Effektbloggen

Vad är jorden värd?

Reportage från nummer 1/2013. Numret finns att köpa här.

Det börjar med en bilfirmas miljögala. Jag kliver in på Berns salonger, där kvinnor och män i affärsmässig klädsel står och dricker champagne och äter snittar.

Det är novemberkväll 2012, och Volvo ska dela ut sitt årliga miljöpris. Jag kommer i samspråk med en anställd på företaget och frågar hur ekologi går ihop med att vara en av världens störta tillverkare av bensinfordon. ”Miljön är ju ett av Volvos core values”, får jag höra.

Vi tar plats under kristallkronorna i salen. Mina bordsgrannar, en amerikansk biolog och jurymedlem, och dennes partner, har liksom många av de hundratals gästerna flugits in för kvällen.

Upp på scenen kliver AB Volvos vd Olof Persson, Sveriges miljöminister Lena Ek, och en leende pristagare. Volvos miljöpris, värt 1,5 miljoner kronor, tilldelas den amerikanska ekologen Gretchen Daily.

– Sverige är ett fantastiskt land, utbrister Daily.

Publiken tittar upp från sina lammkotletter (eller rotfrukter), applåderar, vi bjuds på filmvisning där olika personer intervjuas om storheten i Dailys forskning.

Förr tänkte jag inte på naturens värde, säger en ekonom i filmen, men nu kan vi för första gången räkna in naturen i ekonomin.

Och det är här, tillsammans med miljöetablissemanget, som det går upp för mig hur populärt det har blivit att göra vad denna professor Daily ägnar sig åt: att beräkna vad naturen är värd för oss människor.

Lena Ek kliver fram och håller (ett alldeles för långt) tal där hon lovordar Dailys idéer.

Och jag tänker – medan talet pågår – vad säger det om ett system när ledarna måste ha prislappar på vad bin och porlande bäckar är värda för att ha en aning om vad de ska göra? Vad är det för tid vi lever i? Här är läget: Det huggs för mycket urskog. Det finns för många bensinfordon och flygplan. Det bränns för mycket kol, olja och gas. Det finns ännu massor av kol, olja och gas i jorden. Hur svårt ska det vara? Låt bli de grejerna!

Men så lever vi inte i ett system där det är möjligt att göra politik av så enkla saker. Vi lever i ett system där politik förs utifrån ekonomiska kalkyler, ett system där till och med väljarna har blivit ”räknenissar” – för att tala med Nina Björk – som sitter och kalkylerar hur mycket de olika partierna ger det egna hushållet i reda pengar.

Således: vurmen för att köpa tjänster av naturen.

Jag går hem från galan och är övertygad om att ekosystemtjänster har kommit för att stanna.

Men varför är det överhuvudtaget en bra idé att räkna ut den ekonomiska vinsten av humlor? Vem tjänar på det? Humlorna?

För att ha en chans att konkurrera om makten, säger Gretchen Daily – när vi någon månad efter Bernsgalan träffas på Stockholm Resilience Center – måste ekologer, aktivister, politiker, alla som vill minska överkonsumtionen av jorden, skaffa sig fler sätt att formulera naturens värde.

Gretchen Daily är till vardags professor vid Stanford-universitetet, och ska snart inleda en tvåårig period som gästforskare just på Stockholm Resilience Center. Hon är en av de biologer i världen som ivrigast förespråkar beräkning av ekosystemens tjänster och kapital. Daily och hennes forskarteam i Nature Capital Project har länge jobbat med att på olika sätt understryka hur beroende människors samhällen är av rent vatten, bipollinering, bevarade rot- och svampsystem i jorden och mycket annat i den evolutionära verkligheten.

Och dessa typer av kalkyler får allt mer genomslag. I Sverige återfinns de hos bland andra Naturskyddsföreningen. Globalt har de fått stort genomslag i och med FN:s så kallade TEEB-rapport (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) från 2010, där ekonomen Pavan Sukhdev gjorde en sammanlagd bedömning av det ekonomiska värdet hos jordens skogar, hav, ängsmarker, savanner och allt vad som nu finns av levande system.

När jag träffar Gretchen Daily står det klart att hon inte skriver under på den beskrivning av hennes forskning som ofta återfinns i medierna och hos hennes kritiker: att allt går ut på pengar.

– Det här handlar inte om att sätta en prislapp på naturen, säger hon.

Jag stannar vid frågan om pengarna: vad händer om ekonomin blir livets enda måttstock? Tänk om någon räknar ut att binas pollinering är värd 100 miljarder dollar, och så kommer ett företag och lanserar en mekanisk pollinering som är mycket effektivare. Vad händer då? Kan man bara utrota alla bin med människans goda minne eftersom de enbart tillmäts värde i pengar?

Nej, inte alls, säger Gretchen Daily.

– Jag vill verkligen understryka detta: det vi gör i vår forskning är att visa på de fundamentala värden som den levande naturen står för i människornas liv.

Daily säger att hon blir lika orolig som sina kritiker varje gång en analys av en ekosystemtjänst landar i exempelvis att en skog ska kunna säljas på en marknad. Idén, som hon ser det, är att formulera hur utrotningen av levande natur kan bromsas, både med hjälp av ekonomiska måttstockar, men också utifrån andra typer av värden, som psykisk och fysisk hälsa. Något som enligt forskningen hänger ihop med närheten till levande natur.

– Det finns beräkningar som säger att vi kommer att förlora hälften av alla arter inom detta sekel. Hälften! Det går knappt att ta in. Vi driver naturen mot förintelse.

Dagspolitiken, säger Gretchen Daily, utgår oftast från analyser av vinst och kostnad. Att värdera ekosystem enligt liknande logik handlar, som hon ser det, om att ta plats i detta samtal. När människor bygger städer och anlägger nya verksamheter, ska naturen få ett värde, något den tidigare överhuvudtaget inte har haft i den industriella framfarten.

Det finns några exempel Gretchen Daily gärna lyfter fram.

Det första: dricksvattnet i New York.

New Yorks omkring tio miljoner invånare har i modern tid haft tillgång till exceptionellt bra vatten, tack vare de närbelägna skogarnas vattenrening i Catskills-bergen. När vattenkvaliteten under 1990-talet försämrades på grund av exploatering av Catskills ställdes myndigheterna inför två alternativ: att bygga ett dyrt vattenreningsverk eller att satsa pengar på att bevara skogarnas renande rötter, växter och bäckar.

Till slut valde myndigheterna biologernas linje: att bevara ekosystemen. Vilket i slutändan visade sig kosta ungefär en femtedel av vad vattenverket skulle ha gått på. Samtidigt sparades unika naturområden och människor bosatta i bergen slapp den planerade utbyggnaden.

– Ledarna måste få upp ögonen för detta: var kommer vattnet ifrån, vad händer om vi sparar vattenkällorna, i stället för att bebygga de områdena? säger Gretchen Daily.

