Effektbloggen

Kan vi sätta pris på naturen?

Alla som är i Stockholm: boka in torsdagen 4 april, kl 18. Då anordnar vi en ekonomisk debatt om prissättning av ekosystemtjänster. Medverkar gör några av våra riksdagspolitiker samt forskare från Stockholm Resilience Center och Mälardalens högskola. Komplett program kommer snart.

Ingen beredskap för matkris i Sverige

Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.

Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.

Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.

De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.

I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.

I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?

Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.

Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.

Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:

– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).

Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.

Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:

– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.

Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.

– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.

Tejp maskerar koldioxidutsläpp

Biltillverkare runt om i Europa måste i dag redovisa hur höga halter koldioxid deras bilar genererar innan fordonen når marknaden. Kravet beror på EU:s nuvarande reglering som säger att nya bilar inte får släppa ut mer än 130 gram koldioxid per kilometer. Detta bestämdes, efter mycket diskussion mellan industri, politik och NGO:s år 2009. Men en ny rapport visar att lagen kanske inte efterlevs särskilt väl, trots att det på pappret ser ut som att koldioxidutsläppen håller sig under gränsvärdet.

Effekt har träffat Nina Renshav, program manager på Transport & Environment, som i förra veckan publicerade rapporten ”Mind the gap”, som visar att de siffror som tillverkarna redovisar inte stämmer överens med bilarnas verkliga utsläpp.

***

Vi ses i den bullriga men trivsamma matsal som ligger i anslutning till T&E:s kontor i Bryssel. Nina Renshaw och hennes 14 kollegor håller till i ett 70-tals inspirerat hus på en smal gata cirka tio minuters promenad från parlamentshuset. I samma byggnad sitter flera NGO:s, däribland Jordens Vänner och Wildlife Conservation Society. Det är inte en slump att dessa är samlande i samma byggnad.

– Genom att vara nära varandra så underlättas vårt samarbete, förklarar Nina Renshaw.

Hon har just beställt in dagens lunch, en sallad med diverse grönsaker, salsor och couscous. Mellan tuggorna förklarar hon vad T&E arbetar med.

– EU:s mål idag är att utsläppen av koldioxid ska minska med 60 procent från 1990 till 2050. För oss är det en absolut lägstanivå – vi vill gärna se större minskningar än så, förklarar Nina Renshaw.

Nästa steg är att sänka kravet till 95 gram per kilometer fram till år 2020. Detta överläggs just nu i parlamentet. Nina berättar att protesterna mot den kvarstående sänkningen inte alls är lika stora som de var mot 130 grams-målet. Delvis beror det på att den största förändringen är genomförd, men också på att biltillverkarna märkt att det inte är så svårt att leva upp till målet om minskade koldioxidutsläpp. Men frågan är hur väl målet egentligen uppfylls.

– Förbättrad teknik har gjort det möjligt för biltillverkare att sänka sina utsläpp. Men en stor del av de påstådda sänkningarna ligger i målanpassad mätmetodik, förklarar Nina Renshaw med en suck.

Idag styrs koldioxidmätningarna av till synes starka restriktioner. Men regleringen innehåller stora glapp, och det är här det som Nina Renshaw kallar målanpassad mätteknik kommer in i bilden. Genom olika kreativa sätt att mäta kan biltillverkarna redovisa betydligt lägre koldioxidutsläpp än de faktiska halter bilen kommer att släppa ut under användning.

– Många sätter tejp runt alla fönster och alla dörrar så de minskar vindmotståndet under testerna. Ett annat vanligt knep är att stänga av all värme och alla ventilation i bilen. Man kan också ändra temperaturen i bilen.

Alla de här sakerna är tillåtna, eller snarare inte förbjudna, enligt dagens reglering. Det är därför svårt att säga vad den kommande begränsningen på 95 gram per kilometer egentligen skulle betyda i praktiken så länge inte mätmetodiken förändras.

– Konsumenterna kan aldrig uppnå den effektivitet som de ser i marknadsföringen och i de officiella uppgifterna.

T&E:s rapport går att läsa här.

Den har uppmärksammats av bland annat The Guardian och BBC.

