Effektbloggen

Soporna som går upp i rök på en brännhet marknad

Nästan ljudlöst sjunker den drygt fem ton tunga järnklon ner i sopberget. När den hissas upp igen har den ungefär lika många ton sopor i sitt grepp, som matas in i förbränningsugnen. Sedan sänks järnklon ner i avfallet igen, tar upp ytterligare fem ton skräp och för in det i elden. Sedan en gång till, och ytterligare en. I princip dygnet om matas Vattenfalls förbränningsanläggning i Uppsala med sopor. Eldningen värmer upp vatten som leds ut till element i såväl bostäder som industrier.

Cirka hälften av Sveriges hushållssopor eldas upp.

– Första steget är att man ska återvinna så mycket som möjligt, men för det som inte går att återvinna är det bra med energiåtervinning, säger Johan Siilakka, chef för anläggningsutvecklingen vid värmeverket i Uppsala.

Avfallsförbränningen ökar stadigt i Sverige. I Energimyndighetens nyutkomna årskrönika för 2012 beskrivs sopmarknaden som ”brännhet”, och konkurrensen om avfallet blir allt hårdare. I dag finns det 30 sopförbränningsanläggningar i landet, men fler är på gång. I höst kommer Fortum att öppna en ny anläggning i Brista i Sigtuna kommun, och nästa år räknar Mälarenergi med att börja elda avfall i sin nya anläggning i Västerås – en anläggning som ska täcka halva stadens fjärrvärmebehov. Och att elda sopor är en bra affär för energibolagen, då de får betalt i två led. Dels för att ta emot soporna – för ett ton sopor får de runt 400-500 kronor – dels för att sälja energin, både som värme och som el.

Detta har lett till en brist på sopor i Sverige, och för att hålla fjärrvärmeproduktionen igång måste sopor importeras. År 2011 tog Sverige emot 750 000 ton. Förbränningsanläggningen i Uppsala importerar lite mindre än fem procent av sitt avfall från Norge, Åland och Storbritannien. För resten av avfallet har de ett upptagningsområde som är tio mil i omkrets, och som bland annat inkluderar Stockholms norra förorter. När Fortums anläggning i Brista drar igång kommer det att innebära ökad konkurrens för anläggningen i Uppsala.

– Sopor är en kommersiell produkt i dag, och det är klart när efterfrågan ökar så har det en påverkan på priset också, och importen av avfall kommer att öka i Sverige. Det finns en högre kapacitet än vad det finns bränsle, men jag tycker inte att man ska se det som något negativt, eftersom vi hjälper andra länder, säger anläggningschefen Adrian Berg von Linde.

Att elda upp avfallet är bättre än att lägga det på tippen – det är i princip alla överens om. Avfallsdeponier leder till läckage av miljögifter, och om det är organiskt material som deponeras bildas också växthusgasen metan. Detta har gjort att det i Sverige numera är förbjudet att deponera såväl brännbart som organiskt material.

Det är kommunerna som ansvarar för hushållsavfallet i Sverige, medan producenterna ansvarar för insamling och återvinning av förpackningar och returpapper. Kommunerna är ålagda att följa den avfallshierarki som EU har tagit fram. På avfallstrappan ligger energiåtervinning– alltså förbränning – näst längst ner, endast ett snäpp högre än deponering. Innan avfallet eldas upp ska vi enligt EU i tur och ordning försöka minska uppkomsten av sopor, sedan återanvända dem, och därefter återvinna dem.

Men om vi bygger ett värmesystem som kräver ett konstant flöde av sopor, finns inte risken att vi bygger in oss i ett i grunden ohållbart system? För att sopor ska bildas krävs det ju att vi producerar varor, förbrukar dem, och sedan gör oss av med dem.

Patrik Zapata är docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Han har undersökt de så kallade inlåsningseffekterna av utbyggnaden av förbränningsanläggningar i Göteborgsområdet.

– Om man å ena sidan har ett ansvar att minimera produktion av avfall, och å andra sidan har en ugn som kräver produktion av avfall, då är det väldigt lätt att incitamenten för att minimera produktionen fastnar i ugnens behov, säger han.

Enligt Patrik Zapata finns det en bekvämlighet i sopförbränningen. Eftersom det är bättre att elda soporna än att lägga dem på tippen – och eftersom de svenska anläggningarna i ett internationellt perspektiv är bra på att ta bort gifterna från förbränningen – menar Patrik Zapata att det finns en viss självgodhet som gör att vi inte tittar på andra alternativ. Men i längden måste målet vara att minska produktionen av sopor, och då kan vi inte vara nöjda med att vare sig elda upp dem eller att återvinna dem.

