Effektbloggen

Kleins outgivna bok skapar debatt

Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.

Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.

”Vi har gått från 'stäm dom djävlarna' till att 'arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan'. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.

Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.

”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.

Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.

När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.

”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”

Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar 'Big Green´:

”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”

Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.

Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.

Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons

En grön militär?

Foto: US Army/Flickr/Creative Commons

Ordet omställning brukar föra tankarna till närproducerade råvaror och fungerande lokalsamhällen, sällan till krig och vapen. Men i en lång artikel i Earth Island Journal skriver löjtnanten och Irak-veteranen Robert Bateman om hur den amerikanska militären försöker ställa om genom satsningar på förnybart. Skälen är framförallt ekonomiska. Den amerikanska armén konsumerar ofattbara 300 000 fat olja varje dag, nästan lika mycket som Sverige. Detta innebär givetvis enorma kostnader, och krigsmaskinen är oerhört sårbar om oljetillförseln stryps.

Den amerikanska militären är inte den enda säkerhetsorganisation som funderar över oljan. I boken Peeking at Peak Oil beskriver Kjell Aleklett hur han och hans peak oil-kollega Colin Cambell blev uppvaktade av militärens underrättelsetjänst (Must) respektive CIA. De båda myndigheterna var uppenbart intresserade över deras forskningsrön.

Det finns många saker värda att reflektera över gällande den här utvecklingen. På ett sätt är det givetvis bra att den amerikanska militären försöker komma bort från att bränna 110 miljoner fat olja om året, och med tanke på det industriella komplexets finansiella muskler och tekniska kompetens borde det finnas goda förhoppningar om innovativa lösningar vad gäller solpaneler och annat. Och även om det handlar om en bråkdel är det ju bättre med forskning på förnybar energi än på vapen.

Samtidigt: den amerikanska militären använder sig alltså av 300 000 fat olja per dag just nu. Det snabbaste sättet att strypa förbränningen vore ju givetvis att spara in på försvarsbudgeten. I en värld med begränsade resurser är det lätt att tycka att vi borde använda den energi vi har till det som betyder mest för oss – typ mat, ambulanser och sjukvård – snarare än att kriga.

Men uppenbarligen är så inte fallet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har vapenhandeln ökat i världen de senaste 10 åren, och USA och Europa har blivit allt mer måna om att sälja sina vapen i och med den ekonomiska krisen. När andra företag går på knäna håller vapenindustrin fanan högt.

Att många krig handlar om resurser är ingen nyhet. Och många har varnat för att klimatförändringarna och resursbristen kan innebära fler väpnade konflikter. Det är sannolikt denna analys som även den amerikanska armén – och vi ska komma ihåg att Barack Obama är överbefälhavare – har gjort. Genom att satsa på förnybart förbereder sig USA för hur de ska kunna behålla sin position som världens främsta militärmakt i en värld med mer krig och mindre olja.

Handelsavtal kan utarma miljöskydd

Cykelturen till redaktionen i morse gick genom vad som kändes som en belägrad stad. Avstängda regeringskvarter bevakades av mängder med poliser. Piketer och insatsstyrkans bussar stod uppradade utanför centralen. I skrivande stund hör jag helikoptrarna cirkulera över kontoret.

Att säkerheten måste vara skyhög när en av världens mäktigaste män – med fiender lite varstans – kommer till Stockholm är lätt att förstå, även om jag inte vill tänka på utsläppen som cirkusen orsakar. Däremot är det beklämmande att Barack Obamas besök i längden kan urholka skyddet för naturen, och föra över ännu mer makt från medborgarna till företagen.

Ett av Obamas huvudmål rapporteras att vara att försöka få Sveriges stöd i förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan EU och USA, det som kallas Tafta (Transatlantic Free Trade Agreement). En del av avtalet som såväl Obama som EU-kommissionen argumenterar för är att företag ensidigt ska kunna stämma stater och myndigheter om de anser att lagar och regler har införts som bryter mot Tafta. Möjligheten för detta finns redan inom Europa och inom det Nordamerikanska avtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), vilket bland annat har resulterat i att Vattenfall stämde tyska staten när de stängde sina kärnkraftverk, och att amerikanska oljejätten Exxon fick kompensation från kanadensiska regeringen på grund av delstatslagar som krävde att bolag som borrade efter olja till havs investerade i forskning. (Huffington Post, Corporate Europe, SR, The Globe and Mail)

Liknande regler inom Tafta skulle kunna få långtgående konsekvenser vad gäller bland annat fracking och mineralutvinning. Det är inte mycket vi får veta från de stängda förhandlingarna, så det är oklart hur reglerna kommer att utformas. Men EU håller även på att diskutera med Kanada om ett nytt frihandelsavtal, och ett värsta scenario är skrivningar som liknar de som har läckt ut från dessa förhandlingar.

I ett dokument som EurActiv har tagit del av, finns det inskrivet att investerare ska skyddas mot regler som förhindrar deras förväntan på investeringen. Detta kan innebära att det blir omöjligt för länder såsom Frankrike att upprätthålla sitt förbud mot fracking om kanadensiska företag vill spränga upp marken. Det skulle givetvis också ge företagen långgående rättigheter när det gäller annan gruvdrift, och i Sverige prospekterar kanadensiska bolag efter uran. Om avtalet går igenom med den läckta skrivelsen, kommer det kommunala vetot mot uranbrytning att sättas på hårda prov.

