Effektbloggen

Effekt fyller fem!

Nu är det fem år sedan första numret av Klimatmagasinet Effekt kom ut, och det vill vi givetvis fira tillsammans. Detta ska vi göra 11 december på Folkets Park Hornstull (i källaren på restaurangen Cantina Real). För livemusiken står Ismael och Jonas Gren sköter poesin. Det blir ett samtal med Effektgrundarna, och release för vårt nya nummer som har tema hälsa.

Var: Folkets Park Hornstull (källaren på Cantina Real), Lindvallsgatan 11-13, Stockholm

När: Klockan 18, scenprogrammet börjar kl 18.30

Pris: 50 kronor (eller mer om du vill stödja Effekts arbete). I priset ingår senaste numret av Effekt, dessutom finns det möjlighet att teckna sexnummersprenumeration till specialpriset 259 kronor. Då ingår även inträdet och senaste numret.

Slutstation för det stora tågexperimentet?

Foto: Erik Söderström/CC/Flickr

Till och med Margaret Thatcher tyckte att privatisering av järnvägen var att gå för långt. Så är Sverige också ensamt i Europa om sin kraftiga avreglering av tågtrafiken. Exakt varför den osynliga handen är så dålig på att köra tåg förklaras i en ny bok. Och från den nya regeringen kommer signaler om en spårändring.

Vintern 2011 var det inte roligt att jobba på SJ. Situationen var kaotisk, växlar frös och resenärer blev stående i timmar på kalla perronger utan tillräcklig information. Dessutom blev vartannat godståg försenat och tågkrisen gick som följetong i medierna.

Uppe på huvudkontoret i Stockholm var Ulf Adelsohn, bolagets ordförande sedan nio år, rejält frustrerad. Han hade sin åsikt klar: järnvägens problem berodde på avregleringen. Som gammal moderatledare hade han heller inga problem att framföra sin kritik offentligt, trots att arkitekterna bakom omvandlingen var hans egen partitopp.

– I 25 år har järnvägen varit en lekstuga för okunniga politiker, sa han i april 2011.

Dagen efter fick han sparken. Men han håller fast vid att privatiseringen av järnvägen skedde ”utan någon som helt analys”. Ingen annanstans hade man gjort detta storskaliga experiment. Det nyliberala tänkandet hade helt enkelt ”gått för långt”.

Varför en drös vinstdrivande, konkurrerande företag inte är de bäst lämpade att driva tågtrafik förklaras i en ny bok, Marknad på villovägar. Den är skriven av Jesper Meijling, som forskar på avregleringar vid Kungliga Tekniska Högskolan.  

Han menar att det bara är i politikernas fantasi som järnvägen är en marknad. Den är i själva verket ett avancerat tekniskt system. Och i ett sådant måste alla delar dra åt samma håll, ibland snabbt. Allt måste klaffa.

Att splittra helheten och sprida ut bitarna på olika bolag är därför att motarbeta järnvägens natur. Systemet blir långsammare – och känsligare för störningar. (Minns den frustrerade Ulf Adelsohn.)

Idag sköts spåren för sig och trafikinformationen för sig medan ytterligare andra bolag kör tågen. Så fortsätter spjälkningen ner till minsta nivå. Stationernas kommersiella ytor drivs exempelvis av ett företag och väntsalarna av ett annat, medan plattformarna sköts av ett tredje. Jernhusen, det statliga fastighetsbolag som har ansvar för alla järnvägens byggnader, ägnas några särskilt syrliga sidor i Meijlings bok. Antagligen för att det på ett nästan komiskt sätt illustrerar hur de enskilda bolagens vinstfokus krockar med järnvägens övergripande intressen. Tänk väntsalar som står låsta efter butikstid – även på vintern – eftersom det inte finns pengar att tjäna på att bara ge skydd och värme åt frusna passagerare. Eller hyror som är så höga att det kostar för mycket att ha reservdelar på lager, med följden att reparationer inte görs i tid.

Ingen av de inblandade har ju som mål att trafiken ska fungera. Alla tänker på sin bit och sin vinst. Det som hamnar mellan stolarna vill ingen ta ansvar för. Investeringarna i underhåll har också minskat, medan kostnaderna för administration har skjutit i höjden.

”Som att plocka isär en maskin och gå sin väg” – så beskriver Jesper Meijling järnvägspolitiken.

Ytterligare ett skäl till att marknadsmodellen passar tågtrafiken så dåligt är de fasta ramarna. Oavsett hur många nya aktörer man släpper in måste alla knö ihop sig på det existerande utrymmet. Det blir trångt. Och järnvägen kan inte växa i takt med den ökande efterfrågan. Att lägga nya spår eller linjer är dyrt och kan ta årtionden. Utveckling av järnväg är helt enkelt inget för den som prioriterar kortsiktig vinst. De stambanor vi använder idag drogs till exempel för över 150 år sedan.

Konkurrensen skapar dessutom ett russinen i kakan-problem. De nya tågföretagen är naturligtvis pigga på att ta en andel av de lönsamma sträckorna, Stockholm-Göteborg och Malmö-Stockholm. Mindre attraktiva linjer överlämnar de med varm hand till gamla SJ. Staten förlorar alltså intäkter, men sitter kvar med kostnaderna. En logisk följd blir att tågen slutar gå till en del av de här platserna – eller att skattebetalarna får hoppa in.

