Effektbloggen

Konsten att ljuga övertygande för sig själv

Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. "Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu".

2) Ilska. "Det är oljebolagens fel!"

3) Förhandling. "Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?"

4) Depression. "Världen kommer ändå att gå under snart."

5) Acceptans. "Hur ska vi hantera detta?"

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)".

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva...

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.

Samtal med Shora Esmailian och releasemingel

Årets sista nummer av Effekt har kommit, vilket vi vill fira med er nu på måndag, 26 november. Klockan 18.30 drar vi igång med ett samtal om klimatflyktingar tillsammans med Shora Esmailian som precis har skrivit den uppmärksammade boken Ur Askan. Efter det så fortsätter vi kvällen med mingel. Platsen är Cafe Hängmattan på Södermannagatan 10 i Stockholm.

Vegetarisk och vegansk mat, liksom alkohol fri dryck, finns att köpa på caféet (dock endast kontanter), och den nya tidningen går att köpa till självkostnadspris. Dessutom ges det möjlighet att teckna prenumerationer till förmånligt pris.

Vi hoppas att vi ses på måndag.

Redaktionen

Ps. Intresset var större än vad vi hade väntat oss, och för att alla skulle få plats var vi tvungna att flytta evenmanget från våra lokaler på Bellmansgatan till Café Hängmattan.

Ordets möjligheter

DN:s ledarskribent Susanna Birgersson problematiserar Nina Björks nya bok "Lyckliga i alla sina dagar". Och även idén om köpfri dag.

Det är, skriver hon, navit att tro på andra samhällsmodeller, när konsumtionssamhället skapat ett så enormt välstånd, "ett välstånd som bara den som lever i bästa välmåga kan ringaakta."

Under rubriken "Det är inte lyckan som ligger i kundvagnen", skriver Birgersson:

Än så länge har ingen uppfunnit ett ekonomiskt system som bättre än kapitalismen förmår resa människor ur fattigdom, skapa värde som möjliggör omfördelning, frambringa tekniska lösningar på gemensamma problem och som dessutom rymmer potentialen att ta till vara och återanvända ändliga resurser.”

Ojdå. Det är alltså samma sak att exempelvis massiv konsumtion av olja, fisk och skogar skapat välstånd, som att det är en bra idé att fortsätta massivt konsumera olja, fisk och skogar för välståndet.

Så fick jag känslan av att Birgerssons ord är just - bara ord. Och provade om samma 42 ord inte kunde säga något annat...

 

Än så länge har

ett ekonomiskt system, 

kapitalismen,

som förmår återanvända

människor

ur fattigdom

som skapa värde på

potentialen till vara

och resa

bättre än

gemensamma lösningar möjliggör

uppfunnit omfördelning

som att ta ändliga resurser

och

frambringa tekniska problem

ingen dessutom rymmer 

Den nödvändiga mobiliseringen

 

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp - räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

 

Effekt nr 4/2012

Nya numret av Effekt är ute! Teckna en prenumeration och få detta nummer hemskickat. Du kan också köpa tidningen som lösnummer eller i välsorterade tidningsbutiker.

Tema:
Köttfrossa

Ett säkert sätt att förstöra aptiten är att skriva in ”meat art” i din sökmotor och enbart leta på bilder. Snart kommer du att få se skor, te-koppar, och toaletter gjorda i rått, rött kött i samma stil som Lady Gagas berömda köttklänning. I ett press­utskick från konstutställningen ”Meat After Meat Joy” som ägde rum i New York 2008 skrev arrangörerna att kött är intressant eftersom det inte är känne­tecknande för den levande kroppen, utan för den totala förstörelsen av densamma.

Effekts tema i detta nummer handlar om vad köttkonsumtionen betyder för vår värld. Trots återkommande larm om utsläppen som härrör från den industri­ella djurproduktionen verkar vi aldrig mätta vårt behov av varken oxfilé eller falukorv. Är köttet även kännetecknande för den totala förstörelsen av vår planet?

Antagligen inte. Som vi kan läsa om i intervjun med Simon Fairlie går det nog att äta en viss mängd kött med gott sam­vete. Dock så är den gränsen passerad för länge sen.

I Sverige äter vi cirka 85 kilogram per person och år, vilket motsvarar en och en halv 150 grams hamburgare varje dag. Även i Kina ökar köttkonsumtionen. Landet har blivit en attraktiv marknad för internationella mejeriföretag som gärna ser att fler kineser överger soja­produkterna till förmån för animaliska livsmedel.

