Effektbloggen
Börsnoterad klimatkatastrof
Klimatkatastrofen är inte bara nära förestående. Den är dessutom börsnoterad.
Det konstaterar brittiska organisationen Carbon Tracker Initiative i rapporten Unburnable Carbon, som kom förra året men som inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige. Här tas det ett nytt grepp på frågan om hur vi ska undvika att den globala uppvärmningen skenar iväg. Man har räknat på hur pass stora bevisade reserver av olja, kol och gas som världens börsnoterade företag redovisar. Summan blir alldeles för stor för att vi ska slippa mardrömmar.
Utgångspunkten är beräkningar som forskarna Malte Meinshausen m fl publicerade i Nature 2009. De ville veta hur stor vår ”koldioxidbudget” är, om vi ska undvika att den globala uppvärmningen passerar 2 grader. De kom fram till att budgeten för 2000-2050 är 886 miljarder ton(Gt) koldioxid om risken för att spräcka tvågradersmålet inte ska bli större än 20 procent.
Det kan låta som mycket, men redan under 2000-talets första decennium har vi släppt ut 282 Gt koldioxid. Ytterligare utsläpp om 29 Gt har orsakats av skogsavverkning, lantbruk m m. Vi har alltså kvar 565 Gt i budgeten. Med nuvarande utsläppstakt har vi kanske intecknat oss för två grader redan någon gång mot slutet av 2020-talet.
Det är omtvistat hur stora reserver av fossila bränslen som vi verkligen kan utvinna. Det torde emellertid stå helt klart att vi har tillräckligt för att med råge spräcka det redan farliga tvågradersmålet. Meinshausen m fl analyserar statistik från BP och World Energy Council och kommer fram till att reserverna räcker till utsläpp av 2 800 Gt koldioxid – alltså fem (!) gånger mer än vad vi har råd att släppa ut om vi ska ha en rimlig möjlighet att undvika klimatkatastrof
Även om den siffran skulle visa sig överdriven, är Carbon Tracker Initiatives analys en väckarklocka. De har studerat de hundra största börsnoterade kolföretagen samt de hundra största börsnoterade olje- och gasbolagen. Här talar vi alltså om fossila tillgångar som redan prissatts av marknaden, och inte om de massiva men ibland osäkra tillgångar som är statligt ägda. Nå, hur stora ekonomiskt utvinningsbara reserver äger de här företagen i dagsläget? Svaret: tillräckligt för att orsaka utsläpp av 745 Gt koldioxid. Alltså mer än nog för att ta oss förbi tvågradersmålet.
Carbon Tracker Initiatives slutsats är att det existerar en finansiell koldioxidbubbla. De stora fossila företagen kommer inte att kunna realisera sina tillgångar, utan att vi förstör civilisationen. Därför bör de investerare som sitter på stora innehav i kol- och oljebolag dra öronen åt sig. När det internationella samfundet börjar ta itu med utsläppen, kan de fossila reserverna plötsligt visa sig vara värdelösa.
Den slutsatsen kan just nu te sig rätt så blåögd. Ändå bär den inom sig en nödvändighet. Det mesta av kol- olje- och gasreserverna måste stanna under jord. Det finns inget annat alternativ.
Läs även: Rikard Warlenius har i två läsvärda blogginlägg diskuterat om de fossila reserverna räcker för att orsaka skenande klimatförändringar. Det korta svaret: Ja. Det längre svaret läser du här och här.
Tidstjuven bilen
Hur snabbt tar man sig egentligen fram med bil? Inte särskilt – om man räknar in all den tid som går åt för att kunna äga och köra bilen.
Till Effekt nr 1/2012 som har tiden som tema lät vi Jonas Åkerman på KTH räkna ut restiden per mil för bil, kollektivtrafik och cyklar, med alla kostnader inräknade. Resultatet blir närmast chockerande. Hastigheten blir nämligen densamma för alla färdmedel.
Läs mer i Mats Jerndahls snygga grafik.
