Effektbloggen

Ingen trygg framtid med AP-fonderna

Rafael Gunti/Flickr/CC

På onsdagen presenterade pensionsgruppen – som består av allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna – sin översyn av pensionssystemet. Utöver att rekommendera att pensionsåldern höjs till 69 år och att minska antalet AP-fonder, skriver pensionsgruppen att riktlinjer ska utvecklas för hur buffertfonderna ska arbeta med hållbarhetsfrågor.

Alla AP-fonderna har i dag stora investeringar i fossila bränslen. En rapport från WWF från i höstas konstaterade att fonderna hade 32 miljarder kronor investerade i kol- olja- och gasföretag. Det handlar bland annat om investeringar i den kanadensiska oljesanden och i företag som 'frackar' efter olja och gas i USA. AP-fonderna har även innehav i exempelvis Shell och BP, som länge har planerat för att borra efter olja i Arktis nu när isen smälter.

Organisationen 350.org har arbetat för att få stopp på de fossila investeringarna, och bland annat Latinamerikagrupperna och FIAN har skapat kampanjen Schyssta Pensioner för att etik och miljö inte ska vara underkastade avkastningskraven. Och eftersom pensionsgruppen rekommenderar att riktlinjer för hållbarhet ska tas fram, kan det verka som om organisationerna har vunnit en seger.

Men linjerna riskerar att bli både skeva och krokiga. För en annan förändring, som kommer att ske innan några riktlinjer skapas, är att det inrättas en särskild huvudman som har i uppdrag att skapa en referensportfölj som AP-fonderna ska förhålla sig till. Referensportföljen blir måttstocken för fondernas egna aktieinnehav, och här finns inga skrivningar om miljö eller etik. Istället ska ”kategorier av placeringar eller strategier ... inte särskiljas på andra grunder än förväntad avkastning och risk, dvs. enbart med användning av finansiella kriterier.”

Bland allmänheten verkar det finnas ett brett stöd för att pensionsfonderna ska ta fler saker en avkastning i beaktande. En studie från Göteborgs universitet visar att 95 procent tycker att pensionsfonderna ska ta hänsyn till miljö och etik. Detta borde vara självklart, pensionen handlar ju trots allt om att vi ska kunna få ett bra liv när vi blir äldre. Att vårt pensionskapital går till företag vars affärsidé är att utvinna fossila bränslen är själva motsatsen – det är att bränna upp våra egna framtidsutsikter tillsammans med kolet, oljan och gasen. Kapitalet borde gå till investeringar som underlättar omställningen till ett hållbart, postfossilt, samhälle, exempelvis förnybar energi och spårburen infrastruktur.

Men när inte pensionsgruppen sätter upp riktlinjer och tar bort pengarna från den fossila sektorn, verkar enda förhoppningen för klimatet vara att det som kallas ”kolbubblan” brister, något som skulle innebära ett hårt slag mot buffertfonderna. The Carbon Tracker Initiative visar hur de fossilbaserade energiföretagen på börsen är kraftigt övervärderade om vi ska hålla oss inom tvågradersmålet. Större delen av de fossila reserver som utgör värdet för dessa företag måste stanna kvar i marken om inte växthuseffekten ska accelerera bortom kontroll.

Så om vi för en stund låter fantasin skena iväg, och tänker oss att politikerna i Paris 2015 skriver under ett avtal som begränsar världens samlade utsläpp av växthusgaser (jag vet, det verkar inte särskilt troligt i dagsläget, men vi kan drömma lite) innebär det att pensionspengarna investerade i de fossila energijättarna kastas ner i oljebrunnar som försluts. Men det är ändå ett bättre alternativ än om vi får en bra avkastning på pensionskapitalet som är investerat i kol, olja och gas – då skulle vår framtid brinna tillsammans med planeten.

”Det går att leva på ett annat sätt”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Martha Thernsjö kände för några år sedan att livet i Stockholm och jobbet på storföretaget gick allt mindre ihop med hennes egna värderingar. I dag lever hon som ekologisk jordbrukare i Västergötland och menar att nyckeln till en hållbar omställning av samhället ligger just i de värderingar vi har.   

– Jag hade ingen bakgrund inom någon miljöorganisation utan var nog en ganska vanlig människa med en ganska vanlig medvetenhet om hur det stod till med jorden. Men sen började jag jobba med miljökommunikation och CSR på olika företag. Och mer och mer kände jag att vi människor, vi stod ju helt vid sidan om naturen och pratade om allt annat levande som någonting separat från oss själva. Och så kom den där frågan smygandes till slut: ”Ska det verkligen vara så här?”.