Barack Obama och Fredrik Reinfeldt sägs även ska diskutera klimatfrågan under besöket, och Obama ska få en inblick i svensk miljöteknik under ett besök på KTH. Det är utmärkt, men det duger inte att miljön alltid diskuteras vid sidan av och tvingas lämna företräde för frihandeln. Miljön och klimatet är inget särintresse, och borde vara en självklar del av alla förhandlingar om handelsavtal.

Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons

Har permakultur blivit en kult?

Permakultur är ett ord med särskild lyster. Var gång någon tar det i sin mun ångar luften av entusiasm och förhoppningar, ofta också av löften. Permakultur verkar vara nyckeln till hur vi ska kunna föda oss själva på ett hållbart sätt. I min bok Kollaps skriver jag att permakultur ”kan ses som alternativet till å ena sidan det ryggknäckande grävandet i jorden som civilisationernas befolkningar har ägnat sig åt sedan den neolitiska revolutionen och å andra sidan det ohållbara maskinjordbruk som kom med den fossila revolutionen. Permakultur – som innebär en tredje väg – skapar genom medveten design och ett helhetstänkande mänskliga bosättningar som producerar sin mat genom att arbeta med, i stället för mot naturen.”

En kompis som gick en kurs i permakultur i våras fick lära sig begreppet ”gin&tonic-odling”. Andra pratar om ”hög avkastning” med ”liten insats”. Varför slita i onödan när en fulländad permakulturplan kan designa bort det mesta av jobbet?

Den entuaismen som omgärdar permakultur är förståelig. Men som med alla koncept som ibland låter för bra för att vara sanna är det klokt att vara lite extra kritisk. Och frågan är om vi är det när det gäller permakultur? Trots all hype är det slående hur sällan jag hör någon ifrågasätta den. Och då menar jag seriös kritik, från sådana som delar grundanalysen att matproduktionens problem inte löses med mer industrialisering.

Det var därför extra stimulerande att läsa det senaste numret av The Land som tar sig an permakulturrörelsen med en skeptikerblick.

I artikeln ”Permaculture: The Big Rock Candy Mountain” skriver Peter Harper från Centre for Alternative Technology om den kult som han menar har uppstått:

De flesta som attraheras av permakultur är unga, drömmande idealister som söker någon form av system för att strukturera sina aktiviteter och skapa mening. Det spelar inte så stor roll om saker och ting ”fungerar” eftersom man inte behöver vara beroende av dem. Det är deras symboliska värde som räknas. Jag har mött massor av ”permakulturträdgårdar” med en minimal produktivitet som likväl har övertygat sina skapare att de mer eller mindre är självförsörjande på mat. Några mätningar och siffror skulle snabbt krossa den illussionen, men permies är inte så mycket för att mäta sina resultat.

Enligt Peter Harper uppstod det tidigt en splittring inom permakulturrörelsen, en splittring som aldrig riktigt har uppmärksammats. De två grundarna, Bill Mollison och David Holmgren, valde två olika vägar. Bill Mollison – som företrätt huvudfåran inom rörelsen – skapade ”en global circus” mer inriktad på att sprida fascinerande idéer än att testa om de verkligen fungerar i praktiken. Medan David Holmgren genom tålmodigt arbete kritiskt började undersöka hur väl de idéer som han och Mollison utvecklat gick att praktisera – utan att blunda för de negativa resultaten.

Detta är Harpers huvudkritik: kreativt tänkande och intressanta idéer i all ära, men de är tämligen värdelösa om det inte håller vad de lovar. Och utifrån sin egen erfarenhet som odlare hävdar han att odling trots allt kräver en hel del arbete. Han tar exemplet med den inom permakulturkretsar så omhuldade skogsträdgården där en myriad av perenna ätbara växter bildar en trädgård som mer eller mindre sköter sig själv. Inte sällan säljs denna in som något som, när den väl är etablerad, mest innebär jobb i form av skörd. Något som Harper har svårt att köpa:

”Skogsträdgården” kommer visa sig vara ett system med liten insats och låg avkastning, medan en vanlig trädgårdsodling innebär hög insats och hög avkastning. Du kan säga att de båda är lika ”produktiva” i förhållande till arbetsinsats, den ena passar odlare med mer mark än tid, den andra odlare med mer tid än mark. Och man kan enkelt tänka sig en mix av de båda systemen. Permakulturörelsen har gjort oss en tjänst genom att peka på möjligheterna med perenna grödor, ätbara träd och tredimensionellt tänkande i odlingarna. Men den har totalt översålt idén, de hävdar att de funnit den heliga graalen i form av ett system med låg insats och hög avkastning.

I samma tidning intervjuas Patrick Whitefield, en av permakulturens frontfigurer och författare till bland annat boken Permakultur i ett nötskal. Han instämmer i viss mån i kritiken och säger bland annat att det finns en tendens inom permakultur mot överentusiasm: ”att påståenden tagna ur luften betraktas som sanningar och en tro att sådant som fungerar i en bok nödvändigtvis också fungerar i praktiken”. Precis som Peter Harper efterlyser Patrick Whitefield en mer kritisk attityd, vilket inte behöver förringa permakulturens styrkor.

