Världens ledare samlade för familjefotot under klimatmötet i Köpenhamn 2009.

 

För alla som under några år till vill kunna fortsätta flyga till Thailand, fortsätta vara beroende av bilen och fortsätta leva långt över sitt ekologiska utrymme är Köpenhamnsmötet en succé. Beslutet som världens ledare tagit är att vi skjuter omställningen på framtiden. Eller snarare, vi låter framtiden göra omställningen åt oss. Förmodligen på ett mer brutalt sätt än vi vågar inse.

Ingen borde vara förvånad över resultatet från klimatmötet i Köpenhamn. Om en majoritet av befolkningen inte är beredda att förhandla om sin livsstil, hur kan vi då förvänta oss att våra ledare ska kunna förhandla fram ett vettigt avtal?

Fredrik Reinfeldt anklagar de ”snabbväxande ekonomierna” (läs Kina) för att ha bromsat förhandlingsprocessen:

– De kommer inte hit med uppfattningen att jordens klimat är hotad – det är andra saker som är överordnat, säger han till TV4.

Kanske har han rätt, men vad är det för andra saker som är överordnade? Jag gissar på en strävan efter att höja den materiella välfärdsnivån i Kina till svensk standard. De kinesiska ledarna vill, precis som de svenska, ha en ekonomi där hjulen snurrar snabbare och snabbare. Där tillväxten gör att de rika blir mycket rikare och de fattiga åtminstone lite rikare – så att ojämlikhet och andra sociala konflikter kan sopas under mattan. Så att ledarna kan behålla makten och allt fortsätta som vanligt.

Men det är ingen hemlighet att förhållandet mellan tillväxt och oljekonsumtion fortfarande är cirka 1:1. Fredrik Reinfeldt och Wen Jiabao vet det båda två. De är, tillsammans med resten av världens tillväxtekonomier, inbegripna i en kapplöpning mot avgrunden där ingen vågar bromsa in eftersom det är folket som håller i piskan. Och folket vill ha högre fart, mer prylar, mer pengar, mer Thailandsresor, mer mer mer.

Åtminstone är det så många politiker verkar uppfatta det hela. Så de ångar på – mot avgrunden.

Det må se mörkt ut, men det är här öppningen finns. Politikerna uppfattar att folket kräver mer. På ytan är det ju så det ser ut. Konsumtionssamhället lockar ständigt fram denna del av människor. Men när Ordfront gjorde en attitydsundersökning i klimatfrågan i somras svarade en majoritet att de inte vill öka sin konsumtion. Många vill tvärtom minska den.

Skulle det i så fall inte gå att tala till den del av människor som strävar efter mer tid och mindre stress, mer kvalitet och mindre administration av prylar?

bloggen Identity Campaigning pågår just nu en debatt om klimatkommunikation. Går det att kommunicera nödvändigheten av en omställning på ett sätt som stimulerar de icke-materialistiska värdena hos människor? Eller måste en effektiv kommunikation tala till folk som konsumenter eftersom det är så folk är vana att bli tilltalade?

Jag tror att detta är en av de viktigaste frågorna efter Köpenhamnsfiaskot. Att fortsätta med försöken att lösa klimatkrisen inom de konventionella business as usual-ramarna framstår som omöjligt. Det behövs ett värderingsskifte.

Stora värderingsskiften tar i regel lång tid att få till. Å andra sidan, någonstans där framme är jag övertygad om att det finns en tipping point. Inte bara i form av snabbsmältande havsisar eller metangasbomber, men en tipping point där samhällets strävan efter mer ersätts av en strävan efter bättre. Less is more. Sverige kan kanske bli pionjären, snabbt följd av resten av i-världen och sedan Kina och övriga världen.

En förutsättning är att politiken hänger med. Jämlikhet är en viktig nyckel. Omfördelning likaså. Och det som facket kallar ”Just transition”, en schysst övergång, från gråa till gröna jobb. Så att folk känner sig trygga i att påbörja den omställningsresa som ingen riktigt vet vart den kommer att sluta.

I en förbannad artikel efter Köpenhamnsfiaskot efterlyser The Guardians ledarskribent Polly Toynbee personliga utsläppskvoter som det ramverk som skulle kunna få folk att styra bort från en ohållbar livsstil. Personliga utsläppskvoter innebär både jämlikhet och omfördelning.

Under mina tio dagar i Köpenhamn kände jag mycket uppgivenhet. Förhandlingarna befann sig i en återvändsgränd. Ofta längtade jag bort. Det var så uppenbart att det viktiga förarbetet måste börja på hemmaplan. Nu ser jag fram emot att engagera mig vidare i detta. En målsättning är att bidra till att göra personliga utsläppskvoter till en fråga i valrörelsen 2010. En annan är att sticka hål på konsumismen och i stället blåsa liv i medborgaren i människor.

I ljuset av Köpenhamnsfiaskot känns det inte bara möjligt, men också roligt.

 

Andra som kommenterar Köpenhamnsmötet:

Mission unaccomplished av Rikard Warlenius på Arbetarens klimatblogg

Scramble for the Atmosphere av George Monbiot

Obama’s Copenhagen Deal av David Corn och Kate Sheppard i Mother Jones

 

Bloggat: Svensson, Jacob Dalunde, Hållplats Hådén, Mats Engström  

Media: DN, DN2, DN3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, AB1, 2, 3, 4, VG1, 2, 3, 4,