Det andra exemplet handlar om kaffeodlingar i tropikerna, där företag lät regnskogen vara kvar intill jordbruksmarken, vilket ledde till att bisamhällena frodades, skördarna ökade med 20 procent och kaffekvaliteten med 25 procent.

Det tredje exemplet kommer från Kina, där myndigheterna på grund av ekologiska analyser förstod att de stora översvämningskatastroferna och erosionen kring Gula floden berott på avskogningen. Inget land i världen satsar nu så mycket på återskogning som Kina, menar Gretchen Daily. Och i det här fallet grundades värnandet om skogarna på argumenten om nationell säkerhet snarare än pengar.

– Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?

Gretchen Daily är helt uppenbart besjälad av att försöka rädda de organismer och ekologiska samspel om vilka hon själv vet mer än de flesta. Men samtidigt möter den forskning hon arbetar med ofta hård kritik.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system.

– Jag är oenig med TEEB-rapporten på alla sätt, säger han i en intervju i Morgenbladet.

Den som vill sätta ekologins värde på dagordningen på ett sätt som förändrar dagens synsätt måste, menar Vetlesen, lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital”. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Människor blir fast i en antropocentrisk ekonomisk rundgång.

Jens Holm, Vänsterpartiets miljötalesperson, är även han kritisk till vissa av Gretchen Dailys perspektiv. Han menar att naturvetare ofta är bra på sina sakfrågor, men sämre på att begripa de samhälleliga konsekvenserna av modeller som har att göra med ekonomi.

– Det kanske är dags för ekonomerna att lära sig någon om ekologi, för en gångs skull, säger Jens Holm.

Att helt och hållet avfärda ekosystemtjänster vill han däremot inte. Idéerna kan ha sin poäng, menar Jens Holm, när det handlar om att bevara. Då kan det vara verksamt att tala om naturens kapital. Men från sådana kalkyler är steget samtidigt inte långt till nya marknader, köp- och sälj och utvidgad rovdrift.

Politiken ska framför allt satsa på två saker, anser Jens Holm. Antingen förbud mot sådant som inte ska finnas, som ddt och freonkylskåp. Eller avgifter och skatter, som kilometerskatt på lastbilstrafik eller trängselavgifter.

Från regeringens håll är engagemanget för ekosystemtjänster stort. Bengt-Anders Johansson (M), vice ordförande i miljö- och jordsbruksutskottet, ser inga risker med prislappar på naturen.

– För mig är det aldrig problematiskt att få veta vad saker och ting kostar. Allt som kan öka tydligheten i vad vi gör är en bra idé. Att det finns ett pris betyder inte att det kommer att säljas.

För att ta reda på exakt hur beräkningen av Sveriges ekologiska värden ska gå till har nu miljöministern Lena Ek – om vars entusiasm det inte gick att ta miste den där kvällen på Berns – tillsatt en utredning, som ska vara klar senast sista september 2013.

– När vi kan värdera ekosystemtjänster, som till exempel pollinering och dess roll för livsmedelsproduktionen, kan vi säkra stora ekonomiska värden både för samhället och för företag, sade Lena Ek i januari i år vid lanseringen av utredningen.

Enligt henne väntas den ”ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten – det är ansvarsfull ekonomisk politik”.

Vad som känns underligt, tänker jag, är hur Lena Ek använder ”värde”. Hon säger ordet flera gånger, men vad talar hon om?

– Att ekosystemets värde inte låter sig mätas i pengar handlar inte om något esoteriskt och flummigt, det är rent faktiskt, säger Ebba Lisberg Jensen, humanekolog och verksam vid Malmö högskola.

– Ekosystemens värden har att göra med termodymanik, med materialflöden, med ändliga resurser. Då är det väldigt problematiskt att använda en typ av värde för att värdera en annan typ av värde, fortsätter hon.

Precis som Jens Holm ser Ebba Lisberg-Jensen en risk i att det skapas olika marknader för att rädda jorden. Men hon vill inte som filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen helt avfärda idéer om att använda ekonomiska resonemang för att övertala till exempel ett företag eller en kommun att spara skog.

Ebba Lisberg-Jensen tror att ekosystemtjänster kan vara ett sätt bland många för att nå fram till företag och politiker.

– Jag tycker det har varit ett problem i miljörörelsen att det finns en skepsis mot allt som har att göra med ekonomi. Jag är mycket mer öppen till att man försöker alla metoder som går. Ekonomin fungerar som en signalsubstans i dag. Kan man använda det ekonomiska systemet som ett system av signaler, och skicka signaler till de som har hand om pengarna – det är ändå de som har makten – är det bättre än inga signaler alls. Det här kanske inte löser alla problem i långa loppet. Det bästa vore om man inte kom på att hugga ner skogarna, men så är det ju inte, säger Ebba Lisberg-Jensen.

Jag frågar Gretchen Daily vad hon tror om risken för sammanblandningar av icke-jämförbara värden; att en människocentrerad, kapitalistisk natursyn skulle kunna orsaka fortsatt vinstmaximering och ännu mer ödeläggelse.

– Jag har ingen klar idé här, säger hon. Vi har alla kört fast. Några menar att vi måste ha revolution, att dagens system är grundläggande felorganiserat och att vi måste byta ut det helt och hållet. Jag är orolig för att revolutioner kan leda fel, och att de kan bli något annat än de var tänkta. Men det jag tror är att vi kan vara den förändringen. Vi kan försöka hitta en revolutionerande väg som öppnar upp för att se naturens värden. Vi befinner oss på en förskräcklig, farlig plats just nu. Det sker en väldigt dramatisk förändring av jorden. Vi måste arbeta tillsammans. Vi skadar saken om vi bråkar för mycket. Det här handlar om att adressera vad vi kan göra i lokalsamhället och regionalt. Vad vi kan göra för att hitta nya former för att förstå hur vi alla är kopplade till den levande omgivningen.

Jonas Gren

Sommarläsning 3: Livet efter parentesen

Hur kommer vi att leva i ett samhälle som präglas av resursbrist? Vilken typ av arbeten kommer vi att ha? Kommer vi att arbeta mer eller mindre? Med lön eller obetalt?

De här frågorna ställde sig Matilda Welin när hon undersökte Livet efter parentesen i nummer 1/2012. Reportaget är del tre i vår sommarläsningsserie, och var med i temat Kampen om tiden, då Effekt gick på djupet med vad vi faktiskt gör med vår tid, och om det inte är dags att börja värdera tiden som något annat än pengar. En fråga som är värd att ställa sig såhär i semestertider.

Livet efter parentesen

Reportage från nummer 1/2012. Numret finns att köpa här.

Vi lever i en existentiell kris, säger sociologen Roland Paulsen. Väldigt få trivs med sina arbeten. Folk går in i väggen och blir utbrända. De flesta skulle säga upp sig eller kanske ta ett år ledigt om de kunde. Om de vann väldigt mycket pengar på lotteri, till exempel. Varje sak som kan bryta monotonin blir något att hoppas på. Till och med peak oil.

