Effektbloggen

Effekt 3/2014

Vad lär vi oss i skolan? Att den livsuppehållande biosfären är grunden för allt liv?

Att varje mänskligt beslut hädanefter måste vara förankrat i detta faktum, ty jordens ekosystem och klimat är satta under enorm press av (oss rika) människor?

Kanske. Kanske finns på somliga håll lärare som har denna förståelse som bas för sin pedagogik. Men på de allra flesta håll, som universitetet där jag studerar, Stockholms, tycks det som om livet fortgår enligt gamla principer. De principer som säger: specialisering, strikt uppdelade discipliner, abstraktion. Ekonomistudenterna tröskar neoklassisk teori, litteraturvetarna postmodernistiskt tänkande och ingenjörerna matematik.

Jag går runt i universitetsbyggnaderna i Stockholm, pratar med studenter, lyssnar, tittar på scheman, och får den akuta känslan av att vara ombord på Aniara, Harry Martinsons rymdskepp i boken med samma namn från 1956. Liksom passagerarna i rymdgoldondern Aniara, som flytt från ett av strålningskatastrofer ödelagt jordklot, kommit ur kurs och styr rakt ut i universums mörker, svävar universitetets studenter och lärare i en sfär fjärran jordens berg och dalar.

I princip ingenting här – tänker jag – varken i samtalen som pågår, eller kurslistorna jag läser, vittnar om en befolkning i skriande ekologisk kris. Snarare än att vara bildningsprocesser för samhällets långsiktiga överlevnad, tycks kurserna och programmen vara övningar i förvaring av daterat tänkande, ett slags hjärndagis.

Att se biosfären som den totalitet från vilken all utbildning bör utgå, tycks på Stockholms universitet vara en tanke förbehållen vissa naturvetenskapliga avdelningar och de som studerar på Stockholm Resilience Centre (SRC), den tvärvetenskapliga institution som utgår från ekologiska hållbarhetsfrågor som grunden för allt.

På SRC, startat 2007 av professorerna Carl Folke och Johan Rockström, är ansatsen att det uppstyckande sättet att se världen som en mängd skilda discipliner inte längre gäller. Folkes sätt att säga det: »Vi har blivit ekologiska analfabeter.« Vad som i dag behövs på ett klot där klimatet påverkar allt och alla är kunskap om helheter, hela produktionssystem, ekologiska och sociala. För detta krävs länkar och samarbeten såväl i som utanför universitetets värld.

Jag misstänker att de flesta skolbarn, studenter och lärare numera faktiskt vet att jorden och dess klimat är satt på spel. Jag misstänker att den aura av förnekelse som uppenbarar sig på stora delar av universitet inte beror på okunskap men – vilket många sociologer visat ligger bakom bristande klimatengagemang – på känslor av maktlöshet och meningslöshet. I Aniara skriver Martinson:

»När sedan det gick upp för Ledningen att ingen återvändo mera fanns (…) kom först paniken, sedan apatien«

Jag tror inte att lärare medvetet undviker att prata om klimatförändringarna för att de tycker det är onödigt. Jag tror inte dagens skolor genomsyras av träigt tänkande för att ingen vill ha förändring. Snarare beror det nog på att de flesta av oss inte vet vad vi ska göra.

Effekt tar sig i detta nummer an temat utbildning. Hur kan systemkritisk ekologisk kunskap läras ut, och vad är sådan kunskap? Hur ser det ut inom exempelvis husbyggande? Lär sig studenterna något om klimatanpassning och om växthusgasutsläpp?

En fråga för framtiden är den om teori kontra praktik. För köttbonden Thorsten Laxvik, som intervjuas i en av artiklarna, är det spadar, hackor och handlag som saknas. »Det som behövs är verkstad, vi vet vilka behoven är«, säger han.

Sociologiprofessorn Nancy Lee Wood menar i samma text att en enorm utbildningsinsats väntar för dagens jordbor. »Från förskola och grundskola upp till gymnasium och universitet så är det enormt mycket jobb som måste göras. Inte bara vad gäller programmen och utbildningsstrukturen, men även budskapen som förmedlas genom infrastrukturen där människor jobbar och går i skolan.«

Partiet Feministiskt initiativ vill införa ämnet klimatkunskap för alla lärarstudenter i Sverige, och göra ämnet obligatoriskt redan för förskolebarn. För detta har de hånats av en del debattörer, som kallat det indoktrinering. Men om man ska tro Örjan Svane, professor emeritus vid KTH, som intervjuas i temat, vore utbildningsreformen kanske önskvärd.

»På ett plan«, säger Svane, »är det man säger och skriver om miljö och hållbarhet väl integrerat … däremot är det nog lite sämre ställt med klimataspekterna«.

Välkomna till Effekts tema Utbildning.

Jonas Gren

 

Ur innehållet:

På klimatdemo i New York: Effekt gick med i världens största manifestation för klimatet.

Varning för fossilbubblan: De globala oljebolagen investerar enorma pengar i fossil energi men blundar för riskerna.

Vårt sårbara vatten: Den globala uppvärmningen kan hota Sveriges dricksvatten.

Ska vi cykla grejer? Vi besöker Sveriges första lådcykelpool i Uppsala.

 

Dessutom:

Kultur: Naomi Klein recenseras.

Ekonomiskolan: Effekten av ränta.

Klimatmat: Byt ris mot blomkål.

Krönika: Högerextrema klimatförnekare.

Olof Palme: Ecocide requires urgent international attention

The UK lawyer Polly Higgins is in Sweden. She is the person that once again has raised the issue of ecocide-law – which would ban the destruction of ecosystems – on the agenda, and now she hopes that Sweden will show leadership on the issue. Just like Sweden's former Prime Minister Olof Palme did in 1972.

Klimatmagasinet Effekt has as the first media channel in the world seen a previously unknown speech which Olof Palme held at the UN Stockholm Conference in 1972 where he – partly with reference to the US warfare in Vietnam – said that the indiscriminate bombing and the use of bulldozers and herbicides is an outrage that can be described as ecocide.

Polly Higgins and her team had not seen a copy of Olof Palme's speech, and it was only after Jan O Karlsson, a previous minister and adviser to Olof Palme, had attended Polly Higgins open lecture in Stockholm Tuesday evening, that it came to light that a copy of the speech existed. Jan O Karlsson had actually helped Olof Palme write the speech, and after listening to Higgins speak about Palme and the Stockholm Conference he offered to try to find it.

Klimatmagasinet Effekt met Polly Higgins Wednesday afternoon, straight after she had received the speech from Jan O Karlsson, and she was excited when she quoted Olof Palme from 1972:

”The immense destruction brought about by indiscriminate bombing, by large scale use of bulldozers and herbicides is an outrage sometimes described as ecocide, which requires urgent international attention. It is shocking that only preliminary discussions of this matter have been possible so far in the United Nations and at the conferences of the International Committee of the Red Cross, where it has been taken up by my country and others. We fear that the active use of these methods is coupled by a passive resistance to discuss them.”

Polly Higgins is now challenging the Swedish government to once again show the way and raise the question of ecocide within the United Nations.

“There is a space here emerging for a great leadership to be demonstrated again. Here you are in a country that just now has got a change of government, and you have a country that can demonstrate that leadership. Often that happens when you have change of governments, there is a small window of opportunity of about a year where someone can speak out on really big issues, just as Olof Palme did", she says.

Olof Palme: Ekocid kräver internationell uppmärksamhet

Den engelska advokaten Pollly Higgins är i Sverige. Hon är den som på nytt har lyft upp frågan om en ekocid-lagstiftning – som förbjuder förstörelsen av ekosystem – på dagordningen. Nu hoppas hon att Sverige igen ska visa ledarskap i frågan. Precis som Olof Palme gjorde 1972.