Den nya rödgröna regeringen har dock lovat att ”se över alla möjligheter att riva upp avregleringen av järnvägstrafiken”.

– Vi är i full gång med det, säger Karin Svensson-Smith, Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson.

Redan innan valet beslutade riksdagen att staten skulle ta tillbaka underhållet.

– Men det räcker inte. Den som har hand om järnvägen ska ha hand om alla delar. I avregleringen finns bara ett mål: att förränta sina pengar. Det är inte så man tar ansvar för framtiden, säger hon.

Fotnot: En utredning av hur järnvägen kan organiseras bättre tuffar redan på och de rödgröna vill vänta in den innan de gör något drastiskt. Men enligt källor på Näringsdepartementet kommer utredningen snart att få en extrauppgift av den nya regeringen: att föreslå hur staten kan spela en större, samordnande roll. Med mer att göra kan utredningen väntas vara klar i slutet av 2015.

Har du ett omättligt behov av att läsa om avregleringen av den svenska järnvägen? Leta upp Det stora tågrånet av Mikael Nyberg (Ordfront).

Emma Wikberg: "Mer klimatlat än klimatsmart"

Människan är lat eftersom naturen skapar lata varelser. Den som gör av med mer energi än nödvändigt gör sig själv en otjänst i kampen för överlevnad och fortplantning. Enkla och effektiva metoder att avgöra vad som är värt att lägga kraft på är livsnödvändiga ur ett evolutionärt perspektiv. Våra hjärnor guidar oss genom att omvandla sinnesintryck till upplevelser av belöning och obehag, och instruerar oss således  i vad vi bör eftersträva respektive undvika.

De känslomekanismer som styr vårt handlande är starka och har haft gott om tid på sig att utvecklas för att leda oss ”rätt” inom relativt enkla områden som sex, födointag och sömn. Detsamma gäller impulsen att agera vid fara. Men när hotet är komplext, vagt eller avlägset, är magkänslan oftast ett hinder. Det rationella, långsiktiga tänkande som krävs för att hantera den typen av hot konkurrerar nämligen inte lätteligen med våra känslor; det är generellt mycket svårt att försaka en omedelbar belöning och anstränga sig i stunden för en belöning som väntar på sikt. Majoriteten misslyckas med dieter och viktminskningsprogram, det är svårt att ta sig ur ett beroende och de flesta av oss tenderar att skjuta på jobbiga arbetsuppgifter till sista stund. I mitt arbete som lärare på universitetet möter jag ofta nya studenter som (precis som jag själv då det begav sig) helst sparar all sin tentaångest till kursens sista vecka. I väntan på att erfarenheten och den egna motivationen vuxit till sig, blir pedagogens uppgift lika mycket att dela ut morötter och piskor i lämplig dos som att förmedla kunskapen i sig.

Klimatförändringarna är i mångt och mycket ett pedagogiskt problem, då hotet fortfarande är suddigt och avlägset för dem som har störst möjlighet och moralisk skyldighet att agera. Endast nyhetsrapporteringen gör mig medveten om temperaturökningen. Inget tycks hända med klimatet i samband med att jag flyger eller köper nya kläder, värmeböljor tar jag fortfarande emot med tacksamhet, och den enda översvämning jag har drabbats av orsakades av en sönderfrusen vattenutkastare. Inget i min vardag tyder på att en naturkatastrof pågår. Ingenting i min kropp signalerar att jag eller vi står inför något allvarligt hot. Och varför försaka bekvämligheter och lyckoskapande aktiviteter till förmån för energikrävande krishantering om ingen kris är?

Tyvärr tror jag att fler ekonomiska och sociala piskor är den enda lösningen. Det räcker inte att dela ut miljöbilspremier och mentala guldstjärnor för idog sopsortering (är det förresten inte bättre att låta bli bilen och samla på sig färre förpackningar?) - belöningarna vi får när vi lyxkonsumerar överväger ännu. Jag vill att det ska svida i plånboken när jag beställer en flygbiljett eller tankar. Jag vill se avskräckande bilder på köttförpackningarna. Och om jag berättar att jag varit på solsemester vill jag inte höra ”Å, vad skönt!”, utan ”Du tycker inte att det är egoistiskt och omoraliskt?”.

Men så kan vi ju inte ha det - vilket trist liv det skulle vara! tänker kanske du och politikerna nu. Det där skulle skrämma bort väljare och ingen gillar väl en missunnsam tråkmåns? Fegt, säger jag. Och feltänkt. Ingen som förordar straff och förebråelser för misshandel och skadegörelse blir kallad missunnsam tråkmåns. Och det är ju bara den som misshandlar och förstör som straffas, så vad är problemet? Nå, mina exempel handlar om precis detta, bara det att offren för misshandeln och skadegörelsen varken hörs eller syns just här, just nu, kanske inte ens inom din livstid. Gör det avståndet oss till oskyldiga? Och skulle vi inte kunna strunta i vad reptilhjärnan gastar om tills vi lärt oss att belöning och njutning står att finna även i annat än lyxkonsumtion?

Emma Wikberg, undervisar i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och bloggar på emmawikberg.wordpress.com

***
Krönikan är ett smakprov från kommande numret av klimatmagasinet Effekt. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

Vad New Orleans vålnader sa

Spåren efter Katrina syns fortfarande, Foto: Cometstardom/CC

Det dröjer en vecka innan jag ser budskapet. På en tvärgata från mitt bed & breakfast har någon målat på gatans asfalt. Tre flera meter breda bokstäver. S O S.

