Effektbloggen

ExxonMobils mörka hjärta

Det finns tillfällen då draperierna dras isär och du får syn på den här världens mörka hjärta. Själv var jag med om det senast igår. Då läste jag ExxonMobils senaste rapport om världens energiförsörjning fram till år 2040. Det blev en stund av fasa.

”The outlook for energy” kommer en gång om året och är förstås en partsinlaga från det mäktiga oljebolaget . I ExxonMobils värld dröjer Peak Oil. Ny teknik kommer att frigöra enorma mängder hittills svåråtkomlig olja och gas – från Kanadas och Venezuelas oljesand, från skiffer i USA och andra länder, från djuphaven och från Arktis. Den visionen är inte oomtvistad. Frågan är hur dyr olja världsekonomin egentligen klarar av.

Men låt oss för tillfället bortse från realismen i det hela, och försöka förstå oss på hur man egentligen tänker där inne på ExxonMobils huvudkontor i Irving, Texas. Hur ser framtiden ut, när man arbetar på det företag som tjänar mest pengar i världen?

Jo, den ser ljus ut. Visserligen räknar företaget med att stora satsningar kommer att göras på energieffektivisering världen över. Ändå kommer energikonsumtionen att öka med 35 procent fram till 2040. Största ökningen står den tunga trafiken för. ExxonMobil antar att den kommer att kräva 65 procent mer bränslen jämfört med nu.

Och varifrån ska då all denna energi komma? Svaret på den frågan får utan tvivel oljedirektörer världen över att gnugga händerna. Även om ExxonMobil räknar med snabb tillväxt för biomassa,solkraft och vindkraft, och med att kärnkraften expanderar, så handlar det om rännilar jämfört med den fossila floden. Oljeutvinningen kommer enligt rapporten att öka med 30 procent och gasproduktionen med 65 procent. Olja, gas och kol kommer tillsammans att stå för 80 procent av världens energiförsörjning år 2040.

Eller med andra ord: Business as usual.

Det kanske bisarraste kapitlet i ExxonMobils rapport handlar om vilka utsläpp denna fossila fest kommer att orsaka. Till deras heder duckar de inte för frågan, men likväl blir det bara konstigt. Företaget räknar med att koldioxidutsläppen fortsätter att öka till på 2030-talet, för att sedan börja sjunka marginellt. År 2040 kommer utsläppen att vara cirka 10 procent högre än idag.

Detta tycks ExxonMobil mena är goda nyheter. Utsläppen kommer nämligen att minska med 20 procent i de rika OECD-länderna medan de ökar i övriga världen. Man kommer att ersätta en del kol med mindre utsläppsintensiv gas. Och som sagt: det finns en utsläppspeak i sikte, någon gång om 20 år eller så.

Vi ska alltså glädja oss åt att det kunde ha varit ännu värre.

I verkligheten utgör förstås ExxonMobils prognos en dödsdom över världen som vi känner den. Fortsatt ökande utsläpp de närmaste 20 åren praktiskt taget garanterar oss en tre-fyra grader varmare planet. Men någonstans förstår jag ändå rapportens uppsluppna ton. Förra året landade ExxonMobils vinst på cirka 280 miljarder kronor. Det finns biljoner att tjäna på en förstörd framtid. Champagnen står på kylning i Irving.

 

 

Maja Söderbergs veganska matpyramider

I Effekt nummer 4/2012 presenterar vår matskribent Maja Söderberg de veganska matpyramiderna. Här på webben kan du nu se alla åtta pyramiderna. Det är en var för varje av Majas sju årstider, och en som gäller året om.

 

Aktuell årstidspyramid ska kombineras med året-om-pyramiden. Det som ligger i pyramidernas bas kan du ur klimat-, miljö-, och hälsoaspekt äta mycket och ofta av. Produkterna i mittendelen äts några gånger i veckan och de i toppen mer sällan. Pyramiderna är skapade med närproducerade och ekologiska råvaror som utgångspunkt.

Vinterförrådet

 

Det spirar

Försommar

 

Semestertid

 

Sensommar

 

Höstskörden

 

De frosttåliga

 

Året om

De smygande förändringarnas tid

I förordet till min bok Kollaps (som nu släpps som pocket) skriver jag att kollapsen är ett svårfångat skeende. Skälet är att vi som människor är snabba att anpassa oss till förändringar. Sakta men säkert knuffas vi in i nya normaltillstånd utan att märka det.

Det finns ett begrepp för detta, shifting baselines, som kan beskrivas som att vår bedömning av världens tillstånd och vad som är "naturligt" förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

I senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur finns en artikel om just detta utifrån hur fisket längs Sveriges kuster har förändrats det senaste seklet.

