Effektbloggen

"Stenhårda fiskeindustrin och jag"

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Isabella Lövin är journalisten som 2003 blev så upprörd när hon läste ett pressmeddelande om den hotade ålen att hon beslutade sig för att skriva en bok, Tyst hav. Elva år senare är hon EU-parlamentariker för Miljöpartiet. Nu jobbar hon för att minst 50 procent av haven ska skyddas – globalt.

– Jag blev så otroligt chockerad över att man – i Sverige i början av 2000-talet – totalt kunde ignorera alla forskarlarm. Min bild var att om forskningen är enig, då agerar politikerna på det, med utredningar, förbud eller liknande. Men här hade vi årtionden av samlad vetenskap som visade att kurvorna gick rakt ned i golvet för fiskbestånd efter fiskbestånd. Trots det var frågan inte intressant nog, vare sig för politiker eller medier.

Tyst hav ledde så småningom till EU-parlamentet och en plats i fiskeriutskottet. Vilket är intressant, eftersom du i boken skriver att just det utskottet brukade stoppa alla progressiva förslag och kunde ses som ”en fiskenäringens förlängda arm i EU”. Hur är det i dag?

– Med valet 2009 blev det en helt ny konstellation av människor. Samtidigt innebar Lissabonfördraget att parlamentet för första gången fick medbestämmanderätt i fiskerifrågor, det vill säga fick mycket mer makt än tidigare. Men just fiskeriutskottet ansågs ändå vara ett ganska osexigt utskott. Därför var det många nya parlamentariker som hamnade där som inte själva sökt sig dit. Kanske var det två tredjedelar som i och med det var ganska neutrala. Sen var en tredjedel stenhårda företrädare för fiskeindustrin. Och så var det jag.

Vad är hemligheten med att lyckas i Bryssel?

– EU-systemet är ett maskineri som det gäller att hålla jämn takt med. Du kan inte komma in och hålla lite brandtal och sen gå därifrån. Snarare är det som en nyhetsredaktion där allting händer NU och du måste reagera på det NU. Eller allra helst ska du ju försöka påverka något som du vet ska hända först senare. Det handlar därför mycket om tajming. Och för att ha en bra tajming måste du vara väldigt engagerad. Just det tror jag har bidragit till min framgång, att jag tycker själva frågan är bland det viktigaste på jorden. 

I ditt sommarprogram i Sveriges Radio 2008, året innan du blev politiker i Bryssel, avslutar du med Elvis som sjunger: ”A little less conversation, a little more action”. Är det verkligen så mycket action i EU-parlamentet?

– Det är absolut action! Tänk när man sitter i plenum, du har jobbat med någonting i flera år, och så kommer det upp… 502 röster för, 137 emot. Jag tror inte det finns någon fotbollsmatch i världen som slår den känslan. Jag är ingen sportmänniska, men det finns många sportliknelser här. Du har strategier, du har olika mål. Du märker att andra laget försöker gå till attack. Helt plötsligt ligger det en ny rapport på bordet som säger att det inte finns några problem alls med djuphavsfiske. Då kanske du snabbt måste ordna ett seminarium med världens främsta djuphavsforskare. Och så håller det på, fram och tillbaka.

Ett av dina mål nu handlar om att få minst 50 procent av världens hav skyddade. Hur sätter man ens igång med något sådant?

– Att ha EU som plattform är otroligt privilegierat. För på en gång kommer du upp i en nivå där du hamnar i ett globalt sammanhang. Lilla jag är helt plötsligt i en position där jag kan få med mig hela parlamentet att tycka något. Det kan leda till att hela EU tycker något i de kommande förhandlingarna i FN. En sak jag aldrig förstod innan jag blev politiker är att ingen här ignorerar det du säger. I stället handlar allt om att hitta en balans – ordet balans är verkligen nyckeln i alla EU-sammanhang. Så varje gång just jag tycker, skriver eller säger någonting så flyttas balansen åt mitt håll. För mig var det där en fin insikt, som jag gärna vill dela med mig av, att det verkligen betyder någonting vilka man röstar in i parlamentet.