Roland Paulsen forskar vid Uppsala universitet och har nyligen utkommit med boken Arbetssamhället. Vi jobbar mer än vi behöver, menar han. Teknologin har fördubblat vår produktivitet sedan sjuttiotalet, men marknaden är beroende av att varor produceras, och en arbetsvillig befolkning pressar ner lönerna. Och de flesta politiker understödjer systemet eftersom arbete ses som det bästa verktyget för fördelningspolitik. Våra jobb har blivit det som definierar oss, som gör oss till viktiga medlemmar i samhället.

– Hur rika vi än blir, så måste rikedomen fördelas via arbete, säger Roland Paulsen. Alternativ, som basinkomst, diskuteras inte.

Många av de arbeten vi utför i dag är ganska onödiga, menar han. Vapentillverkning och aktiehandel, till exempel.

– Det beror på vår blinda tro på att marknaden bäst kan avgöra vad som bör produceras. Marknaden är inte demokratisk. Om vi bara utförde de jobb vi verkligen ville få utförda skulle vi kunna skära ner på arbetstimmarna rejält.

Det spenderas mycket pengar på att hålla igång systemet. I Sverige läggs tre procent av BNP varje år på att underhålla konsumtionen, berättar Roland Paulsen. Det är hälften så mycket som vi lägger på utbildning.

Vårt förhållande till arbete har förändrats genom historien. När människorna fortfarande var samlare bodde de i grottor, och arbetade mest direkt för sin egen föda. Genom tiderna har levnadsstandarden ökat. Det har ofta skett samtidigt med något annat: Samhället har blivit mer komplext. När människorna började odla förbättrades matsäkerheten, men mer planering krävdes, och när djurhållning introducerades kunde man äta ännu bättre, men att ta hand om boskap krävde ännu mer jobb och organisation.

I högkonjukturen efter andra världskriget slog oljan igenom i Sverige. Den drev teknikutveckling och globalisering och skjutsade bönderna bort från vedkubben och hästen, in till staden, till lägenhet och skrivbordsjobb. I dag ser våra liv annorlunda ut. Vi har Ipods, hundratals tv-kanaler, utlandssemestrar. Samtidigt är minsta detalj av vårt vardagsliv beroende av ett intrikat samhällssystem som sträcker sig i nätverk över hela jorden. Och vi arbetar lika mycket som förr, trots tekniken och trots de fossila bränslena. Länge var ökad arbetstid kopplat till ökat välstånd, men det sambandet gäller inte längre i Sverige.

Hur ska det bli när resursförbrukning och utsläpp måste begränsas och samhällsorganisationen förändras igen? Kommer oljebristen att leda till att meningslösa jobb för att hålla igång systemet försvinner? Kommer vi behöva slita ännu hårdare för att få ihop till mat och värme?

Oljan och tillgången till el förändrade Sverige, vår syn på arbete och hur samhället organiserades. Det säger Carin Martiin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Under fyrtiotalet arbetade trettio procent av svenskarna i jordbruket, som dominerades av småbruk med arbetshästar och mycket manuellt arbete, där varje bit utvunnen mat eller virke krävde många timmars arbetsinsats.

– Tidigare var man hänvisad till den energi som kunde utvinnas från marken, som ved från skogen eller odling av mat och foder vars kalorier kunde omvandlas till muskelarbete, säger Carin Martiin. Det betyder att produktionen av foder för energi konkurrerade med produktionen av mat.

 

Men med oljan och elektriciteten begränsades energi tillgången inte längre av vad marken kunde ge. Plötsligt slapp bönderna tillbringa flera veckor varje år på vedbacken. Plötsligt slapp de vara hemma och mata in ved i spisen. I stället kunde de vara ute i skogen eller på åkern, eller komplettera de knappa inkomsterna från gården med andra extrajobb. Dessutom gav oljan och elen ljus, så att arbete kunde utföras också efter mörkrets inbrott.

Efter andra världskriget fanns en nationell och internationell marknad för industriprodukter, men för att få igång exportmarknaden krävdes arbetskraft. Den kom snart att bestå av före detta bönder, skriver Carin Martiin (i uppsatsen Ruling the Rural). År 1947 inleddes en stor rationalisering av jordbruket, till stor del för att frigöra arbetskraft för industrin och olika jobb i stan. Små gårdar slogs ihop med granngårdar som bedömdes ha möjlighet att bli mer effektiva, och ägarna flyttade till moderna förorter och stadiga jobb.

Andelen jordbrukare började minska – i dag är Sveriges bönder några få procent av befolkningen, men minskningen fortsätter än. Tack vare industrialisering, rationalisering och tillgång till olja och el kunde jordbruksproduktionen ändå hållas hög nog att förse hela landet med mat. Samtidigt ökade Sveriges industrisektor och export. Maten blev billigare och människor fick råd att lägga pengar på annat.

– Enligt en rapport från Jordbruksverket kostade maten 19 procent av folks budget år 1978, säger Carin Martiin. År 2006 hade siffran sjunkit till 13 procent. Den disponibla inkomsten har under samma tid ökat med 60 procent. Det blir mycket pengar kvar att sätta fart på resten av samhället med.

Att den moderna energianvändningen verkligen förändrade Sveriges jordbruk är ett faktum, menar Carin Martiins kollega Anders Wästfelt, också forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Den billiga energin är A och O i dagens jordbruk, säger han. Europa och USA är helt beroende av att ha den. Vi kan inte använda en enda maskin annars.

Dessutom används fossila bränslen för att tillverka konstgjorda gödningsmedel, till exempel kvävegödsel som skapas genom att kväve plockas ur atmosfären, säger Anders Wästfelt. Och det är inte bara oljan som används till bristningsgränsen i dagens industrijordbruk. I flera år har forskare varnat för peak fosfor, tidpunkten då fosfatgruvorna i världen börjar sina.

Så vad kommer att hända när resurserna börjar ta slut? Eva Alfredsson är analytiker vid Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, och studerar dagens tjänsteekonomi.

– På artonhundratalet, innan de fossila bränslenas tid, gick allt arbete ut på att samla in energi, säger hon. Det fanns i stort sett ingen tid över till annan produktion. Det är energin i fossilbränslena som lett till den exceptionella tillväxt och välståndsutveckling vi har sett under 1900-talet.

Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar tolv personers årliga arbete, 40 timmar per vecka, berättar Eva Alfredsson. Det innebär att vi i dag har tillgång till stora mängder billig arbetskraft. Vi nyttjar hundratals ”energislavar” i vårt dagliga liv.

– Det går naturligtvis inte att ersätta denna mängd energi med muskelkraft.

Arbetslivet i en värld med resursbrister bör se annorlunda ut, tror Eva Alfredsson. Troligen förutsätter många av dagens välavlönade jobb inom tjänstesektorn en hög välfärdsnivå. Men när oljan försvinner kommer antagligen olika sorters manuellt arbete att bli lönsamt igen, som att laga skor eller kläder som fått en mindre skada.

– Både historiska data och logik talar för att vi kommer att få arbeta mer. Om än inte förvärvsarbete, säger Eva Alfredsson.

