Effektbloggen

Det som borde stå på plakaten

Första maj är här och jag tar reda på vilka krav arbetarrörelsens partier ställer i år. Det visar sig att socialdemokraterna demonstrerar för ”Jobb och framtidstro” och Vänsterpartiet för ”Arbete, rättvisa, välfärd”. Det är inte precis så att jag trillar av stolen.

Samtidigt närmar sig atmosfärens koldioxidhalt den symboliska siffran 400 ppm. Den kommer att passeras under år 2014. Det är det högsta värdet på minst 3 miljoner år. Förra gången världen upplevde så mycket koldioxid i luften var temperaturen 3-4 grader varmare än nu, och havsnivåerna minst 10 meter högre. Det kommer att ta tid, men det är dit vi är på väg. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, och det blir svårt att undvika 450 ppm, lär konsekvenserna bli stora redan det här seklet. Det saknas inte klimatforskare som varnar för att den mänskliga civilisationen helt enkelt riskerar att braka samman. Inte om 500 år, utan under våra barns och barnbarns livstid.

Det är när jag läser sådana nakna fakta som jag önskar mig att vänsterns partier någon gång kunde överraska, och ställa allas vår överlevnad högst på prioriteringslistan. Jag kräver egentligen inte så mycket. Framförallt inte eftersom både framtidstron och välfärden skulle bli till minnen av förflutna drömmar i en klimathärjad värld.

Men jag vet ju vad det är som skaver. Det finns inom framförallt vänsterpartiet, men även inom (s), medlemmar som vill lyfta klimatfrågan på allvar. Tyvärr handlar det dock om ganska små minoriteter. I övrigt härskar en illa dold misstänksamhet mot ”miljömupperiet”. Man tror inte att klimatfrågan är en valvinnare, och tycker att den är svår att passa in i det traditionella höger-vänstertänkandet. Eftersom den nödvändiga omställningen kommer att kräva uppoffringar bland sisådär 90 procent av oss västerlänningar – inget jag ser Löfvén prata om i partiledardebatten, precis - blir klimathotet inte mer än en passus i högtidstalen. Möjligen blir det ämne för ett undanskymt kapitel i budgetmotionerna, men inte något som lämpar sig för seriöst tänkande.

Ändå borde det vara så naturligt att vänstern satte klimatfrågan överst på dagordningen. Om man ska hitta något som förenar alla de olika partierna och fraktionerna och riktningarna så är det detta: människors behov ska väga tyngre än kraven på profit. Vägarna må vara olika. Ibland har pragmatismen lett till slutsatsen att profitjakten och behoven är som siamesiska tvillingar – bara med hjälp av en blomstrande kapitalism kan behoven tillfredsställas. Men det har sällan rått någon tvekan om vad som är viktigast; alla människors behov. Om vi till detta lägger rättviseperspektivet, är det ingen tvekan om vilka som kommer att förlora mest på klimatförändringarna. Det är världens fattiga, som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen när jordarna torkar ut och översvämningarna lägger deltaområdena under vatten.

Det finns inget mänskligt behov som idag är större än att bryta med fossilsamhället. En dag kommer detta att märkas i 1 majtågen. Risken finns att det då är alldeles för sent.

Samma lögn överallt

Den svenska regeringen har länge hävdat att de har lyckats frikoppla den ekonomiska tillväxten från utsläppen av växthusgaser. Detta genom att enbart räkna utsläppen inom landet, något som vi har skrivit om flera gånger tidigare. Om vi räknar in utsläppen som svensk konsumtion orsakar utomlands så är bilden den samma som alltid: en växande ekonomi, med ett ökat uttag av naturresurser leder till mer utsläpp av växthusgaser.

Tyvärr är inte Sverige det enda industrialiserade landet som försöker dölja sitt klimatpolitiska misslyckande med kreativ bokföring. I Storbritannien sker exakt samma sak, och därför tänkte jag tipsa om denna utmärkta lilla film som har gjorts av Leo Murray och producerats av Public Interest Research Center. Mer info finns på carbonomissions.org.uk.

"Grön energi är en illusion"

Miljörörelsens företrädare står aldrig svarslösa inför frågan om hur vi ska tackla klimatkrisen: "Vi måste ställa om energisystemet", "fler solpaneler och vindkraftverk", "100 procent förnybart!".

