Effektbloggen

Stefan Sundström: Jag tar tåget härifrån nu

Foto: Jeanette Andersson 

 

Hörrni, det är dags för ett friår igen. Nu har jag spelat så mycket, skrivit så mycket, nu får ni ta över.

Jag har skrivit en bok om Nordnorge och om att vi måste vara rädda om havet. Köp gärna den, då kan jag vara ledig lite längre.

 

Bertrand Russel sa en bra sak 1932: Det jobbas alldeles för mycket i den här världen. Arbetslösheten var skyhög då, men han visste vad som fanns bakom hörnet. Vapensmedjorna hade just börjat värma upp produktionen igen efter 1920-talets pacifism. I Tyskland skulle rustningsproduktionen snart nå astronomiska nivåer.

Folk skulle visslande jobba på varandras undergång.

Precis som nu. Jobben räddas kvar på Torslanda av att det ska byggas en ny lyxbil för den parasitära överklass som står för merparten av sågandet.

Av grenen vi sitter på.

Precis som de glada stridsvagnkonstruktörerna i Ruhr på 1930-talet.

Precis som nu, alla glada medelåldersmän som har konsumerat alla dessa böcker om andra världskriget är glada för att det äntligen luktar lite krutrök och ubåtskränkningar, de är glada för att de ska tvingas välja sida mellan Putin och Juncker.

 

Klimatkrisen som hotar oss alla överskuggas av oron för att man inte ska kunna flyga till Thailand lika billigt.

Jag tar tåget härifrån nu.

Jag sticker nu, jag har ett interrailkort i fickan. Jag var tvungen att gå till en liten resebyrå långt uppe på Sveavägen för att få ut det. SJ säljer inte interrailkort i sina resebutiker längre…

Så man får leta upp en liten resebyrå där det sitter en man bakom ett skrivbord, bakom ett skyltfönster, lite hemligt så där.

Det är så man köper interrailkort i Stockholm.

Nu drar jag ifrån det här landet ett tag.

  

***

Texten är ett smakprov från nya numret av klimatmagasinet Effekt, där artisten, musikern och författaren Stefan Sundström även bjuder på ett recept (en rödgrön röra) från nya boken Stefans stora blå.

Tidningen kan beställas här. En prenumeration på Effekt (3 nummer för 180 kr) kan ordnas här.

 

2014 kan bli varmaste året

I bland går jag och önskedrömmer.

Tänk om klimatförnekarna har rätt – att vi inte befinner oss mitt i en pågående och allt värre ekologisk kris. Att den globala uppvärmningen stannade av 1998 och att vi kan slappna av nu. Låta politikerna snacka om jobb och ekonomisk tillväxt i den kommande valrörelsen, samtidigt som vi funderar på vilka prylar vi ska köpa till våra nära och kära i julklapp. Vad mycket lättare allt skulle vara.

Varje gång de tankarna kommer brukar verkligheten snabbt rycka tag i mig igen. Den här gången kom det genom ett pressmeddelande från Meteorologiska Världsorganisationen, WMO, som i samband med klimattoppmötet i Lima har publicerat sina preliminära observationer för 2014. Det är ingen munter läsning:

  • Det är troligt att 2014 blir det varmaste året någonsin. WMO:s generalsekreterare Michel Jarraud konstaterar därmed att 14 av de 15 varmaste åren någonsin har ägt rum under 2000-talet.

  • I början av året var medelhavsnivån rekordhög för årstiden.

  • Istäcket på Arktis fortsatte att krympa, som minst var det drygt fem miljoner kvadratkilometer i somras. Endast fem somrar har det varit mindre. Havsisen kring Antarktis fortsätter samtidigt att bli större, trots att temperaturerna stiger. Men flera faktorer påverkar detta, och forskarna tror att det bland annat handlar om att den globala uppvärmningen förändrar vindmönster.

  • 12 stora Atlantstormar gjorde vintern 2013/2014 till den blötaste någonsin i Storbritannien.

  • I maj drabbades mer än två miljoner människor av översvämningar i Bosnien-Hercegovina, Kroatien, och Serbien.

  • I maj och juni var nederbörden i Paraguay, södra Bolivia och delar av sydöstra Brasilien 250 procent mer än normalt, vilket bland annat drabbade 200 000 människor i Paraguay när Paranáfloden svämmades över.