Effekt försöker ta reda på vad den ökade köttkonsumtionen beror på, och vad vi kan göra åt den. Dessutom har vi sammanställt en grafik över hur mycket olika livsmedel släpper ut. Ibland kan det behövas en påminnelse att även om den industriella kon kanske är den största boven i utsläppsdramat, så är den långt ifrån den enda.

Ur innehållet:

  • 1:a pris i Effekts novelltävling: Den första kvinnan
  • Shora Esmailian ger röst åt klimatflyktingar
  • Rollspel om livet efter kollapsen
  • Besök på Simon Fairlies gård i England

Dessutom:

  • Miljörörelsen: Systemkritik eller teknikdrömmer
  • Kultur: Sara Granér gör ilskan till humor
  • Banbrytare: Kasserade däck blir till fåtöljer
  • Mat: Klimatpyramiderna ger vägledning

 

Det är okej att känna uppgivenhet

Japp, vi rör oss mot en katastrof. Det finns tyvärr ingen tvekan om den saken. Utsläppen accelererar, trots alla högstämda politiska tal, och nu plockar även självaste Världsbanken upp den senaste klimatforskningen. Den som varit känd under ett par års tid och som säger att fyra graders uppvärmning är vad vi bör räkna med.

Följden är mer av det som i dag upplevs som extrema väderhändelser. Mer torka, mer översvämningar, konstiga kalla svenska somrar som regnar bort, orkaner och stormar. Och så vidare. Som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs skriver om värmeböljan i Ryssland sommaren 2010:

Preliminära beräkningar tyder på att 55.000 människor dog och skörden minskade med 25 procent. Om världen blir fyra grader varmare blir sådana värmeböljor ett normaltillstånd.

Man kan såklart hoppas på att varningar likt dessa ska ändra på något fundamentalt i vårt samhälle, men jag tror inte det kommer att ske. Denna rapport lär vara bortglömd om några dagar, precis som alla andra varningar som avlöst varandra sedan klimathotet började uppmärksammas. Det är bra att sådana här rapporter kommer och påminner oss om vad som väntar, men politiskt förändrar det ingenting.

Miljöminister Lena Ek kommenterar i Svenska Dagbladet Världsbankens rapport med att Sverige är i framkant vad gäller miljöpolitiken och vägledande för världen:

– Det är klart att det betyder mycket att ett land visar att det går att förena att god ekonomi med bra klimatpolitik. Men det gör vi ju redan. Det stora problemet är att de här 21 stora ekonomierna inte har lovat någonting.

Lena Ek borde känna till om att om hela världen tog sig upp till svenskarnas konsumtionsnivåer skulle fyra grader vara det bästa scenariot. Och vi skulle behöva ytterligare ett par planeter för att klara av vår resursaptit.

Här om veckan besöktes Sverige av Kevin Anderson, professor i klimatförändring och klimatrådgivare till den brittiska regeringen. Hans budskap är tydligt. Kanske kan vi hålla världen borta från de mest katastrofala klimatscenarierna, men det kräver i så fall åtgärder som går på tvärs med den rådana ekonomiska ordningen där ökad konsumtion är den huvudsakliga drivkraften.

Andrerson konstaterar att det som krävs för att hålla temperaturökningen under två grader är utsläppsminskningar på 10–20 procent i rika länder. Årligen. Ekonomiska recessioner, skriver han, brukar leda till ca 1 procents utsläppsminskning. Den enda historiska erfarenheten som ens kommer i närheten är när Sovjetunionen kollapsade för tjugo år sedan och därigenom minskade sina utsläpp med 5 procent per år under en tioårsperiod.

Det krävs alltså en ekonomisk kontraktion på motsvarande ett par Sovjetkollapser, globalt, årligen, i ett par decennier framöver, tills utsläppen är i princip noll. Det krockar totalt med kravet från det nuvarande systemet på en konstant ekonomisk expansion.

Så länge detta dilemma inte ens kan erkännas blir alla klimatförhandlingar och politiska jävlar-anamma-tal meningslösa. Då seglar vi rakt in i fyra graders-världen medan vi övertygar oss själva om att vi snart är på rätt väg, "om bara...".

Det finns goda skäl att känna uppgivenhet inför möjligheterna att avstyra en framtida klimatkatastrof på den här planeten. Och det är inte fel att känna uppgivenhet. Det är rent av sunt att göra det – att vila i uppgivenheten ett tag. För så mörkt är läget.