Bildtext: Nina Renshaw på Transport & Environment. Foto: T&E

På spaning efter svarta svanar

 Foto: Franzed/flickr/creative commons

En svart svan är en händelse som få har förutsett eller förväntat sig, men som får stora konsekvenser. Om och om igen är det sådana oförutsedda händelser som styr in världen på helt nya kurser. Berlinmurens fall, terrorattentaten den 11 september, finanskrisen 2008 och arabrevolten 2011 är några moderna exempel. Ingen vet vad som kan tänkas ske i framtiden, men Effekt har låtit några av landets mest framsynta bloggare spekulera vilt. Vilken blir nästa svarta svan? 


Solstorm lamslår världen

En solstorm av en omfattning som inte setts i modern tid drabbar stora delar av norra halvklotet. Elförsörjningen slås ut i större delen av Europa och Nordamerika och miljarder apparater med känslig mikroelektronik skadas. Med utslagna kommunikationer faller just-in-time-samhället samman och det blir praktiskt omöjligt att återställa el- försörjningen snabbt. Världsekonomin kollapsar. Redan inom några dagar blir det vatten- och matbrist i Nordamerika och speciellt Västeuropa och i den resulterande svältens spår börjar farsoter härja. USA:s och EU:s lamslagning får stora konsekvenser för internationell säkerhetspolitik. Gamla fiender utanför Europa ger sig på varandra, trygga i att ingen kommer lägga sig i. Ett storkrig bryter ut i Mellanöstern som ett resultat av detta. Det tar minst ett decennium för västvärlden att återhämta sig, nu med en avsevärt mindre befolkningsmängd.

Lars Wilderäng

Blogg: Cornucopia? 

 

Det stora vulkanutbrottet

Den isländska vulkanen Eyjafjallajökuls utbrott här om året var bara en föraning. Ett riktigt stort vulkanutbrott – exempelvis i vulkanen Yellowstone i USA – skulle få större konsekvenser än inställda flyg. Vulkanstoftet skulle göra att sjukhu- sen översvämmades av människor med andningsproblem och fluoros

i olika stadier. Även klimatet skulle påverkas med stor risk för omfattande missväxt vilket skulle hota världens livsmedelsförsörjning.

Vulkanutbrott har många gånger ändrat historiens riktning. Det utbrott som började i slutet av 1200-talet ledde till en global nedkylning av hela planeten. Den isländska vulkanen Lakis utbrott 1783–1784 sänkte temperaturen med missväxt som följd i stora delar av Europa. Vissa historiker anser att svälten som vulkanutbrottet förde med sig var en av faktorerna som utlöste den franska revolutionen.

Ylva Engström Blogg: Ylven 

 

Bina försvinner

Det är svårt att räkna bin. Därför är det ont om diagram som visar i vilken takt de försvinner. Men att de har svårt att överleva, det har vi vetat om i årtionden. Förra året meddelade exempelvis Schweiz att hälften av deras bin inte hade överlevt vintern.

Över 70 procent av allt som odlas är beroende av pollinering. I Sichuan i Kina har människor fått börja sköta pollineringen i brist på bin. Det blev dyrt; ett enda bi gör tusen personers jobb. Bidöden är en läskig svart svan. Den är fullt märkbar, men ändå så svårgreppbar.

Utan bin blir allt som är trevligt och mysigt snabbt otrevligt, desperat och fult. Vi börjar slåss om maten. Den blir svindyr. De rika börjar försvara sitt kaffe, sitt kött och sina frukter med maskingevär. Vi som är medelklass blir jättefattiga.

Någon räknade ut att vi, du och jag och alla andra, kan överleva högst i fyra år utan bin. Sedan är vi utdöda.

Maria Korpskog

Blogg: En blues för civilisationen 

 

Global kris leder till lokal omställning

Åtstramningar bland EU-länderna når social kokpunkt när medelklassen inte längre ac- cepterar rollen som nyfattiga. Det blir revolt mot storbankerna och enprocent-gräddan. Bankkonkurser förintar besparingar och ökar ytterligare misären – 1930-talet går i re- pris. Hungerkravaller, samhällsupplösning och inbördeskrig i länder som Grekland, Spanien och Ungern. Adolf-wannabees rider högt. Europa utvecklas snabbt mot ett gyt- ter av småriken som inte setts sedan före Westfaliska freden 1648.

Krisen skapar en desperat önskan efter nya berättelser. Tippunkten blir en explode- rande spansk kärnkraftsreaktor samt skandalerna med frackingförgiftat grundvatten i USA. Människors förtroende för framstegsberättelsen är noll men öppenheten för andra visioner desto större. Omställningstanken bryter igenom kapitalismens Berlinmur. Folk upptäcker alternativen till konsumism och tillväxtmyt. Multinationella företag kollap- sar. Lokal samverkan för omställning blir det nya svarta.