  • Miljoner människor drabbades av översvämningarna i norra Bangladesh, norra Pakistan och Indien som orsakades av kraftiga skyfall under augusti och september.

  • Delar av nordöstra Kina och delar av Gula flodens och Huaiheflodens floddalar fick hälften så mycket regn som vanligt i somras, vilket orsakade allvarlig torka.

  • Delar av centrala och östra Brasilien är fortfarande drabbade av allvarlig torka och har haft vattenbrist i mer än två år.

  • Stora områden av västra USA var ännu i november drabbade av sommartorkan, och i vissa delar av Kalifornien, Nevada och Texas var nederbörden mindre än 40 procent jämfört med snittet under perioden 1961–1990.

  • Koldioxidhalten i atmosfären fortsatte att öka, och ökningstakten fortsatte att öka. WMO har inte tagit fram siffror för 2014 än, men i genomsnitt under 2013 var halten koldioxid i atmosfären 396 miljondelar (ppm).

  • Halterna av växthusgasen metan i atmosfären fortsatte också att öka. 2013 var genomsnittshalterna 1824 ppb (biljondelar), vilket är två och en halv gång så mycket som de förindustriella nivåerna.

Det enda positiva är att aktiviteten vad gäller tropiska stormar var lite lägre än vanligt under 2014, och detta är även ett av de områden där klimatforskningen fortfarande står och väger. Men annars går i princip allting åt fel håll, och verkligheten följer i stort klimatforskningens modeller.

Nu när vi ändå har en ny valrörelse, är det inte rimligare att målet är att bevara möjligheterna för att leva på jorden snarare än att expandera vår ekonomi och BNP-tillväxt? Kan vi inte bestämma att vi gemensamt ska ta ansvar för vår planet?

Som tur är kan vi inte vältra över hela det ansvaret på politikerna (då skulle det nog gå åt pipan), men vi kan försöka sätta tryck på dem att göra så mycket de kan, samtidigt som vi själva börjar ställa om våra liv. Ett bra sätt att börja är att inte köpa alla de där prylarna i julklapp.

Foto: Anja Jonsson/Creative commons

Kom igen, nu röstar vi för planeten!

SD tvingar fram nyval. Förutom det uppenbart barnsliga och enerverande i själva agerandet, är det en ironi att den kvarts miljard kronor (!) detta extraval kommer att kosta Sveriges ekonomi sammanfaller med den summa som rekordregnen i Malmö tidigare i år stod för. Ett regnväder som givetvis var just väder, inte ett direkt bevis för förändrat klimat, men som del av en pågående global trend alarmerande.

 

När en ny valrörelse snart startar måste känslan bli: nu jäklar!

 

Inte på länge, vill jag hävda, har läget för systemkritisk och konsumtionskritisk rättvisepolitik varit bättre. Mellan nu och valet i september har följande hänt: 1) världshistoriens största klimatdemo har ägt rum i New York och påmint oss om att en växande rörelse mot fossilsamhället existerar, och 2) Kina och USA har åtminstone börjat snacka klimat tillsammans så att en slags försiktig optimism sprider sig på vissa håll.

 

Att miljö- och klimatfrågorna möts med något mindre valhänt politik och med aningen mer systemkritiskt mod av åtminstone enstaka riksdagskandidater inom MP, S, V och F! än inom Alliansen, det anser jag vara dagens sanning.

 

Så: Vi som vill se mer kollektivtrafik än privatbilism, höjd skatt på fossil energi, minskad skatt på gröna investeringar, avskaffande av alla former av fossilsubventioner och fossilt pensionssparande; ja: alla som vill se att samhällssystemet förändras i grunden så att vi är schysstare mot varann, mot kommande generationer och mot resten av invånarna på klotet: nu är chansen här. Resursslukande, ojämlikhet och kortsiktiga investeringar är inte det nya längre. Kom igen, nu röstar vi för planeten!

00-tal barn

En vackert animerad kortfilm av Maja Lindström och Lars Nordén om ett tänkt samtal med våra barn. Hur ska vi kunna förklara att vi fortsatte att gasa när vi visste att det var omöjligt? Att den billiga oljan inte skulle flöda för evigt?
Under en cykeltur med sin snart vuxne son tvingas en mamma stå till svars för hur vi stal kommande generationers resurser och använde dem själva. Sonen och hans kamrater får stå tomhänta i ett postindustriellt samhälle.
00-tal är en stillsam sorgesång om vår civilisation. Ett samtal ingen av oss kommer att vilja ha, men som vi mycket väl kan komma att tvingas till

00-Tal Barn (otextad HD) from Maja Lindström on Vimeo.