– Vi måste ställa oss frågan: är det här ett bra system? Är det ok det vi håller på med gällande återvinningen av coca-cola-burkar? Vi återanvänder ju coca-cola- och fanta-burkarna och vad det nu är, och gör aluminium igen av det, och det är ju bra. Men varför får jag köpa coca-cola-burken över huvudtaget? Vem tar i den frågan, frågar sig Patrik Zapata.

Han tycker att vi måste ifrågasätta hela systemet, och att det inte bara kan vara konsumentens ansvar att sortera sina sopor, eftersom problemet skapas redan i produktionsledet.

– Och då hade det varit fint om man tar bort sådana incitament som en stor jävla ugn som behöver ha mat.

Naturvårdsverket håller på att ta fram ett avfallsförebyggande program som är ute på remiss nu. Tanken är att ett färdigt program ska vara klart mot slutet av året. I programmet har de fokuserat på att minska avfallet från mat, textil, elektronik och bygg- och rivningssektorn. I remissförslaget är det dock ont om konkreta förslag på styrmedel för att minska avfallet, av den enkla anledningen att än så länge har ingen lyckats identifiera något som fungerar riktigt bra (förutom en ekonomisk kris, 2009 slängde vi mindre än vad vi hade gjort sedan mitten av 1990-talet).

Det finns flera styrmedel som har fungerat väl för att styra avfallet från deponering till förbränning eller återvinning, men inget som har visat sig vara riktigt effektivt för att få bort avfallet i första ledet.

Maria Ivarsson är projektledare för Naturvårdsverkets program. Hon menar att kommunerna kommer att behöva väga in andra åtgärder än avfallsförbränning.

– I Sverige och i hela Europa gäller ju avfallshierarkin, så kommuner och andra aktörer i samhället ska ju planera efter den. Så det gäller alltså att förebygga allra först.

EU fattade beslut om avfallshierarkin 2008, och programmet som Naturvårdsverket nu tar fram är det första i sitt slag i Sverige. Maria Ivarsson tror att utbyggnaden av förbränningsanläggningar delvis beror på att kommunerna inte har hunnit börja arbeta med att minska avfallet, även om hon även betonar att återvinning är mer önskvärt än förbränning.

– Jag kan tänka mig att det är ett barn av att man har tänkt på det gamla sättet – man har funderat väldigt lågt i avfallshierarkin, alltså förbränna, deponera, återvinna. Men vi ska ju upp i avfallshierarkin, och jag tror att det kommer att slå igenom allt eftersom de närmaste åren. Men det är fortfarande ett relativt nytt koncept i Sverige och Europa.

Tomas Ekvall är programchef för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Hållbar avfallshantering, som bland annat har bidragit med information till Naturvårdsverkets avfallsförebyggande program. Han ser inte sopförbränningen som ett problem i sig, så länge det inte leder till att återvinningen minskar. Han tycker inte heller att det är någon stor risk att vi bygger in oss i ett system, eftersom det i dag deponeras så mycket sopor i Europa att det antagligen kan försörja förbränningsanläggningarna under hela deras livstid.

Som sagt så har de inom forskningsprogrammet letat efter styrmedel för att minska avfallet, men ännu inte hittat något som ger en särskilt stor effekt. Men Tomas Ekvall skulle vilja undersöka hur avfallsflödena kan påverkas av en skatt som tas ut på allt material som används Sverige.

– Då blir det dyrare att köpa in material, och det är egentligen i inköpsledet som det avgörs hur mycket avfall det blir i slutändan. Men den skatten skulle nog behöva vara rätt hög för att få en tydlig effekt.

Det är även något som Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige, branschorganisationen för aktörer inom avfallshanteringen, är inne på. Dock menar han att vi nog skulle behöva en global råvaruskatt för att på allvar kunna minska avfallet, eftersom det ekonomiska systemet kräver konsumtion.

– Hela samhällsbygget bygger ju på en konsumtion som genererar behov av produkter och arbetskraft som generar skatteintäkter som håller igång hela apparaten. Och samma problem gäller ju i avfallshanteringen, för hur organiserar vi en avfallshantering som syftar till att det hela tiden ska finnas mindre avfall. Alltså hur finansierar man det, hur ser den avgiften ut? Och det måste ju ändå organiseras – det måste ju finnas någon som vill att man ska få mer avfall till återvinning och att det uppstår mindre avfall – och det kan ju inte göras gratis.