Mycket jobb kan nog bli oavlönat hemarbete i stället. Det är ingen brist på viktiga uppgifter här i världen, men frågan är vilka som kommer att avlönas, och hur: på en privat marknad eller via gemensamma resurser som vi avsatt?

Hur vår levnadsstandard utvecklar sig efter peak oil beror på hur väl vi förbereder oss, tror Eva Alfredsson. Vi kommer kanske inte att kunna resa lika ofta på långresor och till samma låga pris, och de dagliga resorna måste också bli betydligt miljövänligare. Det kommer att kräva förändrad samhällsplanering, till exempel för boende, arbetsplatser och service.

– Men om vi genomför omställningen på ett bra sätt kan vi bevara och utveckla välfärden kvalitativt. Vi bör investera i förnyelsebar energi och energieffektivitet, och avveckla subventionerna som motverkar omställning, inte minst subventionerna av fossila bränslen.

Även Anders Wästfelt tror att samhället kommer att förändras. Utan billig energi måste fler människor arbeta med matproduktion, menar han. Frånvaron av industrijordbrukets höga produktivitet kan i framtiden kompenseras med innovationer som beskärning, skuggkontroll och gödsling. Men till det krävs tid.

– Man kan ha hög produktivitet utan olja, för vi har med oss teknik vi inte hade förut. Men man måste acceptera en liten skala, att man är bunden till platsen, att man måste använda sin kunskap, som förr. Och det kommer att behövas folk, vi kan inte sköta detta maskinellt i samma utsträckning som nu.

Den nya samhällsorganisationen kommer också att innebära en förändrad levnadsstandard.

– Vi har en bisarr transportrörlighet i dag, säger Anders Wästfelt.

Han nämner geografen David Harvey, som talar om avståndsfriktion. Ju rikare vi blir, desto mindre viktiga blir geografiska avstånd. Att frakta snittblommor från Kenya, dagpendla mellan Gävle och Stockholm eller att åka till andra världsdelar på semester är plötsligt inget problem. Men med sinande fossil energi försvinner det långväga billiga resandet. Det blir också dyrare att transportera saker. På så vis blir världen större igen. Produktion måste förläggas närmare konsumenterna och avstånd blir viktigare än lönenivåer.

– Vad väger vi in i levnadsstandard? Frågar sig Anders Wästfelt. Jag tror inte att standarden kommer att sjunka markant, men att den kommer att ändras.

En förändring av samhället baserad på resursbrist skulle också kunna slå åt andra hållet. Kanske skulle den innebära att vi får arbeta mindre? Nyligen skrev fyra miljöpartister ett debattinlägg på tidningen Arenas hemsida, där de argumenterade för förkortad arbetstid för människans och miljöns skull. Samtidigt rapporterar Naturvårdsverket och EU-parlamentets miljöutskott att kortare jobbdagar skulle spara naturresurser.

– Man kan argumentera att produktionsapparaten, med pendlande och industri, är det mest oljekonsumerande vi har, säger Roland Paulsen. Att sänka överkonsumtion, av olja och annat, är viktigt inom arbetskritiken. Argumentet är att vi måste arbeta mindre, eftersom vårt arbete tär så mycket på jordens resurser.

Dessutom går enorma resurser åt för att öka konsumtionen.

– Jag är också för nya datorer, nya telefoner. Men inte kvantitativt utan kvalitativt. I dag tvingas vi hela tiden köpa nytt. Industrin har stora intressen av det. Folk tjänar på att producera dålig teknik så att vi får lov att köpa nya prylar. Saker som datorer och telefoner skapas för att gå sönder, eller för att föråldras väldigt snabbt.

Roland Paulsen berättar hur General Electrics en gång kommenderade en underleverantör att sänka livslängden på glödlampor från ett tusen timmar till 750. De nya lamporna kostade lika mycket att producera, men de ökade konsumtionen.

I en resurssnål framtid kan förbättring av telefoner, datorer och bilar komma att innebära ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet, menar han. Dessutom kommer oljeparentesen att lämna efter sig teknik, vetenskapsutveckling och kommunikationsmöjligheter. Tillsammans kan det hjälpa oss att jobba mindre. En sådan framtid skulle inte bara innebära samma levnadsstandard som i dag, utan en förbättring.

Men Roland Paulsen ser också att det finns en risk att vi måste jobba mer utan det gratisarbete som oljan utför åt oss. Vi kan inte bara räkna med att oljebristen kommer att driva en positiv förändring. Arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet handlar till allra största delen om politiska ambitioner.

– Många TV-serier och filmer handlar om jordens undergång, säger han. Det är familjefilmer, feel-goodfilmer nästan. Apokalypsromantik. Vi längtar så efter en förändring. Men om folk tänker sig in i vad en apokalyps skulle innebära förstår de ju att det skulle bli värre. När man argumenterar för förändrad arbetstid tror jag att det är en retorisk svaghet att luta sig för mycket mot att oljan försvinner. Då lägger man över ansvaret för att initiera förändring på en extern faktor.

I stället, menar Roland Paulsen, måste initiativet komma från oss själva. Det är en uppfordrande tanke. Men kanske kan den hjälpa oss att hitta en jämvikt mellan arbetstid, resursförbrukning och levnadsstandard. En jämvikt som vi med oljans hjälp har rusat förbi.

Matilda Welin

Sommarläsning 2: Rapport från omställningens epicentrum

Denna vecka bjuder vi på ett reportage från det allra första numret av Effekt. 2009 reste David Jonstad till Storbritannien och rapporterade från en omställningsrörelse full av entusiasm som precis hade börjat blomma.

Detta är ett reportage som påminner om vikten av lokal förankring, och att politik handlar om mycket mer än makthavare, media och mingel. För att få till förändring behöver medborgarna vara med på tåget, och en verklig omställning är ingenting som kommer att ske enbart med piskor från politikerna, vi behöver plantera morötter i jorden också.

Denna tid på året – när svensk politik presenteras som en sommarvecka i Almedalen med pr-vin och snittar – är det lätt att glömma bort.

Foto: WordRidden/Creative Commons

Omställning pågår

Reportage ur Klimatmagasinet Effekt nr 1/2009.

Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Sommarläsning

Under sommaren kommer bloggen att gå lite på sparlåga, då vi som jobbar med Effekt ska kunna ladda om batterierna. Men vi vill ändå erbjuda någonting till alla ni som törstar efter bra läsning om vårt samhälle och vår planet, därför kommer vi att med jämna mellanrum lägga upp godbitar från vårt pappersarkiv i högerspalten.

Till våra trogna prenumeranter – ett stort tack – det är ni som gör att vi kan fortsätta att ge ut tidningen. I sommarserien kommer ni antagligen att känna igen det mesta, men förhoppningsvis kanske även ni hittar någon artikel som ni tidigare har missat eller helt enkelt glömt bort.

För er som inte känner till papperstidningen är detta ett utmärkt tillfälle att bekanta er med oss, och om ni gillar vad ni läser kan ni teckna en prenumeration här.

