Effektbloggen

Teater som vill skaka liv i rörelsen

Foto: Kenneth Svedlund/Teatertribunalen

Nu är jag ute något i sista minuten, men för er som befinner sig i Stockholm i helgen skulle jag rekommendera ett besök på Teatertribunalen på Hornsgatan. Pjäsen Rörelsen har spelats sedan i april, och nu går den in på sin sista helg. Själv såg jag den i måndags, och blev upplyft över hur ensemblen skapade en dialog med publiken.

På Effekt har vi ofta lyft fram kulturens roll när det gäller klimatkrisen – något som har gett ringar på vattnet (vilket Jesper Weithz skriver en krönika om i det nya nummer som når prenumeranterna nästa vecka). I bästa fall kan kulturen hjälpa oss att hantera kriserna genom att skapa alternativa berättelser om vår relation till planeten och samhället; historier som handlar om andra saker än ekonomisk framgång, ökad tillväxt och tekniska lösningar som ska fixa situationen medan vi tittar på tv.

Teatertribunalen har plockat upp handsken (jag vill gärna vara självgod och tro att det var den som Effekt kastade i vårt kulturnummer, men det kanske är att ta i), och gjort en interaktiv, politisk teater om en klimatrörelse som har vaknat upp och tagit kommandot. Genom en promenad runt kvarteret, där vi på en iphoneskärm och med lurar i öronen får uppleva en tänkbar omfattande klimatdemonstration, väcks hopp om att det går att föra upp frågan på den politiska dagordningen. Om att det är hög tid att återigen kräva att politiker och makthavare agerar.

Det är under den efterföljande diskussionen som ensemblen visar tydligast hur kulturen kan fungera som en ingång till handling. Det är stundtals mer politik än teater, men genom att ställa frågor till publiken, och lyssna uppmärksammat på alla kommentarer och reflektioner, bjuder de in till ett samtal med människor som kanske inte normalt reflekterar över frågorna. Och förhoppningsvis leder det till ett aktivt klimatarbete någon annanstans.

Min enda kritik mot teatern är att jag gärna hade sett ett litet mer ingående samtal om omställning och möjligheterna att påverka sin egen vardag. Jag tror att den politiska aktivismen och den lokala omställningen där vi förbereder oss för ett liv utan fossila bränslen går hand i hand. Genom att skapa en gräsrotsrörelse där vi demonstrerar att vi är villiga att leva utan att elda upp fossila bränslen, så sätter vi press på politikerna att agera. Genom omställning kan vi ge tyngd bakom våra krav om minskade utsläpp, och visa att vi är beredda att stödja dem som vågar fatta svåra beslut.

Bästa Gustav

Idag inleder Miljöpartiet sin kongress i Västerås. I ett brev, författat av en liten groda, ställs frågan till Gustav Fridolin hur partiet tänker sig att byggandet av hållbara samhällen egentligen ska gå till.
 
Bästa Gustav, vi har bara träffats en gång, och då hade jag rollen som artfrände till dig. Egentligen är jag en knottrig liten hal amfibie.
Jag skulle, om det hade varit möjligt, velat be dig att byta skinn med mig. Men av skäl som du kommer att förstå låter det sig inte göras. 
Den gången vi möttes var en sen vårkväll på Grävseminariet i Göteborg. Du berättade att det inte var på grund av miljöfrågor som du engagerade dig i Miljöpartiet. Det var av andra skäl, mänskliga. Och nu fem år senare, när du är en av de ansvariga för partiets politik, förstår jag att du har annat att tänka på än det som ditt parti kallar ”miljö”, och det som vi grodor och paddor väljer att benämna livsbetingelser.
Jag hade gärna, som sagt, bjudit in dig att dela kropp med mig för en dag, men det är tyvärr inte möjligt, eftersom jag är utdöd.
 
Jag skriver dig från de utrotades republik, och vad som återstår är att bjuda in dig till en föreställning om livet i terrängerna. Det är ingen enkel vardag, ska du veta. I de av våra skogar som ännu står kvar blir det allt torrare. En tredjedel av amfibierna som stretar på bland löv och steklar kan komma att försvinna från jorden inom några årtionden. Försvinna från universum. Och några hundra varianter av oss har inte synts till sedan 1980-talet. Sjukdomar, torka, försvunna biotoper – vi dukar under för allt möjligt.
Vad är det då jag vill med detta, Gustav? 
Jag vill att du ska betänka att vi arbetar i olika klimat, vi utdöda och döende amfibier och du levande människa.
 