Klimatmagasinet Effekt har som första mediekanal i världen fått ta del av ett hittills okänt tal som Olof Palme höll vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, där han – bland annat med bakgrund av USA:s krigföring i Vietnam – sa att det urskillningslösa bombandet och användandet av bulldozrar och herbicider är ett illdåd som kan benämnas som ekocid.

Polly Higgins och hennes medarbetare har tidigare inte haft tillgång till Olof Palmes tal, och det var bara efter att före detta statsrådet och Palme-rådgivaren Jan O Karlsson hade besökt Polly Higgins öppna föreläsning i Stockholm på tisdagskvällen, som det visade sig att det fanns en kopia på talet. Jan O Karlsson hade nämligen hjälpt Palme att skriva talet, och efter att ha hört Higgins prata om Palme och FN-konferensen erbjöd han sig att leta reda på det. Klimatmagasinet Effekt träffade Polly Higgins på onsdagseftermiddagen, direkt efter att hon hade fått talet från Jan O Karlsson, och hon var exalterad när hon citerade Olof Palme från 1972:

”The immense destruction brought about by indiscriminate bombing, by large scale use of bulldozers and herbicides is an outrage sometimes described as ecocide, which requires urgent international attention. It is shocking that only preliminary discussions of this matter have been possible so far in the United Nations and at the conferences of the International Committee of the Red Cross, where it has been taken up by my country and others. We fear that the active use of these methods is coupled by a passive resistance to discuss them.”

Polly Higgins uppmanar den nya svenska regeringen att ännu en gång ta på sig ledartröjan och lyfta frågan om ekocid inom FN:

“Det uppstår ett utrymme här där ett stort ledarskap än en gång kan visas. Här har vi i ett land som precis har bytt regering, och vi har ett land som kan visa det ledarskapet. Vid ett regeringsskifte finns det ofta en möjlighet i ungefär ett år då någon kan gör sin röst hörd och lyfta riktigt stora frågor, precis som Olof Palme gjorde", säger hon.

An english version of the above article can be found here.

En längre intervju med Polly Higgins kommer att publiceras i Effekt nummer 4/2014.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det att det inte har funnits någon känd utskrift av Olof Palmes tal, vilket dock har funnits i Olof Palmes arkiv. Men denna kopia har inte varit känd för Polly Higgins och hennes medarbetare som arbetar med ekocid i dag.

Vi måste ge svåra svar

Efter valet har förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar duggat tätt. Journalisterna bevakar inte landsbygden; alliansregeringen ökade klyftorna som hade vuxit redan på Göran Perssons tid; Fredrik Reinfeldt sommartalade om kostnaderna för flyktingmottagandet; kultureliten fördummade SD:s väljare.

Även om det kan ligga något i allt det här, är problemet med förklaringarna att de ofta pekar ut en enskild faktor. De ger ett enkelt svar på ett mångfacetterat misslyckande. Förenklade svar på svåra frågor är Sverigedemokraternas och dess europeiska broderpartiers paradgren – och det är det sista vi behöver.

Förutom invandringen finns det ytterligare ett område där Sverigedemokraterna utmärker sig – det är enda riksdagspartiet som förnekar att människan ligger bakom klimatförändringarna. Josef Fransson, SD:s talesman i klimat- och energifrågor, skrev i en debattartikel på nättidningen Nyheter24 att forskarnas klimatmodeller är »oanvändbara« och att IPCC »presenterar slutsatser de inte har täckning för.« I en annan debattartikel på samma sida skrev han att den »påstådda apokalyptiska uppvärmningen tycks ha avstannat«.

Sverigedemokraterna är inte ensamma klimatförnekare bland Europas högerextremer. Deras partigrupp i EU-parlamentet leds av Nigel Farage från UK Independence Party. I partiets energiprogram står det att »de små förändringar som vi har sett i globala temperaturer det senaste århundradet (+0,7°C) är helt i linje med välkända, långsiktiga, naturliga klimatcykler«.

I partigruppen sitter även Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti. På sin blogg förkastar han IPCC:s klimatmodeller och menar att människan lider av storhetsvansinne om hon tror att hon kan påverka det framtida vädret. I vårt grannland Norge är Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet mat- och jordbruksminister. I en intervju med norska tidningen VG sa hon 2011 att det inte är bevisat att människans utsläpp av koldioxid orsakar den globala uppvärmningen, utan att det »först och främst är en ursäkt för att införa mer skatter och avgifter«. Går vi ännu längre åt höger har vi till exempel British National Party som »bestämt avvisar ’klimatförändringsdogman’«.

De högerextrema partierna ger enkla svar på svåra frågor. Människor är arbetslösa och lever i fattigdom: Skyll det på invandringen. Samhället måste ställa om och sluta släppa ut växthusgaser: Forskarna har fel.

Problemet är att inte heller något annat parti kunde leverera riktigt trovärdiga svar i valrörelsen. Klimatfrågan nämndes knappt och även om Miljöpartiets kongress fick med i valmanifestet att partiet »vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt« verkade partiets båda språkrör göra allt för att förklara bort formuleringen. I stället tävlade riksdagspartierna – med Socialdemokraterna och Moderaterna i spetsen – om att lova nya jobb.

I en tid när vi har passerat toppen för den konventionella oljan, finanskrisen har bitit sig fast i Sydeuropa med skyhög arbetslöshet, och de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, så ser framtiden radikalt annorlunda ut. Utan billig energi kommer vi att möta utmaningar som förändrar förutsättningarna för vår industriella civilisation. Det är det här vi måste tala om, och stödja politiker som vågar prata om det. För annars – om riksdagspartierna fortsätter att utlova evig tillväxt, nya jobb och att allting kommer att fortsätta som det har gjort – kommer många oundvikligen att bli besvikna. Och då står högerextremisterna redo med enkla svar i svåra tider.

Krönikan är ett smakprov från det kommande numret av Klimatmagasinet Effekt som finns hos prenumeranterna nästa vecka. Vill du också få tidningen hem i brevlådan, teckna din prenumeration här.

Håller en ny klimatrörelse på att ta fart?

Sällan har en storm kommit mer passande. Precis som Staffan Laestadius höll på att avsluta sitt tal om hur vi behöver en ny svensk modell för omvandling började vindarna tillta i Vita bergsparken i Stockholm. Regnmolnen blev allt mörkare. Det som hade varit en strålande sommarkväll blev till ett rejält regnoväder under tiden som Laestadius pratade om att bilåkandet måste halveras och att inrikes flyg bör bli ett minne blott.

Men eftersom kvällen fungerade som en avspark för initiativet Stormvarning, ett nätverk av artister och akademiker som försöker ”lyfta klimatfrågan tillbaka in i det offentliga samtalet,” så var det väl inte mer än rätt att stormen kom. Kvällen avbröts av regnet, men innan dess hade artister som Sarah Riedel, The Tiny och Peter Morén framträtt framför en i det närmast fullsatt parkteater. Det var längesedan det kändes som det fanns ett sådant positivt engagemang i klimatrörelsen.

I kväll, fredag, börjar även klimatfilmsfestivalen To Future With Love i Stockholm, som arrangeras av bland annat Klimataktion. Personligen ser jag fram emot att se dokumentären Thuletuvalu, som får svensk biopremiär.