Den gröna energin har blivit ett mantra – en snuttefilt för en rörelse som kämpar i motvind men som likväl vill känna sig framgångsrik. Så länge det byggs fler vindkraftverk än förra året kan man ju alltid säga att det går åt rätt håll.

Men hur grön är den gröna energin? Och vad innebär den stora tilltron till förändringar i energisystemet för miljörörelsens radikalitet?

En som inte låter sig imponeras av de positiva visionerna om 100 procent förnybart är Ozzie Zehner vars senaste bok Green Illusions lär reta upp en och annan miljökämpe.

Enligt Zehner har miljörörelsen reducerat sig själv till en hejarklack som tjoar tanklösa slogans om förnybar energi. I en intervju i Truthout lägger han ut texten:

The modern environmental movement has rolled over to become an outlet for loggers, energy firms and car companies to plug into. It is now primarily a social media platform for consumerism, growth and energy production - an institutionalized philanderer of green illusions. If you need evidence, just go to any climate rally and you'll see a strip mall of stands for green products, green jobs and green energy. These will do nothing to solve the crisis we face, which is not an energy crisis but rather a crisis of consumption.

Han sågar idén att förnybar energi kan ersätta den fossila energin. Faktum är, säger Zehner, att alternativ energi är beroende av den fossila energin i varje stadie av dess livscykel. Gruvverksamhet, fabriker, installation, underhåll och så vidare fungerar inte utan stora mängder fossil energi. Dessutom, för att kunna finansiera utbyggnaden av förnybar energi krävs det en ekonomisk tillväxt vilken genereras av den fossila energin.

The high cost of wind and solar technologies brings to light the fossil fuels behind the curtain. If we want to address climate change and the many other consequences of energy production, there's no evidence that lower energy costs and growth are a step in the right direction. The answer is straightforward, really. We'll need to greatly reduce both consumption and the number of people consuming over time.

Zehner argumenterar också mot vad han kallar för en "produktionistisk" idé: att bara man producerar saker som anses bra är man på rätt spår. Snarare behöver vi producera mycket mindre än vad vi gör i dag, menar Zehner.

Elbilar är ett exempel:

Building a heavy box with wheels and then shoving it thousands of miles down a road requires a lot of energy. There's no physical way around that. Electric car companies haven't found a way around the physics. But they've created an illusion that they have.

Drömmen om att lösningen ligger i ny teknik har vi skrivit om många gånger tidigare (här och här till exempel). Särskilt stark är drömmen om att en ny och ren energikälla ska uppenbara sig och därmed kan vi låta alla fossila bränslen stanna i marken. Det har blivit en dröm så stark att även folk inom miljörörelsen har blivit besatta av den, menar Zehner, trots att mer energi knappast är någon lösning:

Mainstream environmental groups seem transfixed by technological gadgetry and have succumbed to magical thinking surrounding their pet fetishes. The last thing you want to give to a growing population of high consumers is more "green" energy.

 

Foto: Greenpeace / Shayne Robinson

För att dela denna artikel, använd denna länk: http://bit.ly/YMUXDH

Uppvärmningen accelererar

Det senaste dryga decenniet har den globala uppvärmningen tyckts långsam. Detta är ingen hemlighet, och heller inget konstigt. Uppvärmningen har genom de senaste 150 åren varit ryckig, ömsom tagit pauser, ömsom gått snabbt.

Det problematiska är att vetenskapen inte riktigt kunnat förklara varför temperaturkurvan planat ut något under 2000-talet. Den oförmågan har lämnat fältet fritt för påståenden om att den globala uppvärmningen nu har stannat av. Det ska sägas, att även en del seriösa forskare har frågat sig om växthusgasernas effekter på temperaturen kanske ska skrivas ner något.

Samtidigt har många forskare anat förklaringen. När vi talar om den globala medeltemperaturen handlar det om en sammanvägning av två sorters mätningar – atmosfärens temperatur över land samt temperaturen i oceanernas ytvatten. Men vad händer egentligen djupare ner i haven? Med tanke på att världens oceaner tar emot drygt 90 procent av den solenergi som träffar Jorden är frågan minst sagt befogad.