För hundra år sedan kunde svenska bönder med små bäckar på sina marker bygga ålfällor och bära hem tiotals kilo ål efter höstnätterna. På västkusten fram till år 1937 fångades störar – fisken vars rom brukar säljas som rysk kaviar. Och så sent som 1964 kunde man med ett enkelt fiskespö dra upp en tonfisk i Öresund. Även svärdfiskar, rockor, hajar och hälleflundror kunde man för inte så länge sedan fånga i svenska vatten.

Svärdfisk. Ett minne blott i svenska vatten.

 

Så här säger fiskejournalisten Olof Johansson i sin nya bok Född fiskare:

Jag har aldrig sett en kollaps i fisket så total som längs vår västkust. Ingenstans har jag fiskat i vatten så tysta och döda som mina hemmavatten utanför Bohuslän under 2000-talet. Ingenstans har jag hört berättas om sådan skillnad mellan hur det var förr och hur det är i dag.

Begreppet Shifting baselines myntades på 1990-talet av fiskeriforskaren Daniel Pauly som studerade hur det för varje ny generation fiskare blev normalt med ett allt mindre antal fiskarter. Som Pauly säger i denna föreläsning:

We transform the world, but we don't remember it. We adjust our baseline to the new level, and we don't recall what was there.

Så, för att förstå de förändringar som nu sker behöver vi se tillbaka på vad som har betraktats som normalt tidigare och jämföra det med vad som betraktas som normalt i dag.

Just nu befinner oss mitt i flera stora skiften. Exempelvis konstaterade Kairos Future här om veckan att allt fler föräldrar ser det som naturligt att deras barn kommer att få det materiellt sämre jämfört med dem själva. På grund av kärvare tider. För alla generationer sedan åtminstone ett sekel tillbaka har det omvända varit mer eller mindre självklart.

Klimatförändringarna lär bjuda på många nya normaltillstånd. Hur länge kommer vi till exempel tänka att långa perioder av torka på våra breddgrader som något ovanligt eller extremt? När blir sommartorka på norra halvklotet något naturligt?

Och i dag kan man läsa att vi numer har prisdeflation i Sverige, det vill säga sjunkande priser – motsatsen till inflation. Är deflation det nästa normala?

Tvångsoptimistisk rapportering från Doha

Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.

Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.

Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:

Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].

Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.

 

Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:

Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.

Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.

Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.

 

Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.

Mörker över södra Stockholm

Klick klick, låter proppskåpet i hallen, och jag hinner precis titta upp för att se hur siffrorna på den digitala väckarklockan tonar bort, några minuter efter fyra.

Sen blir det mörkt. Alltså inte mörkt som när man släcker lamporna, utan mörkt på riktigt. Ingen gatubelysning, inget ljus från lamporna på gården, eller grannhusen mitt emot. Efter en stund märker jag att det finns en aning skymningsljus kvar, trots att det är en timme efter solnedgång. Vilket får mig att inse att avbrottet måste vara geografiskt omfattande, eftersom det normalt sett aldrig går att uppfatta skymningsljuset i staden på grund av ströljuset från all bebyggelse omkring.

Jag tänker att jag borde veta precis vad jag ska göra, men ändå känner jag mig villrådig. Tar fram några värmeljus och tänder, men de är ganska opraktiska i sammanhanget, gjorda för att skapa mysljus, inte för att lysa upp. Var hade jag nu stearinljusen? Och var är ljusstakarna? Istället för att ta reda på det, så börjar, jag, precis som tiotusentals andra i samma ögonblick, fippla med mobilen för att få information. Displayen indikerar att det ska finnas mottagning, men det går inte att nå något Internet, står bara och tuggar.

Irriterad på mig själv över att jag reflexmässigt försöker nå Internet, inser jag att det vore bättre att försöka lyssna på radio. Jag hade tänkt att jag borde köpa batterier till den gamla transitorradion i köket, men det har inte blivit av. Men så kommer jag på att jag har radio på mobilen. Bara för att inse att headsetet måste anslutas för att det ska fungera. Var är nu headsetet? Till slut hittar jag det och får igång P4. Där ges knapphändig information, de har inte ens fått prata med någon på elbolaget Fortum, utan får läsa innantill från hemsidan. Avbrottsprognosen anges till 2,5 timmar, men det står också att felsökning pågår. Radiorösten konstaterar att det är konstigt att ge en tidsprognos om man inte ens hittat felet. Det känns inte helt bra. Det är dags att börja tänka lite mer långsiktigt.