Vad hände då?

– I samma veva träffade jag Anders som hade en annan bakgrund och som gav mig flera viktiga pusselbitar kring allt det här. Jag hoppade så småningom av karusellen i Stockholm och 2010 flyttade vi ner till Tiveden där han har sina rötter. För mig kändes det väldigt viktigt att få pröva att leva på ett annat sätt. Att inte bara prata förändring utan att också få göra det. Inte minst att få reda på vad det betyder att leva med naturen så nära inpå.

Hur gick det?

– Vi hade som vision att inte sätta oss som två eremiter i skogen. I stället ville vi inkludera människorna vi hade omkring oss, bygga upp någonting som kunde inspirera andra. Från början bjöd vi därför in väldigt många från bygden och började diskutera de här frågorna. Och nu några år senare har vi ett hem där vi anordnar kurser och föreläsningar, där vi kan ta emot uppåt 20 personer, där vi har djur och mycket fantastisk natur i omgivningarna, och där vi fungerar lite som en mötesplats för bygden.

Ni har också hållit kurser och workshops på lite olika håll i Sverige med utgångspunkt från rapporten ”Common Cause – working with our cultural values”, en rapport som fick stort genomslag när den kom 2010, inte minst efter att George Monbiot hyllat den i en av sina kolumner i The Guardian.

– Ja, efter att ha jobbat en massa år som kommunikatör tänkte jag att det skulle räcka med en bra kampanj för att folk skulle förstå att vi inte kan hålla på och utarma världens naturresurser på det här sättet. Sen blev jag så oerhört frustrerad när andra inte tog det till sig. Men när jag läste rapporten och diskuterade med de brittiska rapportförfattarna blev det väldigt tydligt att det inte är den sortens information som förändrar folks beteenden. Snarare, om en hållbar omställning av samhället ska kunna åstadkommas, måste man jobba mycket mer med människors grundläggande värderingar.

Är det här med värderingar något som miljörörelsen alltså borde tänka mer på?

– Ja, absolut. Miljörörelsen är briljanta när det gäller fakta, om hur mycket koldioxid som släpps ut i atmosfären eller hur ofta en art utrotas. Men det väcker sällan några upprörda känslor, det gör inte ont i kroppen någonstans, det tar inte. Jämför exempelvis med Jonas Hassen Khemiris text om Reva eller Maciej Zarembas artiklar om sjukvården. Det väckte verkligen starka känslor hos människor. Och jag tror det handlar om att de båda lyckades visa på problem i samhället på ett sätt att det för många blev en tydlig konflikt just med de egna värderingarna.

Värderingar, som solidaritet, empati och delaktighet å ena sidan, status, ekonomisk framgång och individualism å andra sidan, kan ju försvagas och förstärkas hos människor. Blir man inte uppgiven av all reklam och annat i samhället som ändå så tydligt försvagar de värderingar man själv vill stärka?

– Det som är hoppfullt är att vi alla har en mix av de där värderingarna. Så det fungerar ju åt andra hållet också, att du själv kan bidra till att stärka och försvaga dem. Det kan räcka med en enda fråga, som: ”Vad är det som är viktigt i livet, egentligen?”. Då har du kommit en liten bit på vägen eftersom den du frågar måste börja tänka på det.

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: privat

”Solceller är ren maktkamp”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Johan Ehrenberg, grundare av ETC, har alltid haft många projekt i gång. I dag är han tidningsmakare, författare och debattör – men han har också beslutat sig för att sätta press på de stora fossiltunga energibolagen genom att få tusentals människor att göra sin egen förnybara el.  

– Jag läste rapporterna från FN:s klimatpanel och jag skrev om klimatkrisen. Men jag blev samtidigt mer och mer förtvivlad över att jag inte hittade något instrument när min son skällde på mig och sa: ”Men vad gör du själv då?”. Av en slump hamnade jag på en tysk sida om solceller, det här var kanske 2004, och då upptäckte jag att det här funkar ju. Sen upptäckte jag att det dessutom var jättespännande politiskt. Därför att alla sa att det var förbjudet.

Hur då förbjudet?