Effekt 4/2014

Klimatförändringarna har redan påverkat människor på alla kontinenter, skriver FN:s klimatpanel IPCC i rapporten som publicerades i början av november. IPCC varnar för att den globala uppvärmningen kommer att leda till ökad ohälsa i många regioner – framförallt i fattigare länder.

En av de första som började titta på det här i Sverige var forskaren Elisabet Lindgren, som även är medförfattare till IPCC-rapporten. När hon satte igång för 20 år sedan såg hon och hennes kollegor hur fästingen kröp allt längre norrut i takt med att temperaturerna steg, och den bar med sig borrelia och TBE.

Det är inte de enda sjukdomarna som kommer med insekter och etableras i nya områden. Europa har sett utbrott av både denguefeber och febersjukdomen chikungunya det senaste decenniet, vilka sprids med den fruktade tigermyggan.

Ändå kanske det är värmeböljorna vi främst ska oroa oss för i Europa och Sverige. Cirka 70 000 människor dog när Europa stektes sommaren 2003 – det var den varmaste sommaren på kontinenten sedan åtminstone år 1540. Elisabet Lindgren säger till Effekt att vi kommer behöva lära oss i Sverige hur vi hanterar höga temperaturer – särskilt eftersom våra välisolerade hus är byggda för att bevara snarare än att släppa ut värmen.

Trots att vi egentligen inte behöver mer kunskap om vilket hot klimatförändringarna innebär, har vi hittills inte lyckats minska våra globala utsläpp av växthusgaser. Kortsiktigt materiellt välstånd och BNP-tillväxt premieras framför långsiktig hållbarhet. Samma problematik syns i antibiotikaanvändningen. Vi vet att överanvändningen leder till resistens och att några av våra viktigaste läkemedel riskerar att bli verkningslösa – men ändå är det svårt att minska den globala användningen.

Men om klimatförändringarna är ett hot mot vår hälsa, erbjuder omställningen oss en möjlighet att må bättre. Effekt erbjuder dig en fyrastegsguide som leder till ett ökat välbefinnande.

 

Ur innehållet:

Fem år med Effekt: Möt tidningens grundare.

Maneterna tar över: De är vinnarna när ekosystem kollapsar.

Effektiviseringens paradox: Mindre kan bli mer.

Lyssna på urfolken: Där finns lösningar.

 

Dessutom:

Fritid: Biblioteken är en föregångare.

Kultur: Artister tar ställning.

Klimatmat: Stefan Sundström bjuder på rödgrön röra.

Banbrytare: Mat utan mataffärer.

Effekt fyller fem!

Nu är det fem år sedan första numret av Klimatmagasinet Effekt kom ut, och det vill vi givetvis fira tillsammans. Detta ska vi göra 11 december på Folkets Park Hornstull (i källaren på restaurangen Cantina Real). För livemusiken står Ismael och Jonas Gren sköter poesin. Det blir ett samtal med Effektgrundarna, och release för vårt nya nummer som har tema hälsa.

Var: Folkets Park Hornstull (källaren på Cantina Real), Lindvallsgatan 11-13, Stockholm

När: Klockan 18, scenprogrammet börjar kl 18.30

Pris: 50 kronor (eller mer om du vill stödja Effekts arbete). I priset ingår senaste numret av Effekt, dessutom finns det möjlighet att teckna sexnummersprenumeration till specialpriset 259 kronor. Då ingår även inträdet och senaste numret.

Slutstation för det stora tågexperimentet?

Foto: Erik Söderström/CC/Flickr

Till och med Margaret Thatcher tyckte att privatisering av järnvägen var att gå för långt. Så är Sverige också ensamt i Europa om sin kraftiga avreglering av tågtrafiken. Exakt varför den osynliga handen är så dålig på att köra tåg förklaras i en ny bok. Och från den nya regeringen kommer signaler om en spårändring.

Vintern 2011 var det inte roligt att jobba på SJ. Situationen var kaotisk, växlar frös och resenärer blev stående i timmar på kalla perronger utan tillräcklig information. Dessutom blev vartannat godståg försenat och tågkrisen gick som följetong i medierna.