Om det för oss främst är meterologins och trädens opinioner som skapar det som kommit att bli undergång för några av oss, är det för dig andra opinioner som bestämmer ditt öde. Vara eller inte vara i ditt habitat, handlar inte om förskjutningar av bladlundar eller väder, men av värderingar. Och så har det olyckligt kommit sig att det som vi paddor och groddjur skulle behöva för att överleva tycks vara ogynnsamt för ditt partis överlevnad i det rådande klimatet.
Och att du, i valet mellan att rädda en liten knottrig ordlös groda och ett helt parti, gör dina avvägningar, är helt begripligt. Det kan tyckas orättvist att jag riktar det här brevet till just dig, som om du vore den mest illvilliga representanten för den del av mänskligheten som dödar oss. Jag vet att du kommer från en rörelse sprungen ur solidaritet och folkbildning med en stark och uppriktig längtan efter en annan värld. Så jag vill vända på det: Eftersom ditt parti åtnjuter det klart största förtroendet i miljöfrågor, livsbetingelsernas politik, finner jag det lämpligast att höra av mig till just dig.
Du och ditt parti säger med framtidstro att ni vill bygga ett hållbart Sverige. 
Det låter härligt.
Jag hade också gärna haft ett hållbart Sverige att leva i. Först och främst hade jag velat ha ett liv.
 
Det som gör mig förbryllad, när jag tar del av era positiva visioner, är att det inte verkar någonstans som om människolivet ska komma att te sig särskilt annorlunda i framtiden. Du verkar planera för moderna, bekväma, enkla liv med tåg, bilar, snabba resor, prylar, högteknologisk utveckling.
Det är här jag blir orolig. 
På mig verkar det som om att du – ni – blivit vana vid att ingenting får hota framfarten och att om hinder, så som en liten groda, ställer sig i vägen, gäller det att liksom en slalomåkare parera porten, svänga förbi på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men tänk om det inte är porten – grodan, jag – som är problemet. 
Tänk om ni åker käpprätt åt fel håll.
Tänk om det vore rimligare att tvärnita, stanna, tänka. 
Inleda vad som måste komma att bli en mödosam, obekväm period.
Ett avsägande av privilegier.
Stillhet.
Ödmjukhet.
 
Jag vill inte vara en pessimistisk liten groda. Men denna optimism kring att mina problem försvinner så länge ni bygger solpaneler och vindkraftverk, 
lägger räls och bygger tåg, 
bygger cykelbanor, 
bygger spårvagnsnät,
bygger tunnlar, 
bygger tunnelbanor, 
bygger busslinjer,
bygger bussar,
bygger spårvagnar, 
bygger skolor, 
bygger bostäder och förorter, 
bygger om skolor, 
lagar annan mat i skolor, på sjukhus och äldreboenden, 
justerar priser så att det skadliga blir dyrare
och eldar upp överflödet som biogas – 
hur bra allt det än är – 
att det gör er så optimistiska
det förvånar och oroar mig.
 
Jag vet inte. Jag kan ha fel. Jag är en liten groda. Men jag har förstått att 90 procent av växthusgasutsläppen ska bort inom några få år.
Då måste väl det betyda att endast tio procent av det som utrotar oss får vara kvar? 
Tio procent av skogsavverkningen, 
tio procent av flygresorna, 
tio procent av industriköttet och mejeriprodukterna,
tio procent av kolkraften, 
tio procent av oljeindustrin? 
Hur, om inte alla gör liknande uppoffringar, ska ni motivera varandra att stanna upp och byta sätt att leva?
Hur ska ni få den ena att avsäga sig bekvämligheter och privilegier, om den andra får behålla samma privilegier och bekvämligheter? 
Jag ska inte påstå att jag vet mer om framtiden än dig, Gustav, men om du tror att massivt byggande av olika saker ska lösa allting åt er – och oss, så att vi kan leva – då tror jag ni är mer än lovligt naiva.
Tack Gustav, jag går nu.
 
Grodan, genom Jonas Gren
Foto: Creative commons
 

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Varför peka finger mot Indien?

Idag gästbloggar journalisten, klimataktivisten och socialantropologen Rikard Rehnbergh på Effektbloggen. Rehnbergh är dessutom i full färd med att starta Stockholms första cykelkök.

Foto: Carol Mitchell/Flickr/Creative commons

Efter tre månader i Indien hör jag på radion hur den högerliberale debattören Johan Norberg propagerar mot Earth Hour den 23 mars. Han menar att ha lyset släckt en timme en lördagskväll är ett tomt slag i luften då Kina och Indien slår upp tre-fyra kolkraftverk i veckan. Hans påstående gnager i mig en tid. Siffran får mig att fundera: Stämmer det? Om ja: Vad betyder det då för miljö och hälsa?