Som turist är det svårt att se de kvarlevande såren i staden. Ännu svårare i människorna; New Orleans-borna är sociala, trevliga och överdrivet entusiastiska på det sätt som ett hyperkapitalistiskt hungriga-vargar-jagar-bäst-samhälle tycks frambringa.

Men de finns där, såren. Kvarlevorna av Katrinas framfart för nio år sedan. Kollapsade hus. Solblekta vimplar som säger »Restore Rebuild Recover«. Och inte minst i frånvaron av de drunknade, och i frånvaron av de mest fattiga och åsidosatta som lämnade staden och aldrig kom tillbaka när chockdoktrinens ingenjörer fick en chans att starta om staden från början. Men deras spöken vandrar längs gatorna.

På mitt lokala tvätteri stänger chefen av teven när en politiker pratar om Katrinas nionde minnesdag: »Varför ska de ta upp det varje år? Jag behöver inte bli påmind om något jag inte kan glömma.« Chefen pratar högt om dagar sittandes på ett tak medan alligatorer simmade omkring i hans vardagsrum. Hans röst skälver när han ropar något om att se en grannpojke dö på andra sidan gatan utan att kunna göra något.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Frågar du de boende var katastrofen George Bushs fel, borgmästarens fel, polisens fel, skyddsvallarnas fel. I detta överflödssamhälle pekar alla på beslutsfattarna. Ingen tittar ut över vattnet, ingen blickar upp i atmosfären, inte ens det allt mer opålitliga vädret tilldelas skuld.

Ingen lyssnar på spökena.

Frågar du New Orleans-borna om klimatförändringar fnyser de. Inte alla. Men de flesta. Precis som i gamla, franska Orléans eller i svenska Nyköping.

Antikvariatet Libraire Bookshop, i centrala French Quarter, är skevt och dammigt. Dess hyllor är halvfulla. Som att orkanen spolat bort butikens livsande. Här finns flera hyllmeter med New Orleans-litteratur: historiska böcker, romaner, novellsamlingar om spöken och voodoo, färggranna recept- och drinkböcker. Det är en stad som lever med och för sin historia, som varje stad beroende av sin turism. På disken vid ingången står böcker om Katrina uppradade. Journalistiska reportage- och analysböcker från etablerade förlag, fotoböcker, vittnesrapporter utgivna på lokala småförlag. Som en tyst kommentar har antikvariatets ägare kilat in ett exemplar av Tim Flannerys Vädermakarna: Människan och klimatet. Högre än så kan man inte skrika här.

Jag vet inte hur jag ska fråga honom om boken. Här finns så många halvläkta sår. Istället talar jag med spökena. De säger att hur förälskad jag än är, i maten, i musiken, i människorna, ska jag inte stanna. Åk, innan det blåser upp, viskar de. Åk.

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. Teckna din prenumeration här.

Fracking lär inte hjälpa klimatet

Frackingfält i USA. I och med att brunnarnas produktion snabbt minskar måste det hela tiden borras nya brunnar. Foto: Simon Fraser University/CC.

Jakten på de okonventionella fossila bränslena fortsätter att spela rysk roulette med vårt klimat samtidigt som de försvårar en omställning till ett nytt energisystem. En ny studie som precis har publicerats i vetenskapstidskriften Nature visar att skiffergas – alltså naturgas som utvunnits genom fracking och som bland annat Barack Obama har kallat ett bränsle som kan vara en brygga till ett framtida fossilfritt energisystem – knappast kommer att vara räddningen. Även om utvinningen ökar drastiskt kommer det inte innebära några minskade globala koldioxidutsläpp.

Studien har använt fem olika modeller som beräknar framtida energianvändning och koldioxidutsläpp. Forskarna har räknat med att fracking sprider sig utanför Nordamerika och att metoden börjar användas runt om i världen, och att det leder till att vi får tillgång till stora mängder billig naturgas.

Modellerna uppskattar hur mycket naturgasanvändningen kommer att stiga om marknadskrafterna får verka fritt. I en av modellerna stiger naturgasanvändningen globalt med 170 procent fram till 2050, men koldioxidutsläppen minskar ändå bara med max 2 procent, och i flera av modellerna ökar utsläppen i stället, i en av dem med så mycket som 11 procent.

Argumentet som skiffergasförespråkarna använder är att naturgas släpper ut mindre koldioxid än kol, och därför är det ett bra bränsle att använda för att minska våra globala koldioxidutsläpp. Studien i Nature visar dock att om marknadskrafterna får råda, är det inte bara kol som kommer att ersättas utan även förnybart, vilket gör att effekterna på koldioxidutsläppen blir betydligt mindre. Dessutom konstaterar studien att ökad tillgång till billig energi driver på den ekonomiska tillväxten och minskar incitamenten till energibesparingar, vilket leder till att den totala energianvändningen ökar.

Nature-forskarna poängterar att antagandet att fracking ska spridas globalt inte ska tolkas som det mest troliga scenariot, och det är möjligt att modellerna i sig inte är så relevanta. Många menar nämligen att förväntningarna på mängden skiffergas som kan produceras sannolikt är kraftigt överdrivna. Richard Heinberg från The Post Carbon Institute konstaterar i sin bok Snake Oil – How Fracking's False Promise of Plenty Imperils Our Future att produktionen från gasbrunnarna i USA:s mest produktiva skiffergasfält efter 36 månader har minskat med 80-95 procent, vilket gör industrins påståenden om att brunnarna ska fortsätta producera i upp till 40 år högst orealistiska.