– Det sas att det var olagligt. Men efter ett tag förstod jag att det var de stora energibolagen som gjorde allt för att stoppa den här utvecklingen. Väldigt snabbt bildade jag då ett företag som hette Egen el. För det här är en politisk förändring som drivs bäst i företagsform. Jag skiter egentligen i organisationsform, jag vill åt politiken. Men på grund av att jag var ett företag och inte någon miljörörelse, då nådde jag alla dessa män i min egen ålder, som är gröna, som sitter i sina hus och som hatar elbolagen.

Och det fungerade?

– Ja först var det 500 gubbar. Det var nästan bara gubbar i början, som mest ville ha vindsnurror. Sen efter ett tag upptäckte de att solceller var mer lönsamt, och framför allt enklare. Sen kom det fler och fler tjejer och i dag är det fifty fifty, samtidigt som det är runt 12 000 människor som registrerat sig och sagt att de vill göra sin egen el. Och då inser man ju att är vi 12 000 nu då kan vi bli 100 000 och då kan vi förändra politiken.

Men finns det någon chans att lyckas utmana och förändra de stora energibolagen?

– Se bara på hur Vattenfall nu har problem i Tyskland på grund av den snabba utbyggnaden av solceller där. Det enda som skyddar Vattenfall, Fortum och E.ON är politiken. Det är därför det behövs en annan politik. Men politiken ändras inte förrän tillräckligt många människor har gjort någonting. Om man inte får det första att hända så får man inte heller det andra att hända. Misstaget miljörörelsen länge gjorde när man riktade in sig mot kärnkraften var att man inte gjorde det man sa gick att göra. Man satte inte upp vindkraftverk eller solceller utan försökte i stället få staten och industrin att göra det.

Är det något som talar för att det kommer bli annorlunda nu?  

– Tekniken har gått väldigt fort framåt och priserna har sjunkit kraftigt, vilket innebär att det är mycket enklare att göra sin egen el i dag. Och som jag sa så har inte miljörörelsen tänkt i de här banorna tidigare. Utan det har varit en ganska passiv syn, att kampen handlar om att någon som har makt ska förändra sig. Men kom ihåg att du aldrig kan övertyga en miljardär inom smutsig energi att han ska sluta. Du kan bara tvinga honom att byta därför att hans makt hotas om han inte ställer om. Det intressanta här är att en rätt enkel sak som en solcellsprodukt – om du gör den i miljoner exemplar, då blir det en politisk maktfaktor. Solceller är ren maktkamp.

Du har i en av dina böcker beskrivit ditt arbete med egen el som roligt, ja till och med som en ny mening med livet. Kan du utveckla det resonemanget?

– Nu mår jag bra för att jag vet att det jag gör är en del av lösningen, och det är en grundglädje, en grundstolthet. Men sen. Jag ska ju snart dö. Jag är rätt gammal nu. Då innebär det att man tänker mycket på vad det är man lämnar efter sig. Det gör man kanske inte när man är 25, åtminstone gjorde inte jag det. Nu tänker jag att man ändå gör någon slags nota. Och meningen med livet måste väl vara att överlämna en nota som ger andra större rikedom än det man själv haft. Och då menar jag inte pengar utan möjligheter.

 

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: ETC

"Stenhårda fiskeindustrin och jag"

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Isabella Lövin är journalisten som 2003 blev så upprörd när hon läste ett pressmeddelande om den hotade ålen att hon beslutade sig för att skriva en bok, Tyst hav. Elva år senare är hon EU-parlamentariker för Miljöpartiet. Nu jobbar hon för att minst 50 procent av haven ska skyddas – globalt.

– Jag blev så otroligt chockerad över att man – i Sverige i början av 2000-talet – totalt kunde ignorera alla forskarlarm. Min bild var att om forskningen är enig, då agerar politikerna på det, med utredningar, förbud eller liknande. Men här hade vi årtionden av samlad vetenskap som visade att kurvorna gick rakt ned i golvet för fiskbestånd efter fiskbestånd. Trots det var frågan inte intressant nog, vare sig för politiker eller medier.

Tyst hav ledde så småningom till EU-parlamentet och en plats i fiskeriutskottet. Vilket är intressant, eftersom du i boken skriver att just det utskottet brukade stoppa alla progressiva förslag och kunde ses som ”en fiskenäringens förlängda arm i EU”. Hur är det i dag?

– Med valet 2009 blev det en helt ny konstellation av människor. Samtidigt innebar Lissabonfördraget att parlamentet för första gången fick medbestämmanderätt i fiskerifrågor, det vill säga fick mycket mer makt än tidigare. Men just fiskeriutskottet ansågs ändå vara ett ganska osexigt utskott. Därför var det många nya parlamentariker som hamnade där som inte själva sökt sig dit. Kanske var det två tredjedelar som i och med det var ganska neutrala. Sen var en tredjedel stenhårda företrädare för fiskeindustrin. Och så var det jag.