Är detta tecken på ett nytt engagemang i klimatrörelsen? Jag tror att det kanske är så. Efter en sommar där Sverige har drabbats av bränder, översvämningar och extrem värme börjar klimatförändringarna kännas verkliga även för oss. Och på andra sidan Atlanten – där luften aldrig gick ur klimatrörelsen på samma sätt som hände i Europa (vilket Bill McKibben förklarade i Effekt nr 1/2014) – förbereds den största klimatdemonstrationen någonsin. Den 21 september, inför FN:s klimattoppmöte, avgår The People's Climate March i New York. Mer än 800 organisationer har gått samman, och parallella demonstrationer kommer att äga rum runt om i världen. Bland annat i Göteborg.

Innan dess, den 16 september, släpps dessutom Naomi Kleins nya bok This Changes Everything (som kommer att recenseras i Effekt nr 3/2014). Det finns ingen som kan mobilisera rörelser på samma sätt som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, formade en hel generation aktivister och blev en bibel för det som kallades alter-globaliseringsrörelsen i början av millenniet. Med sin andra bok, Chockdoktrinen, skapade hon ett nytt analysverktyg att använda som förklaringsmodell för i princip alla USA:s krig sedan kuppen i Chile 1973.

This Changes Everything skapade debatt redan för ett år sedan då Naomi Klein började prata om den offentligt, och den lär sätta sina spår när den släpps om några veckor. Undertiteln – Capitalism VS. The Climate – lovar en het debatt även inom klimatrörelsen.

Om detta är början på en ny klimatrörelse, både i Sverige och internationell, vad kan vi då lära av det som hände efter Köpenhamn 2009?

I Effekt nr 1/2014 försökte vi analysera vad det egentligen var som hände när luften gick ur rörelsen efter politikernas miserabla misslyckande på COP15, och jag tror att det är viktigt för en ny rörelse att inte fokusera för mycket på klimattoppmötet i Paris nästa år. Det har länge talats om att det är där och då som världens politiker äntligen kommer att skriva på ett rigitt bindande avtal som på allvar begränsar utsläppen, men tyvärr är det osannolikt att så kommer att ske. Det måste röra på sig på andra håll först.

De stora utsläppen kommer inom energi- och jordbrukspolitiken, och detta är områden som till allra största delen är nationella. Som klimataktivisten Tadzio Mueller sa till Effekt i början av året:

”Vi [klimatrörelsen] måste gå dit vi kan vinna segrar, och just vilka segrar kan vi för tillfället vinna hos FN:s klimatkonvention UNFCCC? Jag menar: Att avfärda dem? De behöver inte oss för att göra det, klimattoppmötena är redan ett sådant fiasko så vi behöver inte säga 'det här är meningslöst'. Det är ett faktum som alla är ganska medvetna om.

Problemet är att George Bush den äldre faktiskt hade rätt när han inför Rio-konferensen 1992 deklarerade att den amerikanska livsstilen inte var förhandlingsbar. Fast det gäller inte bara den amerikanska livsstilen, det gäller lika mycket den svenska. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kommer att åka till Paris och förhandla om utsläppsminskningar som på allvar påverkar livet i Sverige, om vi som väljare inte visar att vi accepterar konsekvenserna av de beslut som krävs. Anledningen att ingen politiker i valrörelsen har lyfts Staffan Laestadius förslag om att halvera bilåkandet och fasa ut inrikesflyget är enkel: Det ger inga röster.

Jag tror det är här någonstans en ny klimatrörelse måste börja, hand-i-hand med omställningsrörelsen. Vi måste visa att vi är beredda att ta konsekvenserna av ny radikal klimatpolitik – att det är klimatförändringarna vi ser som ett hot, inte klimatpolitiken.

Vi kan inte lägga alla ägg i samma korg och hoppas på en magisk lösning i Paris 2015, däremot kan vi exempelvis lokalt i Stockholm arbeta för att stänga ner det koleldade Värtaverket, och vi kan runt om i Sverige visa att vi inte har något emot att välja bort flyget eller att ställa bilen hemma. Vi kan säga att det inte är ett alternativ att äta industriellt producerat kött uppfött på importerad soja, och att vi kommer att stödja de politiker som arbetar för att Sverige ska bli mer självförsörjande på mat.

Missförstå mig inte nu, jag argumenterar inte för att omställning snarare än politisk påtryckning är lösningen. Jag är övertygad om att vi behöver politiska beslut. Men det är genom omställning vi kan ge tyngd till kraven vi ställer på våra folkvalda politiker. Och det är först om en ny klimatrörelse börjar vinna lokala och nationella segrar runt om i världen, som det finns någon som helst chans att politikerna fattar beslut om ett globalt bindande avtal.

Superbonden fixar biffen

Världens matförsörjning är en katastrof. En stor del av världens befolkning svälter redan och frågan är om vi i den rika världen också kommer att göra det i framtiden. Fortsätter det som nu är risken stor. Maten är oftast skräp, bönderna blir allt färre, markerna utarmas, monokulturerna frodas, oljan flödar tillsammans med kemikalierna och konstgödslet. Politikernas försök att göra något åt saken är oftast rent kontraproduktiva. Visst vore det skönt om det flög in en superekologisk superhjälte och visade var skåpet ska stå?

Det närmaste man kommer en sådan är en amerikansk bonde som nyss landat på svensk mark. I går mötte han sin publik under det välbesökta seminariet ”Småskalig ekologisk odling som får pengarna att växa” på Stockholms Universitet.

Joel Salatin rör sig som en cowboy. Breda steg och med armarna hängandes spänstigt en bit ut från kroppen – med händerna i hölsterhöjd. Han har bjudits in till Sverige för att berätta om sin nyskapande och smått revolutionerande jordbruksverksamhet på Polyface Farm i Virginia.

Det budskap som han avfyrar, laddad med amerikansk självsäkerhet, är att det går att producera hälsosam mat, som förbättrar marken och ekosystemen, som behandlar djuren väl, minskar vårt beroende av fossil energi och som dessutom ger de som arbetar med matproduktionen bra betalt.

Det gäller bara att släppa taget om det individualistiska, fragmentariska, egoistiska sättet att betrakta jordbruket och i stället ”se helheten, arbeta holistiskt och tänka utanför boxen”. Det låter flummigt, men Joel Salatin tillhör inte den krets av gurus som åker världen runt predikar med hjälp av floskler, han har högst konkreta exempel på hur utanför-boxen-tänkandet ser ut i praktiken.

Polyface farm satsar exempelvis inte enbart på en sorts djur utan att har en variation värdig ett mindre zoo. Fördelen är att varje djurslag är bra på olika saker och tillsammans skapar de ett mer helt ekosystem. Så här kan det se ut:
På vintern har korna ett utrymme i stallet där de får sitt hö. De skiter på golvet, men i stället för att mocka ut den och lägga den på en gödselplatta utanför häller man träflis och sågspån på golvet som absorberar skiten. Tack vare kornas trampande blir gödselbädden så kompakt att nedbrytningen blir syrefri och därmed utan stank. När våren kommer släpps korna ut och in kommer grisarna. Under vintern har man nämligen slängt in majskorn i gödselbädden med jämna mellanrum. Grisar som älskar majs och som älskar att böka får sedan gå loss på ströbädden tills den är finfödelad och redo att spridas på odlingsmarken. Nu får hönsen flytta in på samma yta och tack vare denna mix minskar risken att sjukdomar och parasiter lever kvar och sprider sig.

