Effektbloggen

Alger ger kvinnorna makt

Alger är en av världens snabbast växande växter och vissa sorter kan absorbera tio gånger mer koldioxid än landbaserade växter. Fredrik Alfredsson har valt att investera i algodlingsindustrin på Zanzibar för att kunna påverka socialt.

Förstora bildspelet till helskärm och tryck på 'show info' för att se bildtexter.

Efterfrågan på alger är stor då användningsområdet är brett och omfattar alltifrån matlagning och textilier till kosmetika. På Zanzibar är över 20 000 människor – mestadels kvinnor – sysselsatta inom algindustrin.
2011 valde Fredrik Alfredsson att tillsammans med sin kollega Erik Gullbrandsen utveckla ett projekt på Zanzibars sydöstra kust. I byn Paje färdigställde de fabriken Seaweed Center som odlar alger och producerar tvål. Detta med stöd av Rylanderska stiftelsen.
För att få mer betalt började kvinnorna tillverka produkter såsom tvål och kosmetika, istället för att bara torka och exportera algerna.
– Vi gör helt enkelt fler processer innan exporten. På så vis får vi även mer resurser kvar på ön, förklarar Fredrik Alfredsson.
På Seaweed Center arbetar idag 32 kvinnor. Sihaba Mustafa Fattawi är 44 år och har arbetat där i tre år. Liksom de flesta av sina kollegor tycker hon att inkomsten har gett henne mer att säga till om i hemmet.
– Innan så hade jag inte råd att ta mina barn till sjukhuset för att ge dem vård. Nu hoppas jag till och med ha råd att låta dem gå i en internationell skola, förklarar hon.
Fredrik Alfredsson ser sig själv som en social entreprenör där grundtanken är att ge lokala kvinnor mer självständighet samt bättre levnadsförhållanden. Genom att marknadsanpassa projekten menar han att de blir mer hållbara och ger större effekt på samhället.
– Vi kallar det för impact investement, en slags social investering. Det är inte längre fult med ekonomiska incitament inom hjälpverksamhet. Kärnvärdet måste dock alltid vara social påverkan, säger Fredrik Alfredsson.
Text och foto: Peter Asp

Texten är från Effekt nummer 1/2014. Som finns att köpa här.

Klimatmagasinet Effekt får två nya chefredaktörer

Sätter i gång direkt med årets första nummer, där temat är: motstånd.

Annika Hallman och Anders Hellberg börjar den här veckan som nya chefredaktörer för Effekt, Sveriges enda samhällsmagasin om klimat- och hållbarhet. Tillsammans med Kjell Vowles, chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer de att leda arbetet både med tidningen som kommer ut fyra gånger under 2014, samt med Effektbloggen som framöver bjuder på flera spännande nyheter.

Annika Hallman, journalist, har en bakgrund som redaktör på Ordfront magasin och har de senaste åren arbetat med Mänskliga Rättighetsdagarna inom föreningen Ordfront, något hon kommer att fortsätta med parallellt.

– Miljön är vår viktigaste framtidsfråga, klimatförändringarna en enorm utmaning för världen. Att få arbeta med detta känns otroligt angeläget. Jag har följt Effekt sedan starten, det ska bli roligt att få arbeta med en så bra och viktig tidning, säger Annika Hallman.

Anders Hellberg har jobbat tio år inom miljöorganisationsvärlden. För tre år sedan sadlade han om till miljöjournalist och har sedan dess bland annat arbetat för tidningen Miljöaktuellt och Supermiljöbloggen.

– Effekt har bidragit stort till att driva den svenska klimatdebatten framåt. Många diskussioner har startat här för att långt senare hamna också i de större medierna. Så en bra idé för den som vill hänga med i vad som ju är en av vår tids absoluta ödesfrågor, det är att skaffa en prenumeration för 180 kronor, säger Anders Hellberg.

Kontaktuppgifter till Effekts medarbetare finns här. En prenumeration på tidningen kostar 180 kronor för tre nummer. Fyll i namnuppgifterna här så kommer tidning och faktura. Nummer 1/2014 kommer ut i slutet av februari.