Vad är hemligheten med att lyckas i Bryssel?

– EU-systemet är ett maskineri som det gäller att hålla jämn takt med. Du kan inte komma in och hålla lite brandtal och sen gå därifrån. Snarare är det som en nyhetsredaktion där allting händer NU och du måste reagera på det NU. Eller allra helst ska du ju försöka påverka något som du vet ska hända först senare. Det handlar därför mycket om tajming. Och för att ha en bra tajming måste du vara väldigt engagerad. Just det tror jag har bidragit till min framgång, att jag tycker själva frågan är bland det viktigaste på jorden. 

I ditt sommarprogram i Sveriges Radio 2008, året innan du blev politiker i Bryssel, avslutar du med Elvis som sjunger: ”A little less conversation, a little more action”. Är det verkligen så mycket action i EU-parlamentet?

– Det är absolut action! Tänk när man sitter i plenum, du har jobbat med någonting i flera år, och så kommer det upp… 502 röster för, 137 emot. Jag tror inte det finns någon fotbollsmatch i världen som slår den känslan. Jag är ingen sportmänniska, men det finns många sportliknelser här. Du har strategier, du har olika mål. Du märker att andra laget försöker gå till attack. Helt plötsligt ligger det en ny rapport på bordet som säger att det inte finns några problem alls med djuphavsfiske. Då kanske du snabbt måste ordna ett seminarium med världens främsta djuphavsforskare. Och så håller det på, fram och tillbaka.

Ett av dina mål nu handlar om att få minst 50 procent av världens hav skyddade. Hur sätter man ens igång med något sådant?

– Att ha EU som plattform är otroligt privilegierat. För på en gång kommer du upp i en nivå där du hamnar i ett globalt sammanhang. Lilla jag är helt plötsligt i en position där jag kan få med mig hela parlamentet att tycka något. Det kan leda till att hela EU tycker något i de kommande förhandlingarna i FN. En sak jag aldrig förstod innan jag blev politiker är att ingen här ignorerar det du säger. I stället handlar allt om att hitta en balans – ordet balans är verkligen nyckeln i alla EU-sammanhang. Så varje gång just jag tycker, skriver eller säger någonting så flyttas balansen åt mitt håll. För mig var det där en fin insikt, som jag gärna vill dela med mig av, att det verkligen betyder någonting vilka man röstar in i parlamentet.

 

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Fredrik Hjerling

 

”Ickevåld är både filosofi och strategi”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Dima Litvinov från Greenpeace riskerade i höstas 15 år i ryskt fängelse för sjöröveri efter att ha genomfört en fredlig protest mot Gazproms oljeborrningar i Arktis. Han gavs dock amnesti av president Putin och kunde efter några månader i arresten återvända hem till Sverige.

– Första gången jag blev arresterad av KGB – det var 1990, i samma vatten faktiskt, nordöst om Murmansk – så demonstrerade Greenpeace mot Sovjetunionens kärnvapenprover. Då sa min morfar i en radiointervju att det är den tredje generationen i familjen som går i fängelse för en bra sak, som väljer att inte acceptera myndigheternas auktoritet som given, utan är beredd att ifrågasätta och kämpa mot det man anser fel.

Så med dina barn som också varit med dig och protesterat kan ni bli fyra generationer?

– Fem faktiskt. Det går tillbaka i familjen ända till min farfars far som kämpade mot tsarens regim tillsammans med Lenin och Trotskij och de där. Min morfar kämpade hela sitt liv för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och blev arresterad flera gånger under Stalins tid vid makten. Och sen min pappa, han gick ut och demonstrerade mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och straffades med fem år i intern exil. Det är därför jag bodde i Sibirien som ung, innan vi blev utvisade ur landet.

Greenpeace har ju en tydlig princip om ickevåld, hur ser du på det?

– För mig personligen har ickevåldsprincipen, hämtad från bland annat Gandhi och Martin Luther King, varit väldigt viktigt i mitt tänkande om opposition och motstånd. Ickevåld är både strategi och filosofi. Strategiskt viktigt, för det är så jag ser att man får trovärdighet långsiktigt. Filosofiskt viktigt, för att jag av många olika anledningar tycker det är fel att använda våld.