Först ut är någonting som knappt ens har hunnit läggas i arkivet, nämligen reportaget om sopförbränning från det senaste numret. Trevlig läsning!

Foto: Alexandre Dulaunoy/Flickr/Creative Commons

Soporna som går upp i rök på en brännhet marknad

Nästan ljudlöst sjunker den drygt fem ton tunga järnklon ner i sopberget. När den hissas upp igen har den ungefär lika många ton sopor i sitt grepp, som matas in i förbränningsugnen. Sedan sänks järnklon ner i avfallet igen, tar upp ytterligare fem ton skräp och för in det i elden. Sedan en gång till, och ytterligare en. I princip dygnet om matas Vattenfalls förbränningsanläggning i Uppsala med sopor. Eldningen värmer upp vatten som leds ut till element i såväl bostäder som industrier.

Cirka hälften av Sveriges hushållssopor eldas upp.

– Första steget är att man ska återvinna så mycket som möjligt, men för det som inte går att återvinna är det bra med energiåtervinning, säger Johan Siilakka, chef för anläggningsutvecklingen vid värmeverket i Uppsala.

Avfallsförbränningen ökar stadigt i Sverige. I Energimyndighetens nyutkomna årskrönika för 2012 beskrivs sopmarknaden som ”brännhet”, och konkurrensen om avfallet blir allt hårdare. I dag finns det 30 sopförbränningsanläggningar i landet, men fler är på gång. I höst kommer Fortum att öppna en ny anläggning i Brista i Sigtuna kommun, och nästa år räknar Mälarenergi med att börja elda avfall i sin nya anläggning i Västerås – en anläggning som ska täcka halva stadens fjärrvärmebehov. Och att elda sopor är en bra affär för energibolagen, då de får betalt i två led. Dels för att ta emot soporna – för ett ton sopor får de runt 400-500 kronor – dels för att sälja energin, både som värme och som el.

Detta har lett till en brist på sopor i Sverige, och för att hålla fjärrvärmeproduktionen igång måste sopor importeras. År 2011 tog Sverige emot 750 000 ton. Förbränningsanläggningen i Uppsala importerar lite mindre än fem procent av sitt avfall från Norge, Åland och Storbritannien. För resten av avfallet har de ett upptagningsområde som är tio mil i omkrets, och som bland annat inkluderar Stockholms norra förorter. När Fortums anläggning i Brista drar igång kommer det att innebära ökad konkurrens för anläggningen i Uppsala.

– Sopor är en kommersiell produkt i dag, och det är klart när efterfrågan ökar så har det en påverkan på priset också, och importen av avfall kommer att öka i Sverige. Det finns en högre kapacitet än vad det finns bränsle, men jag tycker inte att man ska se det som något negativt, eftersom vi hjälper andra länder, säger anläggningschefen Adrian Berg von Linde.

Att elda upp avfallet är bättre än att lägga det på tippen – det är i princip alla överens om. Avfallsdeponier leder till läckage av miljögifter, och om det är organiskt material som deponeras bildas också växthusgasen metan. Detta har gjort att det i Sverige numera är förbjudet att deponera såväl brännbart som organiskt material.

Det är kommunerna som ansvarar för hushållsavfallet i Sverige, medan producenterna ansvarar för insamling och återvinning av förpackningar och returpapper. Kommunerna är ålagda att följa den avfallshierarki som EU har tagit fram. På avfallstrappan ligger energiåtervinning– alltså förbränning – näst längst ner, endast ett snäpp högre än deponering. Innan avfallet eldas upp ska vi enligt EU i tur och ordning försöka minska uppkomsten av sopor, sedan återanvända dem, och därefter återvinna dem.

Men om vi bygger ett värmesystem som kräver ett konstant flöde av sopor, finns inte risken att vi bygger in oss i ett i grunden ohållbart system? För att sopor ska bildas krävs det ju att vi producerar varor, förbrukar dem, och sedan gör oss av med dem.

Patrik Zapata är docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Han har undersökt de så kallade inlåsningseffekterna av utbyggnaden av förbränningsanläggningar i Göteborgsområdet.

– Om man å ena sidan har ett ansvar att minimera produktion av avfall, och å andra sidan har en ugn som kräver produktion av avfall, då är det väldigt lätt att incitamenten för att minimera produktionen fastnar i ugnens behov, säger han.

Enligt Patrik Zapata finns det en bekvämlighet i sopförbränningen. Eftersom det är bättre att elda soporna än att lägga dem på tippen – och eftersom de svenska anläggningarna i ett internationellt perspektiv är bra på att ta bort gifterna från förbränningen – menar Patrik Zapata att det finns en viss självgodhet som gör att vi inte tittar på andra alternativ. Men i längden måste målet vara att minska produktionen av sopor, och då kan vi inte vara nöjda med att vare sig elda upp dem eller att återvinna dem.

– Vi måste ställa oss frågan: är det här ett bra system? Är det ok det vi håller på med gällande återvinningen av coca-cola-burkar? Vi återanvänder ju coca-cola- och fanta-burkarna och vad det nu är, och gör aluminium igen av det, och det är ju bra. Men varför får jag köpa coca-cola-burken över huvudtaget? Vem tar i den frågan, frågar sig Patrik Zapata.

Han tycker att vi måste ifrågasätta hela systemet, och att det inte bara kan vara konsumentens ansvar att sortera sina sopor, eftersom problemet skapas redan i produktionsledet.

– Och då hade det varit fint om man tar bort sådana incitament som en stor jävla ugn som behöver ha mat.

Naturvårdsverket håller på att ta fram ett avfallsförebyggande program som är ute på remiss nu. Tanken är att ett färdigt program ska vara klart mot slutet av året. I programmet har de fokuserat på att minska avfallet från mat, textil, elektronik och bygg- och rivningssektorn. I remissförslaget är det dock ont om konkreta förslag på styrmedel för att minska avfallet, av den enkla anledningen att än så länge har ingen lyckats identifiera något som fungerar riktigt bra (förutom en ekonomisk kris, 2009 slängde vi mindre än vad vi hade gjort sedan mitten av 1990-talet).

Det finns flera styrmedel som har fungerat väl för att styra avfallet från deponering till förbränning eller återvinning, men inget som har visat sig vara riktigt effektivt för att få bort avfallet i första ledet.

Maria Ivarsson är projektledare för Naturvårdsverkets program. Hon menar att kommunerna kommer att behöva väga in andra åtgärder än avfallsförbränning.

– I Sverige och i hela Europa gäller ju avfallshierarkin, så kommuner och andra aktörer i samhället ska ju planera efter den. Så det gäller alltså att förebygga allra först.

EU fattade beslut om avfallshierarkin 2008, och programmet som Naturvårdsverket nu tar fram är det första i sitt slag i Sverige. Maria Ivarsson tror att utbyggnaden av förbränningsanläggningar delvis beror på att kommunerna inte har hunnit börja arbeta med att minska avfallet, även om hon även betonar att återvinning är mer önskvärt än förbränning.