Den första omfattande studien om hälsoeffekterna av Indiens koleldade kraftverk har precis publicerats. Bakom studien står forskningsföretaget Urban Emissions, med stöd från The Conservation Action Trust, en ideell miljöorganisation, och resultatet är som anat kolsvart. Författarna, forskarna Dr Sarath Guttikunda och Puja Jawahar, beräknar att föroreningarna år 2011-2012 ledde till mellan 80.000 och 115.000 förtida dödsfall och mer än 20 miljoner astmaanfall.

Men inte nog med det. World Resources Institute, en oberoende organisation med bas i Washington, uppskattar att 455 nya kolkraftverk planeras i Indien, inom den närmaste framtiden, mer än fyra gånger så många som finns i dag. Allt för att möta allt fler indiers ökade krav på ökad levnadsstandard.

I takt med att den indiska befolkningen växer så ökar trycket på naturen därefter. Stora delar av Mumbais befolkning har om inte redan i dag så i morgon samma höga krav på levnadsstandard som Stockholms invånare. Ökat välstånd betyder oftast fler fossildrivna maskiner: i Indien står en ny moppe, båge, bil eller weekendshoppingresa till Dubai högst i kurs samtidigt som Mumbai växer med en Stockholmsbefolkning om året.

Det är en ekvation som inte går ut. Men det är ju, egentligen, förmätet av en nordbo att inte förunna en sydbo hög standard!

För att försörja det ökade välståndet med energi så krävs det nog allt att det öppnas tre nya kolkraftverk i veckan. Skrämmande. Siffror som vi i nord lätt kan höja på ögonbrynen åt, men Sverige är inte så mycket bättre. Helstatliga Vattenfall (där svenska folket ytterst är ägare) har satsat, och satsar, stort på kampanjer som ger företaget glansen av ”det miljömedvetna svenska energibolaget”. Samtidigt släpper Vattenfalls fem kolkraftverk i Tyskland ut mer koldioxid än Sveriges sammanlagda utsläpp.

Stockholm har ju dessutom sitt eget aber, något som kanske inte är allom bekant. Det koleldade Värtaverket, som drivs av halvstatliga finska Fortum och släpper ut lika mycket koldioxid som den samlade Stockholmstrafiken.

Vänsterpartiet publicerade i fjol ett debattinlägg där de skrev ”Mera kol än olivkärnor. Det rimmar illa med den politiska ledningens ambitioner att minska utsläppen och vara en 'miljöstad i världsklass'. Det är hög tid att Sten Nordin (M) tar sitt miljöansvar.” (DN 15/11-12) Tidpunkten för publiceringen kan tyckas i senaste laget, med tanke på att nätverket Shut It Down redan i slutet av november 2009 genomförde en kommunikationsaktion, och ett halvår senare en direktaktion gentemot kolkraftverket.

Miljöchefen Ulf Wikström lovade redan då – jag vet, jag var där – en snabb utfasning av kolet. Men, som synes, inget märkbart resultat efter mer än tre år. För denna epokavgörande (brist på) klimatinsats har de än en gång nominerats till Jordens Vänners prestigefulla Greenwash-pris.

Så, bäste Johan Norberg, vi skall kanske först gräva där vi står, i stället för att peka finger på långt tryggt håll!

Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning

Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.

När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.

På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:

ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.

Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.

Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).

Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.

Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.

Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.

Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.

För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):

Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.

Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.

Inte bara bisamhällen kollapsar

Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.

Det som borde stå på plakaten

Första maj är här och jag tar reda på vilka krav arbetarrörelsens partier ställer i år. Det visar sig att socialdemokraterna demonstrerar för ”Jobb och framtidstro” och Vänsterpartiet för ”Arbete, rättvisa, välfärd”. Det är inte precis så att jag trillar av stolen.

Samtidigt närmar sig atmosfärens koldioxidhalt den symboliska siffran 400 ppm. Den kommer att passeras under år 2014. Det är det högsta värdet på minst 3 miljoner år. Förra gången världen upplevde så mycket koldioxid i luften var temperaturen 3-4 grader varmare än nu, och havsnivåerna minst 10 meter högre. Det kommer att ta tid, men det är dit vi är på väg. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, och det blir svårt att undvika 450 ppm, lär konsekvenserna bli stora redan det här seklet. Det saknas inte klimatforskare som varnar för att den mänskliga civilisationen helt enkelt riskerar att braka samman. Inte om 500 år, utan under våra barns och barnbarns livstid.