 

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Fredrik Hjerling

 

”Ickevåld är både filosofi och strategi”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Dima Litvinov från Greenpeace riskerade i höstas 15 år i ryskt fängelse för sjöröveri efter att ha genomfört en fredlig protest mot Gazproms oljeborrningar i Arktis. Han gavs dock amnesti av president Putin och kunde efter några månader i arresten återvända hem till Sverige.

– Första gången jag blev arresterad av KGB – det var 1990, i samma vatten faktiskt, nordöst om Murmansk – så demonstrerade Greenpeace mot Sovjetunionens kärnvapenprover. Då sa min morfar i en radiointervju att det är den tredje generationen i familjen som går i fängelse för en bra sak, som väljer att inte acceptera myndigheternas auktoritet som given, utan är beredd att ifrågasätta och kämpa mot det man anser fel.

Så med dina barn som också varit med dig och protesterat kan ni bli fyra generationer?

– Fem faktiskt. Det går tillbaka i familjen ända till min farfars far som kämpade mot tsarens regim tillsammans med Lenin och Trotskij och de där. Min morfar kämpade hela sitt liv för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och blev arresterad flera gånger under Stalins tid vid makten. Och sen min pappa, han gick ut och demonstrerade mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och straffades med fem år i intern exil. Det är därför jag bodde i Sibirien som ung, innan vi blev utvisade ur landet.

Greenpeace har ju en tydlig princip om ickevåld, hur ser du på det?

– För mig personligen har ickevåldsprincipen, hämtad från bland annat Gandhi och Martin Luther King, varit väldigt viktigt i mitt tänkande om opposition och motstånd. Ickevåld är både strategi och filosofi. Strategiskt viktigt, för det är så jag ser att man får trovärdighet långsiktigt. Filosofiskt viktigt, för att jag av många olika anledningar tycker det är fel att använda våld.

Samtidigt väljer du att bryta mot lagen. Ett argument som ofta framförs är att om alla agerade politiskt på det sättet så skulle det bli anarki.

– Jag tycker alla har rätt att varje dag ställa krav. Man måste få uttrycka det man tycker, på ett fredligt sätt där man är öppen och tar sitt ansvar. Ofta får jag höra: ”Ska du bestämma vad som är rätt och vad som är fel?”. Och mitt svar på det är: ”Ja, jag ska bestämma det”. Jag är 52 år gammal, jag har arbetat med miljöfrågor i över 30 år. Jag har tittat väldigt djupt på vilka effekter det här har och jag känner att jag kan säga att det är en extremt dålig idé att borra efter olja i Arktis, både för miljön och för klimatet. Jag har en djup respekt för samhället och dess utveckling, och säger jag inte ifrån här så överlämnar jag allt i händerna på oljeindustrin.

Det här med att ta ansvar. När ni arresterades krävde resten av organisationen att ni skulle släppas. Vad hände med viljan att acceptera de juridiska konsekvenserna av lagbrottet?

– Principen om ansvarstagande är viktig. Men i det här fallet var det lite som att gå mot röd gubbe och bli anklagad för bankrån. De lagstadgade konsekvenserna för det vi gjorde var kanske tolv euro i böter per person. Och det straffet var vi förstås beredda att ta. Men vi blev anklagade för sjöröveri, som handlar om övertagning av fartyg, med vapen eller med vapenhot, för personlig vinnings skull. Vi fick helt enkelt en politisk reaktion snarare än en juridisk, något vi inte förutsåg.

Kan man inte säga att Ryssland genom den här reaktionen har lyckats skrämma organisationen att inte göra något liknande igen?

– Det är klart att vi måste analysera situationen några varv extra innan vi gör något liknande. Men samtidigt innebar den starka reaktionen att vi fick upp frågan globalt på ett sätt som aldrig hade hänt om vi bara hade fått göra det vi hade planerat att göra. Arresteringen av 30 personer ledde i förlängningen till att miljontals människor världen över fick upp ögonen för Arktisfrågan, allt från svenska riksdagspolitiker till Madonna.