I Uppsala ser jag hur lastbil efter lastbil kommer fullastade med sopor. Vid ett tillfälle ser jag tre stycken som står på kö för att kunna lämna av sin attraktiva last som snart kommer att gå upp i rök. Flödet är konstant, och egentligen är det mest ett tecken på att Sverige än så länge ha klarat sig bra ekonomiskt, medan allt fler länder i Europa dras med i eurokrisen.

Och det verkar vara här vi står. Trots att alla talar om att sopmängden bör minska, har ingen någon bra lösning på hur vi ska göra det, eftersom det innebär en minskad konsumtion av de resurskrävande varor som håller vår ekonomi under armarna. Och det är till stor del samma varor som lastbilarna sedan lämnar vid förbränningsanläggningarna, där de dag in och och dag ut matas in i ugnen för att ge oss i värme i våra hem.

När jag frågar Adrian Berg von Linde vid Uppsalas kraftvärmeverk om han tror att det finns en risk för att vi låser fast oss vid ett sopkrävande system, menar han att det är ingenting som Vattenfall kan råda över.

– Man kan väl säga så här, när Sverige började med avfallsförbränning fanns det farhågor att återvinningen skulle minska, men så är inte fallet, utan vi har alltså parallella kurvor här: förbränningen och återvinningen ökar. Sedan om man bygger in sig i ett system, jag vet inte om det är några risker med det. Jag skulle hellre se det som att det är lite bättre att vi har en liten överkapacitet så att vi kan hjälpa andra länder, där alternativet är att man lägger dem på deponi.

Men om både förbränning och återvinning ökar innebär ju det att det totala antalet sopor ökar, och är inte målet att minska sopmängden?

– Det har du rätt i, sopmängden har ju ökat. Men det är ju ett ansvar som egentligen politiker och medborgare måste ta, vilket samhälle vi ska ha. Det är en större fråga som är lite svår för oss att råda bot på. Men vi har en situation där vi kan omhänderta avfallet och så långt allt väl, och man kan även säga så här: om vi inte eldar avfall, vad skulle vi elda då? Då måste vi ju elda någonting annat och det kan ju vara vad som helst, det kan vara träprodukter, det kan vara kol eller någonting annat.

Berg von Lindes ord etsar sig fast: om vi inte eldar sopor måste vi elda någonting annat. Men kanske är frågan vi måste ställa oss hur mycket värme vi egentligen behöver? Om vi sänker värmen lite grand i våra hus och lägenheter, skulle vi inte behöva elda upp lika mycket av jordens resurser. Kanske är det en uppoffring som är värd att göra för att nå ett system som är hållbart.

Patrik Zapata i Göteborg menar att vi i förlängningen måste närma oss den frågan också.

– Det finns så många paradoxer i den här typen av hållbarhetsdiskussioner. Vi bygger bättre och bättre bostäder som är mer och mer energisnåla, samtidigt som vi ändrar normen för hur stor bostad vi måste ha, och då äter vi ju upp hela besparingen. Och som att det är en mänsklig rättighet att gå omkring i kalsonger hemma, man kanske ska gå runt i tröja och byxor i stället. Så det är likadant där, man får väl fråga sig om det verkligen är den bästa av världar nu?

IMF om världsekonomins eventuella kollaps

Om det väldiga konsumtionsmaskineri som vi kallar för "civilisationen" skulle köpa sig en t-tröja hade kanske valet fallet på en tröja med trycket "Olja byggde denna vackra kropp".

Det känns lite tjatigt att prata olja, men jag kan inte komma ifrån att det är ett något som är helt avgörande att prata om för att förstå vad som händer i denna värld. Lyckligtvis är det allt fler börjar förstå det. Internationella valutafonden, IMF, till exempel. På deras forskningsavdelning finns den hyperintressanta forskaren Michael Kumhof som försöker luska ut vad som sker i ekonomin när oljetillgångarna minskar.

Här om veckan var jag på ett seminarium i riksdagen där Michael Kumhof presenterade sitt senaste arbete. Ett ord fastnade särskilt i mitt huvud: "icke-linjärt". Det vill säga en utveckling som inte mjukt följer på tidigare trendlinjer utan där saker och ting plötsligt rasar neråt, eller skjuter skyhögt uppåt.