Uppe på huvudkontoret i Stockholm var Ulf Adelsohn, bolagets ordförande sedan nio år, rejält frustrerad. Han hade sin åsikt klar: järnvägens problem berodde på avregleringen. Som gammal moderatledare hade han heller inga problem att framföra sin kritik offentligt, trots att arkitekterna bakom omvandlingen var hans egen partitopp.

– I 25 år har järnvägen varit en lekstuga för okunniga politiker, sa han i april 2011.

Dagen efter fick han sparken. Men han håller fast vid att privatiseringen av järnvägen skedde ”utan någon som helt analys”. Ingen annanstans hade man gjort detta storskaliga experiment. Det nyliberala tänkandet hade helt enkelt ”gått för långt”.

Varför en drös vinstdrivande, konkurrerande företag inte är de bäst lämpade att driva tågtrafik förklaras i en ny bok, Marknad på villovägar. Den är skriven av Jesper Meijling, som forskar på avregleringar vid Kungliga Tekniska Högskolan.  

Han menar att det bara är i politikernas fantasi som järnvägen är en marknad. Den är i själva verket ett avancerat tekniskt system. Och i ett sådant måste alla delar dra åt samma håll, ibland snabbt. Allt måste klaffa.

Att splittra helheten och sprida ut bitarna på olika bolag är därför att motarbeta järnvägens natur. Systemet blir långsammare – och känsligare för störningar. (Minns den frustrerade Ulf Adelsohn.)

Idag sköts spåren för sig och trafikinformationen för sig medan ytterligare andra bolag kör tågen. Så fortsätter spjälkningen ner till minsta nivå. Stationernas kommersiella ytor drivs exempelvis av ett företag och väntsalarna av ett annat, medan plattformarna sköts av ett tredje. Jernhusen, det statliga fastighetsbolag som har ansvar för alla järnvägens byggnader, ägnas några särskilt syrliga sidor i Meijlings bok. Antagligen för att det på ett nästan komiskt sätt illustrerar hur de enskilda bolagens vinstfokus krockar med järnvägens övergripande intressen. Tänk väntsalar som står låsta efter butikstid – även på vintern – eftersom det inte finns pengar att tjäna på att bara ge skydd och värme åt frusna passagerare. Eller hyror som är så höga att det kostar för mycket att ha reservdelar på lager, med följden att reparationer inte görs i tid.

Ingen av de inblandade har ju som mål att trafiken ska fungera. Alla tänker på sin bit och sin vinst. Det som hamnar mellan stolarna vill ingen ta ansvar för. Investeringarna i underhåll har också minskat, medan kostnaderna för administration har skjutit i höjden.

”Som att plocka isär en maskin och gå sin väg” – så beskriver Jesper Meijling järnvägspolitiken.

Ytterligare ett skäl till att marknadsmodellen passar tågtrafiken så dåligt är de fasta ramarna. Oavsett hur många nya aktörer man släpper in måste alla knö ihop sig på det existerande utrymmet. Det blir trångt. Och järnvägen kan inte växa i takt med den ökande efterfrågan. Att lägga nya spår eller linjer är dyrt och kan ta årtionden. Utveckling av järnväg är helt enkelt inget för den som prioriterar kortsiktig vinst. De stambanor vi använder idag drogs till exempel för över 150 år sedan.

Konkurrensen skapar dessutom ett russinen i kakan-problem. De nya tågföretagen är naturligtvis pigga på att ta en andel av de lönsamma sträckorna, Stockholm-Göteborg och Malmö-Stockholm. Mindre attraktiva linjer överlämnar de med varm hand till gamla SJ. Staten förlorar alltså intäkter, men sitter kvar med kostnaderna. En logisk följd blir att tågen slutar gå till en del av de här platserna – eller att skattebetalarna får hoppa in.

Den nya rödgröna regeringen har dock lovat att ”se över alla möjligheter att riva upp avregleringen av järnvägstrafiken”.

– Vi är i full gång med det, säger Karin Svensson-Smith, Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson.

Redan innan valet beslutade riksdagen att staten skulle ta tillbaka underhållet.

– Men det räcker inte. Den som har hand om järnvägen ska ha hand om alla delar. I avregleringen finns bara ett mål: att förränta sina pengar. Det är inte så man tar ansvar för framtiden, säger hon.