Konsumismens kärna urholkar välfärden

Foto: Enrique Dans/Flickr/Creative Commons

Knappt var julklapparna öppnade förrän det var dags att shoppa ännu mer under mellandagsrean. Vi har ett konstant begär efter mer prylar och saker, som köps och förbrukas och kastas ut med soporna och det får ekonomin att gå som på räls. Eller rättare sagt: det får vissa delar av ekonomin att tuffa på. För när allt fler av våra inköp sker på nätet hos multinationella företag som Amazon, utarmar konsumtionen inte bara naturens resurser, den urholkar även grunderna för vår välfärd.

När omställningsrörelsen lyfter frågan om vår ohållbara köpfest, är det alltid någon som argumenterar för att handel behövs för att skapa välstånd. I sin mer bisarra variant används argumentet av debattörer som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet som innan årets köpfria dag 30 november konstaterade att ”en köpfridag gör ingen rik” och att vi inte ska gå ”på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot”. Med den meningen är Maria Ludvigsson farligt nära att ansluta sig till klimatförnekarna. Vårt nuvarande system som bygger på förbränningen av fossila bränslen är inte nödvändigtvis synonymt med mänsklig aktivitet, men att det är ett hot mot den planet som vi känner till råder det inget tvivel om.

Betydligt mer sansad är exempelvis Anders Wijkman (bland annat på Global utmaning), som argumenterar för att vi måste ställa om till en cirkulär ekonomi där vi fortfarande konsumerar men resurserna återanvänds. Wijkman menar att en nerväxt skulle få för stora sociala konsekvenser för att vara ett bra alternativ.

Vi måste ställa oss frågan om hur välfärden ska utformas i ett system som inte bygger på en fortsatt rovdrift på naturen, och jag tror vi måste finna svaret på frågan gemensamt. Men om vi skulle behöva ännu mer argument om varför en omställning är nödvändig kan vi fundera på vilken effekt vårt nuvarande system har på just välfärden, om vi för en sekund bortser från dess påverkan på planeten.

I ett fantastiskt wallraffreportage i tidningen The Observer vikarierar journalisten Carole Cadwalladr på ett av postorderföretaget Amazons gigantiska lager. I den elva fotbollsplaner stora byggnaden i Swansea arbetar hon med att packa barbiekalendrar, dildos, hundblöjor och i stort sett allting annat både tänkbart och otänkbart. Hennes skift är mer än tio timmar långa, och 15-minutersrasterna börjar vart hon än må vara på lagret. Hon beskriver hur det kan ta henne sex minuter att gå till metalldetektorerna som hon måste passera för att komma till toaletterna. I en minut genomsöks hon, sedan köar hon en minut för toaletterna, och till slut hinner hon hämta en banan ur sitt skåp innan hon måste tillbaka till hyllorna.

Carole Cadwalladr beskriver hur Amazon utökade sin arbetsstyrka i Storbritannien med 15 000 vikarier inför jul, personer som knappast kan räkna med fortsatt jobb när helgerna är över. De arbetar för motsvarande 70 kronor i timmen utan möjlighet till fackanslutning, och om de sjukskriver sig mer än tre pass får de sparken. Den walesiska regeringen gav Amazon 8.8 miljoner pund (nästan 100 miljoner svenska kronor ) i bidrag för att de skulle bygga lagret i Swansea. 2012 sålde företaget varor för 4.2 miljarder kronor, men de betalade endast 3.2 miljoner kronor i bolagsskatt. Storbritanniendelen av verksamheten är nämligen registrerad i Luxemburg där de har 380 anställda, jämfört med 21 000 i Storbritannien.

Carole Cadwalladr skriver:

”Att arbeta på Amazon är att arbeta i konsumismens kärna. Att vara vittne till vårt sug efter prylar”.