Utgångsfrågan är vad som händer med världsekonomin den dag då den globala produktionen av olja börjar minska. Läget i dag är att produktionen sedan sju år tillbaka står och stampar och oljebolagen kämpar för att hålla den kvar på nuvarande nivå, vilket inte är möjligt hur länge som helst.

För att svara på frågan vad som sker när oljetillgångarna obönhörligen krymper gör IMF-forskarna vissa antaganden. Till exempel: Hur snabbt minskar oljeproduktionen? Hur lätt är det att byta ut oljan mot andra drivmedel? Hur kritisk är oljan som resurs för annan teknologi än den fossila?

Gör man optimistiska antaganden kommer det att bli en relativt mjuk resa ner på andra sidan oljetoppen: tillväxten mattas av något, oljepriset stiger (och gör därmed ny och dyrare oljeexploatering möjlig). Sådant kan världsekonomin leva med. Om man däremot gör mindre optimistiska antaganden blir effekterna väldigt annorlunda, mer dramatiska – icke-linjära. Låt säga att produktionsminskning är hög. Eller att det inte visar sig så enkelt att ersätta oljan med el, biogas, etanol eller vad hoppet för dagen står till. Kanske också att oljan är en kritisk resurs för i princip all teknologi.

Som Michael Kumhof uttrycker det:

Vi behöver massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.

I en intervju på Le Mondes blog Oil man utvecklar Kumhof resonemanget:

Many structures that we are using were built with the help of enormous amounts of concentrated energy, mostly in the form of fossil fuels. If you leave those structures alone, if you do not keep adding energy to the system, then after a few decades, those structures will just fall apart.

De här tankarna ligger väldigt nära Joseph Tainters teori om komplexa samhällens tendens att kollapsa, vilket varit en utgångspunkt för min bok Kollaps.

Sprängkraften i de resultat som Kumhofs forskningsgrupp har kommit fram till är enorm. Vad de beskriver är faktiskt världsekonomins kollaps, fastän de gör det i ett akademiskt och samtidigt mycket diplomatiskt språkbruk. Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället.

Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga".

Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år. Som Kumhof konstaterar:

I'm not sure that the world economy could easily take something like that. The effect of oil prices on GDP can be non-linear. This means that beyond, let's say, $200 per barrel, a lot of businesses might not be able to cope. You could think of transportation : trucking, airlines and the whole car industry might suffer quite gravely from such a high price. And that might have knock-on effects on other sectors of the economy.

För de flesta är denna information för stor för att ta in, vilket bidrar till att intresset för att diskutera dessa frågor är så begränsat. För en del är det dock inget alternativ att stoppa huvudet i sanden. Bakom seminariet i riksdagen står teknikkonsultföretaget Sweco som på senare tid börjat bygga upp ett nätverk av personer från näringsliv och organisationer som intresserar sig för oljetoppens effekter. Medarrangör är också Miljöpartiet och dess ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund. En av få politiker på riksdagsnivå som är väl insatt i peak oil-frågor och som dessutom aktivt driver dem.

I den paneldiskussion som avslutar seminariet är det dock det Nya Miljöpartiet som talar. Den enorma transformation av samhället som sinande oljetillgångar innebär ska mötas med massiva investeringar i ny teknik. Inte ett ord om vad en oljefattig framtid kommer att innebära i form av ändrad livsstil, krympande ekonomier, mindre mängd lönearbete och andra strukturella förändringar av samhället. Talande nog är det i stället IMF, genom Michael Kumhof, som kommer med det mest progressiva uttalandet.

– Frågan är hur vi kan göra mindre, eftersom det finns mindre.

 

Bilden ovan är från en övergiven biltvätt i Detroit, USA. Foto: BBC

Effekt nr 2/2013

Det viktigaste är inte att vinna, utan att återvinna” skriver Stena Recycling i en kampanj, och menar att ”utmaningen är att få fler att se på sitt avfall på samma sätt som vi gör: avfall är inte ett problem, utan en resurs och en möjlighet.”

2011 slängde vi 458,7 kilo hushållsavfall per person i Sverige; det blir lite mer än 1,25 kilo varje dag. För vilka är det här en resurs, vari ligger möjligheten i alla dessa sopor?