Fotnot: En utredning av hur järnvägen kan organiseras bättre tuffar redan på och de rödgröna vill vänta in den innan de gör något drastiskt. Men enligt källor på Näringsdepartementet kommer utredningen snart att få en extrauppgift av den nya regeringen: att föreslå hur staten kan spela en större, samordnande roll. Med mer att göra kan utredningen väntas vara klar i slutet av 2015.

Har du ett omättligt behov av att läsa om avregleringen av den svenska järnvägen? Leta upp Det stora tågrånet av Mikael Nyberg (Ordfront).

Emma Wikberg: "Mer klimatlat än klimatsmart"

Människan är lat eftersom naturen skapar lata varelser. Den som gör av med mer energi än nödvändigt gör sig själv en otjänst i kampen för överlevnad och fortplantning. Enkla och effektiva metoder att avgöra vad som är värt att lägga kraft på är livsnödvändiga ur ett evolutionärt perspektiv. Våra hjärnor guidar oss genom att omvandla sinnesintryck till upplevelser av belöning och obehag, och instruerar oss således  i vad vi bör eftersträva respektive undvika.

De känslomekanismer som styr vårt handlande är starka och har haft gott om tid på sig att utvecklas för att leda oss ”rätt” inom relativt enkla områden som sex, födointag och sömn. Detsamma gäller impulsen att agera vid fara. Men när hotet är komplext, vagt eller avlägset, är magkänslan oftast ett hinder. Det rationella, långsiktiga tänkande som krävs för att hantera den typen av hot konkurrerar nämligen inte lätteligen med våra känslor; det är generellt mycket svårt att försaka en omedelbar belöning och anstränga sig i stunden för en belöning som väntar på sikt. Majoriteten misslyckas med dieter och viktminskningsprogram, det är svårt att ta sig ur ett beroende och de flesta av oss tenderar att skjuta på jobbiga arbetsuppgifter till sista stund. I mitt arbete som lärare på universitetet möter jag ofta nya studenter som (precis som jag själv då det begav sig) helst sparar all sin tentaångest till kursens sista vecka. I väntan på att erfarenheten och den egna motivationen vuxit till sig, blir pedagogens uppgift lika mycket att dela ut morötter och piskor i lämplig dos som att förmedla kunskapen i sig.

Klimatförändringarna är i mångt och mycket ett pedagogiskt problem, då hotet fortfarande är suddigt och avlägset för dem som har störst möjlighet och moralisk skyldighet att agera. Endast nyhetsrapporteringen gör mig medveten om temperaturökningen. Inget tycks hända med klimatet i samband med att jag flyger eller köper nya kläder, värmeböljor tar jag fortfarande emot med tacksamhet, och den enda översvämning jag har drabbats av orsakades av en sönderfrusen vattenutkastare. Inget i min vardag tyder på att en naturkatastrof pågår. Ingenting i min kropp signalerar att jag eller vi står inför något allvarligt hot. Och varför försaka bekvämligheter och lyckoskapande aktiviteter till förmån för energikrävande krishantering om ingen kris är?

Tyvärr tror jag att fler ekonomiska och sociala piskor är den enda lösningen. Det räcker inte att dela ut miljöbilspremier och mentala guldstjärnor för idog sopsortering (är det förresten inte bättre att låta bli bilen och samla på sig färre förpackningar?) - belöningarna vi får när vi lyxkonsumerar överväger ännu. Jag vill att det ska svida i plånboken när jag beställer en flygbiljett eller tankar. Jag vill se avskräckande bilder på köttförpackningarna. Och om jag berättar att jag varit på solsemester vill jag inte höra ”Å, vad skönt!”, utan ”Du tycker inte att det är egoistiskt och omoraliskt?”.

Men så kan vi ju inte ha det - vilket trist liv det skulle vara! tänker kanske du och politikerna nu. Det där skulle skrämma bort väljare och ingen gillar väl en missunnsam tråkmåns? Fegt, säger jag. Och feltänkt. Ingen som förordar straff och förebråelser för misshandel och skadegörelse blir kallad missunnsam tråkmåns. Och det är ju bara den som misshandlar och förstör som straffas, så vad är problemet? Nå, mina exempel handlar om precis detta, bara det att offren för misshandeln och skadegörelsen varken hörs eller syns just här, just nu, kanske inte ens inom din livstid. Gör det avståndet oss till oskyldiga? Och skulle vi inte kunna strunta i vad reptilhjärnan gastar om tills vi lärt oss att belöning och njutning står att finna även i annat än lyxkonsumtion?