 

***
Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Christian Åslund

”Först vågade en, sen kom dominoeffekten”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Alva Snis Sigtryggsson från Fältbiologerna hoppade för några år sedan med viss tvekan in och tog en radiointervju under en klimatdemonstration. I dag är hon en av föreningens mest synliga talespersoner och har bland annat åkt till både världstoppmötet i Rio de Janeiro och till Ojnareskogen på norra Gotland för att kräva politiker och företag på ansvar.

– Jag har alltid varit historieintresserad och alltid väldigt fascinerad av rörelser. Som liten läste jag mycket om medborgarrättsrörelsen i USA och lyssnade mycket på musik som handlade om protester mot olika saker. När jag sen började gymnasiet kom jag i kontakt med Fältbiologerna och förstod plötsligt att det fanns rörelser som kämpade också i dagens samhälle.

Sen tog det inte många år innan du blev ett känt ansikte i Miljösverige. Framför allt genom protesterna på Gotland 2012 när Nordkalk ville göra plats för ett nytt stenbrott i Ojnareskogen. Hur hamnade du där?

– Det var under Almedalsveckan det året som Fältbiologerna demonstrerade på plats i Visby. Någon kom på att vi skulle sätta upp ett läger i den hotade skogen. ”Vi är där till på tisdag”, sa vi först. ”Vi stannar veckan ut”, sa vi sen. Vi blev kvar till mitten av oktober.

Hur kändes det att helt plötsligt hålla i ett protestläger?

– När jag beskriver det i efterhand kan det låta som om det fanns en strategi, för saker hände i så perfekt ordning. Men när vi väl var där var det nog ett smärre kaos, där folk ständigt kom och gick. Samtidigt var just det något positivt. Nya människor betydde nya idéer. Vissa var aktionsintresserade, då var vi inne i Visby och protesterade. Andra ville skriva insändare till medier, då gjorde vi det. Andra var biologer, då inventerade vi skogen. Allt kanske inte var jättebra och jättekoordinerat, men vi agerade trots allt på alla fronter.

Och ni fick med er fler grupper?

– Ja dels var det många som var förbi och hälsade på, så vi förklarade säkert för halva Gotland vad frågan handlade om. Men efter ett tag kom det också människor som ville hjälpa till. Först vågade en, sen kom dominoeffekten och då dök det upp allt fler, från barnfamiljer till pensionärer. 

Det slutade med att ni använde er av civil olydnad för att stoppa avverkningsmaskinerna. Hur resonerar du kring det?

– Det är väldigt intressant historiskt sett. När det handlar om mänskliga rättigheter, rösträtt, ja mycket av det vi bedömer som det finaste vi har i vårt samhälle, då kan vem som helst titta tillbaka och se att det ofta var motståndet och det att folk bröt mot lagar som kickade igång förändringsprocesserna. Men när man ser på dagens motstånd, att vi håller på att kämpa för att rädda den biologiska mångfalden eller klimatet, då är det helt plötsligt inte ok att bryta mot lagen. Det är som om många tror att systemet vi har i dag är perfekt.

Ojnare ledde vidare till något av en nationell rörelse mot den svenska gruvboomen. Hur gick det till?

– Plötsligt insåg vi ju att det fanns liknande konflikter runt om i hela Sverige. Folk från Gotland kom i kontakt med folk uppe i Kallak, Jokkmokk. Sen började det sprida sig och andra motståndsgrupper anslöt sig. Jag tror det var när det anordnades en demonstration i Stockholm som vi för första gången insåg hur många det var som faktiskt var engagerade i samma fråga. Och parallellt med allt det här kom regeringens mineralstrategi vilket bidrog till att frågan hamnade ännu mer i rampljuset.

Hur har det gått att enas med så många grupper inblandade?

– Det blev faktiskt lite som i Ojnare, att alla har kunnat köra på lite som de velat. Så klart har vi jättemånga interna diskussioner, folk har diskuterat sönder diverse Facebookgrupper. Men alla ser problem med mineralstrategin och menar att den måste göras om, och då känns det ok att vi inte har exakt samma krav. Eftersom frågan är så pass ny betyder det mycket bara att få fram budskapet att gruvbrytning inte är en helt oproblematisk verksamhet.