– Jag kan tänka mig att det är ett barn av att man har tänkt på det gamla sättet – man har funderat väldigt lågt i avfallshierarkin, alltså förbränna, deponera, återvinna. Men vi ska ju upp i avfallshierarkin, och jag tror att det kommer att slå igenom allt eftersom de närmaste åren. Men det är fortfarande ett relativt nytt koncept i Sverige och Europa.

Tomas Ekvall är programchef för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Hållbar avfallshantering, som bland annat har bidragit med information till Naturvårdsverkets avfallsförebyggande program. Han ser inte sopförbränningen som ett problem i sig, så länge det inte leder till att återvinningen minskar. Han tycker inte heller att det är någon stor risk att vi bygger in oss i ett system, eftersom det i dag deponeras så mycket sopor i Europa att det antagligen kan försörja förbränningsanläggningarna under hela deras livstid.

Som sagt så har de inom forskningsprogrammet letat efter styrmedel för att minska avfallet, men ännu inte hittat något som ger en särskilt stor effekt. Men Tomas Ekvall skulle vilja undersöka hur avfallsflödena kan påverkas av en skatt som tas ut på allt material som används Sverige.

– Då blir det dyrare att köpa in material, och det är egentligen i inköpsledet som det avgörs hur mycket avfall det blir i slutändan. Men den skatten skulle nog behöva vara rätt hög för att få en tydlig effekt.

Det är även något som Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige, branschorganisationen för aktörer inom avfallshanteringen, är inne på. Dock menar han att vi nog skulle behöva en global råvaruskatt för att på allvar kunna minska avfallet, eftersom det ekonomiska systemet kräver konsumtion.

– Hela samhällsbygget bygger ju på en konsumtion som genererar behov av produkter och arbetskraft som generar skatteintäkter som håller igång hela apparaten. Och samma problem gäller ju i avfallshanteringen, för hur organiserar vi en avfallshantering som syftar till att det hela tiden ska finnas mindre avfall. Alltså hur finansierar man det, hur ser den avgiften ut? Och det måste ju ändå organiseras – det måste ju finnas någon som vill att man ska få mer avfall till återvinning och att det uppstår mindre avfall – och det kan ju inte göras gratis.

I Uppsala ser jag hur lastbil efter lastbil kommer fullastade med sopor. Vid ett tillfälle ser jag tre stycken som står på kö för att kunna lämna av sin attraktiva last som snart kommer att gå upp i rök. Flödet är konstant, och egentligen är det mest ett tecken på att Sverige än så länge ha klarat sig bra ekonomiskt, medan allt fler länder i Europa dras med i eurokrisen.

Och det verkar vara här vi står. Trots att alla talar om att sopmängden bör minska, har ingen någon bra lösning på hur vi ska göra det, eftersom det innebär en minskad konsumtion av de resurskrävande varor som håller vår ekonomi under armarna. Och det är till stor del samma varor som lastbilarna sedan lämnar vid förbränningsanläggningarna, där de dag in och och dag ut matas in i ugnen för att ge oss i värme i våra hem.

När jag frågar Adrian Berg von Linde vid Uppsalas kraftvärmeverk om han tror att det finns en risk för att vi låser fast oss vid ett sopkrävande system, menar han att det är ingenting som Vattenfall kan råda över.

– Man kan väl säga så här, när Sverige började med avfallsförbränning fanns det farhågor att återvinningen skulle minska, men så är inte fallet, utan vi har alltså parallella kurvor här: förbränningen och återvinningen ökar. Sedan om man bygger in sig i ett system, jag vet inte om det är några risker med det. Jag skulle hellre se det som att det är lite bättre att vi har en liten överkapacitet så att vi kan hjälpa andra länder, där alternativet är att man lägger dem på deponi.

Men om både förbränning och återvinning ökar innebär ju det att det totala antalet sopor ökar, och är inte målet att minska sopmängden?

– Det har du rätt i, sopmängden har ju ökat. Men det är ju ett ansvar som egentligen politiker och medborgare måste ta, vilket samhälle vi ska ha. Det är en större fråga som är lite svår för oss att råda bot på. Men vi har en situation där vi kan omhänderta avfallet och så långt allt väl, och man kan även säga så här: om vi inte eldar avfall, vad skulle vi elda då? Då måste vi ju elda någonting annat och det kan ju vara vad som helst, det kan vara träprodukter, det kan vara kol eller någonting annat.

Berg von Lindes ord etsar sig fast: om vi inte eldar sopor måste vi elda någonting annat. Men kanske är frågan vi måste ställa oss hur mycket värme vi egentligen behöver? Om vi sänker värmen lite grand i våra hus och lägenheter, skulle vi inte behöva elda upp lika mycket av jordens resurser. Kanske är det en uppoffring som är värd att göra för att nå ett system som är hållbart.

Patrik Zapata i Göteborg menar att vi i förlängningen måste närma oss den frågan också.

– Det finns så många paradoxer i den här typen av hållbarhetsdiskussioner. Vi bygger bättre och bättre bostäder som är mer och mer energisnåla, samtidigt som vi ändrar normen för hur stor bostad vi måste ha, och då äter vi ju upp hela besparingen. Och som att det är en mänsklig rättighet att gå omkring i kalsonger hemma, man kanske ska gå runt i tröja och byxor i stället. Så det är likadant där, man får väl fråga sig om det verkligen är den bästa av världar nu?

IMF om världsekonomins eventuella kollaps

Om det väldiga konsumtionsmaskineri som vi kallar för "civilisationen" skulle köpa sig en t-tröja hade kanske valet fallet på en tröja med trycket "Olja byggde denna vackra kropp".

Det känns lite tjatigt att prata olja, men jag kan inte komma ifrån att det är ett något som är helt avgörande att prata om för att förstå vad som händer i denna värld. Lyckligtvis är det allt fler börjar förstå det. Internationella valutafonden, IMF, till exempel. På deras forskningsavdelning finns den hyperintressanta forskaren Michael Kumhof som försöker luska ut vad som sker i ekonomin när oljetillgångarna minskar.

Här om veckan var jag på ett seminarium i riksdagen där Michael Kumhof presenterade sitt senaste arbete. Ett ord fastnade särskilt i mitt huvud: "icke-linjärt". Det vill säga en utveckling som inte mjukt följer på tidigare trendlinjer utan där saker och ting plötsligt rasar neråt, eller skjuter skyhögt uppåt.

Utgångsfrågan är vad som händer med världsekonomin den dag då den globala produktionen av olja börjar minska. Läget i dag är att produktionen sedan sju år tillbaka står och stampar och oljebolagen kämpar för att hålla den kvar på nuvarande nivå, vilket inte är möjligt hur länge som helst.

För att svara på frågan vad som sker när oljetillgångarna obönhörligen krymper gör IMF-forskarna vissa antaganden. Till exempel: Hur snabbt minskar oljeproduktionen? Hur lätt är det att byta ut oljan mot andra drivmedel? Hur kritisk är oljan som resurs för annan teknologi än den fossila?

