Effektbloggen

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Varför peka finger mot Indien?

Idag gästbloggar journalisten, klimataktivisten och socialantropologen Rikard Rehnbergh på Effektbloggen. Rehnbergh är dessutom i full färd med att starta Stockholms första cykelkök.

Foto: Carol Mitchell/Flickr/Creative commons

Efter tre månader i Indien hör jag på radion hur den högerliberale debattören Johan Norberg propagerar mot Earth Hour den 23 mars. Han menar att ha lyset släckt en timme en lördagskväll är ett tomt slag i luften då Kina och Indien slår upp tre-fyra kolkraftverk i veckan. Hans påstående gnager i mig en tid. Siffran får mig att fundera: Stämmer det? Om ja: Vad betyder det då för miljö och hälsa?

Den första omfattande studien om hälsoeffekterna av Indiens koleldade kraftverk har precis publicerats. Bakom studien står forskningsföretaget Urban Emissions, med stöd från The Conservation Action Trust, en ideell miljöorganisation, och resultatet är som anat kolsvart. Författarna, forskarna Dr Sarath Guttikunda och Puja Jawahar, beräknar att föroreningarna år 2011-2012 ledde till mellan 80.000 och 115.000 förtida dödsfall och mer än 20 miljoner astmaanfall.

Men inte nog med det. World Resources Institute, en oberoende organisation med bas i Washington, uppskattar att 455 nya kolkraftverk planeras i Indien, inom den närmaste framtiden, mer än fyra gånger så många som finns i dag. Allt för att möta allt fler indiers ökade krav på ökad levnadsstandard.

I takt med att den indiska befolkningen växer så ökar trycket på naturen därefter. Stora delar av Mumbais befolkning har om inte redan i dag så i morgon samma höga krav på levnadsstandard som Stockholms invånare. Ökat välstånd betyder oftast fler fossildrivna maskiner: i Indien står en ny moppe, båge, bil eller weekendshoppingresa till Dubai högst i kurs samtidigt som Mumbai växer med en Stockholmsbefolkning om året.

Det är en ekvation som inte går ut. Men det är ju, egentligen, förmätet av en nordbo att inte förunna en sydbo hög standard!

För att försörja det ökade välståndet med energi så krävs det nog allt att det öppnas tre nya kolkraftverk i veckan. Skrämmande. Siffror som vi i nord lätt kan höja på ögonbrynen åt, men Sverige är inte så mycket bättre. Helstatliga Vattenfall (där svenska folket ytterst är ägare) har satsat, och satsar, stort på kampanjer som ger företaget glansen av ”det miljömedvetna svenska energibolaget”. Samtidigt släpper Vattenfalls fem kolkraftverk i Tyskland ut mer koldioxid än Sveriges sammanlagda utsläpp.

Stockholm har ju dessutom sitt eget aber, något som kanske inte är allom bekant. Det koleldade Värtaverket, som drivs av halvstatliga finska Fortum och släpper ut lika mycket koldioxid som den samlade Stockholmstrafiken.

Vänsterpartiet publicerade i fjol ett debattinlägg där de skrev ”Mera kol än olivkärnor. Det rimmar illa med den politiska ledningens ambitioner att minska utsläppen och vara en 'miljöstad i världsklass'. Det är hög tid att Sten Nordin (M) tar sitt miljöansvar.” (DN 15/11-12) Tidpunkten för publiceringen kan tyckas i senaste laget, med tanke på att nätverket Shut It Down redan i slutet av november 2009 genomförde en kommunikationsaktion, och ett halvår senare en direktaktion gentemot kolkraftverket.

Miljöchefen Ulf Wikström lovade redan då – jag vet, jag var där – en snabb utfasning av kolet. Men, som synes, inget märkbart resultat efter mer än tre år. För denna epokavgörande (brist på) klimatinsats har de än en gång nominerats till Jordens Vänners prestigefulla Greenwash-pris.

Så, bäste Johan Norberg, vi skall kanske först gräva där vi står, i stället för att peka finger på långt tryggt håll!

Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning

Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.

När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.

På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:

ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.

Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.

Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).

Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.

Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.

Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.

Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.

För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):

Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.

Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.

Inte bara bisamhällen kollapsar

Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.

Det som borde stå på plakaten

Första maj är här och jag tar reda på vilka krav arbetarrörelsens partier ställer i år. Det visar sig att socialdemokraterna demonstrerar för ”Jobb och framtidstro” och Vänsterpartiet för ”Arbete, rättvisa, välfärd”. Det är inte precis så att jag trillar av stolen.

Samtidigt närmar sig atmosfärens koldioxidhalt den symboliska siffran 400 ppm. Den kommer att passeras under år 2014. Det är det högsta värdet på minst 3 miljoner år. Förra gången världen upplevde så mycket koldioxid i luften var temperaturen 3-4 grader varmare än nu, och havsnivåerna minst 10 meter högre. Det kommer att ta tid, men det är dit vi är på väg. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, och det blir svårt att undvika 450 ppm, lär konsekvenserna bli stora redan det här seklet. Det saknas inte klimatforskare som varnar för att den mänskliga civilisationen helt enkelt riskerar att braka samman. Inte om 500 år, utan under våra barns och barnbarns livstid.