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Fältbiologerna

Alger ger kvinnorna makt

Alger är en av världens snabbast växande växter och vissa sorter kan absorbera tio gånger mer koldioxid än landbaserade växter. Fredrik Alfredsson har valt att investera i algodlingsindustrin på Zanzibar för att kunna påverka socialt.

Förstora bildspelet till helskärm och tryck på 'show info' för att se bildtexter.

Efterfrågan på alger är stor då användningsområdet är brett och omfattar alltifrån matlagning och textilier till kosmetika. På Zanzibar är över 20 000 människor – mestadels kvinnor – sysselsatta inom algindustrin.
2011 valde Fredrik Alfredsson att tillsammans med sin kollega Erik Gullbrandsen utveckla ett projekt på Zanzibars sydöstra kust. I byn Paje färdigställde de fabriken Seaweed Center som odlar alger och producerar tvål. Detta med stöd av Rylanderska stiftelsen.
För att få mer betalt började kvinnorna tillverka produkter såsom tvål och kosmetika, istället för att bara torka och exportera algerna.
– Vi gör helt enkelt fler processer innan exporten. På så vis får vi även mer resurser kvar på ön, förklarar Fredrik Alfredsson.
På Seaweed Center arbetar idag 32 kvinnor. Sihaba Mustafa Fattawi är 44 år och har arbetat där i tre år. Liksom de flesta av sina kollegor tycker hon att inkomsten har gett henne mer att säga till om i hemmet.
– Innan så hade jag inte råd att ta mina barn till sjukhuset för att ge dem vård. Nu hoppas jag till och med ha råd att låta dem gå i en internationell skola, förklarar hon.
Fredrik Alfredsson ser sig själv som en social entreprenör där grundtanken är att ge lokala kvinnor mer självständighet samt bättre levnadsförhållanden. Genom att marknadsanpassa projekten menar han att de blir mer hållbara och ger större effekt på samhället.
– Vi kallar det för impact investement, en slags social investering. Det är inte längre fult med ekonomiska incitament inom hjälpverksamhet. Kärnvärdet måste dock alltid vara social påverkan, säger Fredrik Alfredsson.
Text och foto: Peter Asp

Texten är från Effekt nummer 1/2014. Som finns att köpa här.

Klimatmagasinet Effekt får två nya chefredaktörer

Sätter i gång direkt med årets första nummer, där temat är: motstånd.

Annika Hallman och Anders Hellberg börjar den här veckan som nya chefredaktörer för Effekt, Sveriges enda samhällsmagasin om klimat- och hållbarhet. Tillsammans med Kjell Vowles, chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer de att leda arbetet både med tidningen som kommer ut fyra gånger under 2014, samt med Effektbloggen som framöver bjuder på flera spännande nyheter.

Annika Hallman, journalist, har en bakgrund som redaktör på Ordfront magasin och har de senaste åren arbetat med Mänskliga Rättighetsdagarna inom föreningen Ordfront, något hon kommer att fortsätta med parallellt.

– Miljön är vår viktigaste framtidsfråga, klimatförändringarna en enorm utmaning för världen. Att få arbeta med detta känns otroligt angeläget. Jag har följt Effekt sedan starten, det ska bli roligt att få arbeta med en så bra och viktig tidning, säger Annika Hallman.

Anders Hellberg har jobbat tio år inom miljöorganisationsvärlden. För tre år sedan sadlade han om till miljöjournalist och har sedan dess bland annat arbetat för tidningen Miljöaktuellt och Supermiljöbloggen.

– Effekt har bidragit stort till att driva den svenska klimatdebatten framåt. Många diskussioner har startat här för att långt senare hamna också i de större medierna. Så en bra idé för den som vill hänga med i vad som ju är en av vår tids absoluta ödesfrågor, det är att skaffa en prenumeration för 180 kronor, säger Anders Hellberg.

Kontaktuppgifter till Effekts medarbetare finns här. En prenumeration på tidningen kostar 180 kronor för tre nummer. Fyll i namnuppgifterna här så kommer tidning och faktura. Nummer 1/2014 kommer ut i slutet av februari.