Det är detta sug som inte bara utarmar vår planet, men som numera även urholkar vår välfärd. Stadskärnorna dör och skatteintäkterna minskar eftersom vi kräver kläder, böcker och leksaker som är så billiga att de som säljer och tillverkar dem inte kan få vettigt betalt och schyssta arbetsvillkor.

När vi diskuterar hur vår framtida välfärd ska finansieras är detta värt att komma i håg. Vårt nuvarande konsumtionsmönster är på intet sett nödvändigt för en modern välfärdsstat. Tvärtom, det utarmar allt mer av våra gemensamma resurser – oavsett om de är ekologiska, ekonomiska eller sociala. Eller som Carole Cadwalladr skriver:

”Vårt sug efter billiga, rabatterade varor som levereras direkt till dörren punktligt och effektivt har ett pris. Vi har bara inte kommit på vad det är än.”

Quick och paradigmen - en dag kommer man tävla i fördömanden av dagens ekonomiska flumskallar

Just nu pågår en slags olympiad i sporten markera-hur-skandalöst-jag-anser-att-rättshaveriet-kring-Thomas Quick-(idag Sture Bergwall)-egentligen-är.

Fullkomliga knäppgökar, tycker Leif GW Persson om Quicks överläkare och terapeuter som likt marionetter styrdes av det psykoanalytiska oraklet Margit Norell.

I Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” framstår sekten kring Norell som grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.

Och visst. Nog verkar detta vara ett praktexempel på enkelspårighetens fasor.

Men.

Så slår jag på radion och ekonomi-ekot. OECD:s chefsekonom Pier Carlo Padoan berättar att nu går det bättre.

Den ekonomiska tillväxten återhämtar sig.

Hjulen har börjat snurra (exponentiellt) allt fortare.

Vilket är bra, antar han att vi förstår, eftersom reportern inte ställer en enda kritisk motfråga till varför och hur ekonomiskt framsteg byggt på mer olja, mer kol, mer gas, mer artutrotning, mer övergödning, mer överfiske – med gargantuanska konsekvenser för klimatet och den biologiska mångfalden, och i förlängningen hela det civilisatoriska äventyret – skulle vara bra.

Vad dokumentären om Quick säger, är nog, snarare än att de inblandade var kompletta knäppgökar, att människor inuti ett paradigm kan ha så fasansfullt svårt att förstå att de befinner sig i ett.

När vi om 30 år tittar tillbaka på dagens mainstream-ekonomiska etablissemang, sätter sannolikt ännu en olympiad i fördömanden igång.

Programledarna kommer att fråga: hur kunde det hända, hur kunde världens mest uppburna ledare driva jorden in i detta vansinne?

Och svaren kommer att låta precis som idag:

"De var knäppgökar allesammans. Grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.”

Forskning om en framtid utan tillväxt

Som ett tillägg till gårdagens inlägg om att tillväxtdrömmen bör släppas för att kunna nå framgång i klimatförhandlingarna, kan nämnas ett femårigt foskningsprojekt på KTH som precis har fått finansiering.

Forskarna i projektet ”Bortom BNP-tillväxt. Scenarier för hållbart samhällsbyggande” ska undersöka hur utvecklingen kan se ut i ett samhälle som antingen har låg tillväxt, nolltillväxt eller till och med en krympande ekonomi, med fokus på välfärdstjänster, transporter, byggsektorn samt vardagsliv.

Dags att släppa den eviga tillväxtdrömmen

FN:s klimatchef Christiana Figueres på COP-mötet. Foto: UNclimatchange/CC

Klimatförhandlingarna i Warszawa går in på slutspurten, och som väntat är det inte mycket som har hänt. Organisationer såsom Världsnaturen WWF, Jordens Vänner och Actionaid har lämnat mötet i protest, och länder som Kanada, Australien och Japan har sänkt sina utsläppsambitioner. Kanada som slåss för sin oljesand, Australien som har en klimatskeptisk regering och vägrade att ens skicka en minister, och Japan som förlitar sig på kol och hoppas kunna utvinna metanhydrater efter avvecklingen av landets kärnkraft (SR).