Hur länge finns det vatten? Jag går ut i köket, hittar stearinljusstakarna, och i skenet från dessa börjar jag leta efter nåt att tappa upp vatten i. Återigen irriterad över mina dåliga förberedelser, men som tur är har ingen gått ut med pantflaskorna, så jag hittar några 1,5 liters PET att fylla på. Spolar upp en hink i badrummet. Det är bra tryck i kranen. Vi bor nära vattentornet som står på en kulle i närheten. Funderar på hur det är för de som bor i höghus där man är beroende av pumpar för att få upp vattnet.

Sådär. Nu känns läget under kontroll. Gott om batteri i den icke-smarta mobilen med radio och ficklampa. Jag kan lyssna varje halvtimme i många dagar om det skulle behövas. Smartphonen kommer vara urladdad efter några timmar. Radion rapporterar om trafikkaos i släckta korsningar. Jag blir nyfiken, och ger mig ut på en promenad. Porten står olåst, motorlåset har stannat i öppet läge. Går ner för att kolla källaren, där är det låst, och jag kan använda nyckelbrickan som vanligt. Hur fungerar det? Och hur länge? Kan jag komma åt källarförrådet vid ett längre avbrott? Jag inser att jag har många frågor till husvärden.

 Borta i centrum är det helt kolsvart och folktomt. Den stora matbutiken är stängd och mörk, just vid den här tiden då det brukar vara som mest folk. Inget anslag, ingen väktare eller personal utanför. Det känns som om den lika gärna hade kunnat vara stängd i veckor. Lite längre bort lyser dock ett stort blått T som en fyrbåk i mörkret. Tunnelbanan är helt upplyst och igång som vanligt på min linje. Jag går bort till den kombinerade brand- och ambulansstationen. I kontorsdelen lyser elljusstakar, men i det normalt sett ständigt upplysta garaget står brandbilarna i totalt mörker. Lite märklig prioritering av reservkraften kan man tycka. Bilarna i korsningen utanför kör huller om buller. Fotgängarna i sina svarta jackor syns dåligt. Skulle det hända nåt så är här nära till ambulansen i alla fall.

Går hemåt igen. På den mörka himlen bolmar kraftig rök från en hög skorsten. Det är tolv grader kallt och värmeverket i Högdalen går för fullt. Åtminstone så länge det finns sopor att elda. På vägen hem funderar jag på hur fjärrvärmen kommer till huset. Behövs det inte el för det? Och finns det reservkraft för att klara värmen? Jag går ner i källaren för att kolla där rören kommer in i huset, men styrdonen är inlåsta någon annanstans, och jag kan inte få reda på om vi fortfarande har värmeförsörjning. Jag blir irriterad över att jag vet så lite om hur de mest basala saker fungerar.

Uppe i lägenheten igen så gör jag iordning kall middag, det blir konserver och knäckemackor. Jag konstaterar nöjt att skulle det behövas så har jag spritköket tillgängligt och T-röd nyligen införskaffat, vissa förberedelser har jag ändå gjort. En kompis ringer på mobilen som funkar sporadiskt, och på en dålig förbindelse så får jag höra att där har även elementen börjat kallna, inte så kul.

Efter drygt tre timmar är strömmen tillbaka. I stort sett enbart en trevlig upplevelse hemma hos mig, så länge det finns värme och vatten, så är inte ett elavbrott något större bekymmer. Kontentan blir att jag ska göra vissa förbättringar i vad jag har hemma, att man i stort sett kan räkna bort mobiltelefonin i ett krisläge, och att jag behöver lära mig mer om hur fjärrvärme och elektroniska låssystem fungerar.

Nästa gång är jag bättre förberedd.

Doha - medan havet stiger

Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord  motsätta sig. Det är alltså som vanligt.

Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.

Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.

Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.

I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).

Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.

Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.

Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.

Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.

Positiv pessimism gör dig lycklig

Det positiva tänkandet regererar. Och det verkar dessutom få extra energi för varje negativ nyhet som kommer. Lite märkligt kan man tycka, men så lever vi också i en kultur där vi intalar oss själva att saker och ting nog kommer att bli så som vi vill att de ska bli. Om vi bara vill det tillräckligt mycket. Det som psykologen Kathy McMahon har kallat Pangloss-sjukan, efter Dr Pangloss i Voltaires satiriska roman Candide där karaktären Pangloss, trots tydliga bevis på motsatsen, försäkrar att vi lever ”i den bästa av världar”.

McMahon definierar Pangloss-sjuka som ”den neurotiska tendensen till extrem optimism inför en sannolik kulturell och planetär kollaps”.

I dag skriver Anders Mathlein en essä i Svenska Dagbladet som är en guldgruva för den som försöker förstå bakgrunden till denna krampaktiga optimism. Han utgår från journalisten Oliver Burkemans bok The antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking som beskrivs som en inverterad självhjälpsbok, "en vägvisare ut ur ett moras av grumliga lyckoföreställningar och optimismens evangelium".