Se bara till att inte fastna i uppgivenheten. Det är ett dåligt stadie att befinna sig i när vi ska finna konstruktiva sätt att hantera följderna av en allt mer turbulent värld som inte längre går att undvika.

 

Foto: WikiCommons/Max Kurzweil

Grattis Susanne!

Grattis till Susanne Samuelsson som har vunnit Effekts novelltävling!

Det kom in nästan 100 bidrag och efter mycket läsning enades juryn om att novellen ”Den första kvinnan” skulle vinna.

Motiveringen lyder: ”En skickligt uppbyggd novell, som befinner sig i en egen och på samma gång realistisk värld. Huvudkaraktären drar – genom författarens modiga val av tema – den yttersta konsekvensen av ett samhälle hon finner omöjligt att leva i, vilket skapar en skärpa i texten som är intressant i förhållande till ämnet.”

 

Grattis till vinsten, Susanne! Vem är du?

– Tack! Jag är en 33-årig värmlänning som bor i Norrköping. Jag är utbildad informatör men fokuserar just nu på mitt skrivande. 

Så ”Den första kvinnan” är inte det första du skriver?

– Nej. Jag har publicerats i två Eskapixantologier och fanzinet Det grymma svärdet, bland annat. Jag vann en novelltävling 2011 med skräcknovellen ”Tåg”. Den har översatts och publicerats i bland annat Kroatien och Rumänien. 

Vad för slags noveller har det varit?

– De noveller som har publicerats, och den vinnande, har oftast varit skräcknoveller. Därför är det roligt att få vinna Effekttävlingen, och veta att jag inte behöver låsa mig till skräck.

Men ”Den första kvinnan” är inget lyckopiller den heller …

– Nej, det är ju ett tungt ämne. Ingen glad novell. 

Många tävlingsbidrag innehöll zombier och skräckelement. Finns det någon beröringspunkt mellan att skriva skräck och att skriva om ekologiska kriser?

– Ja, jag skriver vanligtvis om zombier och att hela världen går åt helvete. Liksom vid en ekologisk kris blir det nya saker att förhålla sig till. Det är ju tematiskt intressant att skriva om. 

Var fann du inspiration till vinnarnovellen?

– Den bara kom. Jag är ju i den åldern när det börjar bli aktuellt att skaffa barn. Så jag utgick från mig själv och hur klimatfrågan påverkar mig. Oftast tänker vi i väst inte på hur den påverkar oss, tror jag. För oss i väst är den en dystopisk framtidsvision, men många kvinnor i världen lever redan i den här situationen. Och de får inte göra abort, de får inte säga nej, de får inte använda p-piller. Den här dystopiska världen finns redan. Men inte hos oss. Det är viktigt att tänka på.

Vad står på tur att skriva?

– Jag skriver på en skräckroman för tonåringar. Den handlar om hämnd och solidaritet.

Lycka till. Och tack för din novell.

 

Läs Susanne Samuelssons vinnarnovell i Effekt nr 4/2012.

 

 

Stormens vindar slår olika hårt

Det har gått två veckor sedan orkanen Sandy drog in över Karibien och senare Nordamerika. Haiti låg i utkanten av orkanen, men vindarna och regnet var ändå förödande. Uppemot 200 000 människor har blivit hemlösa i landet, där hundratusentals människor redan bodde i tältläger eftersom bostäder som förstördes i jordbävningen 2010 ännu inte har byggts upp. Fler än 7 500 människor har dött i koleraepidemin som på gått i princip konstant sedan dess, och de omfattande översvämningarna i samband med Sandy gjorde att antalet insjuknade ökade. Dessutom varnas det för stundande hungersnöd och svält på ön eftersom stora delar av årets skördar har blivit förstörda.

Även Kuba drabbades hårt. Mer än 15 000 hem rapporteras ha blivit totalförstörda på den östra delen av ön, och ytterligare 200 000 bostäder ska ha skadats.

Men medierna i västvärlden släppte snabbt rapporteringen från Karibien när det stod klart att Sandy hade tagit sikte på USA:s östkust och världsekonomins huvudstad New York. I USA och Kanada har orkanen dödat mer än 100 människor, och orsakat omfattande förödelse, bland annat på Long Island.