Emma Wikberg, undervisar i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och bloggar på emmawikberg.wordpress.com

***
Krönikan är ett smakprov från kommande numret av klimatmagasinet Effekt. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

Vad New Orleans vålnader sa

Spåren efter Katrina syns fortfarande, Foto: Cometstardom/CC

Det dröjer en vecka innan jag ser budskapet. På en tvärgata från mitt bed & breakfast har någon målat på gatans asfalt. Tre flera meter breda bokstäver. S O S.

Som turist är det svårt att se de kvarlevande såren i staden. Ännu svårare i människorna; New Orleans-borna är sociala, trevliga och överdrivet entusiastiska på det sätt som ett hyperkapitalistiskt hungriga-vargar-jagar-bäst-samhälle tycks frambringa.

Men de finns där, såren. Kvarlevorna av Katrinas framfart för nio år sedan. Kollapsade hus. Solblekta vimplar som säger »Restore Rebuild Recover«. Och inte minst i frånvaron av de drunknade, och i frånvaron av de mest fattiga och åsidosatta som lämnade staden och aldrig kom tillbaka när chockdoktrinens ingenjörer fick en chans att starta om staden från början. Men deras spöken vandrar längs gatorna.

På mitt lokala tvätteri stänger chefen av teven när en politiker pratar om Katrinas nionde minnesdag: »Varför ska de ta upp det varje år? Jag behöver inte bli påmind om något jag inte kan glömma.« Chefen pratar högt om dagar sittandes på ett tak medan alligatorer simmade omkring i hans vardagsrum. Hans röst skälver när han ropar något om att se en grannpojke dö på andra sidan gatan utan att kunna göra något.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Frågar du de boende var katastrofen George Bushs fel, borgmästarens fel, polisens fel, skyddsvallarnas fel. I detta överflödssamhälle pekar alla på beslutsfattarna. Ingen tittar ut över vattnet, ingen blickar upp i atmosfären, inte ens det allt mer opålitliga vädret tilldelas skuld.

Ingen lyssnar på spökena.

Frågar du New Orleans-borna om klimatförändringar fnyser de. Inte alla. Men de flesta. Precis som i gamla, franska Orléans eller i svenska Nyköping.

Antikvariatet Libraire Bookshop, i centrala French Quarter, är skevt och dammigt. Dess hyllor är halvfulla. Som att orkanen spolat bort butikens livsande. Här finns flera hyllmeter med New Orleans-litteratur: historiska böcker, romaner, novellsamlingar om spöken och voodoo, färggranna recept- och drinkböcker. Det är en stad som lever med och för sin historia, som varje stad beroende av sin turism. På disken vid ingången står böcker om Katrina uppradade. Journalistiska reportage- och analysböcker från etablerade förlag, fotoböcker, vittnesrapporter utgivna på lokala småförlag. Som en tyst kommentar har antikvariatets ägare kilat in ett exemplar av Tim Flannerys Vädermakarna: Människan och klimatet. Högre än så kan man inte skrika här.

Jag vet inte hur jag ska fråga honom om boken. Här finns så många halvläkta sår. Istället talar jag med spökena. De säger att hur förälskad jag än är, i maten, i musiken, i människorna, ska jag inte stanna. Åk, innan det blåser upp, viskar de. Åk.

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. Teckna din prenumeration här.

Fracking lär inte hjälpa klimatet

Frackingfält i USA. I och med att brunnarnas produktion snabbt minskar måste det hela tiden borras nya brunnar. Foto: Simon Fraser University/CC.

Jakten på de okonventionella fossila bränslena fortsätter att spela rysk roulette med vårt klimat samtidigt som de försvårar en omställning till ett nytt energisystem. En ny studie som precis har publicerats i vetenskapstidskriften Nature visar att skiffergas – alltså naturgas som utvunnits genom fracking och som bland annat Barack Obama har kallat ett bränsle som kan vara en brygga till ett framtida fossilfritt energisystem – knappast kommer att vara räddningen. Även om utvinningen ökar drastiskt kommer det inte innebära några minskade globala koldioxidutsläpp.

Studien har använt fem olika modeller som beräknar framtida energianvändning och koldioxidutsläpp. Forskarna har räknat med att fracking sprider sig utanför Nordamerika och att metoden börjar användas runt om i världen, och att det leder till att vi får tillgång till stora mängder billig naturgas.