Det är bra för energiföretagen som får pengar för att elda upp avfallet, det är bra för återvinningsföretag som Stena som får betalt för att ta hand om det, det kanske till och med är bra för alla oss som har fjärrvärme i våra hem. Det är definitivt bra för vår nuvarande ekonomi, som i tillväxtens namn kräver att vi ersätter allt vi slänger med nya varor.

Men om vi tar ett steg tillbaka, och funderar på var soporna kommer ifrån, blir bilden en annan. För allting som vi producerar kräver råvaror, vilka tas från naturen utan att vi betalar för dem. Och även återvinningen kräver energi. Det är inte ett nollsummespel där en tidning kan återvinnas hur många gånger som helst. Till slut slits den ut och kräver ett nytt träd som sågas ner och transporteras, till stor del med hjälp av fossila bränslen.

I det här numret synar Effekt varför vi slänger allt mer, och var det tar vägen efter att det har kastats. För vad händer med våra verkliga resurser – och våra möjligheter att ställa om till ett hållbart samhälle – när vi ständigt blir tillsagda att det är bra att konsumera, om inte annat för att kunna slänga det vi har köpt?

 

Ur innehållet:

Grisar i Göteborg Föreningen Stadsjord tar maten till staden och ställer svåra frågor till makthavarna.

Rent men smutsigt Förnybar energi lyfts ofta fram som lösningen, men i Mexiko betalar lokalbefolkningar ett högt pris.

Filosofin ger vägledning Tankeexperiment kan hjälpa oss att se världen på ett nytt sätt.

Burma i förändring När diktaturen faller hoppas alla på en snabb utveckling. Frågan är om det går att kombinera det med hållbarhet?

 

Dessutom

Banbrytare Höns bland höghusen.

Fritid Flygvägraren som tog båten till New York.

Kultur George Monbiot vill leva ett vildare liv.

Klimatmat Närproducerat i Norge?

Teater som vill skaka liv i rörelsen

Foto: Kenneth Svedlund/Teatertribunalen

Nu är jag ute något i sista minuten, men för er som befinner sig i Stockholm i helgen skulle jag rekommendera ett besök på Teatertribunalen på Hornsgatan. Pjäsen Rörelsen har spelats sedan i april, och nu går den in på sin sista helg. Själv såg jag den i måndags, och blev upplyft över hur ensemblen skapade en dialog med publiken.

På Effekt har vi ofta lyft fram kulturens roll när det gäller klimatkrisen – något som har gett ringar på vattnet (vilket Jesper Weithz skriver en krönika om i det nya nummer som når prenumeranterna nästa vecka). I bästa fall kan kulturen hjälpa oss att hantera kriserna genom att skapa alternativa berättelser om vår relation till planeten och samhället; historier som handlar om andra saker än ekonomisk framgång, ökad tillväxt och tekniska lösningar som ska fixa situationen medan vi tittar på tv.

Teatertribunalen har plockat upp handsken (jag vill gärna vara självgod och tro att det var den som Effekt kastade i vårt kulturnummer, men det kanske är att ta i), och gjort en interaktiv, politisk teater om en klimatrörelse som har vaknat upp och tagit kommandot. Genom en promenad runt kvarteret, där vi på en iphoneskärm och med lurar i öronen får uppleva en tänkbar omfattande klimatdemonstration, väcks hopp om att det går att föra upp frågan på den politiska dagordningen. Om att det är hög tid att återigen kräva att politiker och makthavare agerar.

Det är under den efterföljande diskussionen som ensemblen visar tydligast hur kulturen kan fungera som en ingång till handling. Det är stundtals mer politik än teater, men genom att ställa frågor till publiken, och lyssna uppmärksammat på alla kommentarer och reflektioner, bjuder de in till ett samtal med människor som kanske inte normalt reflekterar över frågorna. Och förhoppningsvis leder det till ett aktivt klimatarbete någon annanstans.

Min enda kritik mot teatern är att jag gärna hade sett ett litet mer ingående samtal om omställning och möjligheterna att påverka sin egen vardag. Jag tror att den politiska aktivismen och den lokala omställningen där vi förbereder oss för ett liv utan fossila bränslen går hand i hand. Genom att skapa en gräsrotsrörelse där vi demonstrerar att vi är villiga att leva utan att elda upp fossila bränslen, så sätter vi press på politikerna att agera. Genom omställning kan vi ge tyngd bakom våra krav om minskade utsläpp, och visa att vi är beredda att stödja dem som vågar fatta svåra beslut.

