tydlig med att den industriella djuruppfödningen måste upphöra och att vi måste äta mycket mindre kött. Ändå händer det att han blir missuppfattad. Som en artikel om hans bok rubricerades i Daily Mail: ”Köttätare, glädj er! Att äta kött är bra för planeten (och det enligt en militant vegan)”. Det är svårt att skilja på kött och kött. Människor saknar ofta kunskap om vilket kött som är hållbart odlat och vilket som inte är det. Simon Fairlie håller med om att det nog är långt kvar tills de stora massorna får upp ögonen för detta och ställer om.

– Jag skulle inte säga att det är nära förestående. Det finns en stark rörelse för minskad köttkonsumption, men jag håller med om att ämnet är problematiskt. Det kommer bara att slå igenom i stor skala om det blir en resurskris.
Boken har ändå inneburit stora nyanseringar i djurhållningsdiskussionen. Idén om en hållbar köttkonsumtion är inte ny, men Meat bidrar med en del ny fakta i fallet. Bland annat lyckas Simon Fairlie motbevisa några seglivade myter om resursåtgång. En myt som upprepats så ofta att den börjat tas för en sanning är att det går åt 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Den visade sig bygga på antagandet att boskapen föds upp på foder som odlats i öknen i Kalifornien.

Enligt Simon Fairlie vore det bästa om vi slutade att koncentrera människor i stora städer och djur i industriella anläggningar, men fram tills att en sådan förändring börjar ske i stor skala finns det annat vi kan göra i stället. Till exempel att som förr i tiden ha en gris på varje bakgård, såväl i stan som på landet.

– Det skulle inte bara vara ett bra bidrag till en mer lokal matproduktion. Folk gillar grisar! De är ganska sympatiska.

Matilda Welin är frilansjournalist bosatt i London

Nyttiga djur

Några exempel på hur boskapsdjur kan göra nytta:

  • Beta och samla upp näringsämnen på mark där vi inte kan odla.
  • Äta delar av växter som vi inte kan smälta.
  • Omvandla sopor och hushållsavfall till energi.
  • Förse oss med fett och protein i klimat där sådant är svårt att odla.
  • Omvandla näringsämnen från utspridda betesmarker till koncentrerad gödsel.
  • Hålla undan skadedjur.
  • Hålla landskapen öppna.
  • Gynna biologisk mångfald.
  • Hjälpa till i plöjnings- och skördearbete.

 

Köttskatten för känslig för att diskuteras

I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, r och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

BilagaStorlek
24-25 Grafik.jpg179,16 kB

Glöm apokalypsen – möt det långsamma sönderfallet

Vi går mot ljusare tider. Från och med i morgon kommer vi nämligen slippa alla mediala fnissanden om att jorden snart går under "enligt Maya-kalendern".

Hösten har varit full av detta rätt nervösa sätt att hantera de andra och mer reella hoten mot vår tillvaro. Medierna har tävlat med varandra om vem som kan få till det mest bombastiska tilltalet i sin rapportering om den stundande apokalypsen. Gärna resa till en bergsby som någon new age-flummare pekat ut som en säker plats. Och därifrån göra reportage om den mediala uppståndelse som man själv är med och skapar. Och så flabbar man lite åt det tokiga i det, för tokigt är det ju. Och sorgligt – seriösa medier reducerade till spektakeljournalistik.

Men mitt i allt detta kommer det också fram en del intressanta saker. Som i DN Söndags artikel i helgen där mayaexperten Johan Normark berättar om filosofen Levi Bryants analys av fascinationen för apokalypsen.

– Bryant menar att folk undviker de verkliga problemen med ekologi och klimatfrågor och istället håller sig till någon yttre typ av katastrof ... Vi är så fast i vårt sätt att leva att vi inte själva vill ta tag i de egentliga problemen. Skulle vi göra oss av med allt det vi har omkring oss, allt det vi har byggt upp?

Vilket är en bra beskrivning av problemet med hela "jorden går under"-snacket. Vi tar den urbana och industrialiserade tillvaro som vi nu lever i som så självklar att det enda alternativet som vi kan föreställa oss är den plötsliga förstörelsen av allt.

På sin läsvärda blogg En blues för civilisationen skriver Maria Korpskog under rubriken "Apokalypsen är inställd"

Tror ni att grekerna också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps?

Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges.

Långsamt sönderfall. Det är ett bra begrepp för att beskriva vad som pågår.

I morgon kan vi förhoppningsvis lägga undergångsromantiken åt sidan, fokusera på följderna av den industriella civilisationens långsamma kollaps och fundera över hur vi kan göra det bästa av situationen.

Här är lite inspiration i form av kolumn i The Guardian där Suzanne More visar på en högst realistisk syn på den här med evig expanision. Hon konstaterar att för Storbritannien är tillväxteran slut. Den kommer inte tillbaka. Hur mycket prestige politikerna än investerar i att gång på gång utlova detta.