Modellerna uppskattar hur mycket naturgasanvändningen kommer att stiga om marknadskrafterna får verka fritt. I en av modellerna stiger naturgasanvändningen globalt med 170 procent fram till 2050, men koldioxidutsläppen minskar ändå bara med max 2 procent, och i flera av modellerna ökar utsläppen i stället, i en av dem med så mycket som 11 procent.

Argumentet som skiffergasförespråkarna använder är att naturgas släpper ut mindre koldioxid än kol, och därför är det ett bra bränsle att använda för att minska våra globala koldioxidutsläpp. Studien i Nature visar dock att om marknadskrafterna får råda, är det inte bara kol som kommer att ersättas utan även förnybart, vilket gör att effekterna på koldioxidutsläppen blir betydligt mindre. Dessutom konstaterar studien att ökad tillgång till billig energi driver på den ekonomiska tillväxten och minskar incitamenten till energibesparingar, vilket leder till att den totala energianvändningen ökar.

Nature-forskarna poängterar att antagandet att fracking ska spridas globalt inte ska tolkas som det mest troliga scenariot, och det är möjligt att modellerna i sig inte är så relevanta. Många menar nämligen att förväntningarna på mängden skiffergas som kan produceras sannolikt är kraftigt överdrivna. Richard Heinberg från The Post Carbon Institute konstaterar i sin bok Snake Oil – How Fracking's False Promise of Plenty Imperils Our Future att produktionen från gasbrunnarna i USA:s mest produktiva skiffergasfält efter 36 månader har minskat med 80-95 procent, vilket gör industrins påståenden om att brunnarna ska fortsätta producera i upp till 40 år högst orealistiska.

Men även om vi inte kommer att kunna öka användningen av skiffergas med 170 procent fram till 2050, är det värt att uppmärksamma studien i Nature, då den gör det ännu tydligare att skiffergas inte är något bränsle som är värt att satsa på, vare sig för att motverka den globala uppvärmningen eller för energiförsörjningen. Naturgas kan aldrig blir den brygga för klimatet som Barack Obama hoppas på.

Det är nu, medan det fortfarande finns en viss tillgång till relativt billig energi och den globala ekonomin inte har kraschat, som vi bör finansiera de infrastrukturprojekt som krävs för att omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå så smärtfritt som möjligt. Fortsatta investeringar i skiffergas kommer bara att sabba klimatet ännu mer innan vi kör in i väggen. Som Richard Heinberg skriver i Snake Oil:

”För världen är det en relativt kort period då stora investeringar i förnyelsebar energi är möjliga. Efter den punkten kommer svängningarna på oljepriset och ett överlag minskat EROI (Energy Return On Investment, red anm.) i samhället dränera ekonomiernas styrka till den grad att finansieringen av stora nya projekt blir allt svårare. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att vi måste argumentera emot den allmänna tron på en ny gyllene era med ett överflöd av olja och gas” (Egen översättning)

Effekt 3/2014

Vad lär vi oss i skolan? Att den livsuppehållande biosfären är grunden för allt liv?

Att varje mänskligt beslut hädanefter måste vara förankrat i detta faktum, ty jordens ekosystem och klimat är satta under enorm press av (oss rika) människor?

Kanske. Kanske finns på somliga håll lärare som har denna förståelse som bas för sin pedagogik. Men på de allra flesta håll, som universitetet där jag studerar, Stockholms, tycks det som om livet fortgår enligt gamla principer. De principer som säger: specialisering, strikt uppdelade discipliner, abstraktion. Ekonomistudenterna tröskar neoklassisk teori, litteraturvetarna postmodernistiskt tänkande och ingenjörerna matematik.

Jag går runt i universitetsbyggnaderna i Stockholm, pratar med studenter, lyssnar, tittar på scheman, och får den akuta känslan av att vara ombord på Aniara, Harry Martinsons rymdskepp i boken med samma namn från 1956. Liksom passagerarna i rymdgoldondern Aniara, som flytt från ett av strålningskatastrofer ödelagt jordklot, kommit ur kurs och styr rakt ut i universums mörker, svävar universitetets studenter och lärare i en sfär fjärran jordens berg och dalar.

I princip ingenting här – tänker jag – varken i samtalen som pågår, eller kurslistorna jag läser, vittnar om en befolkning i skriande ekologisk kris. Snarare än att vara bildningsprocesser för samhällets långsiktiga överlevnad, tycks kurserna och programmen vara övningar i förvaring av daterat tänkande, ett slags hjärndagis.