Det är när jag läser sådana nakna fakta som jag önskar mig att vänsterns partier någon gång kunde överraska, och ställa allas vår överlevnad högst på prioriteringslistan. Jag kräver egentligen inte så mycket. Framförallt inte eftersom både framtidstron och välfärden skulle bli till minnen av förflutna drömmar i en klimathärjad värld.

Men jag vet ju vad det är som skaver. Det finns inom framförallt vänsterpartiet, men även inom (s), medlemmar som vill lyfta klimatfrågan på allvar. Tyvärr handlar det dock om ganska små minoriteter. I övrigt härskar en illa dold misstänksamhet mot ”miljömupperiet”. Man tror inte att klimatfrågan är en valvinnare, och tycker att den är svår att passa in i det traditionella höger-vänstertänkandet. Eftersom den nödvändiga omställningen kommer att kräva uppoffringar bland sisådär 90 procent av oss västerlänningar – inget jag ser Löfvén prata om i partiledardebatten, precis - blir klimathotet inte mer än en passus i högtidstalen. Möjligen blir det ämne för ett undanskymt kapitel i budgetmotionerna, men inte något som lämpar sig för seriöst tänkande.

Ändå borde det vara så naturligt att vänstern satte klimatfrågan överst på dagordningen. Om man ska hitta något som förenar alla de olika partierna och fraktionerna och riktningarna så är det detta: människors behov ska väga tyngre än kraven på profit. Vägarna må vara olika. Ibland har pragmatismen lett till slutsatsen att profitjakten och behoven är som siamesiska tvillingar – bara med hjälp av en blomstrande kapitalism kan behoven tillfredsställas. Men det har sällan rått någon tvekan om vad som är viktigast; alla människors behov. Om vi till detta lägger rättviseperspektivet, är det ingen tvekan om vilka som kommer att förlora mest på klimatförändringarna. Det är världens fattiga, som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen när jordarna torkar ut och översvämningarna lägger deltaområdena under vatten.

Det finns inget mänskligt behov som idag är större än att bryta med fossilsamhället. En dag kommer detta att märkas i 1 majtågen. Risken finns att det då är alldeles för sent.

Samma lögn överallt

Den svenska regeringen har länge hävdat att de har lyckats frikoppla den ekonomiska tillväxten från utsläppen av växthusgaser. Detta genom att enbart räkna utsläppen inom landet, något som vi har skrivit om flera gånger tidigare. Om vi räknar in utsläppen som svensk konsumtion orsakar utomlands så är bilden den samma som alltid: en växande ekonomi, med ett ökat uttag av naturresurser leder till mer utsläpp av växthusgaser.

Tyvärr är inte Sverige det enda industrialiserade landet som försöker dölja sitt klimatpolitiska misslyckande med kreativ bokföring. I Storbritannien sker exakt samma sak, och därför tänkte jag tipsa om denna utmärkta lilla film som har gjorts av Leo Murray och producerats av Public Interest Research Center. Mer info finns på carbonomissions.org.uk.

"Grön energi är en illusion"

Miljörörelsens företrädare står aldrig svarslösa inför frågan om hur vi ska tackla klimatkrisen: "Vi måste ställa om energisystemet", "fler solpaneler och vindkraftverk", "100 procent förnybart!".

Den gröna energin har blivit ett mantra – en snuttefilt för en rörelse som kämpar i motvind men som likväl vill känna sig framgångsrik. Så länge det byggs fler vindkraftverk än förra året kan man ju alltid säga att det går åt rätt håll.

Men hur grön är den gröna energin? Och vad innebär den stora tilltron till förändringar i energisystemet för miljörörelsens radikalitet?

En som inte låter sig imponeras av de positiva visionerna om 100 procent förnybart är Ozzie Zehner vars senaste bok Green Illusions lär reta upp en och annan miljökämpe.

Enligt Zehner har miljörörelsen reducerat sig själv till en hejarklack som tjoar tanklösa slogans om förnybar energi. I en intervju i Truthout lägger han ut texten:

The modern environmental movement has rolled over to become an outlet for loggers, energy firms and car companies to plug into. It is now primarily a social media platform for consumerism, growth and energy production - an institutionalized philanderer of green illusions. If you need evidence, just go to any climate rally and you'll see a strip mall of stands for green products, green jobs and green energy. These will do nothing to solve the crisis we face, which is not an energy crisis but rather a crisis of consumption.