Bästa Gustav

Idag inleder Miljöpartiet sin kongress i Västerås. I ett brev, författat av en liten groda, ställs frågan till Gustav Fridolin hur partiet tänker sig att byggandet av hållbara samhällen egentligen ska gå till.
 
Bästa Gustav, vi har bara träffats en gång, och då hade jag rollen som artfrände till dig. Egentligen är jag en knottrig liten hal amfibie.
Jag skulle, om det hade varit möjligt, velat be dig att byta skinn med mig. Men av skäl som du kommer att förstå låter det sig inte göras. 
Den gången vi möttes var en sen vårkväll på Grävseminariet i Göteborg. Du berättade att det inte var på grund av miljöfrågor som du engagerade dig i Miljöpartiet. Det var av andra skäl, mänskliga. Och nu fem år senare, när du är en av de ansvariga för partiets politik, förstår jag att du har annat att tänka på än det som ditt parti kallar ”miljö”, och det som vi grodor och paddor väljer att benämna livsbetingelser.
Jag hade gärna, som sagt, bjudit in dig att dela kropp med mig för en dag, men det är tyvärr inte möjligt, eftersom jag är utdöd.
 
Jag skriver dig från de utrotades republik, och vad som återstår är att bjuda in dig till en föreställning om livet i terrängerna. Det är ingen enkel vardag, ska du veta. I de av våra skogar som ännu står kvar blir det allt torrare. En tredjedel av amfibierna som stretar på bland löv och steklar kan komma att försvinna från jorden inom några årtionden. Försvinna från universum. Och några hundra varianter av oss har inte synts till sedan 1980-talet. Sjukdomar, torka, försvunna biotoper – vi dukar under för allt möjligt.
Vad är det då jag vill med detta, Gustav? 
Jag vill att du ska betänka att vi arbetar i olika klimat, vi utdöda och döende amfibier och du levande människa.
 
Om det för oss främst är meterologins och trädens opinioner som skapar det som kommit att bli undergång för några av oss, är det för dig andra opinioner som bestämmer ditt öde. Vara eller inte vara i ditt habitat, handlar inte om förskjutningar av bladlundar eller väder, men av värderingar. Och så har det olyckligt kommit sig att det som vi paddor och groddjur skulle behöva för att överleva tycks vara ogynnsamt för ditt partis överlevnad i det rådande klimatet.
Och att du, i valet mellan att rädda en liten knottrig ordlös groda och ett helt parti, gör dina avvägningar, är helt begripligt. Det kan tyckas orättvist att jag riktar det här brevet till just dig, som om du vore den mest illvilliga representanten för den del av mänskligheten som dödar oss. Jag vet att du kommer från en rörelse sprungen ur solidaritet och folkbildning med en stark och uppriktig längtan efter en annan värld. Så jag vill vända på det: Eftersom ditt parti åtnjuter det klart största förtroendet i miljöfrågor, livsbetingelsernas politik, finner jag det lämpligast att höra av mig till just dig.
Du och ditt parti säger med framtidstro att ni vill bygga ett hållbart Sverige. 
Det låter härligt.
Jag hade också gärna haft ett hållbart Sverige att leva i. Först och främst hade jag velat ha ett liv.
 
Det som gör mig förbryllad, när jag tar del av era positiva visioner, är att det inte verkar någonstans som om människolivet ska komma att te sig särskilt annorlunda i framtiden. Du verkar planera för moderna, bekväma, enkla liv med tåg, bilar, snabba resor, prylar, högteknologisk utveckling.
Det är här jag blir orolig. 
På mig verkar det som om att du – ni – blivit vana vid att ingenting får hota framfarten och att om hinder, så som en liten groda, ställer sig i vägen, gäller det att liksom en slalomåkare parera porten, svänga förbi på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men tänk om det inte är porten – grodan, jag – som är problemet. 
Tänk om ni åker käpprätt åt fel håll.
Tänk om det vore rimligare att tvärnita, stanna, tänka. 
Inleda vad som måste komma att bli en mödosam, obekväm period.
Ett avsägande av privilegier.
Stillhet.
Ödmjukhet.
 