Samtidigt väljer du att bryta mot lagen. Ett argument som ofta framförs är att om alla agerade politiskt på det sättet så skulle det bli anarki.

– Jag tycker alla har rätt att varje dag ställa krav. Man måste få uttrycka det man tycker, på ett fredligt sätt där man är öppen och tar sitt ansvar. Ofta får jag höra: ”Ska du bestämma vad som är rätt och vad som är fel?”. Och mitt svar på det är: ”Ja, jag ska bestämma det”. Jag är 52 år gammal, jag har arbetat med miljöfrågor i över 30 år. Jag har tittat väldigt djupt på vilka effekter det här har och jag känner att jag kan säga att det är en extremt dålig idé att borra efter olja i Arktis, både för miljön och för klimatet. Jag har en djup respekt för samhället och dess utveckling, och säger jag inte ifrån här så överlämnar jag allt i händerna på oljeindustrin.

Det här med att ta ansvar. När ni arresterades krävde resten av organisationen att ni skulle släppas. Vad hände med viljan att acceptera de juridiska konsekvenserna av lagbrottet?

– Principen om ansvarstagande är viktig. Men i det här fallet var det lite som att gå mot röd gubbe och bli anklagad för bankrån. De lagstadgade konsekvenserna för det vi gjorde var kanske tolv euro i böter per person. Och det straffet var vi förstås beredda att ta. Men vi blev anklagade för sjöröveri, som handlar om övertagning av fartyg, med vapen eller med vapenhot, för personlig vinnings skull. Vi fick helt enkelt en politisk reaktion snarare än en juridisk, något vi inte förutsåg.

Kan man inte säga att Ryssland genom den här reaktionen har lyckats skrämma organisationen att inte göra något liknande igen?

– Det är klart att vi måste analysera situationen några varv extra innan vi gör något liknande. Men samtidigt innebar den starka reaktionen att vi fick upp frågan globalt på ett sätt som aldrig hade hänt om vi bara hade fått göra det vi hade planerat att göra. Arresteringen av 30 personer ledde i förlängningen till att miljontals människor världen över fick upp ögonen för Arktisfrågan, allt från svenska riksdagspolitiker till Madonna.

 

***
Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Christian Åslund

”Först vågade en, sen kom dominoeffekten”

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Den här veckan bjuder vi på några smakprov från tidningen.

 

Alva Snis Sigtryggsson från Fältbiologerna hoppade för några år sedan med viss tvekan in och tog en radiointervju under en klimatdemonstration. I dag är hon en av föreningens mest synliga talespersoner och har bland annat åkt till både världstoppmötet i Rio de Janeiro och till Ojnareskogen på norra Gotland för att kräva politiker och företag på ansvar.

– Jag har alltid varit historieintresserad och alltid väldigt fascinerad av rörelser. Som liten läste jag mycket om medborgarrättsrörelsen i USA och lyssnade mycket på musik som handlade om protester mot olika saker. När jag sen började gymnasiet kom jag i kontakt med Fältbiologerna och förstod plötsligt att det fanns rörelser som kämpade också i dagens samhälle.

Sen tog det inte många år innan du blev ett känt ansikte i Miljösverige. Framför allt genom protesterna på Gotland 2012 när Nordkalk ville göra plats för ett nytt stenbrott i Ojnareskogen. Hur hamnade du där?

– Det var under Almedalsveckan det året som Fältbiologerna demonstrerade på plats i Visby. Någon kom på att vi skulle sätta upp ett läger i den hotade skogen. ”Vi är där till på tisdag”, sa vi först. ”Vi stannar veckan ut”, sa vi sen. Vi blev kvar till mitten av oktober.

Hur kändes det att helt plötsligt hålla i ett protestläger?

– När jag beskriver det i efterhand kan det låta som om det fanns en strategi, för saker hände i så perfekt ordning. Men när vi väl var där var det nog ett smärre kaos, där folk ständigt kom och gick. Samtidigt var just det något positivt. Nya människor betydde nya idéer. Vissa var aktionsintresserade, då var vi inne i Visby och protesterade. Andra ville skriva insändare till medier, då gjorde vi det. Andra var biologer, då inventerade vi skogen. Allt kanske inte var jättebra och jättekoordinerat, men vi agerade trots allt på alla fronter.

Och ni fick med er fler grupper?