På ett eller annat sätt ska vårt samhälles stora kriser tacklas och ett annat sätt att producera vår mat på kommer tveklöst att behövas. Vi vet ännu inte hur detta kommer att gå till, men den experimentslusta som permakulturrörelsen hyser lär vara ett viktigt bidrag. Som Patrick Whitefield påpekar: permakulturen har gått i bräschen för många nya idéer vilka i dag anses som närmast konventionell odling. Dessutom erbjuder permakultur en verktygslåda av principer som åtminstone för mig har konkretiserat samspelet mellan alla olika delar på en odlingsplatser: växter, djur, människor, byggnader och så vidare.

Jag tror inte att det finns något större problem med permakulturens idéer i sig. Problemet är snarare att en del av dess anhängare – i ljuset av övermäktiga utmaningar – sätter ett orealistiskt stort hopp till ett visst koncept för att producera mat. Ungefär som många andra sätter ett orealistiskt stort hopp till förnybar energi eller politiska styrmedel eller en monetär reform. Och när hoppet blir orealistiskt, för att inte säga falskt, brukar det kritiska tänkandet blåsa ut genom dörren.

Till helgen arrangeras permakulturfestivalen Synvända i Stjärnsund i Dalarna. Den som är nyfiken på permakultur och vill få en dos inspiration rekommenderas ett besök. Jag kommer själv att åka dit.

Charles Eisenstein och den heliga ekonomin

Amerikanen Charles Eisenstein har fått ett stort följe de senaste åren, vilket inte minst visade sig på den välbesökta föreläsningen i Stockholm i våras. Eisensteins främsta verk är Sacred Economics: Money, Gift and Society in the Age of Transition (som sympatiskt nog finns tillgänglig för nedladdning där du får betala vad du vill). I Sacred Economics diskuterar han hur vi ska röra oss från vårt nuvarande ekonomiska system som baseras på omöjlig tillväxt, till en ekonomi som istället för att förstöra allt vi har kärt faktisk skyddar det vi anser vara heligt.

En av anledningarna till Eisensteins genomslag är att han är en obotlig optimist. Som han själv skriver i introduktionen:

”Jag tröttnade för länge sedan på att läsa böcker som kritiserade någon del av vårt samhälle utan att erbjuda ett bättre alternativ. Sedan tröttnade jag på böcker som erbjöd ett bättre alternativ men som verkade omöjligt att uppnå: 'Vi måste minska koldioxidutsläppen med 90 procent.' Sedan tröttnade jag på böcker som beskrev en rimlig väg dit men som inte gav besked om vad jag personligen kunde göra för att skapa det.”

För att hantera klimat- och energikriserna behöver vi skapa en ny kulturell berättelse som inte handlar om människans konstanta framsteg och utveckling. I Charles Eisensteins filosofi är vår nuvarande kultur en berättelse om separation; om hur mänskligheten har fjärmat sig från naturen och människor från varandra. Vi har gått mot att bli enskilda, oberoende individer, vilket leder till konkurrens i stället för samarbete. Vi strävar efter att kontrollera den hotfulla naturen, som anses vara någonting väsenskilt från oss själva.

Detta har skapat ett finanssystem som motverkar snarare än underlättar samhällets utveckling, menar Eisenstein. Ränteekonomin gör att världens samlade skulder alltid och per automatik kommer att vara större än dess tillgångar. För att ta ett väldigt enkelt exempel: du äger tio kronor och jag ingenting, du lånar mig pengarna men kräver tillbaka en extra krona i ränta. Plötsligt är skulden 11 kronor, trots att det bara finns 10 kronor som vi kan använda.

Detta är vad som utspelar sig varje dag när Riksbanken lånar pengar till privata banker som sedan skapar kreditpengar och lånar ut till kunder. På grund av räntan blir alltid de sammanlagda skulderna större än tillgångarna.

För att försöka komma ikapp måste ekonomin konstant växa (och växa exponentiellt), och Eisenstein hävdar att den gör det genom att förvandla gemensamma tillgångar till monetära varor. Detta gäller naturresurser som skog, luft, vatten och fossila bränslen, liksom tjänster som vi utför, exempelvis barnpassning och matlagning.

”Våra egna mänskliga relationer och egenskaper har tagits ifrån oss och sålts tillbaka, så att vi nu är beroende av främlingar, och därmed av pengar, för saker som få människor någonsin betalat för fram till nyligen: mat, härbärge, kläder, underhållning, barnomsorg, matlagning. Själva livet har blivit en konsumentprodukt”, skriver Eisenstein.

Charles Eisenstein ser framför sig hur vår kulturella berättelse håller på att förändras, från att vara en som handlar om separation till att bli en som handlar om symbios. I den här processen kommer vi att få en helig ekonomi där pengar baseras på kollektiva resurser. Exempelvis skulle vi i Sverige kunna basera kronan på urskog, så att staten (eller annan myndighet) garanterar att pengarna kan bytas in mot skogen. Ingen kommer att vilja betala pengar för rätten att avverka urskog, utan istället kommer målet bli att bevara mer skog eftersom det genererar kapital.