Men även om vi inte kommer att kunna öka användningen av skiffergas med 170 procent fram till 2050, är det värt att uppmärksamma studien i Nature, då den gör det ännu tydligare att skiffergas inte är något bränsle som är värt att satsa på, vare sig för att motverka den globala uppvärmningen eller för energiförsörjningen. Naturgas kan aldrig blir den brygga för klimatet som Barack Obama hoppas på.

Det är nu, medan det fortfarande finns en viss tillgång till relativt billig energi och den globala ekonomin inte har kraschat, som vi bör finansiera de infrastrukturprojekt som krävs för att omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå så smärtfritt som möjligt. Fortsatta investeringar i skiffergas kommer bara att sabba klimatet ännu mer innan vi kör in i väggen. Som Richard Heinberg skriver i Snake Oil:

”För världen är det en relativt kort period då stora investeringar i förnyelsebar energi är möjliga. Efter den punkten kommer svängningarna på oljepriset och ett överlag minskat EROI (Energy Return On Investment, red anm.) i samhället dränera ekonomiernas styrka till den grad att finansieringen av stora nya projekt blir allt svårare. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att vi måste argumentera emot den allmänna tron på en ny gyllene era med ett överflöd av olja och gas” (Egen översättning)

Effekt 3/2014

Vad lär vi oss i skolan? Att den livsuppehållande biosfären är grunden för allt liv?

Att varje mänskligt beslut hädanefter måste vara förankrat i detta faktum, ty jordens ekosystem och klimat är satta under enorm press av (oss rika) människor?

Kanske. Kanske finns på somliga håll lärare som har denna förståelse som bas för sin pedagogik. Men på de allra flesta håll, som universitetet där jag studerar, Stockholms, tycks det som om livet fortgår enligt gamla principer. De principer som säger: specialisering, strikt uppdelade discipliner, abstraktion. Ekonomistudenterna tröskar neoklassisk teori, litteraturvetarna postmodernistiskt tänkande och ingenjörerna matematik.

Jag går runt i universitetsbyggnaderna i Stockholm, pratar med studenter, lyssnar, tittar på scheman, och får den akuta känslan av att vara ombord på Aniara, Harry Martinsons rymdskepp i boken med samma namn från 1956. Liksom passagerarna i rymdgoldondern Aniara, som flytt från ett av strålningskatastrofer ödelagt jordklot, kommit ur kurs och styr rakt ut i universums mörker, svävar universitetets studenter och lärare i en sfär fjärran jordens berg och dalar.

I princip ingenting här – tänker jag – varken i samtalen som pågår, eller kurslistorna jag läser, vittnar om en befolkning i skriande ekologisk kris. Snarare än att vara bildningsprocesser för samhällets långsiktiga överlevnad, tycks kurserna och programmen vara övningar i förvaring av daterat tänkande, ett slags hjärndagis.

Att se biosfären som den totalitet från vilken all utbildning bör utgå, tycks på Stockholms universitet vara en tanke förbehållen vissa naturvetenskapliga avdelningar och de som studerar på Stockholm Resilience Centre (SRC), den tvärvetenskapliga institution som utgår från ekologiska hållbarhetsfrågor som grunden för allt.

På SRC, startat 2007 av professorerna Carl Folke och Johan Rockström, är ansatsen att det uppstyckande sättet att se världen som en mängd skilda discipliner inte längre gäller. Folkes sätt att säga det: »Vi har blivit ekologiska analfabeter.« Vad som i dag behövs på ett klot där klimatet påverkar allt och alla är kunskap om helheter, hela produktionssystem, ekologiska och sociala. För detta krävs länkar och samarbeten såväl i som utanför universitetets värld.

Jag misstänker att de flesta skolbarn, studenter och lärare numera faktiskt vet att jorden och dess klimat är satt på spel. Jag misstänker att den aura av förnekelse som uppenbarar sig på stora delar av universitet inte beror på okunskap men – vilket många sociologer visat ligger bakom bristande klimatengagemang – på känslor av maktlöshet och meningslöshet. I Aniara skriver Martinson:

»När sedan det gick upp för Ledningen att ingen återvändo mera fanns (…) kom först paniken, sedan apatien«

Jag tror inte att lärare medvetet undviker att prata om klimatförändringarna för att de tycker det är onödigt. Jag tror inte dagens skolor genomsyras av träigt tänkande för att ingen vill ha förändring. Snarare beror det nog på att de flesta av oss inte vet vad vi ska göra.

Effekt tar sig i detta nummer an temat utbildning. Hur kan systemkritisk ekologisk kunskap läras ut, och vad är sådan kunskap? Hur ser det ut inom exempelvis husbyggande? Lär sig studenterna något om klimatanpassning och om växthusgasutsläpp?

En fråga för framtiden är den om teori kontra praktik. För köttbonden Thorsten Laxvik, som intervjuas i en av artiklarna, är det spadar, hackor och handlag som saknas. »Det som behövs är verkstad, vi vet vilka behoven är«, säger han.

