Effektbloggen

Beställ numren du har missat!

Lagerrensning! Nu säljer vi ut gamla nummer av Effekt - alla nummer kostar 20 kronor styck (ordinarie pris 69 kronor!) Passa på - kampanjen gäller endast till den 31 mars 2015.  

Gör så här:

Sätt in pengarna på vårt konto, skriv vilka nummer du vill ha av Effekt och vilken adress du har så postar vi tidningarna till dig! Priset inkluderar B-porto.

Effekts kontonummer.

Plusgiro: 515749-0
Bankgiro: 418-6300

 

Annika Jacobson, Greenpeace: "Sälj inte Vattenfalls kolgruvor"

Hösten 2013 rullade en klimatpolitisk skandal i de svenska medierna. I tysthet hade alliansregeringen sålt en del av Sveriges överblivna utsläppsrätter. Istället för att makuleras hamnade de nu i ett annat land och de globala koldioxidutsläppen kunde därmed öka med 1,3 miljoner ton. Med rätta rasade såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Inom kort kommer den nuvarande regeringen och oppositionen att ställas inför ett liknande avgörande, men i mycket större skala: Vattenfalls beslut att sälja sina brunkolkraftverk i Tyskland.

Kraftverken släpper ut över 60 miljoner ton koldioxid varje år, alltså mer än vad Sveriges transporter, industrier, jordbruk och hushåll gör tillsammans. Att sälja kraftverken verkar vara en enkel lösning för både Vattenfall, som behöver nå sina hållbarhetsmål, och för regeringen som kan bli av med kritiken mot ägandet av klimatskadlig verksamhet. Men i verkligheten skulle en försäljning med all sannolikhet innebära att utsläppen från anläggningarna ökar.

En köpare av kraftverken kommer förstås inte gå in i verksamheten med avsikt att avveckla den. I marken runt kraftverken ligger en av Europas största fyndigheter av brunkol, och den som äger kraftverken har rätt att använda kolet utan kostnad. En ny ägare kommer därför säkerligen att hålla igång kraftverken så länge som möjligt och kanske även ersätta dem med nya kolkraftverk på sikt.

Att därför behålla kraftverken är troligen den viktigaste klimatinsats en svensk regering kan göra. Inom 15 år har hälften av kraftverken tjänat ut och det enda som krävs för att de ska stängas är att Vattenfall låter bli att ersätta dem eller hålla liv i dem med stora nyinvesteringar.

Räknat i ackumulerade utsläpp blir skillnaden mellan att behålla kraftverken och att nu sälja dem cirka 220 miljoner ton koldioxid fram till år 2030. Det är 200 gånger så mycket koldioxid som den omdebatterade försäljningen av utsläppsrätter 2013 ledde till.

Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige

___

Debattartikeln är publicerad i årets första nummer av klimatagasinet Effekt. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

Jag hoppas ha Shells VD framför mig

I mellandagarna var jag med min familj i vårt gamla uppländska torp. Det är tyst. Vintersolstrålarna orkar knappt över trädtopparna. Bara ett ihärdigt snöfall och några snöskotrar stör bilden. Trots 15 minusgrader natt som dag, gör vedspisen sitt jobb. Med hjälp av några gamla el-element från rekordåren är det inget problem att hålla värmen. Veden har jag huggit, kluvit, travat och burit in själv. Det är meditation för en stockholmare.

Utedasset är kallt och jag märker att familjen och våra gäster saknar badrummet och det rinnande vattnets välsignelse. Jag däremot upplever en närkontakt med elementen. Minns min barndom i Jämtland med lika delar nostalgi som förundran. Smällkalla vintrar med strömavbrott, vedeldning och raggsockar. Stickor i fötterna. Hur jag och min bror skidade till byskolan över åkrarna. Hur vi ibland hälsade på i stugor i väglöst land, där man gick på utedass.

På ett plan bedriver jag en form av motstånd mot moderniteten. Saker som inte passar in i stan får ett andra liv på landet. Här får det skeva, kantstötta och omoderna plats. Här har jag andra krav på mig själv, mina saker och mina vänner.