Men nu var målet för förhandlingarna i Warszawa aldrig att nå ett bindande avtal, siktet har sedan länge varit inställt på mötet i Paris 2015. Det är då världens ledare ska göra vad de misslyckades med i Köpenhamn och varje år sedan dess. Redan nästa år ska dessutom EU ta beslut om sina utsläppsmål för 2030, något som sannolikt sätter ribban för Parisförhandlingarna.

Vad är då sannolikheten för att vi får ett lyckat avtal i Paris? Inför årets möte sa Sveriges förra förhandlare Anders Turesson att en avgörande punkt är att skapa en tilltro till att sänkta utsläpp ska gå hand i hand med våra andra önskemål om ”en god ekonomisk utveckling, sen kan man diskutera vad som ligger i det begreppet, en social utveckling och så vidare”.

Jag skulle vilja hävda att den viktigaste punkten av det här är att diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och att vi måste komma bort från den ensidiga fokuseringen på BNP-tillväxt. Klimatförhandlingarna i Warszawa har sponsrats bland annat av oljebolaget Lotos och kolföretaget PGE, och det är uppenbart att många starka ekonomiska intressen inte ser någon vinning i att minska eldandet av fossila bränslen. Och de har lyckats få med sig regeringarna i flera länder som ser den fossila energin som nyckeln till fortsatt materiell och ekonomisk tillväxt. Genom att skyffla in kolet och oljan i det ekonomiska dragloket är tanken att vi alla kan fortsätta på resan till den förlovade framtiden där energin flödar och recessioner är något som hände på 30-talet.

Nu ser ju framtiden inte riktigt ut så här. Tillväxten i västvärlden fram till den ekonomiska krisen 2008 hölls uppe till stor del med hjälp av utlåning och derivat, eftersom det inte gick att öka produktionen av olja och tillföra den energi som krävdes för att faktiskt öka produktionen i systemet. I stället ökade vi belåningen fram tills dess att bubblan sprack.

Toppen för produktion av den lättillgängliga konventionella oljan passerades redan 2006 enligt OECD-ländernas energiorgan IEA, och därför har blickarna riktats mot kol och okonventionella fossila bränslen så som skiffergas och oljesand. Kol är dock också en ändlig resurs (i boken Peeking at Peak Oil förutser professor Kjell Aleklett att kolen når sin produktionstopp runt 2030) som inte kommer att kunna ersätta den minskade oljeproduktionen, och olja från exempelvis oljesand och skiffer kräver mycket energi för att överhuvudtaget kunna utvinnas. Nettoenergin som vi får ut är betydligt lägre om man jämför med oljan som har pumpats upp från exempelvis de gigantiska oljefälten i Saudiarabien.

Att desperat utvinna de sista fossila bränslena till vilken kostnad som helst kommer därför inte att kunna få tillbaka den globala ekonomin till ett tillstånd där den konstant växer. För att få den tillväxt som har varit under större delen av 1900-talet krävs väldigt mycket, väldigt billig energi, och det kan varken kol eller något annat fossilt bränsle förse oss med längre. Vi kommer att kunna hålla loket rullande ett tag, men det kommer inte att gå snabbare och snabbare. Och det borde även vara klart vid det här laget att ökad belåning och skapandet av allt mer pengar inte heller är någonting som kommer att få fart på ekonomin (något Andreas Cervenka skriver bra om bland annat här).

Så hur ska vi då kunna nå framgång i klimatförhandlingarna? Det ser ju onekligen inte särskilt ljust ut, men jag tror att enda möjligheten är att vi på allvar börjar diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och vad som vi egentligen tycker är viktigt. Och en bra början för det samtalet är en insikt om att oavsett hur mycket fossil energi vi försöker pumpa in i systemet, kommer vi aldrig att komma tillbaka till eran som var efter andra världskriget då vi upptäckte oljefält snabbare än vad vi kunde göra slut på dem och det kändes som den materiella tillväxten kunde pågå för evigt.

