Effektbloggen

Vad New Orleans vålnader sa

Spåren efter Katrina syns fortfarande, Foto: Cometstardom/CC

Det dröjer en vecka innan jag ser budskapet. På en tvärgata från mitt bed & breakfast har någon målat på gatans asfalt. Tre flera meter breda bokstäver. S O S.

Som turist är det svårt att se de kvarlevande såren i staden. Ännu svårare i människorna; New Orleans-borna är sociala, trevliga och överdrivet entusiastiska på det sätt som ett hyperkapitalistiskt hungriga-vargar-jagar-bäst-samhälle tycks frambringa.

Men de finns där, såren. Kvarlevorna av Katrinas framfart för nio år sedan. Kollapsade hus. Solblekta vimplar som säger »Restore Rebuild Recover«. Och inte minst i frånvaron av de drunknade, och i frånvaron av de mest fattiga och åsidosatta som lämnade staden och aldrig kom tillbaka när chockdoktrinens ingenjörer fick en chans att starta om staden från början. Men deras spöken vandrar längs gatorna.

På mitt lokala tvätteri stänger chefen av teven när en politiker pratar om Katrinas nionde minnesdag: »Varför ska de ta upp det varje år? Jag behöver inte bli påmind om något jag inte kan glömma.« Chefen pratar högt om dagar sittandes på ett tak medan alligatorer simmade omkring i hans vardagsrum. Hans röst skälver när han ropar något om att se en grannpojke dö på andra sidan gatan utan att kunna göra något.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Frågar du de boende var katastrofen George Bushs fel, borgmästarens fel, polisens fel, skyddsvallarnas fel. I detta överflödssamhälle pekar alla på beslutsfattarna. Ingen tittar ut över vattnet, ingen blickar upp i atmosfären, inte ens det allt mer opålitliga vädret tilldelas skuld.

Ingen lyssnar på spökena.

Frågar du New Orleans-borna om klimatförändringar fnyser de. Inte alla. Men de flesta. Precis som i gamla, franska Orléans eller i svenska Nyköping.

Antikvariatet Libraire Bookshop, i centrala French Quarter, är skevt och dammigt. Dess hyllor är halvfulla. Som att orkanen spolat bort butikens livsande. Här finns flera hyllmeter med New Orleans-litteratur: historiska böcker, romaner, novellsamlingar om spöken och voodoo, färggranna recept- och drinkböcker. Det är en stad som lever med och för sin historia, som varje stad beroende av sin turism. På disken vid ingången står böcker om Katrina uppradade. Journalistiska reportage- och analysböcker från etablerade förlag, fotoböcker, vittnesrapporter utgivna på lokala småförlag. Som en tyst kommentar har antikvariatets ägare kilat in ett exemplar av Tim Flannerys Vädermakarna: Människan och klimatet. Högre än så kan man inte skrika här.

Jag vet inte hur jag ska fråga honom om boken. Här finns så många halvläkta sår. Istället talar jag med spökena. De säger att hur förälskad jag än är, i maten, i musiken, i människorna, ska jag inte stanna. Åk, innan det blåser upp, viskar de. Åk.

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. Teckna din prenumeration här.

Fracking lär inte hjälpa klimatet

Frackingfält i USA. I och med att brunnarnas produktion snabbt minskar måste det hela tiden borras nya brunnar. Foto: Simon Fraser University/CC.

Jakten på de okonventionella fossila bränslena fortsätter att spela rysk roulette med vårt klimat samtidigt som de försvårar en omställning till ett nytt energisystem. En ny studie som precis har publicerats i vetenskapstidskriften Nature visar att skiffergas – alltså naturgas som utvunnits genom fracking och som bland annat Barack Obama har kallat ett bränsle som kan vara en brygga till ett framtida fossilfritt energisystem – knappast kommer att vara räddningen. Även om utvinningen ökar drastiskt kommer det inte innebära några minskade globala koldioxidutsläpp.

Studien har använt fem olika modeller som beräknar framtida energianvändning och koldioxidutsläpp. Forskarna har räknat med att fracking sprider sig utanför Nordamerika och att metoden börjar användas runt om i världen, och att det leder till att vi får tillgång till stora mängder billig naturgas.

Modellerna uppskattar hur mycket naturgasanvändningen kommer att stiga om marknadskrafterna får verka fritt. I en av modellerna stiger naturgasanvändningen globalt med 170 procent fram till 2050, men koldioxidutsläppen minskar ändå bara med max 2 procent, och i flera av modellerna ökar utsläppen i stället, i en av dem med så mycket som 11 procent.