Samma rotationstänkande gäller ute på betesmarken där korna betar först, följda av hönsen som pickar fluglarver i kodyngorna. Dessutom flyttas djuren ständigt runt till nya fållor enligt den princip som utvecklats av bland andra Allan Savory. Tanken är att härma hur betesdjur rör sig i det vilda – det vill säga i mer eller mindre ständig rörelse för att hålla sig borta från rovdjur. Gräset som utvecklats tillsammans med betesdjuren gynnas och växer snabbare när det äts av intensivt under en kort tid, gödslas och trampas ner för att sedan återhämta sig tills nästa hjord drar förbi. Stänglen, förklarar Joel Salatin, är en sorts surrogat-rovdjur som flyttar flocken från dag till annan och håller ihop den. Med ”kortsiktig störning och snabb rörelse” som han sammanfattar konceptet hävdar Joel Salatin att man har femdubblat hur många djur som kan födas från en hektar mark. Samtidigt som det ökar kolinlagringen i marken.

Det som är fascinerande är att detta inte är något litet experiment-jordbruk. Polyface farm brukar 800 hektar mark. Och gör det dessutom långt mer framgångsrikt än de konventionella amerikanska jordbruken. En viktig förklaring är att man har satsat på system som inte kräver dyr infrastruktur. Visst har man några traktorer, motorsågar och andra maskiner, men i jämförelse med ett konventionellt jordbruk är det en högst begränsad maskinpark.

– Det är ett stort problem med för hög specialisering av infrastrukturen, menar Joel Salatin, vi blir förslavade av våra maskiner.

Enligt Salatin spenderar genomsnittsbonden i USA hälften av utgifterna på bränsle till sina maskiner. På Polyface farm är det en tjugondel. I stället är det fler människor som arbetar på gården: tjugo anställda, en kader av volontärer och så ytterligare några som sköter försäljning på marknader och distribution.
En annan framgångsfaktor är nämligen att allt som produceras på gården säljs direkt till konsument. Mellanhänderna behövs inte tack vare ett stort lokalt nätverk.

Det finns en del som man kan invända om man är på det humöret, som att gården är högst beroende av att köpa in stora mängder foder för att mätta sina djur. Men humöret denna dag är ett annat. Folk vill bli, och blir, inspirerade. I publiken sitter flera av pionjärerna inom svensk ekologisk matproduktion. Alla verkar nöjda.

Superbonden har landat, levererat och, förhoppningsvis, åtminstone sått några frön som får flera sunda jordbruk att blomma.

Ett rop i rättan tid

Vi fortsätter att gräva arkivet för att fira vårt femårsjubileum. I nummer 1/2012 uppmärksammade vi en något äldre jubilant.

Tyst vår mobiliserade en folkrörelse. 50 år senare är boken fortfarande aktuell.

Efter andra världskriget var det dags att återuppta ett gammalt krig. En lågintensiv strid som hade pågått sedan människans födelse. Kampen om herraväldet över jorden.

Under andra världskriget hade amerikanska armén upptäckt ett nytt vapen. DDT hade skyddat allierade soldater från sjukdomar som malaria och tyfoid. Efter att nazisterna och japanerna hade besegrats skulle vapnet vändas mot de insekter som förpestade livet på hemmafronten. Men hjälp av DDT och andra pesticider propagerade entomologen Clay Lyle 1947 för masskaliga utrotningsprogram: ”är detta inte en lämplig tid för entomologer att inleda resoluta kampanjer för den totala utrotningen av några av de pester som har plågat människan i alla tider?”

15 år efter Lyles uppmaning sprutades DDT och andra insektsmedel över åkrar, skogar och trädgårdar i USA. Ibland stötte användningen på lokalt motstånd och biologer började oroa sig, men deras protester dränktes snabbt av de industriella intressen som stödde användningen av pesticider. Men en bok av Rachel Carson förändrade allt.

1962 publicerades Silent Spring i USA. På svenska kom den som Tyst vår året efter. Carson målade upp en naturromantisk idyll där staden ”låg mitt i ett schackbräde av blomstrande fält, med sädesåkrar och mjuka sluttningar bevuxna med fruktträd, vilkas blomblad varje vår drev fram som vita blommoln över de gröna fälten … Men en dag började en underlig farsot sprida sig … Trakten hade drabbats av någon ond förbannelse … Överallt mötte man dödens skugga … Det var inga häxkonster, inga fiendereaktioner som hade tystat det nya livets återfödelse i denna slagna värld. Det var dess egna invånare som hade gjort det.”

Tyst vår var ett stridsrop som väckte intresse hos allmänheten och startade en debatt om vem som bestämmer. Ligger makten hos industrierna eller politikerna? Kan allmänheten räkna med att få veta sanningen? Boken lyckades mobilisera miljörörelsen, och den blev början på slutet för DDT. USA förbjöd insektsmedlet 1973.

När jag läser Tyst vår femtio år senare är det två saker som slår mig. Den första är att boken är en produkt av sin tid. För mig som är född på 80-talet är det svårt att känna igen mig i Rachel Carsons apokalyptiska scenarier där flygplan urskiljningslöst sprutar kemiska gifter över allt liv. Men det beror på att kampen i princip är vunnen – i alla fall i västvärlden. Våren blev aldrig tyst. DDT är förbjudet. Dess förödande effekter på fåglar högst upp i näringskedjan har bevisats på det sätt som Carson förutspådde. När det gäller DDT och malaria rekommenderar världshälsoorganisationen WHO restriktiv användning av medlet i områden där sjukdomen är ett akut problem.

Trots det har bland annat den neoliberala tankesmedjan Competitive Enterprise Institute så sent som 2011 anklagat Carson för att vara ansvarig för miljontals människors död i malaria. Tillsammans med citaten från strax efter kriget visar det vilka krafter Carson hade emot sig.

Den andra saken som slår mig när jag läser boken är hur aktuell den fortfarande är när det gäller människans förhållande till sin omgivning. Rachel Carson vågade ifrågasätta vårt herravälde över planeten. Hon menade att vi är en del av ekosystemet och vi måste lära oss att leva inom dess begränsningar. Hon skrev att vi har två vägar att välja mellan. Den vi har ”färdats länge på är bedrägligt lättframkomlig … men vid dess slut väntar katastrofen” medan den andra, smalare stigen är den som skapar möjligheter för att ”vår jord bevaras och får leva vidare”.

Femtio år senare står vi vid ett nytt vägskäl. Nu gäller det klimatet. Vi måste ställa om till ett hållbart samhälle. Endast då finns det hopp om att våra barnbarn om femtio år kan läsa böcker om klimatkrisen utan att känna igen sig.

Kjell Vowles

Försöker binda kolet i marken

Ungefär en mil söder om Sunne ligger den lilla staden Västra Ämtervik. Om du svänger av väg 45 västerut, kommer du snabbt in på grusiga landsvägar, omgivna av gårdar och öppna fält. Vissa med stora hagar och betande kor, andra där det produceras vall, och en del med hästar. Efter några kilometer, och om du har svängt vid rätt ställen, kommer du till en gård som sticker ut. Här är hundratals träd planterade i kurviga rader längs med höjdkurvorna, två kor går och betar mellan träden i en lite hage som flyttas varje dag. En bit bakom korna ser du kycklingar som också har en mobil hage, där de äter gräset och sprider ut kodyngan. Vid bostadshuset ligger nyplanterade trädgårdsbäddar, och Sveriges enda risodling (!). Dessutom kommer antagligen en uppsjö av människor springa runt i ett myller av aktivitet.

Gården är Ridgedale, och jag är nyligen hemkommen från en två veckors permakulturkurs där, under ledning av Richard Perkins som driver gården tillsammans med sin partner Yohanna Amselem. Jag ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid kursen i sig, då många av Effekts läsare redan känner till permakulturkonceptet. Men det är upplyftande att Richard Perkins inte är puritan och strikt håller sig till permakulturläran, utan han tar in mycket idéer från exempelvis Allan Savory and P A Yeomans. Och han avfärdar tanken på att permakultur är ett sätt att odla mat medan du sitter i fåtöljen. De flesta dagar under kursen var Richard uppe vi sextiden och planterade träd.