Björn Forsberg

Blogg: I Gränslandet 

  

Nederländska bostadsbubblan spricker

Alla har ögonen på Spanien, Japan, Kina och andra stora skuldbubblor. Men vad händer om Nederländernas bostadsbubbla spricker på allvar och med den deras banker? Bolånen i Nederländerna är på 110 procent av årlig BNP – högre än i något annat industriland.

Hushållens räntebetalningar är de största i förhållande till disponibel inkomst i hela EU. Bostadspriserna har redan fallit cirka 15 procent sedan toppen 2008.

Den spruckna bubblan skulle drabba ett av de stabila kärnländerna i euroområdet och sätta igång en finansiell lavin. Eftersom de nederländska bankerna har en stor andel bolån i sina portföljer och har lånat upp en stor del av detta på de internationella obligationsmarknaderna ger det spridningseffekter, framför allt inom EU. Vär- depapper som ansetts säkra skulle plötsligt inte längre vara det. Tvingas Nederländerna att rädda sina banker förlorar de raskt sitt AAA-kreditbetyg, vilket i sin tur stjälper EU:s räddningsfonder och därmed PIIGS-länderna. Smittan sprider sig snabbt till övriga EU-länder och hela världsekonomin.

Henrik Norbeck

Blogg: Flute­tankar 

 

Från Effekt 1/2013. 

Genvägar i en modifierad verklighet

Kontroll av mat inom unionen verkar vara en av EU:s hjärtefrågor för tillfället. Förra veckan var jag på ett seminarium om GMO-märkning som anordnades av den gröna parlamentsgruppen i Bryssel, men jag fick läsa titeln: ”GMO-free labelling of food products: a way to increase GMO-free supplies for animal feed?” flera gånger innan jag förstod dess innebörd.

För att vara ärlig trodde jag att det skulle handla om hur produkter som genmodifierats skulle förses med en tydligare märkning. Men det visade sig handla om motsatsen – en märkning av de produkter som inte genmodifierats. När jag insåg det blev jag skeptisk. Och ju längre seminariet gick desto mer illa till mods kände jag mig. Inte av förslaget, utan av verkligheten.

Den GMO-situation vi befinner oss i är nämligen rätt trasslig. En summering av läget: Idag måste endast vissa varor som framställts med hjälp av GMO – men som inte innehåller något genmodifierat material – förses med information om att genmodifiering har använts under produktionen. Om varan behöver märkas eller inte beror på vilken del av produktens DNA som berörs av förändringen. Livsmedelsverket sammanfattar så här:

”Alla produkter som består av, innehåller eller har framställts av GMO ska märkas. På en produkt kan det till exempel stå 'framställd av genetiskt modifierad soja'. Även livsmedel som är framställda av GMO men som genom olika processer inte längre innehåller något DNA från en GMO ska märkas, till exempel tomatpuré, majsstärkelse och rapsolja”

Så långt är förklaringen ganska tydlig, men längre ner kommer undantagen:

”Enzymer, aminosyror och vitaminer framställda av så kallade genetiskt modifierade mikroorganismer, GMM, och där inget sådant material finns i slutprodukten, behöver inte märkas.”

I praktiken betyder det här att kött från en ko som fötts upp på genmodifierad soja inte behöver förses med någon märkning. Detsamma gäller mjölk, ost och ägg. (Dock får inte GMO ingå i ekologisk produktion.)

Under seminariet debatterades för- och nackdelar med ett märke där till exempel de konventionella köttbönder som undviker GMO, under hela produktionskedjan, kan få sina produkter att skilja sig från kött som fötts upp med genmodifierad soja eller majs. I nuläget kan inte konsumenten se denna information på innehållsförteckningen. Istället ser det ut som att alla köttvaror är GMO-fria eftersom de inte har någon märkning om motsatsen.

En av debattörerna representerade det tyska mjölkföretaget Zott, som efter att ha märkt en av sina produkter som GMO-fri ökat sin försäljning med 25 procent. Många av seminariedeltagarna framhöll att det finns ett ökat intresse för helt GMO-fria varor. (Eller helt är att ta i, enligt nuvarande lagstiftning räcker det om mindre än 0,9 procent av en vara innehåller GMO, för att varan ska räknas som GMO-fri; detta är för att i princip alla produkter riskerar att kontamineras med GMO även om det är oavsiktligt).