– Ja dels var det många som var förbi och hälsade på, så vi förklarade säkert för halva Gotland vad frågan handlade om. Men efter ett tag kom det också människor som ville hjälpa till. Först vågade en, sen kom dominoeffekten och då dök det upp allt fler, från barnfamiljer till pensionärer. 

Det slutade med att ni använde er av civil olydnad för att stoppa avverkningsmaskinerna. Hur resonerar du kring det?

– Det är väldigt intressant historiskt sett. När det handlar om mänskliga rättigheter, rösträtt, ja mycket av det vi bedömer som det finaste vi har i vårt samhälle, då kan vem som helst titta tillbaka och se att det ofta var motståndet och det att folk bröt mot lagar som kickade igång förändringsprocesserna. Men när man ser på dagens motstånd, att vi håller på att kämpa för att rädda den biologiska mångfalden eller klimatet, då är det helt plötsligt inte ok att bryta mot lagen. Det är som om många tror att systemet vi har i dag är perfekt.

Ojnare ledde vidare till något av en nationell rörelse mot den svenska gruvboomen. Hur gick det till?

– Plötsligt insåg vi ju att det fanns liknande konflikter runt om i hela Sverige. Folk från Gotland kom i kontakt med folk uppe i Kallak, Jokkmokk. Sen började det sprida sig och andra motståndsgrupper anslöt sig. Jag tror det var när det anordnades en demonstration i Stockholm som vi för första gången insåg hur många det var som faktiskt var engagerade i samma fråga. Och parallellt med allt det här kom regeringens mineralstrategi vilket bidrog till att frågan hamnade ännu mer i rampljuset.

Hur har det gått att enas med så många grupper inblandade?

– Det blev faktiskt lite som i Ojnare, att alla har kunnat köra på lite som de velat. Så klart har vi jättemånga interna diskussioner, folk har diskuterat sönder diverse Facebookgrupper. Men alla ser problem med mineralstrategin och menar att den måste göras om, och då känns det ok att vi inte har exakt samma krav. Eftersom frågan är så pass ny betyder det mycket bara att få fram budskapet att gruvbrytning inte är en helt oproblematisk verksamhet.

***

Missa inte nästa nummer av Effekt som har tema motstånd. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

***

Foto: Fältbiologerna

Alger ger kvinnorna makt

Alger är en av världens snabbast växande växter och vissa sorter kan absorbera tio gånger mer koldioxid än landbaserade växter. Fredrik Alfredsson har valt att investera i algodlingsindustrin på Zanzibar för att kunna påverka socialt.

Förstora bildspelet till helskärm och tryck på 'show info' för att se bildtexter.

Efterfrågan på alger är stor då användningsområdet är brett och omfattar alltifrån matlagning och textilier till kosmetika. På Zanzibar är över 20 000 människor – mestadels kvinnor – sysselsatta inom algindustrin.
2011 valde Fredrik Alfredsson att tillsammans med sin kollega Erik Gullbrandsen utveckla ett projekt på Zanzibars sydöstra kust. I byn Paje färdigställde de fabriken Seaweed Center som odlar alger och producerar tvål. Detta med stöd av Rylanderska stiftelsen.
För att få mer betalt började kvinnorna tillverka produkter såsom tvål och kosmetika, istället för att bara torka och exportera algerna.
– Vi gör helt enkelt fler processer innan exporten. På så vis får vi även mer resurser kvar på ön, förklarar Fredrik Alfredsson.
På Seaweed Center arbetar idag 32 kvinnor. Sihaba Mustafa Fattawi är 44 år och har arbetat där i tre år. Liksom de flesta av sina kollegor tycker hon att inkomsten har gett henne mer att säga till om i hemmet.
– Innan så hade jag inte råd att ta mina barn till sjukhuset för att ge dem vård. Nu hoppas jag till och med ha råd att låta dem gå i en internationell skola, förklarar hon.
Fredrik Alfredsson ser sig själv som en social entreprenör där grundtanken är att ge lokala kvinnor mer självständighet samt bättre levnadsförhållanden. Genom att marknadsanpassa projekten menar han att de blir mer hållbara och ger större effekt på samhället.
– Vi kallar det för impact investement, en slags social investering. Det är inte längre fult med ekonomiska incitament inom hjälpverksamhet. Kärnvärdet måste dock alltid vara social påverkan, säger Fredrik Alfredsson.
Text och foto: Peter Asp

Texten är från Effekt nummer 1/2014. Som finns att köpa här.

Klimatmagasinet Effekt får två nya chefredaktörer

Sätter i gång direkt med årets första nummer, där temat är: motstånd.