Jag vill inte vara en pessimistisk liten groda. Men denna optimism kring att mina problem försvinner så länge ni bygger solpaneler och vindkraftverk, 
lägger räls och bygger tåg, 
bygger cykelbanor, 
bygger spårvagnsnät,
bygger tunnlar, 
bygger tunnelbanor, 
bygger busslinjer,
bygger bussar,
bygger spårvagnar, 
bygger skolor, 
bygger bostäder och förorter, 
bygger om skolor, 
lagar annan mat i skolor, på sjukhus och äldreboenden, 
justerar priser så att det skadliga blir dyrare
och eldar upp överflödet som biogas – 
hur bra allt det än är – 
att det gör er så optimistiska
det förvånar och oroar mig.
 
Jag vet inte. Jag kan ha fel. Jag är en liten groda. Men jag har förstått att 90 procent av växthusgasutsläppen ska bort inom några få år.
Då måste väl det betyda att endast tio procent av det som utrotar oss får vara kvar? 
Tio procent av skogsavverkningen, 
tio procent av flygresorna, 
tio procent av industriköttet och mejeriprodukterna,
tio procent av kolkraften, 
tio procent av oljeindustrin? 
Hur, om inte alla gör liknande uppoffringar, ska ni motivera varandra att stanna upp och byta sätt att leva?
Hur ska ni få den ena att avsäga sig bekvämligheter och privilegier, om den andra får behålla samma privilegier och bekvämligheter? 
Jag ska inte påstå att jag vet mer om framtiden än dig, Gustav, men om du tror att massivt byggande av olika saker ska lösa allting åt er – och oss, så att vi kan leva – då tror jag ni är mer än lovligt naiva.
Tack Gustav, jag går nu.
 
Grodan, genom Jonas Gren
Foto: Creative commons
 

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Varför peka finger mot Indien?

Idag gästbloggar journalisten, klimataktivisten och socialantropologen Rikard Rehnbergh på Effektbloggen. Rehnbergh är dessutom i full färd med att starta Stockholms första cykelkök.

Foto: Carol Mitchell/Flickr/Creative commons

Efter tre månader i Indien hör jag på radion hur den högerliberale debattören Johan Norberg propagerar mot Earth Hour den 23 mars. Han menar att ha lyset släckt en timme en lördagskväll är ett tomt slag i luften då Kina och Indien slår upp tre-fyra kolkraftverk i veckan. Hans påstående gnager i mig en tid. Siffran får mig att fundera: Stämmer det? Om ja: Vad betyder det då för miljö och hälsa?

Den första omfattande studien om hälsoeffekterna av Indiens koleldade kraftverk har precis publicerats. Bakom studien står forskningsföretaget Urban Emissions, med stöd från The Conservation Action Trust, en ideell miljöorganisation, och resultatet är som anat kolsvart. Författarna, forskarna Dr Sarath Guttikunda och Puja Jawahar, beräknar att föroreningarna år 2011-2012 ledde till mellan 80.000 och 115.000 förtida dödsfall och mer än 20 miljoner astmaanfall.

Men inte nog med det. World Resources Institute, en oberoende organisation med bas i Washington, uppskattar att 455 nya kolkraftverk planeras i Indien, inom den närmaste framtiden, mer än fyra gånger så många som finns i dag. Allt för att möta allt fler indiers ökade krav på ökad levnadsstandard.

I takt med att den indiska befolkningen växer så ökar trycket på naturen därefter. Stora delar av Mumbais befolkning har om inte redan i dag så i morgon samma höga krav på levnadsstandard som Stockholms invånare. Ökat välstånd betyder oftast fler fossildrivna maskiner: i Indien står en ny moppe, båge, bil eller weekendshoppingresa till Dubai högst i kurs samtidigt som Mumbai växer med en Stockholmsbefolkning om året.

Det är en ekvation som inte går ut. Men det är ju, egentligen, förmätet av en nordbo att inte förunna en sydbo hög standard!

För att försörja det ökade välståndet med energi så krävs det nog allt att det öppnas tre nya kolkraftverk i veckan. Skrämmande. Siffror som vi i nord lätt kan höja på ögonbrynen åt, men Sverige är inte så mycket bättre. Helstatliga Vattenfall (där svenska folket ytterst är ägare) har satsat, och satsar, stort på kampanjer som ger företaget glansen av ”det miljömedvetna svenska energibolaget”. Samtidigt släpper Vattenfalls fem kolkraftverk i Tyskland ut mer koldioxid än Sveriges sammanlagda utsläpp.

Stockholm har ju dessutom sitt eget aber, något som kanske inte är allom bekant. Det koleldade Värtaverket, som drivs av halvstatliga finska Fortum och släpper ut lika mycket koldioxid som den samlade Stockholmstrafiken.

