Högst 350 miljondelar koldioxid i atmosfären är det som gäller. Men vad innebär det i utsläppsminskningar?

Det korta svaret: Minskningar som får de klimatmål som diskuteras inför Köpenhamn att framstå som löjligt enkla att nå.

Det lite längre svaret kommer här:

Ecoequity och Stockholm Environment Insititute har gjort en praktisk genomgång av det senaste forskningsläget utifrån 350-målet, A 350 ppm emergency pathway.

Den visar att glappet mellan den nuvarande utsläppstrenden (BAU, business as usual) och 350-vägen (det röda fältet) är enormt:

Utgångspunkten är att räkna ut antalet ton koldioxid som kan släppas ut globalt för att koldioxidhalten i atmosfären ska pressas ner under 350-strecket (i dag ligger vi på uppemot 390 ppm).

Denna ”koldioxidbudget” för år 2000–2050 är 750 miljarder ton. Det låter kanske mycket, men hittills har vi på bara nio år hunnit bränna upp 330 miljarder av dessa. Återstår gör därför endast 420 miljarder ton.

Grafiken nedan visar vad denna budget betyder i form av utsläppsminskningar. Liksom budgeten för tvågradersmålet och G8-ländernas klimatmål, vilka båda ligger långt ifrån 350-vägen.

Det här innebär att utsläppen måste börja minska redan 2011 och kommer enligt rapportförfattarna inte att kräva något mindre än ”en krigsmobilisering”.

Det som gör utmaningen än större är att vi lever i en värld med enorma utsläppsklyftor.

Utgångspunkten bör vara att alla människor har en lika stor rätt till atmosfären. Det vill säga att alla får en lika stor kvot av de utsläpp som återstår. För var och en av världens 6,9 miljarder människor innebär det en kvot på totalt 61 ton koldioxid fram till år 2050. För en indier som släpper ut 1,2 ton per år är inte detta så farligt. Värre är det för oss svenska som släpper ut i genomsnitt 6 ton per person och år. Vi har förbrukat vår budget på tio år om vi ligger kvar på dagens nivå. Amerikanen med 20 ton per person och år får det ännu tuffare.

Utifrån en budget som bygger på tvågradersmålet har en av Europas ledande klimatforskare, Hans Joachim Schellnhuber, räknat ut vilka utsläppsminskningar som är nödvändiga för olika delar av världen: 

För att detta ska bli politiskt möjligt krävs en modell som både fördelar utsläppen jämlikt, men också gör det möjligt för fattiga länder att sälja delar av sin kvot till rika länder. Global ranonsering med andra ord. Två aktuella modeller för utsläppsminskningar enligt denna princip och som är värda att spana in är Minskning & Utjämning (Contraction & Convergence) och Greenhouse Development Rights, GDR.

 

Bloggat: Arbetarens klimatblogg på samma tema

Media: Stormen Ida skördar liv (DN, SVD)