Några viktiga svar har just publicerats i Geophysical Research Letters. Det är forskarna Magdalena Balmaseda, Kevin Trenberth och Erland Källén som studerat de senaste decenniernas havstemperaturer. Deras slutsats: om vi räknar med hela haven har uppvärmningen inte bara fortsatt under 2000-talet – den har accelererat på ett sätt som saknar motstycke det senaste halvseklet.

Det som hänt är att allt mer värmeenergi lagrats långt ner i haven, på mer än 700 meters djup. Man vet fortfarande inte riktigt varför, men författarna till studien menar att det kan bero på kända väderfenomen i Stilla havet: starkare subtropiska vindar samt ett antal La Ninas, vilka lett till att varmt vatten vällt neråt i haven. En obevisad hypotes? Javisst. Men samtidigt vet vi att den globala medeltemperaturen påverkas kortsiktigt av värmande El Ninos och kylande La Ninas. Under 2000-talet har La Nina-fenomenet dominerat, vilket troligen maskerat en hel del uppvärmning.

Bilden är inte helt klar ännu, men det som börjar avteckna sig är en förklaring till att uppvärmningen av atmosfären gått något långsammare de senaste 15 åren. Det som inte bara skönjs, utan som står tydligare än någonsin, är att den globala uppvärmningen av själva planeten fortsätter. Förr eller senare påverkar ett varmare hav även luften. Detta kommer att märkas när Stilla havet går in i nästa El Nino, och det kommer bara att vara början.

Framtidskommissionen är fast i tillväxtreligionen

Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.

Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.

En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?

Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.

"Vad f-n kan man göra, egentligen?" är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.

Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.

Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: "Hållbarhet kräver tillväxt". Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in "grön" och "hållbar" framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:

Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.

I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.

Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.

Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.

Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.

Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten "På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter":

Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.

Tjohej!

Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:

"Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta."

 

Foto: Richard Masoner / Cyclelicious

Kan vi sätta pris på naturen?

Alla som är i Stockholm: boka in torsdagen 4 april, kl 18. Då anordnar vi en ekonomisk debatt om prissättning av ekosystemtjänster. Medverkar gör några av våra riksdagspolitiker samt forskare från Stockholm Resilience Center och Mälardalens högskola. Komplett program kommer snart.

Ingen beredskap för matkris i Sverige

Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.

Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.

Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.

De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.

I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.

I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?

Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.

Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.

Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:

– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).

Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.

Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:

– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.

Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.

– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.

Tejp maskerar koldioxidutsläpp

Biltillverkare runt om i Europa måste i dag redovisa hur höga halter koldioxid deras bilar genererar innan fordonen når marknaden. Kravet beror på EU:s nuvarande reglering som säger att nya bilar inte får släppa ut mer än 130 gram koldioxid per kilometer. Detta bestämdes, efter mycket diskussion mellan industri, politik och NGO:s år 2009. Men en ny rapport visar att lagen kanske inte efterlevs särskilt väl, trots att det på pappret ser ut som att koldioxidutsläppen håller sig under gränsvärdet.

Effekt har träffat Nina Renshav, program manager på Transport & Environment, som i förra veckan publicerade rapporten ”Mind the gap”, som visar att de siffror som tillverkarna redovisar inte stämmer överens med bilarnas verkliga utsläpp.

***

Vi ses i den bullriga men trivsamma matsal som ligger i anslutning till T&E:s kontor i Bryssel. Nina Renshaw och hennes 14 kollegor håller till i ett 70-tals inspirerat hus på en smal gata cirka tio minuters promenad från parlamentshuset. I samma byggnad sitter flera NGO:s, däribland Jordens Vänner och Wildlife Conservation Society. Det är inte en slump att dessa är samlande i samma byggnad.

– Genom att vara nära varandra så underlättas vårt samarbete, förklarar Nina Renshaw.

Hon har just beställt in dagens lunch, en sallad med diverse grönsaker, salsor och couscous. Mellan tuggorna förklarar hon vad T&E arbetar med.

– EU:s mål idag är att utsläppen av koldioxid ska minska med 60 procent från 1990 till 2050. För oss är det en absolut lägstanivå – vi vill gärna se större minskningar än så, förklarar Nina Renshaw.