Men varför handlar diskussionen om märkning av GMO-fria varor, snarare än en märkning av mat som har framställts med hjälp av GMO? Jo, det huvudsakliga argumentet är att om vi ska märka alla varor som innehåller någon typ av GMO kommer vi att märka i stort sätt allt. Nästan all produktion har på något sätt att göra med genmodifiering, och att synliggöra det skulle överskölja oss med märkningar. Det orimliga i detta var seminariedeltagarna överens om. Istället menar de att det är bättre att märka de GMO-fria undantagsfallen.

Jag tror dock att detta riskerar att leda till en verklighet där genmodifiering blir än ännu mer självklar del av matproduktionen. För att markera den verkliga normaliteten kanske det vore bättre att märka varor där GMO faktiskt har använts i produktionen. Överrumplande eller inte, ibland måste tydlighet och valfrihet prioriteras över bekvämlighet.

Om jag som konsument ska kunna påverka marknaden i någon som helst utsträckning är vetskap om de produkter som erbjuds en absolut grundförutsättning. Alternativet, att låta industriella intressen regera även när det kommer till skinkan på frukostmackan och mjölken i kaffet, har haft en framgång som nu måste ifrågasättas.

Foto: MillionsAgainstMonsanto/Creative Commons

Video: Pella Thiel om falska berättelser och behovet av nya

Nu blir det filmtajm igen i samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman som åker landet runt för att samla kloka ord om omställningen. Denna gång har de träffat Pella Thiel som är ekolog och bland annat aktiv i Naturskyddsföreningen och omställningsrörelsen. Hon är särksilt engagerad i sådant som rör vår inre omställning i förhållande till de stora systemkriserna. Hennes blogg heter Brave New World.

Fler omställningsintervjuer finns samlade här.

 

Ett meningslöst system:

 

 Tillväxt som en destruktiv kraft:


Vad är viktigt?


Världen – en levande helhet:

Nog nu!


Foto: shannonpatrick17/flickr/Creative Commons

Någon gång i sommar väntas beskedet. Då ska USA:s State Department – utrikesdepartementet - säga ja eller nej till bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, vilken enligt planerna ska sträcka sig från tjärsandsfälten i Kanada ner till oljeraffinaderierna i södra USA. Den amerikanska klimatrörelsen har satsat hårt på att stoppa ledningen. Barack Obama och utrikesministern John Kerry håller gärna högtidstal om klimatet. Om de trots detta ger klartecken för Keystone XL lär besvikelsen bli våldsam.

Den kanadensiska tjärsanden – eller oljesanden - innehåller enorma oljefyndigheter. Den process som krävs för att framställa olja ur sanden är dyr och energikrävande, men har blivit lönsam med nuvarande oljepriser. Eftersom själva produktionen av tjärsandsolja genererar stora koldioxidutsläpp, får den större klimatpåverkan än vanlig olja. Beräkningarna av hur mycket större skiftar, men 20-25 procent är en vanlig uppskattning. Nya studier som tar hänsyn till markpåverkan varnar för att påverkan kan vara betydligt större. Klimatforskaren James Hansen har hävdat, att om man utvinner all den tjärsandsolja som är möjlig att få upp, är det i princip ”game over” för klimatmålen.

Mycket talar ändå för att klimatkämparna kommer att få begrunda ytterligare ett nederlag. Obama och Kerry nonchalerar knappast miljöopinionen, men mot denna står mäktiga intressen och aktörer som även de har administrationens öra: fossilindustrin med alla sina lobbyister, den kanadensiska regeringen, byggföretagen och majoriteten av fackföreningsrörelsen. Och inte att förglömma: trots klimatretoriken har Obama hittills inte gjort sig känd som någon oljebolagens fiende

I veckan kom dessutom en rapport från State Department som sänkte humöret ytterligare hos klimatrörelsen. Även om departementets experter erkänner att oljan från de kanadensiska fälten är ovanligt smutsig, menar man att pipelinen varken gör till eller ifrån ur klimatperspektiv. Det bärande argumentet är att Kanada i vilket fall som helst kommer att utvinna det som går ur tjärsanden. Om USA inte vill ha oljan därifrån, kommer den att skeppas med tankers till bränsletörstiga kineser.