Kampanj för omställning inför sommarens stora miljömöte
Inför FN:s stora miljömöte i sommar, Rio+20, har en rad organisationer startat en budkavle med namnet "Det finns ingen plan(et) B".
I dag skriver organisationerna en debattartikel i Göteborgsposten och ifrågasätter i denna "övertron på att marknaden och tillväxten ska lösa problemen" med vårt ohållbara samhälle.
Vi menar att rådande utvecklingsmodell med ständig jakt på materiell
tillväxt och kommersialisering inom allt fler av livets områden nått
vägs ände. Vårt sätt att organisera produktion, gemensam välfärd och
sökandet efter ett gott liv kräver en djupgående omställning. Endast
demokratisk delaktighet på alla nivåer kan, tillsammans med kraftfull
politisk styrning, möta de globala miljöhoten.
Man efterfrågar bland annat avtal som hindrar storföretagens rovdrift på naturresurser och en FN-deklaration som skyddar naturens rättigheter.
Flera aktiviteter kommer att arrangeras under vår och sommar som en del av denna budkavle. Bland annat konferensen Fira! Stå emot! Ställ om! i Göteborg den 18–20 maj.
I den svarta lådan ryms expertväldet
Vad letar man efter om man vill veta varför ett flygplan kraschade? I den svarta lådan givetvis. Men också om du vill ha svaret på hur en ny motorväg kom till ska du ta en titt i den svarta lådan.
Jo, även samhällsplaneringen har sin svarta låda. Och där finns expertvälde, arbetsdyrkan och nya motorvägar som ska överleva både oss och våra barn.
Det är forskaren Karin Thoresson från Linköpings universitet som använder begreppet svart låda. Hon har forskat på det som kallas samhällsekonomisk analys, en metod som används vid alla större infrastruktursatsningar. Mer om hennes forskning här.
Vad Karin Thoresson konstaterar är att den samhällsekonomiska analysen är just en svart låda. I lådan finns mängder av antaganden och osäkerheter som försvinner och blir ett odiskutabelt, närmast kliniskt, resultat när det presenteras och debatteras i offentligheten. Metoden är dessutom så komplicerad att enbart ett fåtal forskare i Sverige förstår den i sin helhet.
Så vad är det den samhällsekonomiska analysen inte klarar av att, eller inte vill, hantera? Några exempel:
- Det viktigaste på plussidan i alla samhällsekonomiska analyser är att en ny väg (eller ett nytt spår) kortar människors restider till jobbet. På så sätt kan vi jobba mer och mer pengar kommer i omlopp, lyder antagandet. Om det är sant kan diskuteras. Men en avsevärt viktigare fråga är om vi vill ha ett samhälle där ett grundläggande mål är att människor ska arbeta mer och längre bort från hemmet (för fördjupad diskussion om arbete och tid, se senaste numret av Effekt).
- Samhällsekonomiska kalkyler/analyser prissätter allt. Men hur prissätter man en unik naturmiljö? Och hur gör man med koldioxidutsläpp? I dag finns visserligen ett pris på koldioxidutsläpp i kalkylerna. Men vad borde det priset egentligen vara när utsläppen måste ner radikalt på kort tid?
- I analyserna blir mängder av antaganden till sanningar. I analysen för motorvägssatsningen Förbifart Stockholm finns exempelvis ett antagande att 45 procent av nybilsförsäljningen 2020 består av elbilar. KTH-forskaren Jonas Åkerman har förgäves letat efter vad den siffran kommer ifrån. Något svar på vad den osannolika siffran kommer
ifrån har Trafikverket inte lyckats ta fram.
Så nästa gång du hör en politiker luta sin argumentation på resultatet av en samhällsekonomisk analys, låt varningsklockan ringa.
Läs mer här: Göran Finnvedens och Thomas Sterners granskning av den samhällsekonomiska analysen för Förbifart
Stockholm (pdf).