Enligt Burkeman är det själva jakten på lycka som gör oss olyckliga.

Vi söker eliminera det negativa – otrygghet, osäkerhet, misslyckanden och sorgsenhet – och det får oss att känna oss otrygga, osäkra, misslyckade och sorgsna. Alternativet är inte uppgivenhet, utan att söka förlika sig med att livet ser ut som det gör, att vi kommer att mötas av motgångar och förluster, att det inte finns någon varaktig trygghet, och inte minst att vi en dag kommer att förlora allt vi sätter värde på, och – om det är någon tröst – slippa det vi fasar för.

Vilket ju låter väldigt mycket som steg 5, acceptans, i Elisabeth Kübler-Ross modell för jobbiga besked som jag skrev om här om dagen.

Enligt Burkeman visar forskning att människor i fattiga länder generellt förefaller lyckligare än invånare i rika industriländer.

De lider i långt mindre omfattning av åkommor som oro och depression, även med hänsyn tagen till att de sällan blir diagnostiserade eller har råd att gå i terapi. En förklaring kan vara att oron och förväntningarna på livet ökar i förhållande till hur mycket man har att bevaka och skydda.

Vilket får Anders Mathlein att dra slutsatsen att vi skapar större sinnesfrid genom att minska den konsumtion som vi lärts att tro skapar trygghet.

Se där, minskad konsumtion som ett sätt att bli mer hållbar, mer lycklig och dessutom som en bot mot osunt positivt tänkande.

Konsten att ljuga övertygande för sig själv

Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. "Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu".

2) Ilska. "Det är oljebolagens fel!"

3) Förhandling. "Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?"

4) Depression. "Världen kommer ändå att gå under snart."

5) Acceptans. "Hur ska vi hantera detta?"

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)".

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva...

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.

Samtal med Shora Esmailian och releasemingel

Årets sista nummer av Effekt har kommit, vilket vi vill fira med er nu på måndag, 26 november. Klockan 18.30 drar vi igång med ett samtal om klimatflyktingar tillsammans med Shora Esmailian som precis har skrivit den uppmärksammade boken Ur Askan. Efter det så fortsätter vi kvällen med mingel. Platsen är Cafe Hängmattan på Södermannagatan 10 i Stockholm.

Vegetarisk och vegansk mat, liksom alkohol fri dryck, finns att köpa på caféet (dock endast kontanter), och den nya tidningen går att köpa till självkostnadspris. Dessutom ges det möjlighet att teckna prenumerationer till förmånligt pris.

Vi hoppas att vi ses på måndag.

Redaktionen

Ps. Intresset var större än vad vi hade väntat oss, och för att alla skulle få plats var vi tvungna att flytta evenmanget från våra lokaler på Bellmansgatan till Café Hängmattan.

Ordets möjligheter

DN:s ledarskribent Susanna Birgersson problematiserar Nina Björks nya bok "Lyckliga i alla sina dagar". Och även idén om köpfri dag.

Det är, skriver hon, navit att tro på andra samhällsmodeller, när konsumtionssamhället skapat ett så enormt välstånd, "ett välstånd som bara den som lever i bästa välmåga kan ringaakta."

Under rubriken "Det är inte lyckan som ligger i kundvagnen", skriver Birgersson:

Än så länge har ingen uppfunnit ett ekonomiskt system som bättre än kapitalismen förmår resa människor ur fattigdom, skapa värde som möjliggör omfördelning, frambringa tekniska lösningar på gemensamma problem och som dessutom rymmer potentialen att ta till vara och återanvända ändliga resurser.”

Ojdå. Det är alltså samma sak att exempelvis massiv konsumtion av olja, fisk och skogar skapat välstånd, som att det är en bra idé att fortsätta massivt konsumera olja, fisk och skogar för välståndet.

Så fick jag känslan av att Birgerssons ord är just - bara ord. Och provade om samma 42 ord inte kunde säga något annat...

 

Än så länge har

ett ekonomiskt system, 

kapitalismen,

som förmår återanvända

människor

ur fattigdom

som skapa värde på

potentialen till vara

och resa

bättre än

gemensamma lösningar möjliggör

uppfunnit omfördelning

som att ta ändliga resurser

och

frambringa tekniska problem

ingen dessutom rymmer 

Den nödvändiga mobiliseringen

 

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp - räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

 

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Tack för påpekandet, det blev lite svengelska där aom...
  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...
  • Gäst: Vad små barn och vuxna barn inte förstår är att för...