Det finns miljödebattörer som anser att det ligger en del i State Departments analys. De varnar kliamtrörelsen för att lägga för mycket fokus på Keystone XL. New York Times inflytelserike bloggare Andy Revkin är en av dem. Deras argument kan sammanfattas ungefär så här:

a) Så länge det finns efterfrågan kommer tjärsandsoljan att utvinnas, oavsett om Keystone XL byggs eller ej.
b) Det är inkonsekvent att vara emot Keystone XL samtidigt som man importerar olja från t ex ett land som Nigeria.
c) Krafterna bör istället läggas på att begränsa efterfrågan, genom energieffektiviseringar och utveckling av förnybar energi.
d) Striden om Keystone XL riskerar att splittra goda krafter som ändå har samma mål.

Argumenten känns på sätt och vis igen. De påminner en del om officiell svensk klimatpolitik, där man gärna bygger nya vägar och satsar på ökad tillväxt, eftersom det viktiga ju anses vara att ta fram den nya fossilfria tekniken. Resonemangen är ibland bestickande. Pragmatismen brukar vara en god taktik, bara man minns vartåt kompassnålen bör peka. I nio fall av tio är det så.

Men tyvärr undrar jag om detta inte är den tionde gången.

Läget är ju som följer: Konsumtionen av fossila bränslen ökar år för år. Koldioxidutsläppen likaså. En samlad forskarvärld har slagit fast att dörren till tvågradersmålet stängs igen redan det här decenniet, om inte utsläppen börjar minska redan om några få år. Om detta ska bli möjligt krävs inte bara uppoffringar, utan även att världens stora olje-, kol och gasbolag tvingas avstå från att utvinna det mesta av sina befintliga reserver.

Vi har inte de 50-60 år på oss, som i vanliga fall hade krävts för det väldiga energiskifte som måste till. Det är bråttom. Det sista utropet ljuder i högtalarna. Vi måste börja strypa såväl tillgång som efterfrågan. Och då krävs det att några ställer sig upp och säger: Det är nog nu! Det sade 40 000 människor i Washington häromveckan, när de demonstrerade mot Keystone XL. De kanske inte var så pragmatiska, men de var faktiskt realister.

Ingen tror på allvar att Keystone XL avgör framtiden. Men efter denna pipeline kommer det en till. Sedan kommer det ytterligare djuphavsborrningar. Sedan kommer nya, väldiga kolfyndigheter att börja brytas, i Mongoliet och i Mocambique och på många, många andra ställen. Sedan är det dags för Arktis. Hungern efter fossila bränslen är som en skogsbrand. Den kommer inte att dö ut förrän det sista trädet blivit till aska.

Såvida ingen börjar släcka elden, förstås.

Tågpolitik som inte går på räls

Foto: Bright Meadow/Flickr/Creative Commons

Förra veckan fick jag anledning att åka till Bryssel. Jag bestämde mig för att ta tåget till Europas politiska centrum. Till att börja med var valet självklart.

Men efter att ha ägnat en förmiddag åt att fylla i de tre delresorna på respektive tågbolag och räknat samman kostnaderna för den dygnslånga resan stirrar slutsumman på mig. 2800 kronor. Då kom de. Motargumenten.

– Men, alla andra flyger ju!

– Flyget kommer gå i alla fall.

– Det spelar väl ingen roll, du kan ju klimatkompensera.

– Jag flyger ju väldigt sällan…

– Jag tvättar ju faktiskt allt i miljömärkt tvättmedel.

– Tänk vad mycket tid och pengar du sparar på att flyga

– Jag har ingen bil och jag äter inte kött, borde jag inte ha sparat in tillräckligt med klimatpoäng för att flyga då?

– Ta flyget bara, varför ska du hålla på och krångla!?

Och detta är bara några av alla de sömniga argument som plötsligt ekar i mitt eget huvud. En del sämre än andra, men inget av dem mer svårpunkterat än en lite för ambitiöst uppblåst ballong.

Att flyga fram och tillbaka till Bryssel tar strax över fyra timmar och kostar omkring 700 kronor. En resa med tåg kostar alltså mer än fyra gånger så mycket och tar 54 timmar. Om man ser till att sju av de timmarna tillbringas i Köpenhamn i väntan på tåget till Köln blir slutsumman ännu högre. Något ska ju ätas, matsäck bör köpas och kanske ska väskan låsas in. Jämfört med flyget är det med andra ord jävligt dyrt att ta tåget till Bryssel. Och besvärligt.