Guld grävs upp för att det går att byta mot pengar, och samma sak gäller oljan som pumpas ur marken. Men om vi skapar ett system där det i stället är oljan som är kvar i marken som ger pengar, så kommer det finnas ekonomiska incitament för att bevara naturresurserna i stället för att utarma dem.

Eisenstein menar att en helig ekonomi ska ha en negativ ränta, där pengar blir värda mindre med tiden. Detta kommer att leda till att det inte går att bli rik på att äga eller att låna ut pengar, eftersom pengarna, och därmed lånen, blir värda mindre och inte mer. I stället kommer vi att få en mer jämlik ekonomi, där den som har för mycket pengar villigt delar med sig till den som har för lite, då pengarna ändå kommer att tappa i värde. Dessutom kommer den ekonomiska sfären att krympa, och processen som har gjort oss alla till konsumeter kommer att vändas och göra oss till samhällsmedborgare. Enligt Eisenstein kommer vi att bidra med våra ”gåvor”; det som vi kan och vill göra, och som skapar ett bättre samhälle för alla.

Charles Eisensteins tankar är fascinerande och visionära. Det samhälle han målar upp – som han kallar ”den vackrare värld som våra hjärtan känner är möjlig” – är ett samhälle jag skulle vilja leva i.

Det som jag finner problematiskt med hans filosofi är dock att den är deterministisk. Liksom Karl Marx med den historiska materialismen är han starkt influerad av Friedrich Hegels dialektiska historieskrivning. Hegel hävdade att allting gick från att ha existerat på en lägre medvetandenivå, och sedan genomgick en gradvis men allt större alienation för att till slut återförenas på en högre medvetandenivå.

Charles Eisenstein menar att mänskligheten just nu håller på att transformeras till ett nytt högre stadium där vi återförenas med naturen. Han skriver:

”Civilisationens historia, av tilltagande separation och dess förestående övergång i en lång tidsperiod av tilltagande återförening, är också en resa från ursprungligt överflöd till knapphetens ytterlighet och sedan tillbaka till överflöd på en högre komplexitetsnivå.”

Är det någonting som har visat sig vara fel med Marx teorier är det just den historiska materialismen, och att civilisationen genom tes-antites-syntes alltid utvecklas mot ett högre stadium, där slutmålet är det kommunistiska samhället där varken stat eller egendom behövs.

Och tyvärr tror jag att samma sak kommer att hända med Eisensteins historieskrivning. Hans idéer är inspirerande, och det är värt att försöka omsätta dem i praktisk handling. Men om vi tror att hans värld kommer att skapas genom att civilisationen och mänskligheten kollektivt utvecklas så är vi fel ute.

Vi behöver en ny kulturell berättelse, som handlar om någonting annat än mänsklighetens framsteg och herravälde över naturen. Vi behöver en kultur som, precis som Eisenstein skriver, värdesätter gemenskap istället för individualism och psykiskt och fysiskt välbefinnande snarare än materiellt överflöd. Dock behöver vi inte en ny deterministisk berättelse som handlar om civilisationens stundande mognad och utveckling, där vi per automatik rör oss mot någonting bättre.

Varken Karl Marx kommunistiska utopi eller Francis Fukuyamas kapitalistiska slut på historien har visat sig stämma, och vi bör ha lärt oss att verkligheten inte är förutsägbar. Den som förlitar sig på att mänskligheten kommer att utvecklas och nå en symbios med planeten enligt Eisensteins förutsägelser kommer med största sannolikhet att bli besviken. Därmed inte sagt att vi inte ska försöka ta tillvara på hans konkreta politiska förslag.

Dagens bästa förslag

Visst kan klimatpolitik vara roligt. Supermiljöbloggen länkade i dag till den här fantastiska filmen, som innehåller ett av de mer kreativa förslagen för att få politikerna att lyssna.

Fracking är inte lösningen

Foto: Joshua Doubek/Wikimedia Commons/Creative Commons

Olja och gas från skiffer håller på att revolutionera energimarknaden sägs det, och flytta makten från oljeproducenterna i Mellanöstern till länder som USA. Allt fler energibolag kastar även lystna blickar mot Europa i förhoppning om att få ta upp skiffergas. Gasen är egentligen samma sak som naturgas, men har tidigare varit oåtkomlig eftersom den är bunden i berggrund bestående av skiffer.

Olja och gas från skiffer tas upp genom det som populärt kallas fracking – eller hydraulisk spräckning – där man spränger upp sprickor i berggrunden. Många menar att fossila bränslen från fracking kan ersätta konventionell olja till den grad att vi inte behöver bekymra oss om oljetoppen. Och frackingförespråkaren Barack Obama ser utvinningen inte bara som ett sätt för USA att slippa importera olja, utan menar även att skiffergas är ett bränsle vi bör använda oss av i kampen mot den globala uppvärmningen.

Det finns dock anledning att vara skeptisk mot att fracking ska lösa västvärldens energibehov. Det är snarare så att metoden är en desperat åtgärd av energitörstande samhällen som inte vågar erkänna att en verklig omställning är nödvändig.