Han sågar idén att förnybar energi kan ersätta den fossila energin. Faktum är, säger Zehner, att alternativ energi är beroende av den fossila energin i varje stadie av dess livscykel. Gruvverksamhet, fabriker, installation, underhåll och så vidare fungerar inte utan stora mängder fossil energi. Dessutom, för att kunna finansiera utbyggnaden av förnybar energi krävs det en ekonomisk tillväxt vilken genereras av den fossila energin.

The high cost of wind and solar technologies brings to light the fossil fuels behind the curtain. If we want to address climate change and the many other consequences of energy production, there's no evidence that lower energy costs and growth are a step in the right direction. The answer is straightforward, really. We'll need to greatly reduce both consumption and the number of people consuming over time.

Zehner argumenterar också mot vad han kallar för en "produktionistisk" idé: att bara man producerar saker som anses bra är man på rätt spår. Snarare behöver vi producera mycket mindre än vad vi gör i dag, menar Zehner.

Elbilar är ett exempel:

Building a heavy box with wheels and then shoving it thousands of miles down a road requires a lot of energy. There's no physical way around that. Electric car companies haven't found a way around the physics. But they've created an illusion that they have.

Drömmen om att lösningen ligger i ny teknik har vi skrivit om många gånger tidigare (här och här till exempel). Särskilt stark är drömmen om att en ny och ren energikälla ska uppenbara sig och därmed kan vi låta alla fossila bränslen stanna i marken. Det har blivit en dröm så stark att även folk inom miljörörelsen har blivit besatta av den, menar Zehner, trots att mer energi knappast är någon lösning:

Mainstream environmental groups seem transfixed by technological gadgetry and have succumbed to magical thinking surrounding their pet fetishes. The last thing you want to give to a growing population of high consumers is more "green" energy.

 

Foto: Greenpeace / Shayne Robinson

För att dela denna artikel, använd denna länk: http://bit.ly/YMUXDH

Uppvärmningen accelererar

Det senaste dryga decenniet har den globala uppvärmningen tyckts långsam. Detta är ingen hemlighet, och heller inget konstigt. Uppvärmningen har genom de senaste 150 åren varit ryckig, ömsom tagit pauser, ömsom gått snabbt.

Det problematiska är att vetenskapen inte riktigt kunnat förklara varför temperaturkurvan planat ut något under 2000-talet. Den oförmågan har lämnat fältet fritt för påståenden om att den globala uppvärmningen nu har stannat av. Det ska sägas, att även en del seriösa forskare har frågat sig om växthusgasernas effekter på temperaturen kanske ska skrivas ner något.

Samtidigt har många forskare anat förklaringen. När vi talar om den globala medeltemperaturen handlar det om en sammanvägning av två sorters mätningar – atmosfärens temperatur över land samt temperaturen i oceanernas ytvatten. Men vad händer egentligen djupare ner i haven? Med tanke på att världens oceaner tar emot drygt 90 procent av den solenergi som träffar Jorden är frågan minst sagt befogad.

Några viktiga svar har just publicerats i Geophysical Research Letters. Det är forskarna Magdalena Balmaseda, Kevin Trenberth och Erland Källén som studerat de senaste decenniernas havstemperaturer. Deras slutsats: om vi räknar med hela haven har uppvärmningen inte bara fortsatt under 2000-talet – den har accelererat på ett sätt som saknar motstycke det senaste halvseklet.

Det som hänt är att allt mer värmeenergi lagrats långt ner i haven, på mer än 700 meters djup. Man vet fortfarande inte riktigt varför, men författarna till studien menar att det kan bero på kända väderfenomen i Stilla havet: starkare subtropiska vindar samt ett antal La Ninas, vilka lett till att varmt vatten vällt neråt i haven. En obevisad hypotes? Javisst. Men samtidigt vet vi att den globala medeltemperaturen påverkas kortsiktigt av värmande El Ninos och kylande La Ninas. Under 2000-talet har La Nina-fenomenet dominerat, vilket troligen maskerat en hel del uppvärmning.

Bilden är inte helt klar ännu, men det som börjar avteckna sig är en förklaring till att uppvärmningen av atmosfären gått något långsammare de senaste 15 åren. Det som inte bara skönjs, utan som står tydligare än någonsin, är att den globala uppvärmningen av själva planeten fortsätter. Förr eller senare påverkar ett varmare hav även luften. Detta kommer att märkas när Stilla havet går in i nästa El Nino, och det kommer bara att vara början.

Senaste kommentarerna

  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...