Riksrevisionen sågar regeringens klimatpolitik
Det har väl hänt, någon gång, att vi undrat lite över hur regeringens alla vägsatsningar går ihop med klimatmålen. Vi har inte riktigt förstått. Vad är det i ekvationen som vi har missat?
Det lär inte finnas någon annan regering i världen som talar med lika stora ord om den egna klimatpolitiken (även om det ska erkännas att jag inte vet hur det står till med Nordkorea i just det avseendet). Utsläppen ska minska rekordsnabbt. Bilflottan ska vara fossilfri till år 2030. Vi har redan uppfunnit den ”hållbara tillväxten”. Och samtidigt: ständigt nya motorvägar, Förbifart Stockholm och en infrastrukturplan som förutsätter ökad biltrafik.
Nu visar det sig att Riksrevisionen (RR) inte heller har förstått.
RR:s färska rapport Infrastrukturplanering – på väg mot klimatmålen? utgör en närmast förödande kritik av regeringens (brist på) klimatpolitik.
Rapporten granskar regeringens senaste infrastrukturplan, som gäller för åren 2011-2020. Denna plan beslutades i mars 2010 och handlar om inte så lite pengar. Den lägger fast hur 417 miljarder statliga kronor ska användas för drift och underhåll samt nyinvesteringar i främst väg och järnväg. Sammantaget kommer en något större del av pengarna att gå till satsningar på vägtrafiken.
RR har analyserat beslutsgång och klimatkonsekvenser. Man sammanfattar:
Riksrevisionen konstaterar att lönsamheten för många objekt bygger på antaganden om trafikvolymer och trafikökningar som med nu tillgänglig kunskap sannolikt är svåra att förena med klimatmålen. Eftersom regeringen inte har tydliggjort sambandet mellan lönsamhet, trafikökningar och ökade koldioxidutsläpp blir rapporteringen till riksdagen inte transparent, konsistent, eller rättvisande utifrån klimatmålen.
Vilket på gammeldags bondsvenska kan sammanfattas ungefär så här: Det regeringen säger är snömos.
Rapporten bör verkligen läsas av alla som har det minsta intresse för transport- och klimatpolitik. Man häpnar faktiskt, gång på gång. Det är ibland som om man befann sig i en bananrepublik. Riksrevisionen konstaterar till exempel att:
Dåvarande Väg- och Banverken (numera sammanslagna till Trafikverket), skulle visserligen i sin åtgärdsplanering, som föregick beslutet, utarbeta underlag till hur fördelningen mellan järnväg och väg borde se ut. Men då var redan 85 procent av pengarna låsta i tidigare beslut. Och regeringen hade givit direktiv om att resten skulle fördelas fifty-fifty.
När de båda trafikverken utarbetade konsekvensanalyser för hur trafikmålen skulle påverka växthusgasutsläppen, utgick de från att kraftfulla ekonomiska styrmedel skulle införas. När sådana inte kom till, fanns det inte tid att göra nya analyser. Därmed underskattades trafiktillväxten på väg, och överskattades densamma på järnväg. Riksdagen fick följaktligen inte ett korrekt underlag för diskussion.
Ingen hänsyn har tagits till hur vare sig väginvesteringar eller höjda banavgifter för järnvägen påverkar godstransporternas utveckling.
Intressantast är kanske RR:s granskning av möjligheterna till att bilarna ska drivas fossilfritt i framtiden. Detta är till sist ändå kärnan i det trolleri regeringen försöker sig på. Om vi snabbt kan få bort bensinen, spelar det kanske inte någon roll om trafiken ökar?
Riksrevisionen har gått igenom ett digert underlag. Man har läst analyser från bl a Trafikverket, Naturvårdsverket, EU-kommissionen och IAEA. Och man har beställt en särskild forskningsöversikt , som utförts av Jonas Åkerman på avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH.