Att se biosfären som den totalitet från vilken all utbildning bör utgå, tycks på Stockholms universitet vara en tanke förbehållen vissa naturvetenskapliga avdelningar och de som studerar på Stockholm Resilience Centre (SRC), den tvärvetenskapliga institution som utgår från ekologiska hållbarhetsfrågor som grunden för allt.

På SRC, startat 2007 av professorerna Carl Folke och Johan Rockström, är ansatsen att det uppstyckande sättet att se världen som en mängd skilda discipliner inte längre gäller. Folkes sätt att säga det: »Vi har blivit ekologiska analfabeter.« Vad som i dag behövs på ett klot där klimatet påverkar allt och alla är kunskap om helheter, hela produktionssystem, ekologiska och sociala. För detta krävs länkar och samarbeten såväl i som utanför universitetets värld.

Jag misstänker att de flesta skolbarn, studenter och lärare numera faktiskt vet att jorden och dess klimat är satt på spel. Jag misstänker att den aura av förnekelse som uppenbarar sig på stora delar av universitet inte beror på okunskap men – vilket många sociologer visat ligger bakom bristande klimatengagemang – på känslor av maktlöshet och meningslöshet. I Aniara skriver Martinson:

»När sedan det gick upp för Ledningen att ingen återvändo mera fanns (…) kom först paniken, sedan apatien«

Jag tror inte att lärare medvetet undviker att prata om klimatförändringarna för att de tycker det är onödigt. Jag tror inte dagens skolor genomsyras av träigt tänkande för att ingen vill ha förändring. Snarare beror det nog på att de flesta av oss inte vet vad vi ska göra.

Effekt tar sig i detta nummer an temat utbildning. Hur kan systemkritisk ekologisk kunskap läras ut, och vad är sådan kunskap? Hur ser det ut inom exempelvis husbyggande? Lär sig studenterna något om klimatanpassning och om växthusgasutsläpp?

En fråga för framtiden är den om teori kontra praktik. För köttbonden Thorsten Laxvik, som intervjuas i en av artiklarna, är det spadar, hackor och handlag som saknas. »Det som behövs är verkstad, vi vet vilka behoven är«, säger han.

Sociologiprofessorn Nancy Lee Wood menar i samma text att en enorm utbildningsinsats väntar för dagens jordbor. »Från förskola och grundskola upp till gymnasium och universitet så är det enormt mycket jobb som måste göras. Inte bara vad gäller programmen och utbildningsstrukturen, men även budskapen som förmedlas genom infrastrukturen där människor jobbar och går i skolan.«

Partiet Feministiskt initiativ vill införa ämnet klimatkunskap för alla lärarstudenter i Sverige, och göra ämnet obligatoriskt redan för förskolebarn. För detta har de hånats av en del debattörer, som kallat det indoktrinering. Men om man ska tro Örjan Svane, professor emeritus vid KTH, som intervjuas i temat, vore utbildningsreformen kanske önskvärd.

»På ett plan«, säger Svane, »är det man säger och skriver om miljö och hållbarhet väl integrerat … däremot är det nog lite sämre ställt med klimataspekterna«.

Välkomna till Effekts tema Utbildning.

Jonas Gren

 

Ur innehållet:

På klimatdemo i New York: Effekt gick med i världens största manifestation för klimatet.

Varning för fossilbubblan: De globala oljebolagen investerar enorma pengar i fossil energi men blundar för riskerna.

Vårt sårbara vatten: Den globala uppvärmningen kan hota Sveriges dricksvatten.

Ska vi cykla grejer? Vi besöker Sveriges första lådcykelpool i Uppsala.

 

Dessutom:

Kultur: Naomi Klein recenseras.

Ekonomiskolan: Effekten av ränta.

Klimatmat: Byt ris mot blomkål.

Krönika: Högerextrema klimatförnekare.

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Björn: Tyskland har beslutat sig för at avveckla kärnkraften...
  • ken: Varför just kol, olja och fossilgas? Varför inte även...
  • Madeleine Camenius: Nu har vi inte några robotar, men vi jobbar 07.45 till...
  • Farfar: Givetvis är analysen korrekt, vad gäller koppling...
  • Lasse: Nej det stämmer inte. I sin avhandling behandlar...