Konsumismens kärna urholkar välfärden

Foto: Enrique Dans/Flickr/Creative Commons

Knappt var julklapparna öppnade förrän det var dags att shoppa ännu mer under mellandagsrean. Vi har ett konstant begär efter mer prylar och saker, som köps och förbrukas och kastas ut med soporna och det får ekonomin att gå som på räls. Eller rättare sagt: det får vissa delar av ekonomin att tuffa på. För när allt fler av våra inköp sker på nätet hos multinationella företag som Amazon, utarmar konsumtionen inte bara naturens resurser, den urholkar även grunderna för vår välfärd.

När omställningsrörelsen lyfter frågan om vår ohållbara köpfest, är det alltid någon som argumenterar för att handel behövs för att skapa välstånd. I sin mer bisarra variant används argumentet av debattörer som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet som innan årets köpfria dag 30 november konstaterade att ”en köpfridag gör ingen rik” och att vi inte ska gå ”på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot”. Med den meningen är Maria Ludvigsson farligt nära att ansluta sig till klimatförnekarna. Vårt nuvarande system som bygger på förbränningen av fossila bränslen är inte nödvändigtvis synonymt med mänsklig aktivitet, men att det är ett hot mot den planet som vi känner till råder det inget tvivel om.

Betydligt mer sansad är exempelvis Anders Wijkman (bland annat på Global utmaning), som argumenterar för att vi måste ställa om till en cirkulär ekonomi där vi fortfarande konsumerar men resurserna återanvänds. Wijkman menar att en nerväxt skulle få för stora sociala konsekvenser för att vara ett bra alternativ.

Vi måste ställa oss frågan om hur välfärden ska utformas i ett system som inte bygger på en fortsatt rovdrift på naturen, och jag tror vi måste finna svaret på frågan gemensamt. Men om vi skulle behöva ännu mer argument om varför en omställning är nödvändig kan vi fundera på vilken effekt vårt nuvarande system har på just välfärden, om vi för en sekund bortser från dess påverkan på planeten.

I ett fantastiskt wallraffreportage i tidningen The Observer vikarierar journalisten Carole Cadwalladr på ett av postorderföretaget Amazons gigantiska lager. I den elva fotbollsplaner stora byggnaden i Swansea arbetar hon med att packa barbiekalendrar, dildos, hundblöjor och i stort sett allting annat både tänkbart och otänkbart. Hennes skift är mer än tio timmar långa, och 15-minutersrasterna börjar vart hon än må vara på lagret. Hon beskriver hur det kan ta henne sex minuter att gå till metalldetektorerna som hon måste passera för att komma till toaletterna. I en minut genomsöks hon, sedan köar hon en minut för toaletterna, och till slut hinner hon hämta en banan ur sitt skåp innan hon måste tillbaka till hyllorna.

Carole Cadwalladr beskriver hur Amazon utökade sin arbetsstyrka i Storbritannien med 15 000 vikarier inför jul, personer som knappast kan räkna med fortsatt jobb när helgerna är över. De arbetar för motsvarande 70 kronor i timmen utan möjlighet till fackanslutning, och om de sjukskriver sig mer än tre pass får de sparken. Den walesiska regeringen gav Amazon 8.8 miljoner pund (nästan 100 miljoner svenska kronor ) i bidrag för att de skulle bygga lagret i Swansea. 2012 sålde företaget varor för 4.2 miljarder kronor, men de betalade endast 3.2 miljoner kronor i bolagsskatt. Storbritanniendelen av verksamheten är nämligen registrerad i Luxemburg där de har 380 anställda, jämfört med 21 000 i Storbritannien.

Carole Cadwalladr skriver:

”Att arbeta på Amazon är att arbeta i konsumismens kärna. Att vara vittne till vårt sug efter prylar”.

Det är detta sug som inte bara utarmar vår planet, men som numera även urholkar vår välfärd. Stadskärnorna dör och skatteintäkterna minskar eftersom vi kräver kläder, böcker och leksaker som är så billiga att de som säljer och tillverkar dem inte kan få vettigt betalt och schyssta arbetsvillkor.

