Foto: Steven Depolo/Creative Commons

Förra veckan kom regeringens utredning om ekosystemtjänster och hur värdet av dessa ska synliggöras. En av de mest intressanta aspekterna med utredningen är att den lyfter fram mycket av problemen med att sätta en prislapp på naturen. Att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster kan enligt utredningen vara:

”direkt olämplig[t] i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt”.

Utredningen leddes av Maria Schultz från Stockholm Resilience Center, och en av sekreterarna var Thomas Hahn, som även satt med i panelen när Effekt anordnade en välbesökt debatt om ämnet i våras. Att värdera naturen i pengar är enligt utredarna möjligt när det är områden vi har mycket kunskap om och då det är etiskt okontroversiellt; under presskonferensen på Rosenbad lyfte Maria Schultz fram timmer som ett exempel.

Betydligt svårare menar Schultz och hennes kollegor att det blir då det handlar om exempelvis pollinering eller jordmånsbildning. Dels så är det komplicerade processer där det finns stora osäkerhetsfaktorer kring hur systemen hänger ihop, dels så är det processer som är svåra att ersätta.

”Omsorg om naturen är inte ett särintresse” skriver utredarna i sin sammanfattning. De lägger fram 25 förslag som handlar om att synliggöra värdet av ekosystemtjänster, men i de flesta fall utan att de ska räknas om till kronor och ören. De föreslår att hållbarhetsindikatorer bör redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och skriver att:

”Tillgängliga data och verktyg för monetär värdering är inte tillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt synliggöra ekosystemtjänster i nationella räkenskaper.”

De menar också att de försök som har gjorts för att ta fram andra aggregerade välfärdsmått som väger samman ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer och som skulle fungera som ett alternativ till BNP inte har varit framgångsrika, och att det därför är nödvändigt att flera olika och skilda indikatorer tas med när effekterna av finanspolitiken ska analyseras.

Med andra ord: vi kan inte låta enbart pengar styra politiken.

Detta är uppfriskande läsning. Även om det ibland verkar hopplöst att få ekonomer att lyssna på argument som handlar om saker som livskvalitet och biologisk mångfald, hamnar vi snabbt i en absurd position om vi i ett desperat försök att göra oss hörda omvandlar livsviktiga ekologiska processer till x antal miljoner på ett kalkylblad.

Ett exempel är ett forskarteam som 1997 kom fram till att världens samlade ekosystemtjänster var värda minst 33 biljoner dollar årligen, nära dubbelt så mycket som världens dåvarande samlade BNP. Detta är dels en siffra som är så stor att den tappar all mening (vem vet hur mycket 33 biljoner dollar är, och vad är skillnaden på 33 biljoner och 23 biljoner, eller 43 biljoner?), dels så blir det en form av avlatsbrev. Nu kan visserligen ingen hosta upp 33 biljoner, men säg till exempel att vi skulle värdera vattentäkten i Mälaren till 10 miljarder kronor, skulle det då vara ok att förorena vattnet så länge du lägger pengarna på bordet?

Utredningen är nu ute på remiss, och regeringen planerar att komma med en proposition om bland annat ekosystemtjänster nästa vår.

”Utredningen väntas ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten – det är ansvarsfull ekonomisk politik” sa miljöminister Lena Ek (C) när den tillsattes.

Det kan tyckas som att det är ett litet steg, men om Lena Ek lyckas övertyga finansminister Anders Borg (M) om utredningens förslag – att hållbarhetsindikatorer ska redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och att allting inte går att mäta i pengar – så är nog banbrytande det rätta ordet.

Läs också Jonas Grens fantastiska reportage om prissättning av ekosystemtjänster från Effekt nr 1/2013.