Which politician will stand up and tell the truth? This may be as good as it gets. For some, it certainly is. If you are middle-aged, in work and own property, it isn't bad. If you are young, unemployed, want a place of your own, and have young kids, you will know what austerity means. The veil between these worlds should by now be in tatters; instead it is wrapped as tight as a blindfold. Posh restaurants are full, house prices are huge, CEOs are still on massive salaries. It is possible to move in such circles and see deprivation only through a car windscreen.

And this screen always reflects this idea that growth will return. This is the wreckage that our political class clings to, as if it were the only answer to our woes. We could instead have a conversation about what happens if it doesn't, as is increasingly likely, actually materialise.

För övrigt rapporterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: "Ingen höjd beredskap för jordens undergång". Bara så ni vet.

 

Bonusmaterial:

I suveräna podcasten The Extraenvironmentalist intervjuades för ett år sedan John Michael Greer utifrån hans bok Apocayple Not. Intervjun ger en bakgrund till den i allra högsta grad religiösa apokalypsmyten. I en annan podcast från The Extraenvironmentalist berättar antropologen Patricia McAnany intressanta saker om 2012-mytens ursprung. Missa inte det.

Foto: Peter Lippmann

 

ExxonMobils mörka hjärta

Det finns tillfällen då draperierna dras isär och du får syn på den här världens mörka hjärta. Själv var jag med om det senast igår. Då läste jag ExxonMobils senaste rapport om världens energiförsörjning fram till år 2040. Det blev en stund av fasa.

”The outlook for energy” kommer en gång om året och är förstås en partsinlaga från det mäktiga oljebolaget . I ExxonMobils värld dröjer Peak Oil. Ny teknik kommer att frigöra enorma mängder hittills svåråtkomlig olja och gas – från Kanadas och Venezuelas oljesand, från skiffer i USA och andra länder, från djuphaven och från Arktis. Den visionen är inte oomtvistad. Frågan är hur dyr olja världsekonomin egentligen klarar av.

Men låt oss för tillfället bortse från realismen i det hela, och försöka förstå oss på hur man egentligen tänker där inne på ExxonMobils huvudkontor i Irving, Texas. Hur ser framtiden ut, när man arbetar på det företag som tjänar mest pengar i världen?

Jo, den ser ljus ut. Visserligen räknar företaget med att stora satsningar kommer att göras på energieffektivisering världen över. Ändå kommer energikonsumtionen att öka med 35 procent fram till 2040. Största ökningen står den tunga trafiken för. ExxonMobil antar att den kommer att kräva 65 procent mer bränslen jämfört med nu.

Och varifrån ska då all denna energi komma? Svaret på den frågan får utan tvivel oljedirektörer världen över att gnugga händerna. Även om ExxonMobil räknar med snabb tillväxt för biomassa,solkraft och vindkraft, och med att kärnkraften expanderar, så handlar det om rännilar jämfört med den fossila floden. Oljeutvinningen kommer enligt rapporten att öka med 30 procent och gasproduktionen med 65 procent. Olja, gas och kol kommer tillsammans att stå för 80 procent av världens energiförsörjning år 2040.

Eller med andra ord: Business as usual.

Det kanske bisarraste kapitlet i ExxonMobils rapport handlar om vilka utsläpp denna fossila fest kommer att orsaka. Till deras heder duckar de inte för frågan, men likväl blir det bara konstigt. Företaget räknar med att koldioxidutsläppen fortsätter att öka till på 2030-talet, för att sedan börja sjunka marginellt. År 2040 kommer utsläppen att vara cirka 10 procent högre än idag.

Detta tycks ExxonMobil mena är goda nyheter. Utsläppen kommer nämligen att minska med 20 procent i de rika OECD-länderna medan de ökar i övriga världen. Man kommer att ersätta en del kol med mindre utsläppsintensiv gas. Och som sagt: det finns en utsläppspeak i sikte, någon gång om 20 år eller så.

Vi ska alltså glädja oss åt att det kunde ha varit ännu värre.

I verkligheten utgör förstås ExxonMobils prognos en dödsdom över världen som vi känner den. Fortsatt ökande utsläpp de närmaste 20 åren praktiskt taget garanterar oss en tre-fyra grader varmare planet. Men någonstans förstår jag ändå rapportens uppsluppna ton. Förra året landade ExxonMobils vinst på cirka 280 miljarder kronor. Det finns biljoner att tjäna på en förstörd framtid. Champagnen står på kylning i Irving.

 

 

Maja Söderbergs veganska matpyramider

I Effekt nummer 4/2012 presenterar vår matskribent Maja Söderberg de veganska matpyramiderna. Här på webben kan du nu se alla åtta pyramiderna. Det är en var för varje av Majas sju årstider, och en som gäller året om.

 

Aktuell årstidspyramid ska kombineras med året-om-pyramiden. Det som ligger i pyramidernas bas kan du ur klimat-, miljö-, och hälsoaspekt äta mycket och ofta av. Produkterna i mittendelen äts några gånger i veckan och de i toppen mer sällan. Pyramiderna är skapade med närproducerade och ekologiska råvaror som utgångspunkt.

Vinterförrådet

 

Det spirar

Försommar

 

Semestertid

 

Sensommar

 

Höstskörden

 

De frosttåliga

 

Året om

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...