Hur kommer det sig att du bestämde dig för att åka dit?

– Jag var ändå i Ukraina för att bistå fyra partier i att utveckla sin klimat- och energipolitik. Vill man bilda sig en egen uppfattning är nu rätt tid. Den permanenta sarkofagen som ska täcka reaktorn är byggd men inte på plats, och byn Pripyat är mindre radioaktiv än förut men husen har ännu inte börjat falla ihop helt.

Vad är ditt starkaste minne från resan?

– Barnhemmet som övergivits, med dockor och pekböcker kvar på golvet, och ungar som aldrig kommer att återvända. Eller hunden i spökstaden vars päls var så radioaktiv att jag absolut inte fick klappa den. Eller gamla tanten som flyttat tillbaks till sitt gamla hus, utan el, vatten eller en enda annan människa i byn. Det är så mycket!

Minns du något själv från april 1986 när olyckan inträffade?

– Jag skäms när jag minns tillbaks, egoistisk tonåring som jag var tänkte jag på mig själv, om jag skulle bli sjuk och dö, men också på anti-Barsebäckdemonstrationerna morsan och jag gick på när jag var liten.

Vad har du för syn på kärnkraft i dag?

– Gammal kärnkraft är för dålig, ny är för dyr. Så enkelt är det faktiskt numera.