Nu har stormen lagt sig, och det är dags för återuppbyggnad. Än en gång kan vi se att extrema väderhändelser inte drabbar alla lika ‒ det är de fattiga som redan lever på marginalen som får ta den tyngsta smällen. Haiti är ett av de fattigaste länder, och har drabbats av tre naturkatastrofer på tre år. Först jordbävningen, sedan orkanen Isaac och nu Sandy. Koleraepidemin har pågått i mer än två år. Bakteriesjukdomen sprids främst genom vatten som har förorenats, bland annat av översvämmade latriner. Ytterligare översvämningar i orkanens spår riskerar att snabba på smittspridningen. Och förstörda skördar kommer att få katastrofala följder i ett land där cirka 80 procent lever i absolut fattigdom.

Men det är inte bara olika länder som drabbas olika hårt ‒ även inom ett land blir följderna av stormens vindar olika beroende på hur långt upp du är i den ekonomiska hierarkin. Ingen i USA riskerar visserligen att drabbas av kolera, men effekterna av att få sitt hus och sin ägodelar förstörda är betydligt värre för dem som inte har haft råd med försäkringar. Eller som journalisten David Rohde skriver ”Sandy tryckte ned var och en av metropolen New Yorks 19 miljoner människor. Men den tryckte ner vissa mer än andra i en alltmer ekonomiskt splittrad stad”.

Extremväder förutspås öka i en varmare värld. Vad som gör saken värre är att det är de fattigaste ‒ som släpper ut minst ‒ som precis som i fallet Sandy kommer att drabbas hårdast. Men pengar fungerar inte alltid som ett skydd, vilket verkar ha förvånat vissa människor på Long Island.

‒ Jag är fly förbannad eftersom detta är inhumant sätt att leva på i området med högst taxerade i fastigheter i hela staten, säger en 60-årig man till NY Times.

Det är möjligt att situationen på Long Island är katastrofal, men mannen kan ändå tacka sin lyckliga stjärna för att han inte föddes på Haiti.

 

Foto: Timothy Krause/Creative Commons/flicker

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Orkaner och klimat

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.

Sandy

Orkanen Sandy slog som väntat till hårt och brutalt.  Webbkamerornas bilder var både fascinerande och otäcka. Detta är krafter vi aldrig kommer att kunna tämja. De som drabbas värst är som vanligt de som inte har någonstans att ta vägen.

Det är inte första gången en orkan orsakar förödelse i USA. Annalerna berättar om väldiga stormar på 1600--talet, 1700--talet, 1800--talet. Den legendariska orkanen ”New England” 1938 dödade uppemot 800 människor och förstörde 50 000 hus.

Det går alltså inte att skylla Sandy på den globala uppvärmningen. Atlantiska orkaner träffar land ibland. Så har det varit tidigare och så kommer det att bli långt efter att den sista oljan och det sista kolet bränts upp.

Frågan är däremot: blir orkanerna fler, och blir de kraftfullare? Den frågan diskuteras intensivt i forskarkretsar. De allra flesta räknar med att den globala uppvärmningen kommer att leda till intensivare orkaner. Nästa fråga är emellertid om vi redan ser trenden. Tyvärr vet vi inte säkert. När FN:s klimatpanel tidigare i år gav ut en rapport om klimatförändringar och extremväder gavs inga svar. Ett av skälen är bristfällig statistik från tiden före 1970--talet.

Klimatforskare som Kevin Trenberth menar att saken egentligen är självklar: i en varmare värld påverkas allt väder. Varmare oceaner avger mer vattenånga och ger orkanerna extra energi. Stormarna kanske inte blir fler, men vissa av dem blir intensivare och för med sig mer regn. Det senaste halvseklets uppvärmning måste helt enkelt påverka vädret. Andra forskare håller inte med, och hänvisar just till att det inte finns några statistiska belägg för en sådan trend. Diskussionen pågår.

Amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS publicerade denna månad en studie som möjligen minskar osäkerheten. Forskarna Aslak Grinsted, John C Moore och Svetlana Jevrejeva hittade nämligen ett sätt att komma runt problemet med den dåliga orkanstatistiken. De hittade ypperliga tidvattenmätningar i USA ända sedan 1923.  Eftersom orkaner ger högre vattenstånd gick det att se när orkaner svept in över östra USA. Sambanden visade sig tydligt. Varmare år gav signifikant fler kraftfulla orkaner.

Studien är ny och lär säkert stöta på mothugg. Kanske är det viktigaste med Sandy inte exakt vad som skapade henne, utan vad hon är ett varsel om. I en två grader varmare värld lär det inte längre finnas plats för osäkerhet. Då kommer orkaner som Sandy inte att döpas till ”Frankenstorm”. Då kommer amerikanarna att leva i en värld där sådana stormar hör sommaren till. 

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • Florsocker: De utsläpp planeten själv genererar (t.ex....