Sociologiprofessorn Nancy Lee Wood menar i samma text att en enorm utbildningsinsats väntar för dagens jordbor. »Från förskola och grundskola upp till gymnasium och universitet så är det enormt mycket jobb som måste göras. Inte bara vad gäller programmen och utbildningsstrukturen, men även budskapen som förmedlas genom infrastrukturen där människor jobbar och går i skolan.«

Partiet Feministiskt initiativ vill införa ämnet klimatkunskap för alla lärarstudenter i Sverige, och göra ämnet obligatoriskt redan för förskolebarn. För detta har de hånats av en del debattörer, som kallat det indoktrinering. Men om man ska tro Örjan Svane, professor emeritus vid KTH, som intervjuas i temat, vore utbildningsreformen kanske önskvärd.

»På ett plan«, säger Svane, »är det man säger och skriver om miljö och hållbarhet väl integrerat … däremot är det nog lite sämre ställt med klimataspekterna«.

Välkomna till Effekts tema Utbildning.

Jonas Gren

 

Ur innehållet:

På klimatdemo i New York: Effekt gick med i världens största manifestation för klimatet.

Varning för fossilbubblan: De globala oljebolagen investerar enorma pengar i fossil energi men blundar för riskerna.

Vårt sårbara vatten: Den globala uppvärmningen kan hota Sveriges dricksvatten.

Ska vi cykla grejer? Vi besöker Sveriges första lådcykelpool i Uppsala.

 

Dessutom:

Kultur: Naomi Klein recenseras.

Ekonomiskolan: Effekten av ränta.

Klimatmat: Byt ris mot blomkål.

Krönika: Högerextrema klimatförnekare.

Olof Palme: Ecocide requires urgent international attention

The UK lawyer Polly Higgins is in Sweden. She is the person that once again has raised the issue of ecocide-law – which would ban the destruction of ecosystems – on the agenda, and now she hopes that Sweden will show leadership on the issue. Just like Sweden's former Prime Minister Olof Palme did in 1972.

Klimatmagasinet Effekt has as the first media channel in the world seen a previously unknown speech which Olof Palme held at the UN Stockholm Conference in 1972 where he – partly with reference to the US warfare in Vietnam – said that the indiscriminate bombing and the use of bulldozers and herbicides is an outrage that can be described as ecocide.

Polly Higgins and her team had not seen a copy of Olof Palme's speech, and it was only after Jan O Karlsson, a previous minister and adviser to Olof Palme, had attended Polly Higgins open lecture in Stockholm Tuesday evening, that it came to light that a copy of the speech existed. Jan O Karlsson had actually helped Olof Palme write the speech, and after listening to Higgins speak about Palme and the Stockholm Conference he offered to try to find it.

Klimatmagasinet Effekt met Polly Higgins Wednesday afternoon, straight after she had received the speech from Jan O Karlsson, and she was excited when she quoted Olof Palme from 1972:

”The immense destruction brought about by indiscriminate bombing, by large scale use of bulldozers and herbicides is an outrage sometimes described as ecocide, which requires urgent international attention. It is shocking that only preliminary discussions of this matter have been possible so far in the United Nations and at the conferences of the International Committee of the Red Cross, where it has been taken up by my country and others. We fear that the active use of these methods is coupled by a passive resistance to discuss them.”

Polly Higgins is now challenging the Swedish government to once again show the way and raise the question of ecocide within the United Nations.

“There is a space here emerging for a great leadership to be demonstrated again. Here you are in a country that just now has got a change of government, and you have a country that can demonstrate that leadership. Often that happens when you have change of governments, there is a small window of opportunity of about a year where someone can speak out on really big issues, just as Olof Palme did", she says.

Olof Palme: Ekocid kräver internationell uppmärksamhet

Den engelska advokaten Pollly Higgins är i Sverige. Hon är den som på nytt har lyft upp frågan om en ekocid-lagstiftning – som förbjuder förstörelsen av ekosystem – på dagordningen. Nu hoppas hon att Sverige igen ska visa ledarskap i frågan. Precis som Olof Palme gjorde 1972.

Klimatmagasinet Effekt har som första mediekanal i världen fått ta del av ett hittills okänt tal som Olof Palme höll vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, där han – bland annat med bakgrund av USA:s krigföring i Vietnam – sa att det urskillningslösa bombandet och användandet av bulldozrar och herbicider är ett illdåd som kan benämnas som ekocid.

Polly Higgins och hennes medarbetare har tidigare inte haft tillgång till Olof Palmes tal, och det var bara efter att före detta statsrådet och Palme-rådgivaren Jan O Karlsson hade besökt Polly Higgins öppna föreläsning i Stockholm på tisdagskvällen, som det visade sig att det fanns en kopia på talet. Jan O Karlsson hade nämligen hjälpt Palme att skriva talet, och efter att ha hört Higgins prata om Palme och FN-konferensen erbjöd han sig att leta reda på det. Klimatmagasinet Effekt träffade Polly Higgins på onsdagseftermiddagen, direkt efter att hon hade fått talet från Jan O Karlsson, och hon var exalterad när hon citerade Olof Palme från 1972:

”The immense destruction brought about by indiscriminate bombing, by large scale use of bulldozers and herbicides is an outrage sometimes described as ecocide, which requires urgent international attention. It is shocking that only preliminary discussions of this matter have been possible so far in the United Nations and at the conferences of the International Committee of the Red Cross, where it has been taken up by my country and others. We fear that the active use of these methods is coupled by a passive resistance to discuss them.”