Våra vänsterradikala vänner hälsar på. Torpet får oss att prata om världens utveckling. Hur sjukt allt är. Islamiska staten, Sverigedemokraterna, Greklandskrisen, Putins aggressionspolitik och överflödssamhället. Hur motstridigt vi själva och världen förhåller oss till framtidens utmaningar. Det visar sig att flera av mina vänsterradikala vänner drömmer om att köpa mark i Norrland när den ännu är billig. Mark som kan tas i bruk när den behövs. Mark där deras barn och barnbarn kan bygga ett nytt liv när världshaven stiger och självhushållningen återvänt som ekonomisk modell till västvärlden. Likt Henry David Thoreau som sökte en innerlig sanning i de amerikanska skogarna drömmer de om att skydda sina barn från framtidens klimatkriser.

Jag ifrågasätter strategin. Vad är poängen med att era barn överlever på en gammal gård i Norrlands inland? Maken till isolationistisk och självtillräcklig strategi får man leta efter. Sträcker sig solidariteten inte längre än så?

– Men vi vill skydda våra barn. Överleva, säger mina vänsterradikala vänner.

Det låter snarlikt min högerliberala kompis som just köpt en SUV med fyrhjulsdrift för att klara av de kuperade villaområdena med sjöutsikt i Stockholms utkanter. Det är villaområden där kommunalt vatten och allmänna vägar uppfattas som ett socialdemokratiskt påfund och en straffskatt som man fritt har möjlighet att välja bort.

Slaget om en hållbar mänsklighet står i städerna. De står i den globala ekonomins sammanflätade nät av resurser och transaktioner. Vår egen framtid är beroende av andra människor och länders samhällsbygge. Men vi har förtvivlat svårt att inse att vi alla är samhällsmedborgare som måste göra jobbet tillsammans. För att en hållbar värld skall vara möjlig.

Finns det en pragmatisk väg framåt? Jag propagerar för miljön i rollen som konsult och medborgare. I min strävan mot hållbarhet hoppas jag snart ha Shells vd framför mig för att tala klimatfrågor. Jag tror att vi båda har en isolationistisk sida, men tillsammans kan jag (vi) övertyga om motsatsen. Att ta sitt ansvar. Våga välja det rätta. Sluta borra efter olja. Satsa på alla. Inte bara på våra egna ungar.

Men det är klart, om allt går åt helvete med ekonomin och det galna bostadsrallyt i storstaden, kan jag alltid fly till mitt torp och börja odla. Ibland drömmer jag om det som en möjlighet och inte ett straff. Är det hållbart?

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent.

Foto: Ida Knutsen

....

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. En prenumeration tecknar du här (6 nummer 340 kronor, 3 nummer 180 kronor).

När cykeln intar staden

Det pågår en kamp om utrymmet i världens städer. Cyklarna blir fler, men också bilarna – en utveckling som ibland får allvarliga konsekvenser. I Fredrik Gerttens nya film skildras billobbyisternas starka inflytande över trafiksituationen i många länder, men också den globala cykelrörelsen och vad den gör för att åstadkomma förändring.

Vägar är till för bussar, bilar och lastbilar, inte för människor på cyklar, sade den kanadensiske politikern Rob Ford i Toronto för några år sedan och drev igenom att cykelbanor togs bort från vissa gator för att ge mer plats åt bilister. Många bilförare hade retat sig på att vägarna hade blivit smalare på grund av cykelbanorna och Rob Ford ville gå dem till mötes.

Så kan kriget mot cyklister se ut. Ett annat, mer lågintensivt, utspelar sig dagligen i världens städer:

– På många håll har det blivit farligt att cykla för att infrastrukturen inte är planerad för det. Antalet dödsfall har ökat dramatiskt, säger dokumentärfilmaren Fredrik Gertten.

I hans nya film, Bikes vs Cars, sätter han fokus på just kampen om utrymmet i våra städer. Rob Ford och hans uttalande om bilar kontra cyklar finns med i filmen, och man anar vilka krafter som verkar i samma anda.