Nästa steg är att sänka kravet till 95 gram per kilometer fram till år 2020. Detta överläggs just nu i parlamentet. Nina berättar att protesterna mot den kvarstående sänkningen inte alls är lika stora som de var mot 130 grams-målet. Delvis beror det på att den största förändringen är genomförd, men också på att biltillverkarna märkt att det inte är så svårt att leva upp till målet om minskade koldioxidutsläpp. Men frågan är hur väl målet egentligen uppfylls.

– Förbättrad teknik har gjort det möjligt för biltillverkare att sänka sina utsläpp. Men en stor del av de påstådda sänkningarna ligger i målanpassad mätmetodik, förklarar Nina Renshaw med en suck.

Idag styrs koldioxidmätningarna av till synes starka restriktioner. Men regleringen innehåller stora glapp, och det är här det som Nina Renshaw kallar målanpassad mätteknik kommer in i bilden. Genom olika kreativa sätt att mäta kan biltillverkarna redovisa betydligt lägre koldioxidutsläpp än de faktiska halter bilen kommer att släppa ut under användning.

– Många sätter tejp runt alla fönster och alla dörrar så de minskar vindmotståndet under testerna. Ett annat vanligt knep är att stänga av all värme och alla ventilation i bilen. Man kan också ändra temperaturen i bilen.

Alla de här sakerna är tillåtna, eller snarare inte förbjudna, enligt dagens reglering. Det är därför svårt att säga vad den kommande begränsningen på 95 gram per kilometer egentligen skulle betyda i praktiken så länge inte mätmetodiken förändras.

– Konsumenterna kan aldrig uppnå den effektivitet som de ser i marknadsföringen och i de officiella uppgifterna.

T&E:s rapport går att läsa här.

Den har uppmärksammats av bland annat The Guardian och BBC.

Bildtext: Nina Renshaw på Transport & Environment. Foto: T&E

På spaning efter svarta svanar

 Foto: Franzed/flickr/creative commons

En svart svan är en händelse som få har förutsett eller förväntat sig, men som får stora konsekvenser. Om och om igen är det sådana oförutsedda händelser som styr in världen på helt nya kurser. Berlinmurens fall, terrorattentaten den 11 september, finanskrisen 2008 och arabrevolten 2011 är några moderna exempel. Ingen vet vad som kan tänkas ske i framtiden, men Effekt har låtit några av landets mest framsynta bloggare spekulera vilt. Vilken blir nästa svarta svan? 


Solstorm lamslår världen

En solstorm av en omfattning som inte setts i modern tid drabbar stora delar av norra halvklotet. Elförsörjningen slås ut i större delen av Europa och Nordamerika och miljarder apparater med känslig mikroelektronik skadas. Med utslagna kommunikationer faller just-in-time-samhället samman och det blir praktiskt omöjligt att återställa el- försörjningen snabbt. Världsekonomin kollapsar. Redan inom några dagar blir det vatten- och matbrist i Nordamerika och speciellt Västeuropa och i den resulterande svältens spår börjar farsoter härja. USA:s och EU:s lamslagning får stora konsekvenser för internationell säkerhetspolitik. Gamla fiender utanför Europa ger sig på varandra, trygga i att ingen kommer lägga sig i. Ett storkrig bryter ut i Mellanöstern som ett resultat av detta. Det tar minst ett decennium för västvärlden att återhämta sig, nu med en avsevärt mindre befolkningsmängd.

Lars Wilderäng

Blogg: Cornucopia? 

 

Det stora vulkanutbrottet

Den isländska vulkanen Eyjafjallajökuls utbrott här om året var bara en föraning. Ett riktigt stort vulkanutbrott – exempelvis i vulkanen Yellowstone i USA – skulle få större konsekvenser än inställda flyg. Vulkanstoftet skulle göra att sjukhu- sen översvämmades av människor med andningsproblem och fluoros

i olika stadier. Även klimatet skulle påverkas med stor risk för omfattande missväxt vilket skulle hota världens livsmedelsförsörjning.

Vulkanutbrott har många gånger ändrat historiens riktning. Det utbrott som började i slutet av 1200-talet ledde till en global nedkylning av hela planeten. Den isländska vulkanen Lakis utbrott 1783–1784 sänkte temperaturen med missväxt som följd i stora delar av Europa. Vissa historiker anser att svälten som vulkanutbrottet förde med sig var en av faktorerna som utlöste den franska revolutionen.