Det är när jag läser sådana nakna fakta som jag önskar mig att vänsterns partier någon gång kunde överraska, och ställa allas vår överlevnad högst på prioriteringslistan. Jag kräver egentligen inte så mycket. Framförallt inte eftersom både framtidstron och välfärden skulle bli till minnen av förflutna drömmar i en klimathärjad värld.

Men jag vet ju vad det är som skaver. Det finns inom framförallt vänsterpartiet, men även inom (s), medlemmar som vill lyfta klimatfrågan på allvar. Tyvärr handlar det dock om ganska små minoriteter. I övrigt härskar en illa dold misstänksamhet mot ”miljömupperiet”. Man tror inte att klimatfrågan är en valvinnare, och tycker att den är svår att passa in i det traditionella höger-vänstertänkandet. Eftersom den nödvändiga omställningen kommer att kräva uppoffringar bland sisådär 90 procent av oss västerlänningar – inget jag ser Löfvén prata om i partiledardebatten, precis - blir klimathotet inte mer än en passus i högtidstalen. Möjligen blir det ämne för ett undanskymt kapitel i budgetmotionerna, men inte något som lämpar sig för seriöst tänkande.

Ändå borde det vara så naturligt att vänstern satte klimatfrågan överst på dagordningen. Om man ska hitta något som förenar alla de olika partierna och fraktionerna och riktningarna så är det detta: människors behov ska väga tyngre än kraven på profit. Vägarna må vara olika. Ibland har pragmatismen lett till slutsatsen att profitjakten och behoven är som siamesiska tvillingar – bara med hjälp av en blomstrande kapitalism kan behoven tillfredsställas. Men det har sällan rått någon tvekan om vad som är viktigast; alla människors behov. Om vi till detta lägger rättviseperspektivet, är det ingen tvekan om vilka som kommer att förlora mest på klimatförändringarna. Det är världens fattiga, som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen när jordarna torkar ut och översvämningarna lägger deltaområdena under vatten.

Det finns inget mänskligt behov som idag är större än att bryta med fossilsamhället. En dag kommer detta att märkas i 1 majtågen. Risken finns att det då är alldeles för sent.

Samma lögn överallt

Den svenska regeringen har länge hävdat att de har lyckats frikoppla den ekonomiska tillväxten från utsläppen av växthusgaser. Detta genom att enbart räkna utsläppen inom landet, något som vi har skrivit om flera gånger tidigare. Om vi räknar in utsläppen som svensk konsumtion orsakar utomlands så är bilden den samma som alltid: en växande ekonomi, med ett ökat uttag av naturresurser leder till mer utsläpp av växthusgaser.

Tyvärr är inte Sverige det enda industrialiserade landet som försöker dölja sitt klimatpolitiska misslyckande med kreativ bokföring. I Storbritannien sker exakt samma sak, och därför tänkte jag tipsa om denna utmärkta lilla film som har gjorts av Leo Murray och producerats av Public Interest Research Center. Mer info finns på carbonomissions.org.uk.

"Grön energi är en illusion"

Miljörörelsens företrädare står aldrig svarslösa inför frågan om hur vi ska tackla klimatkrisen: "Vi måste ställa om energisystemet", "fler solpaneler och vindkraftverk", "100 procent förnybart!".

Den gröna energin har blivit ett mantra – en snuttefilt för en rörelse som kämpar i motvind men som likväl vill känna sig framgångsrik. Så länge det byggs fler vindkraftverk än förra året kan man ju alltid säga att det går åt rätt håll.

Men hur grön är den gröna energin? Och vad innebär den stora tilltron till förändringar i energisystemet för miljörörelsens radikalitet?

En som inte låter sig imponeras av de positiva visionerna om 100 procent förnybart är Ozzie Zehner vars senaste bok Green Illusions lär reta upp en och annan miljökämpe.

Enligt Zehner har miljörörelsen reducerat sig själv till en hejarklack som tjoar tanklösa slogans om förnybar energi. I en intervju i Truthout lägger han ut texten:

The modern environmental movement has rolled over to become an outlet for loggers, energy firms and car companies to plug into. It is now primarily a social media platform for consumerism, growth and energy production - an institutionalized philanderer of green illusions. If you need evidence, just go to any climate rally and you'll see a strip mall of stands for green products, green jobs and green energy. These will do nothing to solve the crisis we face, which is not an energy crisis but rather a crisis of consumption.

Han sågar idén att förnybar energi kan ersätta den fossila energin. Faktum är, säger Zehner, att alternativ energi är beroende av den fossila energin i varje stadie av dess livscykel. Gruvverksamhet, fabriker, installation, underhåll och så vidare fungerar inte utan stora mängder fossil energi. Dessutom, för att kunna finansiera utbyggnaden av förnybar energi krävs det en ekonomisk tillväxt vilken genereras av den fossila energin.