Om vi har det klart för oss, borde det förhoppningsvis vara lättare att gå med på att lämna de fossila resurserna kvar i marken och i stället diskutera hur ett system som inte bygger på evig tillväxt ska se ut. Och omställningen till det systemet kommer att vara betydligt mycket enklare om vi kan hålla den globala uppvärmningen till runt två grader snarare än fyra-fem.

David Jonstad i Nya vågen

På tisdagseftermiddagen deltar Effektredaktören David Jonstad i det direktsända diskussionsprogrammet Nya vågen på Sveriges radio P1. Under temat Kris, förändring och ömhet diskuterar han alternativen till tillväxtekonomin.

Hans samtalpartner är Polarbröds Anna Borgeryd, som intervjuades i Effekt nummer 1/2013 om just tillväxtkritik, och Björn Forsberg, som i samma Effektnummer spanade efter svarta svanar, och kom fram till att "lokal samverkan för omställning blir det nya svarta".

Programmet sänds klockan klockan 14.03, och kan lyssnas på här.

Foto: Transitionus/Flickr/Creative commons

Effekt 3-4/2013

De gråa asklandskapen i Cormac McCarthys roman Vägen har etsat sig fast. McCarthy målar upp en värld där ingenting lever, och där solen aldrig når ner genom de mörka molnen som täcker planeten. Ekosystemen har kollapsat, och det enda som finns kvar av civilisationen är denna asfalterade remsa.

Det är en värld där jorden inte längre kan erbjuda oss någon mat, en värld utan bördig mark. Enda chansen att minska hungern är att hitta en gömd konservburk någonstans från tiden innan apokalypsen.

Detta är som tur är fiktion, men det är många av oss som har tappat kontakten med jorden, och som mest äter inplastad mat. Samtidigt fördrivs många jordbrukare när rovdriften på naturresurser fortsätter i utvecklingens namn.

Det högindustriella jordbruket som har maximerat våra skördar håller också på att utarma våra jordar. Geologiprofessorn David Montgomery, som har skrivit boken Dirt – The Erosion of Civilizations, har kommit fram till att de senaste 40 åren har bönder tvingats överge 430 miljoner hektar odlingsbar mark – vilket motsvarar en tredjedel av den brukbara jord som finns på planeten i dag – på grund av jorderosion. Och utvecklingen fortsätter – vi förlorar 0,7 procent av vår globala jordbruksmark varje år. David Montgomery menar att detta är ett av våra största hot: »Den grundläggande förutsättningen för att upprätthålla en civilisation är att upprätthålla jorden och dess bördighet«.

I detta nummer spanar Effekt ut över land. Vi ser asfalterade jordbruksmarker i Skåne, enorma landområden i Kanada som har ödelagts i jakten på oljesand och fossil energi, och bönder i Östtyskland som konkurreras ut när storföretag köper upp marken.
Men vi ser också allt fler som vill återskapa kopplingen till jorden. Det sker i Detroit och i Spanien, i Indien och i Nya Zealand, människor som sätter spaden i marken och börjar odla. Vissa gör det för att de måste, att odla själv är det säkraste sättet att få mat när den ekonomiska krisen lämnar stora hål i plånboken. Andra gör det för att de vill vara med och skapa ett samhälle där tillväxt handlar om träd och grödor snarare än ekonomi och materiellt överflöd. Alla bidrar de till en omställning till ett fossilfritt jordbruk.
Kjell Vowles

 

Ur innehållet:

Jakten på lobbyisterna: Vilka är det som vill få oss att använda mer fossila bränslen?

Stormar i Sörmland: Vindkraften delar bygden.

Ren energi? Översvämningar hotar Kambodja

Hur gör vi med barnen? Det är deras framtid det handlar om.

 

Dessutom

Banbrytare: Ny valuta i Dalarna.

Fritid: Rogivande vandringar.

Nytt på krisfronten: De tre E:na: Energi, Ekologi och Ekonomi.