Annika Hallman och Anders Hellberg börjar den här veckan som nya chefredaktörer för Effekt, Sveriges enda samhällsmagasin om klimat- och hållbarhet. Tillsammans med Kjell Vowles, chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer de att leda arbetet både med tidningen som kommer ut fyra gånger under 2014, samt med Effektbloggen som framöver bjuder på flera spännande nyheter.

Annika Hallman, journalist, har en bakgrund som redaktör på Ordfront magasin och har de senaste åren arbetat med Mänskliga Rättighetsdagarna inom föreningen Ordfront, något hon kommer att fortsätta med parallellt.

– Miljön är vår viktigaste framtidsfråga, klimatförändringarna en enorm utmaning för världen. Att få arbeta med detta känns otroligt angeläget. Jag har följt Effekt sedan starten, det ska bli roligt att få arbeta med en så bra och viktig tidning, säger Annika Hallman.

Anders Hellberg har jobbat tio år inom miljöorganisationsvärlden. För tre år sedan sadlade han om till miljöjournalist och har sedan dess bland annat arbetat för tidningen Miljöaktuellt och Supermiljöbloggen.

– Effekt har bidragit stort till att driva den svenska klimatdebatten framåt. Många diskussioner har startat här för att långt senare hamna också i de större medierna. Så en bra idé för den som vill hänga med i vad som ju är en av vår tids absoluta ödesfrågor, det är att skaffa en prenumeration för 180 kronor, säger Anders Hellberg.

Kontaktuppgifter till Effekts medarbetare finns här. En prenumeration på tidningen kostar 180 kronor för tre nummer. Fyll i namnuppgifterna här så kommer tidning och faktura. Nummer 1/2014 kommer ut i slutet av februari.

Konsumismens kärna urholkar välfärden

Foto: Enrique Dans/Flickr/Creative Commons

Knappt var julklapparna öppnade förrän det var dags att shoppa ännu mer under mellandagsrean. Vi har ett konstant begär efter mer prylar och saker, som köps och förbrukas och kastas ut med soporna och det får ekonomin att gå som på räls. Eller rättare sagt: det får vissa delar av ekonomin att tuffa på. För när allt fler av våra inköp sker på nätet hos multinationella företag som Amazon, utarmar konsumtionen inte bara naturens resurser, den urholkar även grunderna för vår välfärd.

När omställningsrörelsen lyfter frågan om vår ohållbara köpfest, är det alltid någon som argumenterar för att handel behövs för att skapa välstånd. I sin mer bisarra variant används argumentet av debattörer som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet som innan årets köpfria dag 30 november konstaterade att ”en köpfridag gör ingen rik” och att vi inte ska gå ”på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot”. Med den meningen är Maria Ludvigsson farligt nära att ansluta sig till klimatförnekarna. Vårt nuvarande system som bygger på förbränningen av fossila bränslen är inte nödvändigtvis synonymt med mänsklig aktivitet, men att det är ett hot mot den planet som vi känner till råder det inget tvivel om.

Betydligt mer sansad är exempelvis Anders Wijkman (bland annat på Global utmaning), som argumenterar för att vi måste ställa om till en cirkulär ekonomi där vi fortfarande konsumerar men resurserna återanvänds. Wijkman menar att en nerväxt skulle få för stora sociala konsekvenser för att vara ett bra alternativ.

Vi måste ställa oss frågan om hur välfärden ska utformas i ett system som inte bygger på en fortsatt rovdrift på naturen, och jag tror vi måste finna svaret på frågan gemensamt. Men om vi skulle behöva ännu mer argument om varför en omställning är nödvändig kan vi fundera på vilken effekt vårt nuvarande system har på just välfärden, om vi för en sekund bortser från dess påverkan på planeten.

I ett fantastiskt wallraffreportage i tidningen The Observer vikarierar journalisten Carole Cadwalladr på ett av postorderföretaget Amazons gigantiska lager. I den elva fotbollsplaner stora byggnaden i Swansea arbetar hon med att packa barbiekalendrar, dildos, hundblöjor och i stort sett allting annat både tänkbart och otänkbart. Hennes skift är mer än tio timmar långa, och 15-minutersrasterna börjar vart hon än må vara på lagret. Hon beskriver hur det kan ta henne sex minuter att gå till metalldetektorerna som hon måste passera för att komma till toaletterna. I en minut genomsöks hon, sedan köar hon en minut för toaletterna, och till slut hinner hon hämta en banan ur sitt skåp innan hon måste tillbaka till hyllorna.