Anledningen till att skiffergasen har lyfts fram som klimatvänlig är på grund av gasens låga koldioxidutsläpp. Men forskare från Cornell University i New York har sett att metanutsläpp gör att skiffergasen bidrar mer till den globala uppvärmningen än både olja och kol över en tjugoårsperiod.

Eftersom metan är en potent, men kortlivad, växthusgas minskar skillnaderna i klimatpåverkan med tiden, men inte ens sett över en hundraårsperiod bidrar skiffergasen med mindre klimatutsläpp än de andra fossila bränslena. Och det korta tjugoårsperspektivet är relevant med tanke på tröskeleffekter, och risken att vi passerar någon gräns där förstärkningsmekanismer accelererar den globala uppvärmningen.

Olja och naturgas som finns i skifferlager är inte heller en lösning vad gäller oljetoppen. Fortfarande har inte sambandet mellan ökad oljeproduktion och världens globala ekonomiska tillväxt mätt i BNP brutits. Anledningen till att det har blivit lönsamt med okonventionell olja från exempelvis fracking är höga oljepriser på grund av att produktionen av den lättåtkomliga oljan minskar.

Utvinningen av okonventionell olja gör visserligen att den totala oljeproduktionen ökar, vilket gör att priset faller. Men i och med det ökar tillväxten och efterfrågan, och hela processen upprepas, fast från en lägre utgångsnivå än tidigare.

I en uppmärksammad artikel som publicerades tidigare i somras konstaterar forskarna James Murray och Jim Hansen (The Guardian har ett bra referat av artikeln) att olja och gas från fracking knappast kommer att ändra den här utvecklingen. Så länge inte sambandet mellan oljeproduktion och BNP-tillväxt bryts, är det osannolikt att vi kommer att lyckas bibehålla en global ekonomisk tillväxt.

Fracking är inte heller ett sätt för västvärlden att komma bort från sin oljeimport. Murray och Hansen kommer fram till att om all skiffergas i USA utvinns kommer det att kunna försörja landet i runt 23 år med dagens konsumtion, och att det är extremt osannolikt att landet kommer att bli importoberoende.

Trots att fracking inte bidrar till minskade klimatgasutsläpp eller löser oljetoppsproblematiken, så ökar produktionen vilket kan få konsekvenser för lokalmiljön. När det skapas sprickor i berggrunden kan grundvatten förorenas. I filmen Gasland visas exempel på hur boenden i närheten av gasbrunnar tänder eld på sitt metanhaltiga kranvatten, och en forskningsrapport som publicerades i somras visar att 82 procent av 141 undersökta brunnar i ett frackingområde i Pennsylvania innehöll metan. Koncentrationerna var i genomsnitt sex gånger högre i vattenbrunnar som låg inom en kilometer från en gasbrunn. Situationen blir inte bättre av att det är en utvinning som kräver mängder med brunnar, som enligt professor Kjell Aleklett i genomsnitt tappar 50 procent av sin produktion inom ett år från att de tas i bruk.

I Europa har bland annat Frankrike förbjudit fracking och Francois Hollande har sagt att det aldrig kommer att ske medan han är president. I Storbritannien har premiärministern David Cameron intagit motsatt ståndpunkt och hävdat att landet inte har råd att säga nej till olje- och gasindustrin. Detta har under sommaren resulterat i stora protester i bland annat Balcombe i Sussex (George Monbiot skriver bra och underhållande om fracking, David Cameron och machokulturen här).

Visst vore det önskvärt om vi i västvärlden inte var beroende av diktaturer i Mellanöstern att förse oss med olja, men lösningen är inte att byta ut ett klimatpåverkande fossilt bränsle med ett annat. Särskilt när detta bränsle ändå inte är tillräckligt billigt för att tillåta vår ekonomi att växa i den grad som behövs för att undvika framtida ekonomiska kriser.

I stället gäller det att vi ställer om såväl vårt samhälle som vår ekonomi, och skapar ett system som inte kräver billig fossil energi. Nu när produktionen från de traditionella oljekällorna sinar, så har vi ett gyllene läge att försöka genomföra denna förändring. Låt oss inte slösa bort den här möjligheten genom att jaga ännu mer olja och gas och föra världen närmare en katastrofal global uppvärmning.

Sommarläsning 6: Varför är det så ont om kriser?

I början av sommaren hade After Earth premiär – ett tämligen hopplöst försök av Hollywood att hantera klimatkrisen (Effektmedarbetaren Kjell Vowles recenserar den i UNT här). En betydligt bättre film som tog tag i frågan lite mer på allvar var Beasts of The Southern Wild, en film som tar sitt avstamp i verklighetens Louisiana, där Isle de Jean Charles hotas av det stigande havet. Under året som har gått har vi även sett några svenska romaner som tar sig an temat människan och naturen, exempelvis Effektmedarbetaren Jesper Weitzhs Det som inte växer är döende, Mattias Ronges Andlös och Mikael Niemis Fallvatten.

Men ändå är det förvånansvärt tyst om kriserna inom både litteratur och film, och det har varit det länge. I förra årets kulturkris nummer tog Matilda Welin reda på varför, och hennes reportage är sjätte delen av vår sommarläsningsserie som du kan läsa här.