Ett interrailkort med ”fri” tillgång till rälsen i Europa köps för sig. Sedan betalas reservationskostnader för att få en sittplats. Därefter återstår in- och utresan från Sverige. Alla delsträckor till Bryssel måste bokas separat. Den billigaste resvägen innebär ofta flera timmar nattlig väntetid.

Sammanfattning: Året är 2013 och det är ungefär lika lätt att boka en tågresa som att reparera sin egen dator (läs inlägget om planerat åldrande här).

Det är kanske inte direkt någon omvälvande nyhet att det är dyrt att åka tåg. Tvärtom har tågpolitiken diskuterats i åratal, och direkttåg mellan Bryssel och Köpenhamn har överlagts ungefär lika länge som idén om p-piller för män. Tågtrafiken debatteras just nu på EU-nivå. Förslag om hur tågtrafiken ska förändras har lagts fram. Den pågående debatten grundas i det fjärde järnvägspaketet. Säga vad man vill om innebörden av förslaget, men det är på tiden att tågfrågan prioriteras.

Men är en förändring av tågtrafiken tillräcklig? Kanske behöver också synen på flygtrafiken uppdateras. Hur smidigt det än blir med tåg kommer många även i fortsättningen anse att det är bekvämare att sitta i en flygstol än i en tågkupé. Kanske är det dags att återigen blåsa liv i den idag ganska bortglömda diskussionen om en högre flygskatt?

Flyget står idag för fem procent av de totala utsläppen av växthusgaser i världen. Men flygresorna ökar allt snabbare. Och i vissa fall kommer flyget inte kunna bytas ut mot tåg. Men i de fall där det handlar mer om bekvämlighet än ett faktiskt behov kanske det är dags att kombinera moroten (billigare och bekvämare tåg) med piskan (betydligt dyrare flygbiljetter). Att flyga mellan Barcelona och Stockholm för fyra kronor är faktiskt inte rimligt heller i en strikt marknadsekonomisk värld.

 

Shell överger borrplaner

AlaskaFoto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I nya numret av Effekt rapporterar fotojournalisterna Will Rose och Kajsa Sjölander från oljefronten i Alaska, där bolagen står på rad för att komma åt oljan som har legat gömd under de tinande ismassorna. Mitt emellan bolagsjättarna och oljan finns flera inuit-byar, vars invånare tvingas välja mellan företagens pengar eller de stora miljörisker som oljeborrningen skulle innebära.

Ett oljeutsläpp i de känsliga ekosystemen skulle kunna få katastrofala följder för djurlivet i Arktis, som är grundläggande för inuiternas överlevnad.

Shell är det bolag som har kommit längst i jakten på oljan, men företagets borrplaner har flera gånger blivit försenade. Vid årsskiftet förlorade de kontrollen över oljeriggen Kulluk i hårt väder, vilket gjorde att riggen gick på grund. Trots det har de fortfarande haft som mål att börja borrningen denna sommar, men idag har de meddelat att de skjuter på det åtminstone ett år till.

Att Shell har övergivit sina borrplaner för 2013 är goda nyheter för klimatet, men det är för tidigt att blåsa faran över. Jakten på fossila bränslena blir allt mer desperat, och Shell har på intet sätt övergivit planerna för all framtid. De – liksom de andra oljebolagen – kastar fortfarande trånande blickar efter Ishavets svarta guld som blir tillgängligt allt eftersom isen smälter.

Det är inte bara ett eventuellt oljeutsläpp som oroar inuiterna som bor vid oljefronten – om olja under Arktis tas upp och förbränns kommer det att spä på klimatförändringarna ytterligare – vilket innebär ytterligare ett hot för lokalbefolkningen.

Hela reportaget om inuiterna i Alaska finner du i nya Effekt.

Effekt nr 1/2013

”Hur mycket kostar det?” Det brukar vara en av de första frågorna som skrivs upp på tavlan när ett nytt språk undervisas. Och det är inte bara på språklektionerna pengarnas roll är framträdande. Även i de minsta ficklexikon trängs begrepp som ”billigt”, ”dyrt” och ”pruta”. Helt logiskt – handeln har ju hängt med oss sedan civilisationens början, som det brukar heta.