Ylva Engström Blogg: Ylven 

 

Bina försvinner

Det är svårt att räkna bin. Därför är det ont om diagram som visar i vilken takt de försvinner. Men att de har svårt att överleva, det har vi vetat om i årtionden. Förra året meddelade exempelvis Schweiz att hälften av deras bin inte hade överlevt vintern.

Över 70 procent av allt som odlas är beroende av pollinering. I Sichuan i Kina har människor fått börja sköta pollineringen i brist på bin. Det blev dyrt; ett enda bi gör tusen personers jobb. Bidöden är en läskig svart svan. Den är fullt märkbar, men ändå så svårgreppbar.

Utan bin blir allt som är trevligt och mysigt snabbt otrevligt, desperat och fult. Vi börjar slåss om maten. Den blir svindyr. De rika börjar försvara sitt kaffe, sitt kött och sina frukter med maskingevär. Vi som är medelklass blir jättefattiga.

Någon räknade ut att vi, du och jag och alla andra, kan överleva högst i fyra år utan bin. Sedan är vi utdöda.

Maria Korpskog

Blogg: En blues för civilisationen 

 

Global kris leder till lokal omställning

Åtstramningar bland EU-länderna når social kokpunkt när medelklassen inte längre ac- cepterar rollen som nyfattiga. Det blir revolt mot storbankerna och enprocent-gräddan. Bankkonkurser förintar besparingar och ökar ytterligare misären – 1930-talet går i re- pris. Hungerkravaller, samhällsupplösning och inbördeskrig i länder som Grekland, Spanien och Ungern. Adolf-wannabees rider högt. Europa utvecklas snabbt mot ett gyt- ter av småriken som inte setts sedan före Westfaliska freden 1648.

Krisen skapar en desperat önskan efter nya berättelser. Tippunkten blir en explode- rande spansk kärnkraftsreaktor samt skandalerna med frackingförgiftat grundvatten i USA. Människors förtroende för framstegsberättelsen är noll men öppenheten för andra visioner desto större. Omställningstanken bryter igenom kapitalismens Berlinmur. Folk upptäcker alternativen till konsumism och tillväxtmyt. Multinationella företag kollap- sar. Lokal samverkan för omställning blir det nya svarta.

Björn Forsberg

Blogg: I Gränslandet 

  

Nederländska bostadsbubblan spricker

Alla har ögonen på Spanien, Japan, Kina och andra stora skuldbubblor. Men vad händer om Nederländernas bostadsbubbla spricker på allvar och med den deras banker? Bolånen i Nederländerna är på 110 procent av årlig BNP – högre än i något annat industriland.

Hushållens räntebetalningar är de största i förhållande till disponibel inkomst i hela EU. Bostadspriserna har redan fallit cirka 15 procent sedan toppen 2008.

Den spruckna bubblan skulle drabba ett av de stabila kärnländerna i euroområdet och sätta igång en finansiell lavin. Eftersom de nederländska bankerna har en stor andel bolån i sina portföljer och har lånat upp en stor del av detta på de internationella obligationsmarknaderna ger det spridningseffekter, framför allt inom EU. Vär- depapper som ansetts säkra skulle plötsligt inte längre vara det. Tvingas Nederländerna att rädda sina banker förlorar de raskt sitt AAA-kreditbetyg, vilket i sin tur stjälper EU:s räddningsfonder och därmed PIIGS-länderna. Smittan sprider sig snabbt till övriga EU-länder och hela världsekonomin.

Henrik Norbeck

Blogg: Flute­tankar 

 

Från Effekt 1/2013. 

Genvägar i en modifierad verklighet

Kontroll av mat inom unionen verkar vara en av EU:s hjärtefrågor för tillfället. Förra veckan var jag på ett seminarium om GMO-märkning som anordnades av den gröna parlamentsgruppen i Bryssel, men jag fick läsa titeln: ”GMO-free labelling of food products: a way to increase GMO-free supplies for animal feed?” flera gånger innan jag förstod dess innebörd.

För att vara ärlig trodde jag att det skulle handla om hur produkter som genmodifierats skulle förses med en tydligare märkning. Men det visade sig handla om motsatsen – en märkning av de produkter som inte genmodifierats. När jag insåg det blev jag skeptisk. Och ju längre seminariet gick desto mer illa till mods kände jag mig. Inte av förslaget, utan av verkligheten.