Polly Higgins uppmanar den nya svenska regeringen att ännu en gång ta på sig ledartröjan och lyfta frågan om ekocid inom FN:

“Det uppstår ett utrymme här där ett stort ledarskap än en gång kan visas. Här har vi i ett land som precis har bytt regering, och vi har ett land som kan visa det ledarskapet. Vid ett regeringsskifte finns det ofta en möjlighet i ungefär ett år då någon kan gör sin röst hörd och lyfta riktigt stora frågor, precis som Olof Palme gjorde", säger hon.

An english version of the above article can be found here.

En längre intervju med Polly Higgins kommer att publiceras i Effekt nummer 4/2014.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det att det inte har funnits någon känd utskrift av Olof Palmes tal, vilket dock har funnits i Olof Palmes arkiv. Men denna kopia har inte varit känd för Polly Higgins och hennes medarbetare som arbetar med ekocid i dag.

Vi måste ge svåra svar

Efter valet har förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar duggat tätt. Journalisterna bevakar inte landsbygden; alliansregeringen ökade klyftorna som hade vuxit redan på Göran Perssons tid; Fredrik Reinfeldt sommartalade om kostnaderna för flyktingmottagandet; kultureliten fördummade SD:s väljare.

Även om det kan ligga något i allt det här, är problemet med förklaringarna att de ofta pekar ut en enskild faktor. De ger ett enkelt svar på ett mångfacetterat misslyckande. Förenklade svar på svåra frågor är Sverigedemokraternas och dess europeiska broderpartiers paradgren – och det är det sista vi behöver.

Förutom invandringen finns det ytterligare ett område där Sverigedemokraterna utmärker sig – det är enda riksdagspartiet som förnekar att människan ligger bakom klimatförändringarna. Josef Fransson, SD:s talesman i klimat- och energifrågor, skrev i en debattartikel på nättidningen Nyheter24 att forskarnas klimatmodeller är »oanvändbara« och att IPCC »presenterar slutsatser de inte har täckning för.« I en annan debattartikel på samma sida skrev han att den »påstådda apokalyptiska uppvärmningen tycks ha avstannat«.

Sverigedemokraterna är inte ensamma klimatförnekare bland Europas högerextremer. Deras partigrupp i EU-parlamentet leds av Nigel Farage från UK Independence Party. I partiets energiprogram står det att »de små förändringar som vi har sett i globala temperaturer det senaste århundradet (+0,7°C) är helt i linje med välkända, långsiktiga, naturliga klimatcykler«.

I partigruppen sitter även Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti. På sin blogg förkastar han IPCC:s klimatmodeller och menar att människan lider av storhetsvansinne om hon tror att hon kan påverka det framtida vädret. I vårt grannland Norge är Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet mat- och jordbruksminister. I en intervju med norska tidningen VG sa hon 2011 att det inte är bevisat att människans utsläpp av koldioxid orsakar den globala uppvärmningen, utan att det »först och främst är en ursäkt för att införa mer skatter och avgifter«. Går vi ännu längre åt höger har vi till exempel British National Party som »bestämt avvisar ’klimatförändringsdogman’«.

De högerextrema partierna ger enkla svar på svåra frågor. Människor är arbetslösa och lever i fattigdom: Skyll det på invandringen. Samhället måste ställa om och sluta släppa ut växthusgaser: Forskarna har fel.

Problemet är att inte heller något annat parti kunde leverera riktigt trovärdiga svar i valrörelsen. Klimatfrågan nämndes knappt och även om Miljöpartiets kongress fick med i valmanifestet att partiet »vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt« verkade partiets båda språkrör göra allt för att förklara bort formuleringen. I stället tävlade riksdagspartierna – med Socialdemokraterna och Moderaterna i spetsen – om att lova nya jobb.

I en tid när vi har passerat toppen för den konventionella oljan, finanskrisen har bitit sig fast i Sydeuropa med skyhög arbetslöshet, och de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, så ser framtiden radikalt annorlunda ut. Utan billig energi kommer vi att möta utmaningar som förändrar förutsättningarna för vår industriella civilisation. Det är det här vi måste tala om, och stödja politiker som vågar prata om det. För annars – om riksdagspartierna fortsätter att utlova evig tillväxt, nya jobb och att allting kommer att fortsätta som det har gjort – kommer många oundvikligen att bli besvikna. Och då står högerextremisterna redo med enkla svar i svåra tider.

Krönikan är ett smakprov från det kommande numret av Klimatmagasinet Effekt som finns hos prenumeranterna nästa vecka. Vill du också få tidningen hem i brevlådan, teckna din prenumeration här.

Håller en ny klimatrörelse på att ta fart?

Sällan har en storm kommit mer passande. Precis som Staffan Laestadius höll på att avsluta sitt tal om hur vi behöver en ny svensk modell för omvandling började vindarna tillta i Vita bergsparken i Stockholm. Regnmolnen blev allt mörkare. Det som hade varit en strålande sommarkväll blev till ett rejält regnoväder under tiden som Laestadius pratade om att bilåkandet måste halveras och att inrikes flyg bör bli ett minne blott.