The high cost of wind and solar technologies brings to light the fossil fuels behind the curtain. If we want to address climate change and the many other consequences of energy production, there's no evidence that lower energy costs and growth are a step in the right direction. The answer is straightforward, really. We'll need to greatly reduce both consumption and the number of people consuming over time.

Zehner argumenterar också mot vad han kallar för en "produktionistisk" idé: att bara man producerar saker som anses bra är man på rätt spår. Snarare behöver vi producera mycket mindre än vad vi gör i dag, menar Zehner.

Elbilar är ett exempel:

Building a heavy box with wheels and then shoving it thousands of miles down a road requires a lot of energy. There's no physical way around that. Electric car companies haven't found a way around the physics. But they've created an illusion that they have.

Drömmen om att lösningen ligger i ny teknik har vi skrivit om många gånger tidigare (här och här till exempel). Särskilt stark är drömmen om att en ny och ren energikälla ska uppenbara sig och därmed kan vi låta alla fossila bränslen stanna i marken. Det har blivit en dröm så stark att även folk inom miljörörelsen har blivit besatta av den, menar Zehner, trots att mer energi knappast är någon lösning:

Mainstream environmental groups seem transfixed by technological gadgetry and have succumbed to magical thinking surrounding their pet fetishes. The last thing you want to give to a growing population of high consumers is more "green" energy.

 

Foto: Greenpeace / Shayne Robinson

För att dela denna artikel, använd denna länk: http://bit.ly/YMUXDH

Uppvärmningen accelererar

Det senaste dryga decenniet har den globala uppvärmningen tyckts långsam. Detta är ingen hemlighet, och heller inget konstigt. Uppvärmningen har genom de senaste 150 åren varit ryckig, ömsom tagit pauser, ömsom gått snabbt.

Det problematiska är att vetenskapen inte riktigt kunnat förklara varför temperaturkurvan planat ut något under 2000-talet. Den oförmågan har lämnat fältet fritt för påståenden om att den globala uppvärmningen nu har stannat av. Det ska sägas, att även en del seriösa forskare har frågat sig om växthusgasernas effekter på temperaturen kanske ska skrivas ner något.

Samtidigt har många forskare anat förklaringen. När vi talar om den globala medeltemperaturen handlar det om en sammanvägning av två sorters mätningar – atmosfärens temperatur över land samt temperaturen i oceanernas ytvatten. Men vad händer egentligen djupare ner i haven? Med tanke på att världens oceaner tar emot drygt 90 procent av den solenergi som träffar Jorden är frågan minst sagt befogad.

Några viktiga svar har just publicerats i Geophysical Research Letters. Det är forskarna Magdalena Balmaseda, Kevin Trenberth och Erland Källén som studerat de senaste decenniernas havstemperaturer. Deras slutsats: om vi räknar med hela haven har uppvärmningen inte bara fortsatt under 2000-talet – den har accelererat på ett sätt som saknar motstycke det senaste halvseklet.

Det som hänt är att allt mer värmeenergi lagrats långt ner i haven, på mer än 700 meters djup. Man vet fortfarande inte riktigt varför, men författarna till studien menar att det kan bero på kända väderfenomen i Stilla havet: starkare subtropiska vindar samt ett antal La Ninas, vilka lett till att varmt vatten vällt neråt i haven. En obevisad hypotes? Javisst. Men samtidigt vet vi att den globala medeltemperaturen påverkas kortsiktigt av värmande El Ninos och kylande La Ninas. Under 2000-talet har La Nina-fenomenet dominerat, vilket troligen maskerat en hel del uppvärmning.

Bilden är inte helt klar ännu, men det som börjar avteckna sig är en förklaring till att uppvärmningen av atmosfären gått något långsammare de senaste 15 åren. Det som inte bara skönjs, utan som står tydligare än någonsin, är att den globala uppvärmningen av själva planeten fortsätter. Förr eller senare påverkar ett varmare hav även luften. Detta kommer att märkas när Stilla havet går in i nästa El Nino, och det kommer bara att vara början.

Framtidskommissionen är fast i tillväxtreligionen

Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.

Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.

En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?

Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.

"Vad f-n kan man göra, egentligen?" är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.

Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.

Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: "Hållbarhet kräver tillväxt". Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in "grön" och "hållbar" framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:

Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.

I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.

Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.

Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.

Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.

Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten "På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter":

Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.

Tjohej!

Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:

"Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta."

 

Foto: Richard Masoner / Cyclelicious

Kan vi sätta pris på naturen?

Alla som är i Stockholm: boka in torsdagen 4 april, kl 18. Då anordnar vi en ekonomisk debatt om prissättning av ekosystemtjänster. Medverkar gör några av våra riksdagspolitiker samt forskare från Stockholm Resilience Center och Mälardalens högskola. Komplett program kommer snart.

Ingen beredskap för matkris i Sverige

Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.

Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.

Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.

De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.

I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.

I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?

Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.

Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.

Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:

– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).

Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.

Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:

– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.

Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.

– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • micke N: Sjukt bra skrivet. Har läst massa invecklade rapporter...
  • felix hansson: Hej jag heter då felix och går på österänggymnasiet i...
  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...