När vi diskuterar hur vår framtida välfärd ska finansieras är detta värt att komma i håg. Vårt nuvarande konsumtionsmönster är på intet sett nödvändigt för en modern välfärdsstat. Tvärtom, det utarmar allt mer av våra gemensamma resurser – oavsett om de är ekologiska, ekonomiska eller sociala. Eller som Carole Cadwalladr skriver:

”Vårt sug efter billiga, rabatterade varor som levereras direkt till dörren punktligt och effektivt har ett pris. Vi har bara inte kommit på vad det är än.”

Quick och paradigmen - en dag kommer man tävla i fördömanden av dagens ekonomiska flumskallar

Just nu pågår en slags olympiad i sporten markera-hur-skandalöst-jag-anser-att-rättshaveriet-kring-Thomas Quick-(idag Sture Bergwall)-egentligen-är.

Fullkomliga knäppgökar, tycker Leif GW Persson om Quicks överläkare och terapeuter som likt marionetter styrdes av det psykoanalytiska oraklet Margit Norell.

I Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” framstår sekten kring Norell som grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.

Och visst. Nog verkar detta vara ett praktexempel på enkelspårighetens fasor.

Men.

Så slår jag på radion och ekonomi-ekot. OECD:s chefsekonom Pier Carlo Padoan berättar att nu går det bättre.

Den ekonomiska tillväxten återhämtar sig.

Hjulen har börjat snurra (exponentiellt) allt fortare.

Vilket är bra, antar han att vi förstår, eftersom reportern inte ställer en enda kritisk motfråga till varför och hur ekonomiskt framsteg byggt på mer olja, mer kol, mer gas, mer artutrotning, mer övergödning, mer överfiske – med gargantuanska konsekvenser för klimatet och den biologiska mångfalden, och i förlängningen hela det civilisatoriska äventyret – skulle vara bra.

Vad dokumentären om Quick säger, är nog, snarare än att de inblandade var kompletta knäppgökar, att människor inuti ett paradigm kan ha så fasansfullt svårt att förstå att de befinner sig i ett.

När vi om 30 år tittar tillbaka på dagens mainstream-ekonomiska etablissemang, sätter sannolikt ännu en olympiad i fördömanden igång.

Programledarna kommer att fråga: hur kunde det hända, hur kunde världens mest uppburna ledare driva jorden in i detta vansinne?

Och svaren kommer att låta precis som idag:

"De var knäppgökar allesammans. Grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.”

Forskning om en framtid utan tillväxt

Som ett tillägg till gårdagens inlägg om att tillväxtdrömmen bör släppas för att kunna nå framgång i klimatförhandlingarna, kan nämnas ett femårigt foskningsprojekt på KTH som precis har fått finansiering.

Forskarna i projektet ”Bortom BNP-tillväxt. Scenarier för hållbart samhällsbyggande” ska undersöka hur utvecklingen kan se ut i ett samhälle som antingen har låg tillväxt, nolltillväxt eller till och med en krympande ekonomi, med fokus på välfärdstjänster, transporter, byggsektorn samt vardagsliv.

Dags att släppa den eviga tillväxtdrömmen

FN:s klimatchef Christiana Figueres på COP-mötet. Foto: UNclimatchange/CC

Klimatförhandlingarna i Warszawa går in på slutspurten, och som väntat är det inte mycket som har hänt. Organisationer såsom Världsnaturen WWF, Jordens Vänner och Actionaid har lämnat mötet i protest, och länder som Kanada, Australien och Japan har sänkt sina utsläppsambitioner. Kanada som slåss för sin oljesand, Australien som har en klimatskeptisk regering och vägrade att ens skicka en minister, och Japan som förlitar sig på kol och hoppas kunna utvinna metanhydrater efter avvecklingen av landets kärnkraft (SR).

Men nu var målet för förhandlingarna i Warszawa aldrig att nå ett bindande avtal, siktet har sedan länge varit inställt på mötet i Paris 2015. Det är då världens ledare ska göra vad de misslyckades med i Köpenhamn och varje år sedan dess. Redan nästa år ska dessutom EU ta beslut om sina utsläppsmål för 2030, något som sannolikt sätter ribban för Parisförhandlingarna.