Richard och Yohannas plan är att skapa en gård där de kan producera mat både för sig själva och för att säljas lokalt. Dessutom ska Ridgedale fungera som ett utbildningscenter och en föregångare för andra som vill börja bruka jorden på ett mer hållbart sätt. Och budgeten för allt det här ligger på vad ett genomsnittligt hus i Sverige kostar – runt två miljoner kronor. Richard Perkins och Yohanna Amselem vill visa att det är möjligt att ta steget och faktiskt skapa ett liv som vi kan fortsätta att leva även efter oljan.

Ridgedale ska drivas på ett sätt som återbygger matjord och motverkar erosion. Mycket handlar om att få tillbaka kolet i marken, och den som brukar jorden kan därmed inte bara minska sina koldioxidutsläpp, utan faktiskt dra koldioxid ut ur atmosfären. På Ridgedale ska kolen bindas i marken genom betande djur enligt Allan Savorys teorier om planerat betesbruk, och med hjälp av träd och perenna växter. Ingen traditionell plöjning kommer att ske, och jorden kommer aldrig att få ligga bar, allting för att undvika jorderosion och koldioxidutsläpp.

För den som är intresserad av att se hur permakultur fungerar i praktiken är Ridgedale väl värt ett besök. Själv blir jag inspirerad av att se någon som omsätter teorierna i praktiken. David Jonstad skrev i fjol en bloggpost som resonerade om permakultur hade blivit en kult med många unga, entusiastiska, idealister som talade om konceptet utan att veta om det faktiskt fungerar. Jag tror att Richard Perkins håller med om en stor del av den kritiken, och att det är dags att överge myten om permakultur som en edens lustgård som sköter sig själv medan man själv läser en bok. Däremot har han och Yohanna börjat bevisa att med hårt arbetet – och genom att empiriskt ta reda på vilka delar av permakulturen som fungerar och använda sig av dem – så går det att skapa ett mer hållbart, småskaligt jordbruk som producerar en ansenlig mängd mat.

Ps. En annan person att inspireras av är Effektmedarbetaren och förre chefredaktören Sara Jeswani, som har tillsammans med två kollegor flyttat till västkusten för att starta andelsjordbruket Dahls trädgård.

Låt barnen connecta med naturen

Hur står det till med barns förhållande till naturen så här års? Är de ute i skog och mark och lär sig se skillnad på rölleka och hundloka eller är ”utomhus” lika med stranden eller något äventyrsland? I nr 3-4, 2010 frågade sig Jonas Gren om det inte är dags att rädda en utrotningshotad nyckelart: barnet i naturen.

Eftersom Effekt fyller fem år i år firar vi genom att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren publicerar vi därför en artikel i veckan här på bloggen.

Om ekosystemen ska kunna räddas, måste också en utrotningshotad nyckelart räddas: barnet i naturen. Det menar den amerikanske författaren Richard Louv, som manar till ett återtåg till skog och mark. Men varför är det så viktigt att de små connectar med naturen i stället för internet?

Av Jonas Gren

På vissa håll i USA har det blivit kri­minellt att bygga trädkojor, och i allt fler parker hindras barnen från att klättra i träd. I Israel ser inte längre de unga, till skillnad från en generation tillbaka, utomhusmiljöer som sin själv­klara lekplats. I Storbritannien kan den genomsnittlige åttaåringen namnge fler Pokemonfigurer än djur och väx­ter i sin omgivning.

Överallt i västvärlden syns trenden: barnen har blivit främmande inför naturen. Även i Sverige, trots Frilufts­främjandets ansträngningar med ur­-och-skur­dagis och pinnbrödsmustiga skogsmulle­stunder. Antalet barn som strövar i skogarna har minskat med hälften på 20 år, visar en undersökning av skogsprofessorn Lars Kardell vid SLU i Uppsala. ”Det är lite deppigt”, säger han i en intervju. ”Vi går miste om strukturerna. Förståelsen för hur vår tillvaro hänger ihop med bofinkarnas och talgoxarnas, hur vi ytterst är bero­ende av naturen – den förståelsen är nog i kris.”

Att den urbana, ständigt uppkopp­lade generationen förskjutit sin cen­trala plats från naturen till hemmet, inomhuslek, datorn, tevespel och film, är väl knappast en banbrytande fors­karupptäckt. Frågan är vad bristen på naturumgänge leder till? Jo, att barnen blir sjuka, slöa, feta, rädda för djur och växter och mindre intresserade av att rädda skogar från skövling och att en­gagera sig i klimat-­ och miljöfrågor. Det hävdar Richard Louv, välkänd ameri­kansk skribent, i Last child in the Woods. Saving our Children from Nature-Deficit Disorder, en bok som kommit att bli tongivande i den nya tillbaka­-till­-naturen­-kultur som på senare år vuxit fram i USA, där 80 pro­cent av barnen i dag är stadsbor. Louv kal­lar till akut handling om vi ska lyckas räd­da kommande generationer från vad han kallar nature deficit disor­der, natur­-brist-­störning (en anspelning på ADHD, Attention­Deficit/Hyperac­tivity Disorder). Han hänvi­sar till forskning, sociolo­gisk och psykologisk såväl som naturvetenskaplig, som entydigt pekar mot att de digitala bar­nen leker allt mer sällan i, kan allt mindre om, känner allt mindre för, uppmuntras allt mer sällan till att vistas i och blir allt mer stressade och välfärdssjuka av bristen på – levande natur. (Med ”natur” syftar Louv på större områden av sammanhäng­ande icke­mänskligt skapad omgivning. Begreppet är dock svårt att ringa in. Hur mycket ”o­natur” ska naturen innehålla för att inte längre vara natur?)

Boken presenterar en rad intressanta be­grepp – ett av dem: ekofobi. Samtidigt som barnen bygger färre trädkojor och lämnar fjärilshåvarna i förrådet rapporterar mass­media om klimatkaos och utrotning av ar­ter. Det skapar en irrationell föreställning av vildmark som något hotat och hotande. Barnen drabbas av ekofobi. I en alltmer industrialiserad värld tillbringar de både skoltid och fritid inomhus framför datorn; de blir ständigt inneslutna ”burkbarn” – ”containerized kids” – indoktrinerade av reklamfilmer med ”en fyrhjulsdriven SUV i hög fart längs en hisnande vacker bergs­bäck – medan de två barnen i baksätet på en nedfällbar teveskärm tittar på film ointresserade av landskapet och vattnet ned­anför fönstren”.

Louv förfasas,och målar upp bilden av sin egen barndom, 1950-­talets lyckliga ameri­kanska pojkår bland växter och vilda djur i en känsla av mirakel inför naturen. Ett nostalgiskt skimmer lägger sig över texten. Men varför anta att alla barn känner sig tryggare i skogen än i människors sällskap i staden? Det frågar sig frilansjournalisten Malin Krutmeijer i en kommentar till det faktum att hälften så många barn besöker skogarna i dag jämfört med 1987 (i Ordfronts temanummer om svenska skogen 3/2009): ”Kanske är det helt enkelt så att svenskarna håller på att bli urbana ända in i själen?”.

Krutmeijer resonerar kring den under­liggande tonen i Sverige att det skulle vara ”finare – mer svenskt på något vis – att kontemplera ensam i en vacker granskog än att på ett fördärvligt kontinentalt sätt dricka kaffe och tjattra på lokal”.

Men, tänker jag, att hylla kontempla­tion ensam i en vacker granskog, står det verkligen i motsats till dekadent stadsliv?