Varför är det så ont om kriser?

Reportage från Effekt nummer 3/2012. Numret finns att köpa här.

I januari i år kom Saci Lloyds ungdomsbok Mitt klimatkatastrofala liv ut på svenska. Boken handlar om hur Storbritannien år 2015, efter en svår storm, blir det första landet som inför koldioxidransonering. I huvudpersonen Lauras familj blir det kämpigt. Mamma blir new-age-frälst och pappa startar grisfarm i trädgården. Familjemedlemmarnas duschtid inskränks till fem minuter var och storasyster vägrar ge upp sina flygresor till Ibiza. Boken har blivit väl mottagen. Den har nominerats till priser, en fortsättning har getts ut och Johnny Depp har försökt köpa filmrättigheterna. Men hittills är den ganska ensam i sin genre.

– ”Det här är det ju ingen som har skrivit om!” tänkte vi när vi fick manuset, säger förläggaren Karin Lemon på BonnierCarlsen.

Omställning, minskade tillgångar och energikris borde vara teman som är perfekt dramatiskt lämpade för populärkultur. Ändå syns de nästan aldrig. Eller gör de det? De största filmerna under sommaren 2012 var The Dark Knight Rises och Prometheus, och Spindelmannen som gjorts i ännu en remake. Bland böckerna är dystopiska Hungerspelen en av bästsäljarna. Har de något med saken att göra? Jag ringer runt till svenska filmproducenter, förläggare och kulturvetare för att fråga.

Tove Leffler är chefredaktör för bokbranschens tidning Svensk Bokhandel. Hon håller med om att böcker och filmer om resurs- och miljökrisen är färre än man kanske kunnat vänta sig. Men temat är svårt att skriva om.

– Det måste vara ett bra narrativt flöde för att en historia ska funka. Miljöfrågor är inte så sexigt. Miljöförstörelsen har ett så utdraget skeende och det blir ett deprimerande slut.

Samma tanke återkommer hos nästan alla jag pratar med. Klimatfrågan är en dramaturgisk utmaning. Det är långt mellan orsak och verkan, både i tid och i rum. Negativa val, som att ta en biltur, har inga omedelbara effekter. Och händelseutvecklingen har ingen tydlig början, ingen peak och inget självklart slut.

– Hur ska berättelserna sluta – med att någon blir Batman och får det att vända, eller att allt går åt helvete? frågar sig Tove Leffler.

De klimathistorier som redan finns har oftast en och samma form: katastrofberättelsen. Här har jorden frusit till is, översvämmats eller förvandlats till en gigantisk sophög. Men då är omställningen redan förbi. Berättelsen handlar inte om problemen vi har i dag, utan om det som kommer efter dem. Jerry Määttä är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på just katastroffilmer. De flesta filmerna i genren tar upp andra ämnen än klimatet, berättar han.

– Det är svårt att få finansiering för klimatfilmer. De är kontroversiella. Därför handlar film oftare om det som kommer efteråt: Hur ska vi bygga upp ett nytt samhälle?

Om man gör film om klimatet får man använda sig av samma trick som Rachel Carson i Tyst vår, menar Jerry Määttä. I bokens inledning föreställer Carson sig att alla fåglar dött och att alla vattendrag har förgiftats, på samma gång. Då uppnås en dramaturgisk effekt. Men det angreppssättet innebär i stället andra problem.

– Man snabbar upp så mycket att det blir orealistiskt, men då blir det också svårt att ta till sig.

Klimatpopulärkulturens magnum opus är katastroffilmen The Day After Tomorrow. Även här används överdrifter för att göra berättelsen möjlig: Filmen bygger på att norra halvklotets temperatur faller med mer än hundra grader på två dagar.

Men för att en berättelse ska fungera räcker det inte med att lösa narrationsproblemet. Det måste också finnas en mer eller mindre konkret fiende. Renodlat politiska konflikter om Kalla kriget eller Kriget mot terrorismen har klart utpekade antagonister.

I omställningsfilmerna är det inte lika lätt. Här är fienden vi själva. Vi är både Hjälten och Skurken på samma gång. Greg Garrard är ekokritiker och verksam vid engelska Bath Spa University. I The Day After Tomorrow är problemet med en utpekad antagonist fixat genom att vicepresidenten får vara ond, berättar han. Men den lösningen är inte idealisk.

– Filmen undviker faktumet att republikanerna i verkligheten har massor med sympatisörer som håller med den fiktiva vicepresidenten. Bakom honom finns en väljarkår av förnekare.

Utan fungerande historia, ingen berättelse. Det låter logiskt. Men ju fler människor jag pratar med, ju större växer sig ett annat problem som en mörk skugga i bakgrunden. Det handlar om politik. Omställnings- och resursfilmer är kontroversiella. Finansieringsfrågan är svår, och lobbyismen stark. Greg Garrard berättar om BBC:s klimatsatsning, med dokumentärer och drama, som lades på hyllan 2007. Då hade kritiker börjat klaga på att det statliga tv-bolaget inte var opartiska i frågan.

– I kölvattnet av kritiken mot BBC:s partiska rapportering av Irakkriget lade man också ner klimatsatsningen, säger Greg Garrard. Tidigare var inställningen att klimatförändringarna är vetenskapligt bevisade, och därför passar för sändning till allmänheten. Men när de började uppfattas som politiska, särskilt partipolitiska, stoppades de.