Den GMO-situation vi befinner oss i är nämligen rätt trasslig. En summering av läget: Idag måste endast vissa varor som framställts med hjälp av GMO – men som inte innehåller något genmodifierat material – förses med information om att genmodifiering har använts under produktionen. Om varan behöver märkas eller inte beror på vilken del av produktens DNA som berörs av förändringen. Livsmedelsverket sammanfattar så här:

”Alla produkter som består av, innehåller eller har framställts av GMO ska märkas. På en produkt kan det till exempel stå 'framställd av genetiskt modifierad soja'. Även livsmedel som är framställda av GMO men som genom olika processer inte längre innehåller något DNA från en GMO ska märkas, till exempel tomatpuré, majsstärkelse och rapsolja”

Så långt är förklaringen ganska tydlig, men längre ner kommer undantagen:

”Enzymer, aminosyror och vitaminer framställda av så kallade genetiskt modifierade mikroorganismer, GMM, och där inget sådant material finns i slutprodukten, behöver inte märkas.”

I praktiken betyder det här att kött från en ko som fötts upp på genmodifierad soja inte behöver förses med någon märkning. Detsamma gäller mjölk, ost och ägg. (Dock får inte GMO ingå i ekologisk produktion.)

Under seminariet debatterades för- och nackdelar med ett märke där till exempel de konventionella köttbönder som undviker GMO, under hela produktionskedjan, kan få sina produkter att skilja sig från kött som fötts upp med genmodifierad soja eller majs. I nuläget kan inte konsumenten se denna information på innehållsförteckningen. Istället ser det ut som att alla köttvaror är GMO-fria eftersom de inte har någon märkning om motsatsen.

En av debattörerna representerade det tyska mjölkföretaget Zott, som efter att ha märkt en av sina produkter som GMO-fri ökat sin försäljning med 25 procent. Många av seminariedeltagarna framhöll att det finns ett ökat intresse för helt GMO-fria varor. (Eller helt är att ta i, enligt nuvarande lagstiftning räcker det om mindre än 0,9 procent av en vara innehåller GMO, för att varan ska räknas som GMO-fri; detta är för att i princip alla produkter riskerar att kontamineras med GMO även om det är oavsiktligt).

Men varför handlar diskussionen om märkning av GMO-fria varor, snarare än en märkning av mat som har framställts med hjälp av GMO? Jo, det huvudsakliga argumentet är att om vi ska märka alla varor som innehåller någon typ av GMO kommer vi att märka i stort sätt allt. Nästan all produktion har på något sätt att göra med genmodifiering, och att synliggöra det skulle överskölja oss med märkningar. Det orimliga i detta var seminariedeltagarna överens om. Istället menar de att det är bättre att märka de GMO-fria undantagsfallen.

Jag tror dock att detta riskerar att leda till en verklighet där genmodifiering blir än ännu mer självklar del av matproduktionen. För att markera den verkliga normaliteten kanske det vore bättre att märka varor där GMO faktiskt har använts i produktionen. Överrumplande eller inte, ibland måste tydlighet och valfrihet prioriteras över bekvämlighet.

Om jag som konsument ska kunna påverka marknaden i någon som helst utsträckning är vetskap om de produkter som erbjuds en absolut grundförutsättning. Alternativet, att låta industriella intressen regera även när det kommer till skinkan på frukostmackan och mjölken i kaffet, har haft en framgång som nu måste ifrågasättas.

Foto: MillionsAgainstMonsanto/Creative Commons

Video: Pella Thiel om falska berättelser och behovet av nya

Nu blir det filmtajm igen i samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman som åker landet runt för att samla kloka ord om omställningen. Denna gång har de träffat Pella Thiel som är ekolog och bland annat aktiv i Naturskyddsföreningen och omställningsrörelsen. Hon är särksilt engagerad i sådant som rör vår inre omställning i förhållande till de stora systemkriserna. Hennes blogg heter Brave New World.

Fler omställningsintervjuer finns samlade här.

 

Ett meningslöst system:

 

 Tillväxt som en destruktiv kraft:


Vad är viktigt?


Världen – en levande helhet:

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • Florsocker: De utsläpp planeten själv genererar (t.ex....