Ingen av analyserna drar åt det teknikpessimistiska hållet, långt därifrån. De får ändå Riksrevisionen att dra bl a dessa slutsatser:
Medan regeringen tror att laddhybrider och elbilar ska stå för 45 procent av nyförsäljningen år 2020, torde den verkliga andelen ligga på 5-10 procent. Det finns potential för biobränslen, men på längre sikt kommer marknaden att bli begränsad på grund av att marken inte räcker till. Mycket talar även för att bioenergin kommer att användas i andra sektorer än transporterna. Regeringen har dessutom inte gjort några livscykelanalyser av nya bilars klimatpåverkan, och därmed inte räknat in de växthusgasutsläpp som själva bilproduktionen orsakar.
Riksrevisionens slutsats? Jo:
Det är osäkert om investeringarna bidrar till att klimatmålen uppnås eftersom de koldioxidutsläpp som följer av infrastrukturplanen har underskattats.
Vilket torde vara ett sådant understatement som bara ämbetsmän kan tillåta sig.
Nya steg mot sex grader
I dag är det Earth Hour och det kan därför passa bra med en liten påminnelse om hur läget ser ut vad gäller klimatförändringarna.
Utsläppen fortsätter att accelerera och sker nu snabbare än de worst care-scenarier som forskarna skissade på för några år sedan. Även i Sverige ökar utsläppen (räknade för vad vi konsumerar).
Det gör att vi är ytterst nära att försegla ett öde som innebär sex graders temperaturhöjning inom de närmaste 90 åren. Denna varning kommer från en vetenskaplig konferens som pågått i London under veckan.
Vi har förmodligen redan nått tippunkten för de stora ismassorna, inklusive de på Västantarktis och Grönland som befinner sig i snabb smältning. Eftersom ismassorna fungerar nedkylande innebär smältningen att uppvärmningen tilltar.
En annan tippunkt som är på väg att nås gäller Amazonas regnskogar. Redan nu sker en massdöd av träd vilket får forskarna att frukta att regnskogarna kan komma att sluta ta upp koldioxid och i stället bli en koldioxidkälla. Enligt Will Steffen, chef för Australian National University's climate change institute:
Around 1.6 billion tonnes of carbon were lost in 2005 from the
rainforest and 2.2 billion tonnes in 2010, which has undone about 10
years of carbon sink activity.
Och så är det fortsatt oro för vad som händer nu när permafrosten släpper greppet om tundran på det norra halvklotet där en kolbomb ligger och väntar på att brisera. Liksom oron för vad försurningen av haven får för effekter. Risken är överhängande för en självförstärkande spiral av snabb klimatförändring.
Men än finns det tid att vända utvecklingen försäkrar man från konferensen.
I kväll kl 20.30–21.30 "släcker vi för en ljusare framtid på jorden" uppmanar Världsnaturfonden.
Effekt ger sig in i spekulationsekonomin
Finanskrisen sprider inte bara förödelse omkring sig, den sprider också förvirring. Spekulationsekonomins instrument har blivit så avancerade att det är knappt spekulanterna själva förstår hur allt fungerar.
För att försöka förstå har effekt gett sig in i pyramidspelet och blivit börsspekulanter. Vi har investerat 2 000 kronor i en så kallad mini short, ett värdepapper som stiger i värde om Stockholmsbörsen faller. med branschens egen terminologi: vi ägnar oss åt blankning.
Vad är då blankning? enklast uttryckt är det ett sätt att tjäna stora pengar på att börsen faller. Men hur är det möjligt att göra det samtidigt som de flesta andra blir förlorare?
Lars Wilderäng – som driver Sveriges mest lästa blogg om ekonomi och finans, Cornucopia? – har liknat blankning vid att köpa och sälja en säck potatis.
Tänk dig att du lånar en säck potatis av någon och lovar att lämna tillbaka den. Sedan går du iväg och säljer säcken, och hoppas kunna köpa en annan säck potatis till ett lägre pris, innan det är dags att lämna tillbaka den. Den som väljer att blanka spelar dock högt. till skillnad från ett köp av en aktie, där det maximala du kan förlora är det du investerat, så kan blankningen innebära att priset på det du skulle lämna tillbaka har gått upp i stället för ner.