IPCC-rapporten: Effekt synar FN:s klimatpanel

Tony Abbott: FN:s klimatchef talar i nattmössan

Foto: fvanrenterghem/Creative commons

I en diskussion gällande Naomi Kleins påstående om att de stora miljörörelserna har varit lika skadliga som förnekarna på högerkanten, skrev jag att uttalandet borde ses i ljuset av att många av förnekarna har blivit så marginaliserade att de inte har så stor påverkan på politiken. Efter höstens händelser i Australien får jag erkänna att jag hade fel: förnekarna sitter fortfarande på centrala politiska positioner.

Skogsbränderna som har härjat i New South Wales i oktober har beskrivits som de värsta på 45 år, och den största spred sig över mer än 50 000 hektar och förstörde 200 hus. Bränderna var ett resultat av ett extremt varmt år i New South Wales. September 2013 var den varmaste septembermånaden som någonsin har uppmätts enligt australiska Bureau of Meteorology, och perioden januari-september 2013 var också rekordvarmt.

Nu går det ju inte att säga tvärsäkert att en viss väderhändelse beror på klimatförändringarna, och bränder har alltid varit en del av Australiens ekosystem. Dock saknas det inte vetenskapliga bevis för att ett varmare klimat ökar sannolikheten för extremt varma och torra dagar, dagar då även brandrisken ökar. En studie som genomfördes av The Bushfire Cooperative Research Center tillsammans med Bureau of Meterology 2007 visade att antalet dagar då det är extremt hög brandrisk skulle öka med 15–65 procent till 2020 med en grads uppvärmning (i dag har vi nått runt 0,8 grader). Klimatforskaren Roger Jones skriver i The Conversation att brandrisken i den angränsande delstaten Victoria är tre gånger högre jämfört med perioden 1972-1996, och förändringskurvan är därmed i fas med de värsta förutsägelserna för 2050.

FN:s klimatchef Christina Figueres sa till CNN att det finns definitivt en koppling mellan klimatförändringar och bränder, även om vi ännu inte kan dra den direkta kopplingen till just den här branden.

Det kan tyckas vara naivt, men visst skulle man hoppas att sådana här händelser skulle kunna få en del politiker att vakna upp. Men knappast. I stället gick Australiens konservativa premiärminister Tony Abbott ut och sa att Christina Figueres talar i nattmössan, och att bränder är en naturlig del av landet.

”Bränderna är definitivt inte en del av klimatförändringar, de är en del av livet i Australien" sa Abbott.

Uppenbarligen sitter fortfarande klimatskeptiker på centrala politiska positioner, vilket inte ingjuter några stora förhoppningar inför klimattoppmötet i Warszawa som börjar om några veckor.

Allting kan inte mätas i pengar

Foto: Steven Depolo/Creative Commons

Förra veckan kom regeringens utredning om ekosystemtjänster och hur värdet av dessa ska synliggöras. En av de mest intressanta aspekterna med utredningen är att den lyfter fram mycket av problemen med att sätta en prislapp på naturen. Att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster kan enligt utredningen vara:

”direkt olämplig[t] i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt”.

Utredningen leddes av Maria Schultz från Stockholm Resilience Center, och en av sekreterarna var Thomas Hahn, som även satt med i panelen när Effekt anordnade en välbesökt debatt om ämnet i våras. Att värdera naturen i pengar är enligt utredarna möjligt när det är områden vi har mycket kunskap om och då det är etiskt okontroversiellt; under presskonferensen på Rosenbad lyfte Maria Schultz fram timmer som ett exempel.

Betydligt svårare menar Schultz och hennes kollegor att det blir då det handlar om exempelvis pollinering eller jordmånsbildning. Dels så är det komplicerade processer där det finns stora osäkerhetsfaktorer kring hur systemen hänger ihop, dels så är det processer som är svåra att ersätta.

”Omsorg om naturen är inte ett särintresse” skriver utredarna i sin sammanfattning. De lägger fram 25 förslag som handlar om att synliggöra värdet av ekosystemtjänster, men i de flesta fall utan att de ska räknas om till kronor och ören. De föreslår att hållbarhetsindikatorer bör redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och skriver att:

”Tillgängliga data och verktyg för monetär värdering är inte tillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt synliggöra ekosystemtjänster i nationella räkenskaper.”