Men eftersom kvällen fungerade som en avspark för initiativet Stormvarning, ett nätverk av artister och akademiker som försöker ”lyfta klimatfrågan tillbaka in i det offentliga samtalet,” så var det väl inte mer än rätt att stormen kom. Kvällen avbröts av regnet, men innan dess hade artister som Sarah Riedel, The Tiny och Peter Morén framträtt framför en i det närmast fullsatt parkteater. Det var längesedan det kändes som det fanns ett sådant positivt engagemang i klimatrörelsen.

I kväll, fredag, börjar även klimatfilmsfestivalen To Future With Love i Stockholm, som arrangeras av bland annat Klimataktion. Personligen ser jag fram emot att se dokumentären Thuletuvalu, som får svensk biopremiär.

Är detta tecken på ett nytt engagemang i klimatrörelsen? Jag tror att det kanske är så. Efter en sommar där Sverige har drabbats av bränder, översvämningar och extrem värme börjar klimatförändringarna kännas verkliga även för oss. Och på andra sidan Atlanten – där luften aldrig gick ur klimatrörelsen på samma sätt som hände i Europa (vilket Bill McKibben förklarade i Effekt nr 1/2014) – förbereds den största klimatdemonstrationen någonsin. Den 21 september, inför FN:s klimattoppmöte, avgår The People's Climate March i New York. Mer än 800 organisationer har gått samman, och parallella demonstrationer kommer att äga rum runt om i världen. Bland annat i Göteborg.

Innan dess, den 16 september, släpps dessutom Naomi Kleins nya bok This Changes Everything (som kommer att recenseras i Effekt nr 3/2014). Det finns ingen som kan mobilisera rörelser på samma sätt som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, formade en hel generation aktivister och blev en bibel för det som kallades alter-globaliseringsrörelsen i början av millenniet. Med sin andra bok, Chockdoktrinen, skapade hon ett nytt analysverktyg att använda som förklaringsmodell för i princip alla USA:s krig sedan kuppen i Chile 1973.

This Changes Everything skapade debatt redan för ett år sedan då Naomi Klein började prata om den offentligt, och den lär sätta sina spår när den släpps om några veckor. Undertiteln – Capitalism VS. The Climate – lovar en het debatt även inom klimatrörelsen.

Om detta är början på en ny klimatrörelse, både i Sverige och internationell, vad kan vi då lära av det som hände efter Köpenhamn 2009?

I Effekt nr 1/2014 försökte vi analysera vad det egentligen var som hände när luften gick ur rörelsen efter politikernas miserabla misslyckande på COP15, och jag tror att det är viktigt för en ny rörelse att inte fokusera för mycket på klimattoppmötet i Paris nästa år. Det har länge talats om att det är där och då som världens politiker äntligen kommer att skriva på ett rigitt bindande avtal som på allvar begränsar utsläppen, men tyvärr är det osannolikt att så kommer att ske. Det måste röra på sig på andra håll först.

De stora utsläppen kommer inom energi- och jordbrukspolitiken, och detta är områden som till allra största delen är nationella. Som klimataktivisten Tadzio Mueller sa till Effekt i början av året:

”Vi [klimatrörelsen] måste gå dit vi kan vinna segrar, och just vilka segrar kan vi för tillfället vinna hos FN:s klimatkonvention UNFCCC? Jag menar: Att avfärda dem? De behöver inte oss för att göra det, klimattoppmötena är redan ett sådant fiasko så vi behöver inte säga 'det här är meningslöst'. Det är ett faktum som alla är ganska medvetna om.

Problemet är att George Bush den äldre faktiskt hade rätt när han inför Rio-konferensen 1992 deklarerade att den amerikanska livsstilen inte var förhandlingsbar. Fast det gäller inte bara den amerikanska livsstilen, det gäller lika mycket den svenska. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kommer att åka till Paris och förhandla om utsläppsminskningar som på allvar påverkar livet i Sverige, om vi som väljare inte visar att vi accepterar konsekvenserna av de beslut som krävs. Anledningen att ingen politiker i valrörelsen har lyfts Staffan Laestadius förslag om att halvera bilåkandet och fasa ut inrikesflyget är enkel: Det ger inga röster.

Jag tror det är här någonstans en ny klimatrörelse måste börja, hand-i-hand med omställningsrörelsen. Vi måste visa att vi är beredda att ta konsekvenserna av ny radikal klimatpolitik – att det är klimatförändringarna vi ser som ett hot, inte klimatpolitiken.

Vi kan inte lägga alla ägg i samma korg och hoppas på en magisk lösning i Paris 2015, däremot kan vi exempelvis lokalt i Stockholm arbeta för att stänga ner det koleldade Värtaverket, och vi kan runt om i Sverige visa att vi inte har något emot att välja bort flyget eller att ställa bilen hemma. Vi kan säga att det inte är ett alternativ att äta industriellt producerat kött uppfött på importerad soja, och att vi kommer att stödja de politiker som arbetar för att Sverige ska bli mer självförsörjande på mat.

Missförstå mig inte nu, jag argumenterar inte för att omställning snarare än politisk påtryckning är lösningen. Jag är övertygad om att vi behöver politiska beslut. Men det är genom omställning vi kan ge tyngd till kraven vi ställer på våra folkvalda politiker. Och det är först om en ny klimatrörelse börjar vinna lokala och nationella segrar runt om i världen, som det finns någon som helst chans att politikerna fattar beslut om ett globalt bindande avtal.