Gör man optimistiska antaganden kommer det att bli en relativt mjuk resa ner på andra sidan oljetoppen: tillväxten mattas av något, oljepriset stiger (och gör därmed ny och dyrare oljeexploatering möjlig). Sådant kan världsekonomin leva med. Om man däremot gör mindre optimistiska antaganden blir effekterna väldigt annorlunda, mer dramatiska – icke-linjära. Låt säga att produktionsminskning är hög. Eller att det inte visar sig så enkelt att ersätta oljan med el, biogas, etanol eller vad hoppet för dagen står till. Kanske också att oljan är en kritisk resurs för i princip all teknologi.

Som Michael Kumhof uttrycker det:

Vi behöver massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.

I en intervju på Le Mondes blog Oil man utvecklar Kumhof resonemanget:

Many structures that we are using were built with the help of enormous amounts of concentrated energy, mostly in the form of fossil fuels. If you leave those structures alone, if you do not keep adding energy to the system, then after a few decades, those structures will just fall apart.

De här tankarna ligger väldigt nära Joseph Tainters teori om komplexa samhällens tendens att kollapsa, vilket varit en utgångspunkt för min bok Kollaps.

Sprängkraften i de resultat som Kumhofs forskningsgrupp har kommit fram till är enorm. Vad de beskriver är faktiskt världsekonomins kollaps, fastän de gör det i ett akademiskt och samtidigt mycket diplomatiskt språkbruk. Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället.

Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga".

Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år. Som Kumhof konstaterar:

I'm not sure that the world economy could easily take something like that. The effect of oil prices on GDP can be non-linear. This means that beyond, let's say, $200 per barrel, a lot of businesses might not be able to cope. You could think of transportation : trucking, airlines and the whole car industry might suffer quite gravely from such a high price. And that might have knock-on effects on other sectors of the economy.

För de flesta är denna information för stor för att ta in, vilket bidrar till att intresset för att diskutera dessa frågor är så begränsat. För en del är det dock inget alternativ att stoppa huvudet i sanden. Bakom seminariet i riksdagen står teknikkonsultföretaget Sweco som på senare tid börjat bygga upp ett nätverk av personer från näringsliv och organisationer som intresserar sig för oljetoppens effekter. Medarrangör är också Miljöpartiet och dess ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund. En av få politiker på riksdagsnivå som är väl insatt i peak oil-frågor och som dessutom aktivt driver dem.

I den paneldiskussion som avslutar seminariet är det dock det Nya Miljöpartiet som talar. Den enorma transformation av samhället som sinande oljetillgångar innebär ska mötas med massiva investeringar i ny teknik. Inte ett ord om vad en oljefattig framtid kommer att innebära i form av ändrad livsstil, krympande ekonomier, mindre mängd lönearbete och andra strukturella förändringar av samhället. Talande nog är det i stället IMF, genom Michael Kumhof, som kommer med det mest progressiva uttalandet.

– Frågan är hur vi kan göra mindre, eftersom det finns mindre.

 

Bilden ovan är från en övergiven biltvätt i Detroit, USA. Foto: BBC

Effekt nr 2/2013

Det viktigaste är inte att vinna, utan att återvinna” skriver Stena Recycling i en kampanj, och menar att ”utmaningen är att få fler att se på sitt avfall på samma sätt som vi gör: avfall är inte ett problem, utan en resurs och en möjlighet.”

2011 slängde vi 458,7 kilo hushållsavfall per person i Sverige; det blir lite mer än 1,25 kilo varje dag. För vilka är det här en resurs, vari ligger möjligheten i alla dessa sopor?

Det är bra för energiföretagen som får pengar för att elda upp avfallet, det är bra för återvinningsföretag som Stena som får betalt för att ta hand om det, det kanske till och med är bra för alla oss som har fjärrvärme i våra hem. Det är definitivt bra för vår nuvarande ekonomi, som i tillväxtens namn kräver att vi ersätter allt vi slänger med nya varor.

Men om vi tar ett steg tillbaka, och funderar på var soporna kommer ifrån, blir bilden en annan. För allting som vi producerar kräver råvaror, vilka tas från naturen utan att vi betalar för dem. Och även återvinningen kräver energi. Det är inte ett nollsummespel där en tidning kan återvinnas hur många gånger som helst. Till slut slits den ut och kräver ett nytt träd som sågas ner och transporteras, till stor del med hjälp av fossila bränslen.

I det här numret synar Effekt varför vi slänger allt mer, och var det tar vägen efter att det har kastats. För vad händer med våra verkliga resurser – och våra möjligheter att ställa om till ett hållbart samhälle – när vi ständigt blir tillsagda att det är bra att konsumera, om inte annat för att kunna slänga det vi har köpt?

 

Ur innehållet:

Grisar i Göteborg Föreningen Stadsjord tar maten till staden och ställer svåra frågor till makthavarna.

Rent men smutsigt Förnybar energi lyfts ofta fram som lösningen, men i Mexiko betalar lokalbefolkningar ett högt pris.

Filosofin ger vägledning Tankeexperiment kan hjälpa oss att se världen på ett nytt sätt.

Burma i förändring När diktaturen faller hoppas alla på en snabb utveckling. Frågan är om det går att kombinera det med hållbarhet?

 

Dessutom

Banbrytare Höns bland höghusen.

Fritid Flygvägraren som tog båten till New York.

Kultur George Monbiot vill leva ett vildare liv.

Klimatmat Närproducerat i Norge?

Teater som vill skaka liv i rörelsen

Foto: Kenneth Svedlund/Teatertribunalen

Nu är jag ute något i sista minuten, men för er som befinner sig i Stockholm i helgen skulle jag rekommendera ett besök på Teatertribunalen på Hornsgatan. Pjäsen Rörelsen har spelats sedan i april, och nu går den in på sin sista helg. Själv såg jag den i måndags, och blev upplyft över hur ensemblen skapade en dialog med publiken.

På Effekt har vi ofta lyft fram kulturens roll när det gäller klimatkrisen – något som har gett ringar på vattnet (vilket Jesper Weithz skriver en krönika om i det nya nummer som når prenumeranterna nästa vecka). I bästa fall kan kulturen hjälpa oss att hantera kriserna genom att skapa alternativa berättelser om vår relation till planeten och samhället; historier som handlar om andra saker än ekonomisk framgång, ökad tillväxt och tekniska lösningar som ska fixa situationen medan vi tittar på tv.

Teatertribunalen har plockat upp handsken (jag vill gärna vara självgod och tro att det var den som Effekt kastade i vårt kulturnummer, men det kanske är att ta i), och gjort en interaktiv, politisk teater om en klimatrörelse som har vaknat upp och tagit kommandot. Genom en promenad runt kvarteret, där vi på en iphoneskärm och med lurar i öronen får uppleva en tänkbar omfattande klimatdemonstration, väcks hopp om att det går att föra upp frågan på den politiska dagordningen. Om att det är hög tid att återigen kräva att politiker och makthavare agerar.