– Vi behöver förstå vilka den globala cykelrörelsen har att stå upp emot. Det handlar om bilindustrin, oljeindustrin och byggindustrin. När jag har rest runt i världen så har jag sett att fler och fler människor cyklar, samtidigt säljs mer bilar än någonsin tidigare på jordklotet. Man kan säga att cykeln har hamnat i centrum av de globala ödesfrågorna, säger Fredrik Gertten.

Det är januari och i filmbolagets lokaler nära centralstationen i Malmö råder ett fokuserat lugn. En handfull medarbetare arbetar koncentrerat vid sina datorer. Filmen är i princip färdig, efter två och ett halvt års arbete, nu återstår bara lite musik- och färgkorrigeringar. På väggarna hänger affischer från tidigare produktioner, som den uppmärksammade dokumentärfilmen Bananas! från 2009 om några nicaraguanska fruktarbetares kamp mot det amerikanska företaget Dole – en film som har visats i omkring 100 länder. I uppföljaren Big Boys Gone Bananas! (2011) berättas vad som hände i spåren av den första filmproduktionen och hur Dole försökte stämma filmbolaget som ett sätt att tysta kritiken.

En lärdom som Fredrik Gertten drog av Bananasproduktionerna var att människors kunskap om missförhållanden inte alltid räcker för att få till en förändring.

– Jag ser som mitt uppdrag som filmare att försöka få människor att se sambanden. Innan jag gjorde Bananas! visste ju de flesta förstås att bananer med ett lågt pris inte kunde vara etiskt producerade, men det var först när vi fick möta de drabbade som vi kunde ta det till oss. Det ledde till att många som såg filmen inte längre ville köpa bananer, säger han.

Den här gången handlar det om att skildra billobbyisternas starka inflytande över trafiksituationen i våra städer, och hur bilnormen har kommit att påverka oss alla, både på ett politiskt och på ett personligt plan.

– Det finns ett talesätt som är ungefär så här: »Det är så mycket trafik, men det är vi som är trafiken«. Det största hotet mot bilister är ju fler bilister, men för många verkar inte den polletten trilla ner. Jag är intresserad av hur billobbyisterna arbetar, hur de tänker, och har försökt leta efter lokala berättelser som kan visa på ett globalt mönster, säger Fredrik Gertten som har lagt märke till att bilindustrins intresseorganisationer på senare tid har börjat följa honom på Twitter.

I Bikes vs Cars får vi möta några människor i den globala cykelrörelsen och vad de gör för att åstadkomma förändring. Fredrik Gertten har filmat i bland annat Los Angeles, São Paolo, Bogotá och Berlin, han träffar aktivister och forskare.

– Det här är en global rörelse som tar sig olika uttryck. Folk cyklar ibland tillsammans, för att det är kul, för att det är säkrare och för att visa att de är många. De mer politiska cykeldemonstrationerna kallas Critical mass, på vissa håll skapar de konflikt med bilister. Men genomgående över hela världen försöker cykelrörelsen undvika konflikt.

Som dokumentärfilmare och tidigare journalist för tidningar, radio och tv har Fredrik Gertten rest och arbetat mycket utomlands genom åren. Under sådana perioder har han längtat efter sin cykel.

– Jag har växt upp i Malmö och där är cykeln en naturlig del av ens liv. Att cykla här är inget politiskt statement, det är bara något man gör. När jag har rest i världen har jag verkligen saknat att cykla. Det är en sådan frihet, man kan förflytta sig snabbt och det ger energi. Jag har en rostig damcykel från 1980-talet, den har aldrig blivit stulen och med den tar jag mig långt, förra veckan cyklade jag tio mil.

Tankarna på en film om cykeln har därför funnits länge. Men, som ofta med film, har finansieringen varit en utmaning. Fredrik Gertten berättar att Bikes vs Cars via sin blogg har lyckats samla in 100 000 dollar genom så kallad gräsrotsfinansiering: 2 000 givare i 50 länder har donerat bidrag och lokala filmteam har använts i de olika städerna.