Carole Cadwalladr beskriver hur Amazon utökade sin arbetsstyrka i Storbritannien med 15 000 vikarier inför jul, personer som knappast kan räkna med fortsatt jobb när helgerna är över. De arbetar för motsvarande 70 kronor i timmen utan möjlighet till fackanslutning, och om de sjukskriver sig mer än tre pass får de sparken. Den walesiska regeringen gav Amazon 8.8 miljoner pund (nästan 100 miljoner svenska kronor ) i bidrag för att de skulle bygga lagret i Swansea. 2012 sålde företaget varor för 4.2 miljarder kronor, men de betalade endast 3.2 miljoner kronor i bolagsskatt. Storbritanniendelen av verksamheten är nämligen registrerad i Luxemburg där de har 380 anställda, jämfört med 21 000 i Storbritannien.

Carole Cadwalladr skriver:

”Att arbeta på Amazon är att arbeta i konsumismens kärna. Att vara vittne till vårt sug efter prylar”.

Det är detta sug som inte bara utarmar vår planet, men som numera även urholkar vår välfärd. Stadskärnorna dör och skatteintäkterna minskar eftersom vi kräver kläder, böcker och leksaker som är så billiga att de som säljer och tillverkar dem inte kan få vettigt betalt och schyssta arbetsvillkor.

När vi diskuterar hur vår framtida välfärd ska finansieras är detta värt att komma i håg. Vårt nuvarande konsumtionsmönster är på intet sett nödvändigt för en modern välfärdsstat. Tvärtom, det utarmar allt mer av våra gemensamma resurser – oavsett om de är ekologiska, ekonomiska eller sociala. Eller som Carole Cadwalladr skriver:

”Vårt sug efter billiga, rabatterade varor som levereras direkt till dörren punktligt och effektivt har ett pris. Vi har bara inte kommit på vad det är än.”

Quick och paradigmen - en dag kommer man tävla i fördömanden av dagens ekonomiska flumskallar

Just nu pågår en slags olympiad i sporten markera-hur-skandalöst-jag-anser-att-rättshaveriet-kring-Thomas Quick-(idag Sture Bergwall)-egentligen-är.

Fullkomliga knäppgökar, tycker Leif GW Persson om Quicks överläkare och terapeuter som likt marionetter styrdes av det psykoanalytiska oraklet Margit Norell.

I Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” framstår sekten kring Norell som grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.

Och visst. Nog verkar detta vara ett praktexempel på enkelspårighetens fasor.

Men.

Så slår jag på radion och ekonomi-ekot. OECD:s chefsekonom Pier Carlo Padoan berättar att nu går det bättre.

Den ekonomiska tillväxten återhämtar sig.

Hjulen har börjat snurra (exponentiellt) allt fortare.

Vilket är bra, antar han att vi förstår, eftersom reportern inte ställer en enda kritisk motfråga till varför och hur ekonomiskt framsteg byggt på mer olja, mer kol, mer gas, mer artutrotning, mer övergödning, mer överfiske – med gargantuanska konsekvenser för klimatet och den biologiska mångfalden, och i förlängningen hela det civilisatoriska äventyret – skulle vara bra.

Vad dokumentären om Quick säger, är nog, snarare än att de inblandade var kompletta knäppgökar, att människor inuti ett paradigm kan ha så fasansfullt svårt att förstå att de befinner sig i ett.

När vi om 30 år tittar tillbaka på dagens mainstream-ekonomiska etablissemang, sätter sannolikt ännu en olympiad i fördömanden igång.

Programledarna kommer att fråga: hur kunde det hända, hur kunde världens mest uppburna ledare driva jorden in i detta vansinne?

Och svaren kommer att låta precis som idag:

"De var knäppgökar allesammans. Grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.”

Forskning om en framtid utan tillväxt

Som ett tillägg till gårdagens inlägg om att tillväxtdrömmen bör släppas för att kunna nå framgång i klimatförhandlingarna, kan nämnas ett femårigt foskningsprojekt på KTH som precis har fått finansiering.

Forskarna i projektet ”Bortom BNP-tillväxt. Scenarier för hållbart samhällsbyggande” ska undersöka hur utvecklingen kan se ut i ett samhälle som antingen har låg tillväxt, nolltillväxt eller till och med en krympande ekonomi, med fokus på välfärdstjänster, transporter, byggsektorn samt vardagsliv.

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...