Det är under den efterföljande diskussionen som ensemblen visar tydligast hur kulturen kan fungera som en ingång till handling. Det är stundtals mer politik än teater, men genom att ställa frågor till publiken, och lyssna uppmärksammat på alla kommentarer och reflektioner, bjuder de in till ett samtal med människor som kanske inte normalt reflekterar över frågorna. Och förhoppningsvis leder det till ett aktivt klimatarbete någon annanstans.

Min enda kritik mot teatern är att jag gärna hade sett ett litet mer ingående samtal om omställning och möjligheterna att påverka sin egen vardag. Jag tror att den politiska aktivismen och den lokala omställningen där vi förbereder oss för ett liv utan fossila bränslen går hand i hand. Genom att skapa en gräsrotsrörelse där vi demonstrerar att vi är villiga att leva utan att elda upp fossila bränslen, så sätter vi press på politikerna att agera. Genom omställning kan vi ge tyngd bakom våra krav om minskade utsläpp, och visa att vi är beredda att stödja dem som vågar fatta svåra beslut.

Bästa Gustav

Idag inleder Miljöpartiet sin kongress i Västerås. I ett brev, författat av en liten groda, ställs frågan till Gustav Fridolin hur partiet tänker sig att byggandet av hållbara samhällen egentligen ska gå till.
 
Bästa Gustav, vi har bara träffats en gång, och då hade jag rollen som artfrände till dig. Egentligen är jag en knottrig liten hal amfibie.
Jag skulle, om det hade varit möjligt, velat be dig att byta skinn med mig. Men av skäl som du kommer att förstå låter det sig inte göras. 
Den gången vi möttes var en sen vårkväll på Grävseminariet i Göteborg. Du berättade att det inte var på grund av miljöfrågor som du engagerade dig i Miljöpartiet. Det var av andra skäl, mänskliga. Och nu fem år senare, när du är en av de ansvariga för partiets politik, förstår jag att du har annat att tänka på än det som ditt parti kallar ”miljö”, och det som vi grodor och paddor väljer att benämna livsbetingelser.
Jag hade gärna, som sagt, bjudit in dig att dela kropp med mig för en dag, men det är tyvärr inte möjligt, eftersom jag är utdöd.
 
Jag skriver dig från de utrotades republik, och vad som återstår är att bjuda in dig till en föreställning om livet i terrängerna. Det är ingen enkel vardag, ska du veta. I de av våra skogar som ännu står kvar blir det allt torrare. En tredjedel av amfibierna som stretar på bland löv och steklar kan komma att försvinna från jorden inom några årtionden. Försvinna från universum. Och några hundra varianter av oss har inte synts till sedan 1980-talet. Sjukdomar, torka, försvunna biotoper – vi dukar under för allt möjligt.
Vad är det då jag vill med detta, Gustav? 
Jag vill att du ska betänka att vi arbetar i olika klimat, vi utdöda och döende amfibier och du levande människa.
 
Om det för oss främst är meterologins och trädens opinioner som skapar det som kommit att bli undergång för några av oss, är det för dig andra opinioner som bestämmer ditt öde. Vara eller inte vara i ditt habitat, handlar inte om förskjutningar av bladlundar eller väder, men av värderingar. Och så har det olyckligt kommit sig att det som vi paddor och groddjur skulle behöva för att överleva tycks vara ogynnsamt för ditt partis överlevnad i det rådande klimatet.
Och att du, i valet mellan att rädda en liten knottrig ordlös groda och ett helt parti, gör dina avvägningar, är helt begripligt. Det kan tyckas orättvist att jag riktar det här brevet till just dig, som om du vore den mest illvilliga representanten för den del av mänskligheten som dödar oss. Jag vet att du kommer från en rörelse sprungen ur solidaritet och folkbildning med en stark och uppriktig längtan efter en annan värld. Så jag vill vända på det: Eftersom ditt parti åtnjuter det klart största förtroendet i miljöfrågor, livsbetingelsernas politik, finner jag det lämpligast att höra av mig till just dig.
Du och ditt parti säger med framtidstro att ni vill bygga ett hållbart Sverige. 
Det låter härligt.
Jag hade också gärna haft ett hållbart Sverige att leva i. Först och främst hade jag velat ha ett liv.
 
Det som gör mig förbryllad, när jag tar del av era positiva visioner, är att det inte verkar någonstans som om människolivet ska komma att te sig särskilt annorlunda i framtiden. Du verkar planera för moderna, bekväma, enkla liv med tåg, bilar, snabba resor, prylar, högteknologisk utveckling.
Det är här jag blir orolig. 
På mig verkar det som om att du – ni – blivit vana vid att ingenting får hota framfarten och att om hinder, så som en liten groda, ställer sig i vägen, gäller det att liksom en slalomåkare parera porten, svänga förbi på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men tänk om det inte är porten – grodan, jag – som är problemet. 
Tänk om ni åker käpprätt åt fel håll.
Tänk om det vore rimligare att tvärnita, stanna, tänka. 
Inleda vad som måste komma att bli en mödosam, obekväm period.
Ett avsägande av privilegier.
Stillhet.
Ödmjukhet.
 
Jag vill inte vara en pessimistisk liten groda. Men denna optimism kring att mina problem försvinner så länge ni bygger solpaneler och vindkraftverk, 
lägger räls och bygger tåg, 
bygger cykelbanor, 
bygger spårvagnsnät,
bygger tunnlar, 
bygger tunnelbanor, 
bygger busslinjer,
bygger bussar,
bygger spårvagnar, 
bygger skolor, 
bygger bostäder och förorter, 
bygger om skolor, 
lagar annan mat i skolor, på sjukhus och äldreboenden, 
justerar priser så att det skadliga blir dyrare
och eldar upp överflödet som biogas – 
hur bra allt det än är – 
att det gör er så optimistiska
det förvånar och oroar mig.
 
Jag vet inte. Jag kan ha fel. Jag är en liten groda. Men jag har förstått att 90 procent av växthusgasutsläppen ska bort inom några få år.
Då måste väl det betyda att endast tio procent av det som utrotar oss får vara kvar? 
Tio procent av skogsavverkningen, 
tio procent av flygresorna, 
tio procent av industriköttet och mejeriprodukterna,
tio procent av kolkraften, 
tio procent av oljeindustrin? 
Hur, om inte alla gör liknande uppoffringar, ska ni motivera varandra att stanna upp och byta sätt att leva?
Hur ska ni få den ena att avsäga sig bekvämligheter och privilegier, om den andra får behålla samma privilegier och bekvämligheter? 
Jag ska inte påstå att jag vet mer om framtiden än dig, Gustav, men om du tror att massivt byggande av olika saker ska lösa allting åt er – och oss, så att vi kan leva – då tror jag ni är mer än lovligt naiva.
Tack Gustav, jag går nu.
 
Grodan, genom Jonas Gren
Foto: Creative commons
 
Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...