En nordisk klimatfilm är trots allt på gång. Det är Nordisk Films Skytten som kommer ut nästa vår och som handlar om hur den danska regeringen under stora protester bestämmer sig för börjar borra efter olja på Grönland. Filmen tar upp ett politiskt ämne, menar Åke Sandgren, som är filmens producent. Kan Danmark avstå från välfärdsstaten, lyder den underliggande frågan, för att rädda miljön och kommande generationer? Men att diskutera sådana teman är inte alltid enkelt.

– Politiska filmer gavs ofta ut förr, men den typen av självrannsakan är inte lika vanlig längre, säger Åke Sandgren. Politisk film är en balansgång. Det är mycket svårt.

Kanske är det lättare att gestalta resurskris i en bok än på en tv-skärm. Det största skälet till att BonnierCarlsen gav ut Mitt klimatkatastrofala liv var att berättelsen var bra, berättar Karin Lemon. Men temat låg också väl i tiden. Ändå kan hon förstå att omställningsfrågan är svår att ta sig an. Osäkerheten och okunskapen skapar tveksamhet. Och boken om omställningen i Storbritannien har mötts av kritik från svenska klimatförnekare.

– En massa arga gubbar har gnällt på sina bloggar. Och många har sagt att det är orealistiskt att världen skulle se ut så här redan 2015, de har klagat på att boken är överdriven och besserwisseraktig.

Känslan av att det politiska klimatet i allmänhet påverkar vilka böcker och filmer som ges ut delas också av Tove Leffler-.

– På nittiotalet hade vi Refused och Straight Edge, säger hon, men på 2000-talet har vi Paris Hilton och dokusåpor. Det syns också i politiska böcker, som mest handlar om individens position i klassen – Alakoski, Lindeborg, Kauppi, Khemiri. Det är identitetspolitik, vi lever i en individualistisk tid. Men miljökatastrof, det är en kollektiv berättelse.

Men det är inte bara den politiska osäkerheten som skrämmer oss från att skapa omställningskultur. Vi skyggar också för frågan i sig. Den är skrämmande och ohanterlig. Jerry Määttä menar att vi, på film och i böcker, föredrar att diskutera klimatkrisen genom allegorier. Vårt krismedvetande manifesteras i den nuvarande trenden med zombiefilmer, säger han – eftersom vi vet att filmerna inte är på riktigt vågar vi genom dem diskutera det som händer. Zombiefilmer tar ju upp frågor om just resurser och plötsliga förändringar.

– Om vi vill placera vår rädsla i något konkret är zombies det mest konkreta man kan få. Det handlar ju om ruttet kött som kommer och vill bitas och äta.

Motståndet från finansiärer och stora kulturproducenter innebär också att böcker med resursbristtema är vanligast i sci-fi och fantasy, som ligger utanför mainstreamfåran. Men det fantasifulla temat måste inte innebära att berättelsen är mindre värdefull som samhällskommentar. Dominic Hinde är doktorand i miljöretorik vid universiteten i Edinburgh och Uppsala. Välskrivna romaner eller filmer kan vara mer effektiva för att inspirera folk till handling än en vetenskaplig rapport, tror han.

– Jag tror att man kan dra paralleller med religiöst beteende. De berättelser som vi skapar om vår egen existens och den värld vi lever i förser oss med en referensram, på samma sätt som Bibeln eller Koranen är ett sätt att förstå var man passar in i världsbilden.

Samtidigt kan de orealistiska filmerna illustrera vår önskan om en enkel lösning.

– Den senaste tiden har det kommit en massa filmer med superhjältar. Tanken att vi kan räddas av en annan person, helst en supermänniska, är avslöjande vad gäller vårt självförtroende inför stora samhällsproblem.

Vad ska hända med omställningskulturen? Kommer den att etablera sig som en egen genre? Dominic Hinde har noterat att filmer och konstverk som inte direkt handlar om miljöfrågor har börjat lägga till dem som en del av något större – till exempel filmen Another Earth från 2011, där en kvinna i kris vägleds av en tvillingplanet till jorden som dyker upp på himlavalvet, en planet som samtidigt visar potentialen att lösa den globala resurs- och klimatkrisen.

– Strukturella samhällsproblem är inte så roliga att skriva filmer om. Det är mycket lättare att ha en skurk som på ett djupt omoraliskt sätt tar olja från fattiga afrikaner som sedan kan dödas av berättelsens hjälte. Jag har faktiskt sett en film som behandlar det här problemet. I Heart Huckabees, där Mark Wahlberg står upp vid middagsbordet och skriker ”You are the destroyer” åt en amerikansk förortspappa.

I Heart Huckabees har inte miljön som ett centralt tema, utan är mer en nödvändig del av huvudpersonernas existensiella frågeställningar.

Kanske är det dumt att hoppas att en enda bok eller film ska öppna våra ögon. Greg Garrard minns hur han skrev en positiv förhandsrecension av Ian McEwans Hetta, för att sedan upptäcka att boken inte alls levde upp till hans förväntningar. I efterhand skämdes han över att ha trott att den skulle bli en vändpunkt.