Superbonden fixar biffen

Världens matförsörjning är en katastrof. En stor del av världens befolkning svälter redan och frågan är om vi i den rika världen också kommer att göra det i framtiden. Fortsätter det som nu är risken stor. Maten är oftast skräp, bönderna blir allt färre, markerna utarmas, monokulturerna frodas, oljan flödar tillsammans med kemikalierna och konstgödslet. Politikernas försök att göra något åt saken är oftast rent kontraproduktiva. Visst vore det skönt om det flög in en superekologisk superhjälte och visade var skåpet ska stå?

Det närmaste man kommer en sådan är en amerikansk bonde som nyss landat på svensk mark. I går mötte han sin publik under det välbesökta seminariet ”Småskalig ekologisk odling som får pengarna att växa” på Stockholms Universitet.

Joel Salatin rör sig som en cowboy. Breda steg och med armarna hängandes spänstigt en bit ut från kroppen – med händerna i hölsterhöjd. Han har bjudits in till Sverige för att berätta om sin nyskapande och smått revolutionerande jordbruksverksamhet på Polyface Farm i Virginia.

Det budskap som han avfyrar, laddad med amerikansk självsäkerhet, är att det går att producera hälsosam mat, som förbättrar marken och ekosystemen, som behandlar djuren väl, minskar vårt beroende av fossil energi och som dessutom ger de som arbetar med matproduktionen bra betalt.

Det gäller bara att släppa taget om det individualistiska, fragmentariska, egoistiska sättet att betrakta jordbruket och i stället ”se helheten, arbeta holistiskt och tänka utanför boxen”. Det låter flummigt, men Joel Salatin tillhör inte den krets av gurus som åker världen runt predikar med hjälp av floskler, han har högst konkreta exempel på hur utanför-boxen-tänkandet ser ut i praktiken.

Polyface farm satsar exempelvis inte enbart på en sorts djur utan att har en variation värdig ett mindre zoo. Fördelen är att varje djurslag är bra på olika saker och tillsammans skapar de ett mer helt ekosystem. Så här kan det se ut:
På vintern har korna ett utrymme i stallet där de får sitt hö. De skiter på golvet, men i stället för att mocka ut den och lägga den på en gödselplatta utanför häller man träflis och sågspån på golvet som absorberar skiten. Tack vare kornas trampande blir gödselbädden så kompakt att nedbrytningen blir syrefri och därmed utan stank. När våren kommer släpps korna ut och in kommer grisarna. Under vintern har man nämligen slängt in majskorn i gödselbädden med jämna mellanrum. Grisar som älskar majs och som älskar att böka får sedan gå loss på ströbädden tills den är finfödelad och redo att spridas på odlingsmarken. Nu får hönsen flytta in på samma yta och tack vare denna mix minskar risken att sjukdomar och parasiter lever kvar och sprider sig.

Samma rotationstänkande gäller ute på betesmarken där korna betar först, följda av hönsen som pickar fluglarver i kodyngorna. Dessutom flyttas djuren ständigt runt till nya fållor enligt den princip som utvecklats av bland andra Allan Savory. Tanken är att härma hur betesdjur rör sig i det vilda – det vill säga i mer eller mindre ständig rörelse för att hålla sig borta från rovdjur. Gräset som utvecklats tillsammans med betesdjuren gynnas och växer snabbare när det äts av intensivt under en kort tid, gödslas och trampas ner för att sedan återhämta sig tills nästa hjord drar förbi. Stänglen, förklarar Joel Salatin, är en sorts surrogat-rovdjur som flyttar flocken från dag till annan och håller ihop den. Med ”kortsiktig störning och snabb rörelse” som han sammanfattar konceptet hävdar Joel Salatin att man har femdubblat hur många djur som kan födas från en hektar mark. Samtidigt som det ökar kolinlagringen i marken.

Det som är fascinerande är att detta inte är något litet experiment-jordbruk. Polyface farm brukar 800 hektar mark. Och gör det dessutom långt mer framgångsrikt än de konventionella amerikanska jordbruken. En viktig förklaring är att man har satsat på system som inte kräver dyr infrastruktur. Visst har man några traktorer, motorsågar och andra maskiner, men i jämförelse med ett konventionellt jordbruk är det en högst begränsad maskinpark.

– Det är ett stort problem med för hög specialisering av infrastrukturen, menar Joel Salatin, vi blir förslavade av våra maskiner.

Enligt Salatin spenderar genomsnittsbonden i USA hälften av utgifterna på bränsle till sina maskiner. På Polyface farm är det en tjugondel. I stället är det fler människor som arbetar på gården: tjugo anställda, en kader av volontärer och så ytterligare några som sköter försäljning på marknader och distribution.
En annan framgångsfaktor är nämligen att allt som produceras på gården säljs direkt till konsument. Mellanhänderna behövs inte tack vare ett stort lokalt nätverk.

Det finns en del som man kan invända om man är på det humöret, som att gården är högst beroende av att köpa in stora mängder foder för att mätta sina djur. Men humöret denna dag är ett annat. Folk vill bli, och blir, inspirerade. I publiken sitter flera av pionjärerna inom svensk ekologisk matproduktion. Alla verkar nöjda.

Superbonden har landat, levererat och, förhoppningsvis, åtminstone sått några frön som får flera sunda jordbruk att blomma.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • micke N: Sjukt bra skrivet. Har läst massa invecklade rapporter...
  • felix hansson: Hej jag heter då felix och går på österänggymnasiet i...
  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...