En av de få saker som ännu inte försetts med prislappar är ekosystemtjänster – frisk luft och rent vatten brukar betraktas som gratis, något som ifrågasätts allt mer. I detta nummer av Effekt tar vi oss an att problematisera hela det ekonomiska systemet och synar drömmen om den gröna tillväxten.

Vi förklarar varför miljökapitalisternas dröm om att bli rik på miljöproblem är lika sannolik som alkemisternas dröm att framställa guld. Dessutom intervjuar vi forskaren Gretchen Daily om möjligheterna att förena ekologi och ekonomi, och vi träffar några av dem som svär i kyrkan genom att ifrågasätta tillväxten.

För vad är egentligen priset vi får betala om vi inte ändrar kurs?

 

Ur innehållet:

Alskas dilemma Isen smälter, oljebolagen väntar, och befolkningen tvingas välja: företagens pengar eller rubbade ekosystem?

Strömlös i stan Effekts försökskanin Mattias Gerenstein testar överlevnad i lägenheten

På spaning efter svarta svanar Bloggare siar om framtiden

Kaffe och omställning Vi åker till Alingsås och besöker en av landets mest aktiva omställningsgrupper

 

Dessutom:

Kultur Kathy Mattea sjunger om kol

Fritid Vilsam klädvård

Banbrytare Musslor blir till mjöl

Klimatmat Giftiga abborrar i paradiset

Trasiga maskor och datormanualer

Datortrassel? Foto: Bruce Guenter/Flickr/Creative Commons

Ända in på 60-talet lämnade kvinnor in trasiga nylonstrumpbyxor hos skräddare för att få dem lagade. Idag, femtio år senare, låter det avlägset. Nu är det inte längre möjligt att lämna strumpbyxor på lagning, ens om man skulle vilja. Istället har plagget blivit en engångsprodukt som byts ut i samma takt som maskorna går.

Det är inte bara kläder som kastas ut och byts ut i allt snabbare takt. En liknande utveckling syns för inredning, mat (!), bilar och elektronik. Delvis beror det här på ”planerat åldrande”– alltså företag som aktivt begränsar livslängden hos sina egna produkter för att maximera sin vinst.

Saker som går sönder sätter helt enkelt fart på försäljningen, antigen genom köp av nya produkter eller via reparationskostnader. Istället för att informera om hur en dator kan monteras isär och repareras väljer många datorföretag därför att hänvisa till sina reparatörer eller till att köpa en ny produkt.

Australiensaren Tim Hicks utmanade under förra året maktbalansen genom att lägga upp instruktionsmanualer för bärbara datorer på sin webbsida Tim's Laptop Service Manuals. Instruktionerna är original från respektive företag, och finns att tillgå via dem. Men att hitta hela eller ens delar av manualerna är både svårt och tidskrävande, menar Tim Hicks. Därför bestämde han sig för att samla ihop manualer för olika märken och modeller på sin hemsida, och på så vis göra dem mer lättillgängliga.

Det är alltså företagens egna instruktioner Hicks lagt upp – en service både för konsument och producent kan det låta som. Det tyckte däremot inte elektronikjätten Toshiba, som hade fått sina manualer publicerade. De gillade inte alls initiativet och krävde att Tim Hicks tog bort dem från webbplatsen, något som Wired har skrivit om.

Toshiba uppger flera anledningar till sitt krav, och Tim Hicks delar med sig av argumenten här. Toshiba menar bland annat att ”okvalificerade” personer kan riskera sin egen hälsa av att ha tillgång till manualerna och försöka laga sina egna datorer. Reparationsmanualerna innehåller patentsatt information, och Toshiba menar att endast reparatörer med särskilda tillstånd, har rätt att tillgodogöra sig informationen

Toshiba håller helt enkelt på sina principer där rätt ska vara rätt. Intressen skyddas och pengar kan fortsätta tjänas. Som i så många andra fall. Upphovsrätt och patent framställs som synonymt med rättvisa villkor mellan producent och konsument.

Men frågan är hur mycket skada en Toshiba-användare tar av att veta hur hen kan byta en trasig del i sin dator. I jämförelse med hälsoriskerna den gruvarbetare som tar fram mineralerna till nästa nya dator utsätts för dagligen vågar jag påstå att den är marginell.

Senaste kommentarerna

  • KentS: Klimatfrågan är långt ifrån den mest akuta frågan idag...
  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...