Inom ekologisk litteratur används be­greppet emergens för att beskriva kom­plexa biologiska system, exempelvis en myrstack. Emergens betecknar hur stack­en inte främst är mer än summan av sina delar, utan någonting annat. Urskogen är inte mer än Södermalm.

Den är någonting annat.

Jag fick förra sommaren, under en vecka tillsammans med nätverket Skydda Sko­gen, en fascinerande inblick i hur kom­plex och fantastisk en orörd gammelskog kan vara – en uppenbarelse ingen lyckats förmedla till mig som liten, men som jag tänker är den form av naturväckelse Louv eftersträvar.

Högsommar. Vi befinner oss i närheten av Jormvattnet vid norska gränsen och vadar genom hav av meterhög stormhatt uppför skogsslänten. Gruppen består av 20­-talet biologer, självlärda artexperter och allmänt naturintresserade som jag. Vi är här för att inventera i princip oav­verkade, oländiga områden och lämna artförteckningen till Länsstyrelsen med målet att försöka förhindra att skogen huggs ner (vilket sällan lyckas; dessutom struntar skogsbolagen många gånger i de internationella regelverken och sanktio­ner saknas).

Vi stiger in i ett parti av täta, enorma granar. Då händer det märkliga: sällska­pet förvandlas till en grupp barn! De kas­tar sig på knä, kryper runt, klänger, synar. Ropen börjar komma: ”norsk näverlav!”; ”sotticka!”; ”rödbrun blekspik!”. Den sist­nämnda påträffas av en man – brevbärare till yrket och självlärd lavexpert – som sit­ter i en bäck med luppen tryckt emot botten av en hårig gammelgran.

Så fortsätter det resten av veckan.

Några dagar senare sitter vi i bilen på väg hem. Jag ser de milsvida ödemarkerna av norrländskt kalhygge. Min färdkamrat från Artdatabanken i Uppsala stirrar mo­loket ut över vad som liknar ett slagfält. Sedan kommer vi in i ”skogen”.

– Virkesåker, borde det heta, säger han.

I snörräta rader står träden och gror mot skörd. Jag lär mig att så här är det med näs­tan all svensk skog. Bara några få procent är skyddad, resten avverkad och planterad, medan biologerna menar att minst 10 till 20 procent måste sparas om vi ska ha en chans att rädda den biologiska mångfalden. Men att nå dit politiskt anses omöjligt.

Med åkern av virke som fond, och med minnet av de rödlistade arter vi fann, som jag aldrig haft en aning om existerade på vår jord, läser jag ur Helena Granströms poetiska essä ”Alltings mått”: ”Utrotning av arter, utplåning av ekosystem, dräne­ringen av liv: destruktionen upphäver den sorg som den orsakar genom att omöjlig­göra den. Sorgen förutsätter upplevelsen av att något gått förlorat. I en värld där inga fjällrävar finns, där ingen levande människa mött en fjällräv, där ingen läng­re vet att berätta om baktassar över ljung­rev och vintervitt mot dallrande norrsken: i en sådan värld finns ingen sorg, för i en sådan värld finns inget att sörja.”

Bilresan är lika dystersom läsningen av Louvs bok. Att Last child in the woods dess­utom saknar förankring i villkoren för stora grupper av fattiga amerikaner – och mindre bemedlade världen över, som inte enkelt kan välja hur och var de tillbringar sin fritid – lämnar mig brydd. Problemet är att resonemangen tycks ställa sig utan­för strukturerna i samhället och undvika – liksom ekomodernismen i stort – att dra de reella konsekvenserna av situatio­nen som just målats upp. I stället för att omfamna vad som rimligtvis borde vara nyckeln till minskat förfrämlingande från naturen hos den stora mängden barn i dag, en omfattande politisk och struktu­rell samhällsförändring, klamrar sig Louv fast vid den lilla lösningen; att fler som han och hans söner i den västerländska medelklassen genom helgutflykter till nationalparken återknyter brustna band mellan människa och natur.

Anropas: Visionen om ett grönt liv för alla.

Väckarklockan som boken satt igång ringer samtidigt kvar: att vi behöver älska levande natur, och om det är någon gång vi ska lära oss det, är det som barn. Att tidig naturkontakt skapar kärlek till det levande och att denna kärlek föranleder vördnad snarare än önskan till herravälde var och är ju idén med ett koncept som Skogsmulle, skapat av Friluftsfrämjandets intendent Gösta Frohm på 1950-­talet.

Jag tänker på Sara Lidman, författaren som tog strid mot det moderna skogsbruk som hon ansåg förgrep sig på allt levande, och på hennes speciella naturförhållande, uppvuxen som hon var i suset från Mis­senträsks granskog med fadern som läste kvällsandakten så den flöt ihop med dånet. Var inte hon sinnebilden för Louvs natur­barn, som vuxen förvandlad till förkämpe för den biologiska mångfalden? I en sen intervju (Lidman avled 2004) minns hon en våldsam kärlekshistoria med en gran i sexårsåldern, som slutade med att Sara gjorde slut med det lilla trädet – som dog:

”Den där granen har förföljt mig genom livet (...) Och när man kommer till ett kal­hygge och ser våldtagen natur – som det ju är, hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar och detta ris darrar av skam. Det är en oförrätt som har begåtts på dju­pet, som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten, som inte förstår att skog är något förmer än skogsråvara.”

Jonas Gren är journalist och poet och medarbetare i Effekt. Hans debutdiktsamling Lantmäteriet utkom våren 2014 på 10TAL Bok.

Ekosamtal med Elsie Johansson

I år fyller Effekt fem år, vilket vi firar med att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren kommer vi att publicera en artikel i veckan här på bloggen. I Effekt nr 3, 2011 intervjuade Kjell Vowles författaren Elsie Johansson och pratade med henne om Henry David Thoreaus ekoideal. Samtalet ger intressanta inblickar i ett författarskap som rymmer allt från arbetarskildringar och kvinnoliv till kritik mot rovdriften av naturen. Med anledning av Elsie Johanssons nya roman Sagas bok. En trovärdig historia återpublicerar vi här intervjun.

 

Effekt pratar Henry David Thoreaus ekoideal med författaren Elsie Johansson.

Elsie Johansson har levt på sitt författarskap i trettio år nu; framgången med Nancytrilogin har gjort henne till ett hushållsnamn. Men innan dess arbetade hon ungefär lika länge på Posten. Själv känner hon att livsresan har gått ”överraskande bra”. Hon föddes in i ett arbetarhem i Norduppland där hon många gånger hörde sin mamma oroa sig över om maten på bordet skulle räcka till. Nu bor hon i en stor och ljus lägenhet i södra Uppsala där hon har allt hon behöver, men hon önskar att fler skulle känna samma tacksamhet som hon själv.

– Det som är så bedrövligt är att människan aldrig tycks vara nöjd. Vi borde känna en tillfredsställelse med hur vi har det i Sverige. Även om det finns brister och orättvisor har de flesta av oss det bra i förhållande till tidigare generationer, säger hon.

Hon ursäktar sig för att hon inte har något annat än vatten eller svartvinbärssaft att bjuda på när jag besöker henne, men det kommer att visa sig passande. Vi ska tala om hennes senaste bok Då nu är jag i allmänhet, och bokens brev till Henry David Thoreau i synnerhet. Boken kom ut i samband med att Elsie Johansson fyllde 80 år i våras, och från början var tanken att den skulle bestå av hennes eget urval från tidigare diktsamlingar.

– Men jag kände att jag inte vill leverera något som visserligen fortfarande står sig, men som ändå hade blivit något slags skåpmat.