Därmed kan förlusten bli stor – ja, teoretiskt sett kan den bli oändlig. I praktiken är dock småspararen i dag skyddad från att förlora mer än den ursprungliga insatsen.
Eftersom vi känner varmt för vår investering har vi gett den ett namn: Mini. går börsen kraftigt upp förlorar vi pengarna. Om börsen däremot dyker – vilket är troligare – kommer Mini att jubla. I så fall tänker vi inte behålla vinsten själva, den kommer i stället att användas för att stödja de som drabbas av finanskrisen. Ett grekiskt soppkök skulle exempelvis vara en värdig mottagare.
Här på bloggen kommer vi att följa Minis utveckling.
Skakig start för Mini i Effekts spekulationsexperiment
För en dryg månad sedan tog Effekt klivet in på den globala ekonomins stora kasino (mer om bakgrunden här). Vi satsade 2 000 kronor i en så kallad mini short, ett värdepapper som spekulerar i börsnedgång. I grunden är det ganska enkelt: går Stockholmbörsen ner, så går vår Mini upp.
Hittills har Mini fått en skakig start i livet. När hen föddes, den 13 februari, så stod Greklandskrisen och vägde. Men strax därefter beviljades det enorma nödlånet till Grekland. Johan Norberg beskrev det i en krönika i Metro som att ”spelet heter kvitt eller dubbelt, och eurosystemet höjde just insatserna med 1 000 miljarder euro”. Börserna blev glada och stackars Mini bara sjönk och sjönk. I grafiken nedan är Mini den ljusblå kurvan. Den gröna visar Stockholmsbörsens utveckling.
Men den 6 mars tog Greklandsoron fart igen. Den här gången var det de privata långivarna som skulle gå med på att skriva ner värdet på sina grekiska statspapper, alltså i praktiken avsäga sig rätten att kräva in en del av de pengar som staten Grekland är skyldigt dem. När detta besked dröjde, så fick börserna skrämselhicka, eftersom detta kunde hota hela Greklandspaketet. Det här gav, som syns i diagrammet, mini en rejäl skjuts uppåt!
Därefter har det gått lite fram och tillbaka. Förra veckan gick börsen ner tre dagar i rad, bland annat efter oro över Kina, vars till synes oändliga tillväxt nu tycks börja mattas av. I början av denna vecka gick börserna uppåt, på grund av att chefen för USA:s riksbank, Ben Bernanke, sagt att det krävs en ”ackommoderande penningpolitik” för att råda bot på arbetslösheten. Vad det nu betyder. Efter en dipp i mitten av veckan steg börsen i dag efter att Euroländerna enats om att satsa nya pengar i sin krisfond. Hittills har Mini förlorat 1,79 procent av sitt värde.
Kvar i kuliserrna finns dock det stora orosmolnet, vilket är det faktum att Europas skuldkris på intet sätt är löst. Vi har bara höjt insatserna med sisådär 100 miljarder. Miljarder som i grund och botten kommer från Européernas skatter och framtida pensioner. Nästa land att få riktigt stora problem kan vara Portugal, eller kanske Spanien. Då kan vi få se en Mini som snabbt kommer in i puberteten.
Förlorat hopp
Det känns som längesedan nu. Jag brukar inte missa valvakorna då det väljs president i USA, och jag kommer aldrig att glömma just detta ögonblick. Tidigt på morgonen svensk tid den 5 november 2008 höll Obama sitt segertal i en park i hemstaden Chicago. Kameran zoomade in gamle medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Tårarna rann ner för hans kinder. Det var en magisk stund. Vi var många världen över som tillät oss en stund av hopp just då. Även flera av oss som läst vår läxa om finanskapitalets makt och USA:s globala intressen tänkte att kanske, kanske kan någonting hända nu. Jag gjorde det.