De menar också att de försök som har gjorts för att ta fram andra aggregerade välfärdsmått som väger samman ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer och som skulle fungera som ett alternativ till BNP inte har varit framgångsrika, och att det därför är nödvändigt att flera olika och skilda indikatorer tas med när effekterna av finanspolitiken ska analyseras.

Med andra ord: vi kan inte låta enbart pengar styra politiken.

Detta är uppfriskande läsning. Även om det ibland verkar hopplöst att få ekonomer att lyssna på argument som handlar om saker som livskvalitet och biologisk mångfald, hamnar vi snabbt i en absurd position om vi i ett desperat försök att göra oss hörda omvandlar livsviktiga ekologiska processer till x antal miljoner på ett kalkylblad.

Ett exempel är ett forskarteam som 1997 kom fram till att världens samlade ekosystemtjänster var värda minst 33 biljoner dollar årligen, nära dubbelt så mycket som världens dåvarande samlade BNP. Detta är dels en siffra som är så stor att den tappar all mening (vem vet hur mycket 33 biljoner dollar är, och vad är skillnaden på 33 biljoner och 23 biljoner, eller 43 biljoner?), dels så blir det en form av avlatsbrev. Nu kan visserligen ingen hosta upp 33 biljoner, men säg till exempel att vi skulle värdera vattentäkten i Mälaren till 10 miljarder kronor, skulle det då vara ok att förorena vattnet så länge du lägger pengarna på bordet?

Utredningen är nu ute på remiss, och regeringen planerar att komma med en proposition om bland annat ekosystemtjänster nästa vår.

”Utredningen väntas ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten - det är ansvarsfull ekonomisk politik” sa miljöminister Lena Ek (C) när den tillsattes.

Det kan tyckas som att det är ett litet steg, men om Lena Ek lyckas övertyga finansminister Anders Borg (M) om utredningens förslag – att hållbarhetsindikatorer ska redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och att allting inte går att mäta i pengar – så är nog banbrytande det rätta ordet.

Läs också Jonas Grens fantastiska reportage om prissättning av ekosystemtjänster från Effekt nr 1/2013.

Journalist, systemkritisk och miljöengagerad? Bli Effekts nya redaktör.

I takt med att de ekologiska och ekonomiska kriserna fördjupas ökar också intresset för Effekt. Törsten efter inspiration och konstruktiva lösningar är stor, liksom hungern efter att få hugga in på de verkliga frågorna som avgör vår framtid.

Nu söker vi en ny redaktör och letar efter dig som är journalist med minst ett par års arbetserfarenhet, gärna med redaktörsvana. Vi utgår från att du har ett stort engagemang i de frågor som Effekt skriver om. Vi ser gärna kvinnliga sökande.

I början bedrevs arbetet med Effekt helt ideellt, men sedan ett par år tillbaka har vi haft möjlighet att betala ut en blygsam lön åt oss själva och arvoden till våra medarbetare. Arbetet med Effekt vilar dock fortfarande på ideella krafter och det är en förutsättning för Effekts fortlevnad att våra redaktionsmedlemmar har inkomster från andra håll. Effekts redaktion finns i Stockholm. Det är inget krav att du bor här, men du bör ha möjlighet att ta dig hit emellanåt.

Effekt är en fantastisk möjlighet för dig som brinner för samhällsjournalistik. Vi står helt obundna till partier, organisationer och andra finansiärer och kan därför ge ut precis den tidning som vi själva vill. Det ger ett stort kreativt utrymme.

Skriv ett brev om dig själv samt några rader om hur du skulle vilja utveckla Effekt framöver. Bifoga arbetsprover. Skicka brevet till Klimatmagasinet Effekt, Box 17506, 118 91 Stockholm, eller med e-post till ansokan@effektmagasin.se.

Ansökningar ska vara inkomna senast 4 november. Frågor om tjänsten svaras på ovanstående e-postadress.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....