Några år tidigare hade Elsie Johansson för första gången kommit i kontakt med Skogsliv vid Walden, Thoreaus klassiker om hur han i mitten av 1800-talet flyttar in i en egen- byggd stuga vid sjön Walden i Massachusetts. En bok som är lika mycket en naturskildring som politisk essä och filosofisk civilisationskritik.

Genom korrespondensen med den döda Thoreau lyckades Elsie Johansson ge sina gamla alster en ny inramning samtidigt som hon kom igång med att skriva ny poesi.

Hon berättar att brevskrivandet gav henne möjligheter att närma sig ämnen som hade varit svåra annars. Hon fick chansen att kritisera Thoreaus kvinnosyn, men även tillfället att diskutera och lyfta fram hans kritik mot det moderna samhället och rovdriften av naturen. En kritik som Elsie Johansson tycker står sig.

– Jag hatar det kommersiella samhället. Vi blir överösta med reklam som har till enda syfte att skapa behov som inte finns men som får oss att köpa mer och mer och mer. Och vart hamnar pengarna? Hos dem som behöver? Nej, rakt ner i fickorna på dem som skor sig, och det avskyr jag.

Elsie Johansson är sällsynt välartikulerad. Hon är noggrann med att inte säga något hon inte kan stå för, men tvekar inte för att ta i när det behövs. Och hon har lätt att pendla mellan allvaret och det roliga.

– På sätt och vis var det passande att du bara fick ett glas vatten när du kom, säger hon efter att ha beklagat sig över matsvinnet i dagens Sverige.

I ett av breven till Thoreau skriver Elsie Johansson att Moder Jord håller på att släppa taget och ”längst ut på hennes slitna stöveltå klamra vi nu som ett ludd av vitgrått mögel”. Att diskutera klimatet eller storpolitik är dock inget Elsie Johansson sysslar med – ”för de kunskaperna har jag inte”. Istället säger hon sig leva i en liten värld där hon kan möta individer på ett begripligt sätt – en inställning som säkerligen hjälpt till att göra henne till en av våra mest älskade författare.

Penningmakten är stark, men om alla människor försöker på sitt eget sätt går det att bromsa konsumtionen menar hon.

– Och vi måste lära barnen att det finns andra värden och inte överskölja dem med så mycket saker att de till slut står där med förtvivlan i blick och inte vet vad de ska göra.

Tror du att vi kan ramla av stöveln?

– Det tror jag alldeles säkert att vi kan. Jag tror att något radikalt måste till för att stoppa rovdriften. Vad är inte jag rätt person att räkna ut, men något måste ske för att vi inte ska störta i fördärvet. Men det kanske vi gör ändå, innerst inne tror jag människan som art har sin tid på jorden.

Nyss fyllda 80 år förklarar Elsie Johansson att hon känner att hon kanske har haft sitt liv och inte behöver bry sig så mycket, men att så fort de tankarna kommer börjar hon även tänka på barnbarn och barnbarnsbarn som ska leva vidare. Och hon är försiktigt optimistisk.

– Jag hoppas och tror mycket på forskningen. Att man ska kunna hitta en ny energikälla. Men om det betyder att vi fortsätter ösa på fast med något annat än bensin i tanken vore inte det en hållbar lösning. Jag menar att vi behöver en renare energikälla, men framförallt en renare inställning och ett ödmjukare förhållningssätt.

Henry David Thoreau dog för nästan 150 år sedan. Men än idag är han flaggskeppet för de flesta som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta köphysterin. För Elsie Johansson ligger Thoreaus storhet i att han utgår från enkla företeelser och berättar om dem på ett begripligt sätt. Det är våra medmänniskor vi måste nå för att få förändring i grunden.

– Samhället är varje enskild person. Att tro att man kan ha ett samhälle att lasta över ansvaret på medan man som individ kan bete sig hur som helst fungerar inte.  

Text & foto: Kjell Vowles 

Grönmålat!

I år fyller Effekt fem år, vilket vi firar med att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren kommer vi att publicera en artikel i veckan här på bloggen. I det andra Effekt-numret någonsin gick Sara Jeswani på ekomässa i Kista. Det skulle nog inte ha varit så annorlunda om hon gick dit i dag.

Med rätt färg kan alla bli gröna. Det är uppenbart när Effekt går på ekomässa och ser hur betongtillverkare, flygbolag och lyxjakter plötsligt blivit ”miljösmarta”.

Effekt avslöjar också de tio bästa grönmålningsknepen.

Grön∙måla (grö:n | m’å:la) – verb: att vilseleda konsumenter beträffande ett företags miljömässiga metoder eller de miljömässiga fördelarna hos en produkt eller service.

Det fanns en tid när förledet ”eko” skänkte ett ord en air av pengar, sparsamhet och finans. Numera står det snarare för ekologi och miljö. I en tid när larmrapporter om naturens vacklande hälsa varje dag tränger lite djupare in i människors medvetande ökar viljan att inte göra fel. Och med budskapet om att konsumentmakt styr världen blir svaret från tillverkarna inte sällan en grön fernissa.

På miljömässan Eco Now i Kista utanför Stockholm strövar besökare sakta runt mellan montrarna, dröjer kvar vid en babytröja i ekologiskt odlad bomull, knaprar på lite hampaknäcke eller tar emot en broschyr från Miljöpartiet. Från scenen förs diskussioner om hur man ska öka produktionen av ekologisk och närodlad mat och hur man kan göra sin egen el. Runt om står intresserade åhörare. Lena Lindberg, som har rest till Stockholm från Delsbo i Hälsingland enkom för mässan, säger att människor i hennes glest befolkade kommun måste hitta bättre alternativ än bensinbilar för att ta sig till jobbet. Hennes make har just investerat i en elmoped från en av montrarna.

Utställarna på den här mässan spänner över ett brett register. I en monter säljs ekologisk mat. I en annan letar Skandinaviens första projekterade inomhusskidbacke investerare. Man kan också provligga sängar, få veta mer om betonggolv eller hälsa på i en eldriven lyxjakt. På en stor yta står en rad glänsande bilar uppställda.

Eco Nows program pryds på baksidan av en helsidesannons med uppmaningen ”Var miljösmart”. Avsändare är flygbolaget Finnair, som skryter med att de flyger ”den korta norra vägen” till Asien.

Grönt säljer, visar statistiken, såväl när det gäller ekologiska livsmedel som bilmodeller som sätter ordet miljö framför sig. Marknadsivrare talar om hur konsumenter kan styra producenter till att minska sin miljöpåverkan. Och plötsligt vill alla ha en del av den växande gröna marknadsandelen. Men vad är egentligen ”grönt”?

När den amerikanska marknadsföringsbyrån Terrachoice i början av 2009 undersökte över 2 000 produkter i amerikanska och kanadensiska storköp utifrån de ”gröna” löften de gav, kom de fram till att 98 procent av dem inte hade någon täckning för sina påståenden. Vanligast var grönmålningen när det gällde leksaker, kosmetika och rengöringsprodukter. Och ”miljövänlighet” har ökat explosionsartat som försäljningsargument. I USA och Kanada hittade Terrachoice tre gånger så många tidningsannonser på det temat år 2008 som bara två år tidigare.

Termen greenwashing sägs ha myntats av den amerikanske miljöaktivisten Jay Westerveld i mitten av 1980-talet. Han kritiserade hur hotell uppmuntrade sina gäster att återanvända handdukar för att ”rädda miljön”, när det i själva verket handlade om att spara pengar – hotellen lyfte inte ett finger för att göra något åt energi- och vattenförbrukning eller andra miljöaspekter.