Vad är då sannolikheten för att vi får ett lyckat avtal i Paris? Inför årets möte sa Sveriges förra förhandlare Anders Turesson att en avgörande punkt är att skapa en tilltro till att sänkta utsläpp ska gå hand i hand med våra andra önskemål om ”en god ekonomisk utveckling, sen kan man diskutera vad som ligger i det begreppet, en social utveckling och så vidare”.

Jag skulle vilja hävda att den viktigaste punkten av det här är att diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och att vi måste komma bort från den ensidiga fokuseringen på BNP-tillväxt. Klimatförhandlingarna i Warszawa har sponsrats bland annat av oljebolaget Lotos och kolföretaget PGE, och det är uppenbart att många starka ekonomiska intressen inte ser någon vinning i att minska eldandet av fossila bränslen. Och de har lyckats få med sig regeringarna i flera länder som ser den fossila energin som nyckeln till fortsatt materiell och ekonomisk tillväxt. Genom att skyffla in kolet och oljan i det ekonomiska dragloket är tanken att vi alla kan fortsätta på resan till den förlovade framtiden där energin flödar och recessioner är något som hände på 30-talet.

Nu ser ju framtiden inte riktigt ut så här. Tillväxten i västvärlden fram till den ekonomiska krisen 2008 hölls uppe till stor del med hjälp av utlåning och derivat, eftersom det inte gick att öka produktionen av olja och tillföra den energi som krävdes för att faktiskt öka produktionen i systemet. I stället ökade vi belåningen fram tills dess att bubblan sprack.

Toppen för produktion av den lättillgängliga konventionella oljan passerades redan 2006 enligt OECD-ländernas energiorgan IEA, och därför har blickarna riktats mot kol och okonventionella fossila bränslen så som skiffergas och oljesand. Kol är dock också en ändlig resurs (i boken Peeking at Peak Oil förutser professor Kjell Aleklett att kolen når sin produktionstopp runt 2030) som inte kommer att kunna ersätta den minskade oljeproduktionen, och olja från exempelvis oljesand och skiffer kräver mycket energi för att överhuvudtaget kunna utvinnas. Nettoenergin som vi får ut är betydligt lägre om man jämför med oljan som har pumpats upp från exempelvis de gigantiska oljefälten i Saudiarabien.

Att desperat utvinna de sista fossila bränslena till vilken kostnad som helst kommer därför inte att kunna få tillbaka den globala ekonomin till ett tillstånd där den konstant växer. För att få den tillväxt som har varit under större delen av 1900-talet krävs väldigt mycket, väldigt billig energi, och det kan varken kol eller något annat fossilt bränsle förse oss med längre. Vi kommer att kunna hålla loket rullande ett tag, men det kommer inte att gå snabbare och snabbare. Och det borde även vara klart vid det här laget att ökad belåning och skapandet av allt mer pengar inte heller är någonting som kommer att få fart på ekonomin (något Andreas Cervenka skriver bra om bland annat här).

Så hur ska vi då kunna nå framgång i klimatförhandlingarna? Det ser ju onekligen inte särskilt ljust ut, men jag tror att enda möjligheten är att vi på allvar börjar diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och vad som vi egentligen tycker är viktigt. Och en bra början för det samtalet är en insikt om att oavsett hur mycket fossil energi vi försöker pumpa in i systemet, kommer vi aldrig att komma tillbaka till eran som var efter andra världskriget då vi upptäckte oljefält snabbare än vad vi kunde göra slut på dem och det kändes som den materiella tillväxten kunde pågå för evigt.

Om vi har det klart för oss, borde det förhoppningsvis vara lättare att gå med på att lämna de fossila resurserna kvar i marken och i stället diskutera hur ett system som inte bygger på evig tillväxt ska se ut. Och omställningen till det systemet kommer att vara betydligt mycket enklare om vi kan hålla den globala uppvärmningen till runt två grader snarare än fyra-fem.