– Men vi har en idé om en mirakelmedicin. Vi hoppas på en bok som ska ge oss det slutgiltiga svaret.

Den som väntar på omställningsfiktionens Tyst vår får kanske vänta länge än. Men ju mer resursproblemen ökar omkring oss, ju mer kan man uppfatta en ny klangbotten i populärlitteraturen, i superhjältefilmerna och i bakgrunden till vilka tv-serier eller böcker som helst. Temat är subtilt. Men det finns där.

Matilda Welin

Sommarläsning 5: Sammanbrottet som existentiell thriller

Nyligen kom Effekts Jesper Weithzs bok, Det som inte växer är döende, ut som pocket. Effekt intervjuade författaren i samband med att boken släpptes i fjol, och vi återpublicerar här intervjun som del fem i vår sommarläsningsserie.

Sammanbrottet som existentiell thriller

Denna artikel är ur Effekt nr 3/2012.

I oktober släpper Effekts art director Jesper Weithz boken Det som inte växer är döende. En dystopisk debutroman om ett par som griper efter halmstrån medan deras värld kollapsar.

– I mitt huvud har jag bara beskrivit världen så som den ser ut, säger Jesper Weithz.

Paret Henrik och Lotte är på väg till Brasilien. Lotte lider av en mystisk sjukdom och att leva på varmare breddgrader ska hjälpa henne att tillfriskna. Världen befinner sig dock i ett kristillstånd. Stora delar av Bangladesh ligger under vatten, precis som Calcutta. Klyftorna mellan nord och syd har blivit tydligare och den globala civilisationen verkar vara på gränsen till ett sammanbrott.
Jesper Weithz menar att Henrik och Lotte inte kan se världens verkliga tillstånd.

– De måste ständigt förneka för sig själva hur världen är funtad, vart den är på väg, vad deras privilegier kostar andra, för att över huvud taget kunna genomleva vardagen. Jag tror att det inte bara gäller för fiktiva karaktärer.

Det är lätt att dra kopplingar mellan världen som Jesper Weithz skriver om och klimatkrisen. Just arbetet med Effekt har fungerat som en ingång.

– När vi drog igång läste jag en dryg hyllmeter om klimatfrågor. Det födde en del obehagliga känslor, milt uttryckt. Vilket letade sig in i det skrivande jag till och från alltid sysslat med.

Romanen präglas av en osäkerhet kring vad som faktiskt pågår: Vad är det som har drabbat planeten? Vilka skeenden hör ihop med vilka? Henrik och Lotte förstår det inte, och läsaren får det aldrig utskrivet för sig.

Samtidigt lever vi själva i en värld som ter sig mer och mer komplex. Det är tveksamt om någon förstår alla skeenden i en alltmer globaliserad civilisation, och detta kan vara ångestframkallande i sig. Jesper Weithz tycker dock inte att det är osäkerheten som är deprimerande.

– Du och jag och varenda kotte i världen har förmånen att få uppleva hur de makthavande väljer att, som det heter, såga av grenen vi alla sitter på. Synd bara att grenen inte är en liten gren utan en planet. Det är historiskt unikt och inte särskilt begåvat. Och det är lätt hänt att det föder en viss slags ångest hos människor som inte behöver oroa sig över att ha mat på bordet och därmed har tid och ork att känna den världssmärtan.

Förutom arbetet med Effekt är det två personliga händelser som har kommit till uttryck i boken. Den ena är att Jesper Weithz föräldrar var med om, och överlevde, tsunamin i Sydostasien 2004; den andra är ett långlopp han sprang på en nybyggd motorväg dagen innan den skulle öppnas för trafik. Han säger han saknar ord för att beskriva den senare upplevelsen, men att den satte fart på skrivandet.

– Om man kan uppleva postapokalyptiska känslor i övergivna industriområden var det här samma sak, men samtidigt något helt annat. Vägunderlaget var oskuldsfullt nytt, det låg knappt ens grus och småsten på det, och dagen därpå skulle den här vägen vara förlorad till biltrafiken för alltid. Eller så länge de fossila tillgångarna tillåter åtminstone.

När jag frågar om han kommer att återvända till kristemat i framtida böcker, nämner Jesper Weithz en intervju han gjorde med författaren Liz Jensen för Effekt våren 2011. När han frågade om hon skulle fortsätta att skriva om klimatfrågan svarade hon: ”Hur ska jag kunna skriva om något annat?” Själv kan Jesper Weithz känna samma sak.

– Samtidigt, att skriva är ett jävla ältande, man sitter där och tröskar som en annan Sisyfos. Det är i alla fall så det känns. Och jag inbillar mig att Sisyfos hade haft det roligare om den där stenen skiftade i färg och form. Att skriva om samma sak igen är … jag ryser vid blotta tanken. Å andra sidan. Att se Arktis förvandlas till isbitar som ryms i ett drinkglas och tänka att ”Vad gjorde jag? Jag skrev romaner om zombier” är ingen höjdare. Synd förstås, eftersom jag gillar att skriva om zombier.

Text: Kjell Vowles
Foto: Pieter ten Hoopen

Ur Effekt nr 3/2012

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...