Klassisk grönmålning kan handla om att ett företag kämpar hårt för att associeras med stickade tröjor, skrattande barn, jordiga grönsaker eller tvätt som torkar i vinden – sådant som egentligen inte har något som helst att säga om en varas miljöpåverkan, men som ger en känsla av att vara på ”rätt” sida. Ett annat beprövat knep är att lyfta fram en liten del av sin verksamhet (exempelvis en satsning på förnybara drivmedel) i stället för att prata om sin huvudsysselsättning (oljeutvinning).

De flitigast utpekade grönmålarna har varit just energibolagen. När kol och olja inte längre rimmar med den bild konsumenter vill ha av sig själva har många företag valt att ändra sin image snarare än verksamheten.

Oljebolaget BP, vars initialer ursprungligen stod för British Petroleum, basunerade år 2000 ut att bokstäverna i stället skulle betyda Beyond Petroleum. Men tendensen är snarare att BP går ”Back to Petroleum”, konstaterade Financial Times tidigare i år. BP:s satsningar på alternativa energikällor står nämligen för mindre än en procent av företagets inkomster.

I Storbritannien blev Shell förra året fällt av marknadsföringsmyndigheten för att ha gjort reklam för oljesandsutvinning i Kanada – ett av de mest miljöfarliga sätten att få fram olja på – som en ”hållbar energikälla”.

Året innan dess fälldes Shell för en annons som visade raffinaderier ur vars skorstenar det strömmade blommor i stället för rök. I annonsen påstod företaget att det använder sina koldioxidutsläpp för att odla blommor – något som visserligen var sant, men bara i mycket liten skala.

I Sverige har Marknadsdomstolen tidigare satt ned foten mot flera bilannonser som använt sig av argument som ”en riktigt miljövänlig bil”, ”Städar luften” och ”Bästa utsläppen någonsin”. Förra året lämnade Greenpeace in en anmälan mot 25 bilannonser till Konsumentverket.

Men annars är anmälningar mot företag som försöker verka grönare än vad de är ganska sällsynta. Under hela förra året [2008] gjordes bara 13 anmälningar som gällde miljöargument i marknadsföring, jämfört med 154 på reseområdet och 151 kring hemelektronik och datorer.

Sveriges Konsumentombudsman, Gunnar Larsson, tror att problemen med vilseledande marknadsföring i miljösammanhang kommer att öka.

– Både Konsumentverket och Marknadsdomstolen menar att bilar aldrig kan vara miljövänliga. Men det underlättar ju inte vår granskning när till och med politiska regleringar och förordningar använder ord som ”miljöbilar” och ”grön el”, säger han.

Men även om Konsumentverket blir mer vaksamt på företags miljöargument hamnar mycket av ansvaret på den enskilde konsumenten, konstaterar Gunnar Larsson.

– Trots att man har så mycket information och fler märkningar är det inte lätt för konsumenter att göra riktiga miljöval. Man tvingas vara mer ifrågasättande och skaffa sig mer kunskap.

På Eco Now-mässan susar besökare som provar elcyklar förbi mellan bilarna på mässgolvet, svänger runt glasmontrar med guldsmycken och förbi Svensk Kärnbränslehanterings informationsskärmar. Mässans arrangörer beskriver sig som två vanliga killar som tyckte att något som detta behövs, eftersom dagens konsumtion inte fungerar.

– Vi bjuder in alla som själva påstår att de har de bästa miljövalen. Vi har en expertpanel till hjälp, som vi kan rådfråga, men det går ju inte att kontrollera alla led, säger Daniel Söderberg.

Hans kollega Anders Hallström förklarar att de gärna vill uppmuntra till diskussion.

– Det finns inga bolag som är hundraprocentigt miljövänliga, men ställer man ut här måste man ha en produkt som går ihop med vår vision. Företaget i stort kan ju ha annat att jobba vidare med, men vår uppgift är inte att granska utan att lyfta fram bra exempel och inspirera folk att ta ett steg i rätt riktning.

Men om till och med oljejättarna och flygbolagen säger sig vandra den gröna vägen, går vi verkligen i rätt riktning? På Eco Now-mässan verkar ingen ha tid att fundera över detta. Vid scenen pumpar musiken igång. Det är dags för modevisning – av det sköna gröna ekomodet.

Sara Jeswani

 

10 grönmålningstknep att se upp med

1 Nytt namn. Att ändra namnet eller märket på en produkt för att man ska associera till natur och miljö. Ett exempel på det är att kalla fossilgas ”naturgas”.

2 Maskering. Om du har en produkt som är ett riktigt miljöhot kan du gömma dig bakom en liknande produkt som är miljöanpassad. Fossilgaslobbyn använder exempelvis i stor utsträckning argumentet att infrastrukturen för fossilgas (”naturgas”) kan användas för distribution av biogas. Biogasen blir en grön hävst.ång för storskalig introduktion av fossilgas. Detta har bland annat lett till ändrade miljöskatter för kraftvärme och utbyggnad av stora kraftvärmeverk för fossilgas.

3 Redan lagstiftat. Att visa fram miljöinsatser som redan krävs i existerande lagar. Ett exempel är att marknadsföra produkter som freonfria, trots att freoner (CFC) förbjudits för länge sedan.

4 Falska miljö- och rättvisemärken. Att använda ”märken” som ser ut som en oberoende certifiering av en tredje part, medan det i själva verket är företagets egen märkning.

5 Vetenskapsspråk och svårkontrollerbara siffror. Vetenskapsjargong eller hänvisningar till undersökningar och utnämningar som är svåra för en lekman att kontrollera. Bilföretag kan till exempel använda utmärkelser som ”årets miljöbil” fast den erhållits i ett annat land och inte gäller modeller som säljs i Sverige eller svenska mijöbilsdefinitioner.

6 Färg och form. Annonser och kampanjer kläs i gröna färger och förses med suggestiva bilder som ska få oss att tro att produkten eller tjänsten är miljöanpassad. Ett klassiskt exempel är blommor som kommer ut ur avgasrör.

7 Miljöalibin. Företaget lyfter fram en grön produkt eller tjänst i marknadsföringen medan företagets miljöförstörande verksamhet fortsätter som vanligt.

8 Bäst i en dålig klass. Att förklara sig lite bättre än resten, även om resten är riktigt urusla. Till exempel lanserade lyxbilsfirman Lexus en grön stadsjeep, som marknadsfördes som ”high performance, low emissions, zero guilt”. Tillsynsmyndigheterna kallade kampanjen för vilseledande och den drogs tillbaka. Numera använder Lexus den i sin internutbildning som avskräckande exempel.

9 Skadlig kärnverksamhet grönmålas. En i grunden skadlig kärnverksamhet miljöanpassas och marknadsförs som grön. Exempel är Luftfartsverkets ”klimatneutrala” flygplatser eller vapentillverkaren BAE Systems, som lanserar ammunition med mindre bly, bepansrade fordon med minskade koldioxidutsläpp och reducerade utsläpp från granater.

10 Reklam för miljö men lobbyism mot. Många företag skryter om sitt miljöengagemang samtidigt som man är aktiva lobbyister för försvagad miljölagstiftning, beskattning och skärpta miljökrav. Lobbyismen kan ske gentemot politiska församlingar i Sverige, på EU-nivå och på global niv. som inför FN:s klimatmöten.

Källa: Miljöförbundet Jordens Vänners rapport” Rättvisa och hållbarhet som marknadsföringsstrategi och försäljningsargument

Senaste kommentarerna

  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...
  • KentS: Klimatfrågan är långt ifrån den mest akuta frågan idag...
  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...