En av de saker som fick oss att hoppas var att Obama signalerat kursändring i klimatpolitiken. Nu skulle det bli stopp för USA:s ständiga sabotage av försöken att hejda den globala uppvärmningen. Fossilindustrin skulle inte längre få sätta agendan. I ett tal lovade Obama till och med, att hans tillträde skulle markera tidpunkten då havsnivåhöjningarna började sakta ner.
Knappt fyra år senare, i ett tal i Oklahoma i veckan, sammanfattade Obama själv hur det gick med den nya politiken. Låt oss lyssna:
Now, under my administration, America is producing more oil today than at any time in the last eight years. (Applause.) That’s important to know. Over the last three years, I’ve directed my administration to open up millions of acres for gas and oil exploration across 23 different states. We’re opening up more than 75 percent of our potential oil resources offshore. We’ve quadrupled the number of operating rigs to a record high. We’ve added enough new oil and gas pipeline to encircle the Earth and then some. So we are drilling all over the place — right now….
USA producerar alltså mer olja och gas än någonsin, och Obama tar åt sig äran.
Talet ska förstås sättas i ett sammanhang. Oljeprishöjningar har lett till ovanligt dyr bensin, och de republikanska presidentkandidaterna skyller på Obama. De angriper administrationens tillfälliga stopp för bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, och hävdar att det görs för lite för att USA ska bli oberoende av utländsk olja. De populistiska påhoppen är legio när Mitt Romney och Rick Santorum vädrar blod.
För populism är just vad det är. Oljepriset sätts på världsmarknaden. Det är ökad efterfrågan i växande ekonomier som gör bensinen dyrare i USA. Och vad gäller Keystone XL, som ska transportera olja från Kanadas smutsiga oljesandsfält, så mer eller mindre lovar Obama att godkänna projektet, så småningom. Stoppet för översyn har motiverats med lokal oro i Nebraska över den föreslagna sträckningen genom områden med stora färskvattenreservoarer. Det mesta tyder på att pipelinen kommer att byggas, men kanske längs en delvis annorlunda väg. Obama sade i Oklahoma:
But the fact is that my administration has approved dozens of new oil and gas pipelines over the last three years -– including one from Canada. And as long as I’m President, we’re going to keep on encouraging oil development and infrastructure and we’re going to do it in a way that protects the health and safety of the American people. We don’t have to choose between one or the other, we can do both.
Sedan Obama tidigt misslyckades med att lotsa ett försiktigt förslag om utsläppsrätter genom senaten, har det blivit påfallande tyst om klimatfrågor i presidentens tal. Istället har Obama vid olika tillfällen sagt att hans energipolitik kan sammanfattas i uttrycket “mer av allt”: mer vindkraft, mer solenergi, mer kärnkraft, mer fossila bränslen. Politiken är slående lik den kinesiska, och är väl naturlig för en desperat stormakt som tänker slåss med näbbar och klor för att behålla sin globala ställning. När Obama håller sitt segertal i höst tror jag inte att tårarna kommer att rinna ner för särskilt många kinder.
Effekt söker nya medarbetare
I takt med att de ekologiska och ekonomiska kriserna fördjupas ökar också intresset för Effekt. Törsten efter inspiration och konstruktiva lösningar är stor, liksom hungern efter att få hugga in på de verkliga frågorna som avgör vår framtid.
Med större upplaga och högre ambitioner behöver vi utöka vår redaktion. Vi söker därför dig som är journalist med minst ett par års erfarenhet av journalistiskt arbete, gärna med redaktörsvana. Vi utgår från att du har ett stort engagemang i de frågor som Effekt skriver om. Vi ser gärna kvinnliga sökande.
Hittills har det mesta av arbetet med Effekt bedrivits helt ideellt, men sedan ett år tillbaka har vi haft möjlighet att betala ut en blygsam lön åt oss själva och arvoden till våra medarbetare. Arbetet med Effekt vilar dock fortfarande på ideella krafter och det är en förutsättning för Effekts fortlevnad att våra redaktionsmedlemmar har inkomster från andra håll.