– Jag hoppas kunna öppna upp ett samtal om hur det ser ut där människor bor. Ofta är det samma krafter som påverkar politiken, oavsett om du bor i Rio eller i Stockholm. En väldigt stor del av ytan i våra städer konsumeras av bilen. Det här är en rättvisefråga, säger Fredrik Gertten som ifrågasätter att så stora summor av samhällets pengar går till att subventionera ett enda trafikslag.

Visst kan bilen behövas för resor på landsbygden och för transporter, tycker han, samtidigt visar forskning från bland annat Trafikverket att ungefär hälften av alla bilresor som äger rum i Sverige är under fem kilometer.

– Att cykla den sträckan tar ungefär 20 minuter. Det är fascinerande vad man kan göra i sin vardag utan att vara särskilt radikal.

Ett intressant fenomen som han har lagt märke till är att sedan städer som Los Angeles, Buenos Aires och Mexico City har börjat stänga av gator för bilar på söndagar, för att låta cyklister inta dem i stället, har många upptäckt att avstånden egentligen inte är särskilt stora.

– Ofta är det så att bilen lurar dig. Problemet uppstår när många försöker cykla samma sträcka på måndag morgon. Då blir det livsfarligt, men i den skarven politiseras rörelsen.

Det finns förstås undantag när det gäller att skapa cykelvänliga städer. Fredrik Gertten lyfter fram Nederländerna och Danmark som positiva exempel.

– I Köpenhamn har cykling blivit en profilfråga, staden har byggt många kilometer separerade cykelbanor som prioriteras i alla lägen. När det snöar plogas cykelbanorna först.

Vad beror det här på? Att förklara det med sådant som topografi räcker inte, tror han.

– Något som jag har funderat mycket på är om det finns en koppling till att detta är två länder utan någon stark nationell bilindustri. Till skillnad från till exempel Danmark har Sverige haft två stora lastbilsföretag, Volvo och Scania. Det är en intressant tanke.

Mot alla odds tror Fredrik Gertten att bilens tid så småningom kommer att vara förbi.

– Det finns ingen annan väg. Och bilen fungerar inte längre som statusmarkör. Det finns de som föraktar att vissa köper dyra cykelmärken i dag, men varför det? Det är skitbra om rika människor börjar cykla.

Innan vi skiljs åt tipsar han om ett nyinrättat parkeringshus för 1 500 cyklar vid centralstationen i Malmö. Via en ramp kommer man ner till ett upplyst utrymme där det är gratis att parkera, eller så kan man hyra en plats i en låst avdelning. Här finns också verkstad för den som behöver hjälp med reparationer och pumpar går att låna.

Cykelns intåg i staden har nog bara börjat.

Artikeln är ett smakprov av nya numret av Effekt som når prenumeranterna de kommande dagarna.

Vad lär vi oss egentligen?

Måndagen den 2 februari arrangerar Klimataktion, tillsammans med Klimatmagasinet Effekt och ABF, en samtalskväll om något av det viktigaste inför framtidens omställning: skolan.

Välkomna!

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Tid: 19.00

Entré: 60 kr. Gratis för studerande.

Under temat INBILLNING,UTBILDNING, OMBILDNING ställer vi frågorna: får dagens skolelever de kunskaper som behövs för den radikala omställningen av samhället som måste till?
Hur ser den undervisning ut som bidrar till förståelse för sambanden mellan vår livsstil och de katastrofer som vi får ta del av genom media?

Deltagare i panelen:
Gitte Jutvik-Guterstam, WWF, enheten för ekologiska fotavtryck
Susie Broqvist-Lundegård, rektor på Brunnaskolan
Magda Rasmusson, språkrör Grön Ungdom & kommunfullmäktige i Sthlm
Pia Linghede, lärare och projektledare, Håll Sverige rent

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • micke N: Sjukt bra skrivet. Har läst massa invecklade rapporter...
  • felix hansson: Hej jag heter då felix och går på österänggymnasiet i...
  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...