Vänsterpartiet publicerade i fjol ett debattinlägg där de skrev ”Mera kol än olivkärnor. Det rimmar illa med den politiska ledningens ambitioner att minska utsläppen och vara en 'miljöstad i världsklass'. Det är hög tid att Sten Nordin (M) tar sitt miljöansvar.” (DN 15/11-12) Tidpunkten för publiceringen kan tyckas i senaste laget, med tanke på att nätverket Shut It Down redan i slutet av november 2009 genomförde en kommunikationsaktion, och ett halvår senare en direktaktion gentemot kolkraftverket.

Miljöchefen Ulf Wikström lovade redan då – jag vet, jag var där – en snabb utfasning av kolet. Men, som synes, inget märkbart resultat efter mer än tre år. För denna epokavgörande (brist på) klimatinsats har de än en gång nominerats till Jordens Vänners prestigefulla Greenwash-pris.

Så, bäste Johan Norberg, vi skall kanske först gräva där vi står, i stället för att peka finger på långt tryggt håll!

Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning

Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.

När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.

På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:

ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.

Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.

Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).

Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.

Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.

Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.

Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.

För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):

Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.

Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.

Inte bara bisamhällen kollapsar

Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.

Det som borde stå på plakaten

Första maj är här och jag tar reda på vilka krav arbetarrörelsens partier ställer i år. Det visar sig att socialdemokraterna demonstrerar för ”Jobb och framtidstro” och Vänsterpartiet för ”Arbete, rättvisa, välfärd”. Det är inte precis så att jag trillar av stolen.

Samtidigt närmar sig atmosfärens koldioxidhalt den symboliska siffran 400 ppm. Den kommer att passeras under år 2014. Det är det högsta värdet på minst 3 miljoner år. Förra gången världen upplevde så mycket koldioxid i luften var temperaturen 3-4 grader varmare än nu, och havsnivåerna minst 10 meter högre. Det kommer att ta tid, men det är dit vi är på väg. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, och det blir svårt att undvika 450 ppm, lär konsekvenserna bli stora redan det här seklet. Det saknas inte klimatforskare som varnar för att den mänskliga civilisationen helt enkelt riskerar att braka samman. Inte om 500 år, utan under våra barns och barnbarns livstid.

Det är när jag läser sådana nakna fakta som jag önskar mig att vänsterns partier någon gång kunde överraska, och ställa allas vår överlevnad högst på prioriteringslistan. Jag kräver egentligen inte så mycket. Framförallt inte eftersom både framtidstron och välfärden skulle bli till minnen av förflutna drömmar i en klimathärjad värld.

Men jag vet ju vad det är som skaver. Det finns inom framförallt vänsterpartiet, men även inom (s), medlemmar som vill lyfta klimatfrågan på allvar. Tyvärr handlar det dock om ganska små minoriteter. I övrigt härskar en illa dold misstänksamhet mot ”miljömupperiet”. Man tror inte att klimatfrågan är en valvinnare, och tycker att den är svår att passa in i det traditionella höger-vänstertänkandet. Eftersom den nödvändiga omställningen kommer att kräva uppoffringar bland sisådär 90 procent av oss västerlänningar – inget jag ser Löfvén prata om i partiledardebatten, precis - blir klimathotet inte mer än en passus i högtidstalen. Möjligen blir det ämne för ett undanskymt kapitel i budgetmotionerna, men inte något som lämpar sig för seriöst tänkande.

Ändå borde det vara så naturligt att vänstern satte klimatfrågan överst på dagordningen. Om man ska hitta något som förenar alla de olika partierna och fraktionerna och riktningarna så är det detta: människors behov ska väga tyngre än kraven på profit. Vägarna må vara olika. Ibland har pragmatismen lett till slutsatsen att profitjakten och behoven är som siamesiska tvillingar – bara med hjälp av en blomstrande kapitalism kan behoven tillfredsställas. Men det har sällan rått någon tvekan om vad som är viktigast; alla människors behov. Om vi till detta lägger rättviseperspektivet, är det ingen tvekan om vilka som kommer att förlora mest på klimatförändringarna. Det är världens fattiga, som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen när jordarna torkar ut och översvämningarna lägger deltaområdena under vatten.

Det finns inget mänskligt behov som idag är större än att bryta med fossilsamhället. En dag kommer detta att märkas i 1 majtågen. Risken finns att det då är alldeles för sent.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...
  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...