David Jonstad i Nya vågen

På tisdagseftermiddagen deltar Effektredaktören David Jonstad i det direktsända diskussionsprogrammet Nya vågen på Sveriges radio P1. Under temat Kris, förändring och ömhet diskuterar han alternativen till tillväxtekonomin.

Hans samtalpartner är Polarbröds Anna Borgeryd, som intervjuades i Effekt nummer 1/2013 om just tillväxtkritik, och Björn Forsberg, som i samma Effektnummer spanade efter svarta svanar, och kom fram till att "lokal samverkan för omställning blir det nya svarta".

Programmet sänds klockan klockan 14.03, och kan lyssnas på här.

Foto: Transitionus/Flickr/Creative commons

Effekt 3-4/2013

De gråa asklandskapen i Cormac McCarthys roman Vägen har etsat sig fast. McCarthy målar upp en värld där ingenting lever, och där solen aldrig når ner genom de mörka molnen som täcker planeten. Ekosystemen har kollapsat, och det enda som finns kvar av civilisationen är denna asfalterade remsa.

Det är en värld där jorden inte längre kan erbjuda oss någon mat, en värld utan bördig mark. Enda chansen att minska hungern är att hitta en gömd konservburk någonstans från tiden innan apokalypsen.

Detta är som tur är fiktion, men det är många av oss som har tappat kontakten med jorden, och som mest äter inplastad mat. Samtidigt fördrivs många jordbrukare när rovdriften på naturresurser fortsätter i utvecklingens namn.

Det högindustriella jordbruket som har maximerat våra skördar håller också på att utarma våra jordar. Geologiprofessorn David Montgomery, som har skrivit boken Dirt – The Erosion of Civilizations, har kommit fram till att de senaste 40 åren har bönder tvingats överge 430 miljoner hektar odlingsbar mark – vilket motsvarar en tredjedel av den brukbara jord som finns på planeten i dag – på grund av jorderosion. Och utvecklingen fortsätter – vi förlorar 0,7 procent av vår globala jordbruksmark varje år. David Montgomery menar att detta är ett av våra största hot: »Den grundläggande förutsättningen för att upprätthålla en civilisation är att upprätthålla jorden och dess bördighet«.

I detta nummer spanar Effekt ut över land. Vi ser asfalterade jordbruksmarker i Skåne, enorma landområden i Kanada som har ödelagts i jakten på oljesand och fossil energi, och bönder i Östtyskland som konkurreras ut när storföretag köper upp marken.
Men vi ser också allt fler som vill återskapa kopplingen till jorden. Det sker i Detroit och i Spanien, i Indien och i Nya Zealand, människor som sätter spaden i marken och börjar odla. Vissa gör det för att de måste, att odla själv är det säkraste sättet att få mat när den ekonomiska krisen lämnar stora hål i plånboken. Andra gör det för att de vill vara med och skapa ett samhälle där tillväxt handlar om träd och grödor snarare än ekonomi och materiellt överflöd. Alla bidrar de till en omställning till ett fossilfritt jordbruk.
Kjell Vowles

 

Ur innehållet:

Jakten på lobbyisterna: Vilka är det som vill få oss att använda mer fossila bränslen?

Stormar i Sörmland: Vindkraften delar bygden.

Ren energi? Översvämningar hotar Kambodja

Hur gör vi med barnen? Det är deras framtid det handlar om.

 

Dessutom

Banbrytare: Ny valuta i Dalarna.

Fritid: Rogivande vandringar.

Nytt på krisfronten: De tre E:na: Energi, Ekologi och Ekonomi.

IPCC-rapporten: Effekt synar FN:s klimatpanel

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej Pernilla Kul att du vill läsa mer Effekt. Tyvärr...
  • Gäst: Hej Effekt, Jag undrar om erbjudandet att köpa gamla...
  • Björn: Tyskland har beslutat sig för at avveckla kärnkraften...
  • ken: Varför just kol, olja och fossilgas? Varför inte även...
  • Madeleine Camenius: Nu har vi inte några robotar, men vi jobbar 07.45 till...