Om det inte är rikedom som lockar är Effekt en fantastisk möjlighet för dig som brinner för samhällsjournalistik. Vi står helt obundna till partier, organisationer och andra finansiärer och kan därför ge ut precis den tidning som vi själva vill. Det ger ett stort kreativt utrymme.
Skriv ett brev om dig själv samt några rader om hur du skulle vilja utveckla Effekt framöver. Bifoga arbetsprover. Skicka brevet till Klimatmagasinet Effekt, Box 17506, 118 91 Stockholm. Senast den 30 april.
Har du frågor, kontakta oss helst via mejl, redaktion@effektmagasin.se.
Regeringens schizofrena syn på olja
Oljan sinar. Oljan driver världsekonomin. Alltså har vi ett problem. Problem kan man hantera på många olika sätt. Till exempel kan man låtsas som om problemet inte finns.
Nästa torsdag kommer Finansdepartementet att presentera en rapport som kommer göra allt för att sopa problemet peak oil under mattan. Rapporten är skriven av den norske ekonomen Øystein Noreng som inte tror att det finns några fysiska gränser för hur mycket olja som kan matas in i världsekonomins mage. Att frågan om det finns ett produktionsmaximum för oljan eller ej över huvud taget kommer upp på departementsnivå är sällsynt och är kanske ett tecken i tiden på att det inte längre är så enkelt att köra huvudet i sanden när det stigande oljepriset också märks vid svenska bensinpumpar.
Men snarare än att erkänna problemet väljer man alltså förnekelse. Men, nota bene, förnekelsen gäller mest på det officiella planet: Sitt i båten, fortsätt planera som om tillväxtekonomin kommer ånga på i många år till, planera inte för något annat.
Samtidigt som detta budskap pumpas ut sker nämligen något annat på marken, eller snarare i havet. Världsekonomin är just nu som en desperat heroinpundare. Den måste ha mer av sin drog. Lyckligtvis har tidigare droganvändning lätt till klimatförändringar som smälter istäcket i Arktis och blottar nya potentiella oljekällor.
Det är inte lätt, och framföra allt inte billigt, att borra efter olja i ett landskap som fryser igen en gång om året, där isberg far runt resten av året och där det är långt till land.
Naturligtvis innebär det också enorma miljörisker att borra efter olja i denna högst skyddsvärda och unika miljö, om det är alla politiker eniga.
Med regeringens logik blir det så här: Eftersom det inte finns något problem med sinande oljereserver så är det lika bra att utsätta den unika arktiska miljön för dessa stora miljörisker för att komma åt den sista billiga (?) oljan...
Supermiljöbloggen uppmärksammar i dag att moderaterna med utrikesminister Carl Bildt i spetsen kör över det motstånd mot oljeutvinning i Artkis som funnits i regeringen, bland annat från miljöminister Lena Ek, och tänker fortsätta driva linjen att Arktis ska kunna öppnas för oljebolagen.
I en tidigare interpellationsdebatt har Carl Bildt sagt följande om Sveriges position som nuvarande ordförande i Arktiska rådet:
Klimatförändringarna skapar nya utmaningar men också möjligheter ...
Strategin fastställer tydligt att Sverige kommer att verka för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i den arktiska regionen ...
Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis och minimera de negativa effekterna av och riskerna med en oförväntad ökad utvinning.
"Miljömässigt hållbart utveckling" – genom oljeutvinning.
Man kan lugnt konstatera att när det gäller frågan om oljan är det mycket svårt att få ihop vad den svenska regeringen säger och vad den gör.
Man skulle kunna lägga till ytterligare en parameter: det faktum att de globala utsläppen av växthusgaser skulle behöva upphöra redan igår om regeringens mål om att begränsa uppvärmningen till två grader ska kunna nås. Men den parametern gör det hela så schizofrent att det blir overload. Så vi skippar det.
Flute tankar skriver mer om rapporten från Finansdepartementet och besvarar redan nu många av de argument som lär rapporteras i media i nästa vecka.
Se också Cornucopia om förnekelsens tid.
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av