Argumentet som skiffergasförespråkarna använder är att naturgas släpper ut mindre koldioxid än kol, och därför är det ett bra bränsle att använda för att minska våra globala koldioxidutsläpp. Studien i Nature visar dock att om marknadskrafterna får råda, är det inte bara kol som kommer att ersättas utan även förnybart, vilket gör att effekterna på koldioxidutsläppen blir betydligt mindre. Dessutom konstaterar studien att ökad tillgång till billig energi driver på den ekonomiska tillväxten och minskar incitamenten till energibesparingar, vilket leder till att den totala energianvändningen ökar.

Nature-forskarna poängterar att antagandet att fracking ska spridas globalt inte ska tolkas som det mest troliga scenariot, och det är möjligt att modellerna i sig inte är så relevanta. Många menar nämligen att förväntningarna på mängden skiffergas som kan produceras sannolikt är kraftigt överdrivna. Richard Heinberg från The Post Carbon Institute konstaterar i sin bok Snake Oil – How Fracking's False Promise of Plenty Imperils Our Future att produktionen från gasbrunnarna i USA:s mest produktiva skiffergasfält efter 36 månader har minskat med 80-95 procent, vilket gör industrins påståenden om att brunnarna ska fortsätta producera i upp till 40 år högst orealistiska.

Men även om vi inte kommer att kunna öka användningen av skiffergas med 170 procent fram till 2050, är det värt att uppmärksamma studien i Nature, då den gör det ännu tydligare att skiffergas inte är något bränsle som är värt att satsa på, vare sig för att motverka den globala uppvärmningen eller för energiförsörjningen. Naturgas kan aldrig blir den brygga för klimatet som Barack Obama hoppas på.

Det är nu, medan det fortfarande finns en viss tillgång till relativt billig energi och den globala ekonomin inte har kraschat, som vi bör finansiera de infrastrukturprojekt som krävs för att omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå så smärtfritt som möjligt. Fortsatta investeringar i skiffergas kommer bara att sabba klimatet ännu mer innan vi kör in i väggen. Som Richard Heinberg skriver i Snake Oil:

”För världen är det en relativt kort period då stora investeringar i förnyelsebar energi är möjliga. Efter den punkten kommer svängningarna på oljepriset och ett överlag minskat EROI (Energy Return On Investment, red anm.) i samhället dränera ekonomiernas styrka till den grad att finansieringen av stora nya projekt blir allt svårare. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att vi måste argumentera emot den allmänna tron på en ny gyllene era med ett överflöd av olja och gas” (Egen översättning)

Olof Palme: Ekocid kräver internationell uppmärksamhet

Den engelska advokaten Pollly Higgins är i Sverige. Hon är den som på nytt har lyft upp frågan om en ekocid-lagstiftning – som förbjuder förstörelsen av ekosystem – på dagordningen. Nu hoppas hon att Sverige igen ska visa ledarskap i frågan. Precis som Olof Palme gjorde 1972.

Klimatmagasinet Effekt har som första mediekanal i världen fått ta del av ett hittills okänt tal som Olof Palme höll vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, där han – bland annat med bakgrund av USA:s krigföring i Vietnam – sa att det urskillningslösa bombandet och användandet av bulldozrar och herbicider är ett illdåd som kan benämnas som ekocid.

Polly Higgins och hennes medarbetare har tidigare inte haft tillgång till Olof Palmes tal, och det var bara efter att före detta statsrådet och Palme-rådgivaren Jan O Karlsson hade besökt Polly Higgins öppna föreläsning i Stockholm på tisdagskvällen, som det visade sig att det fanns en kopia på talet. Jan O Karlsson hade nämligen hjälpt Palme att skriva talet, och efter att ha hört Higgins prata om Palme och FN-konferensen erbjöd han sig att leta reda på det. Klimatmagasinet Effekt träffade Polly Higgins på onsdagseftermiddagen, direkt efter att hon hade fått talet från Jan O Karlsson, och hon var exalterad när hon citerade Olof Palme från 1972:

”The immense destruction brought about by indiscriminate bombing, by large scale use of bulldozers and herbicides is an outrage sometimes described as ecocide, which requires urgent international attention. It is shocking that only preliminary discussions of this matter have been possible so far in the United Nations and at the conferences of the International Committee of the Red Cross, where it has been taken up by my country and others. We fear that the active use of these methods is coupled by a passive resistance to discuss them.”

Polly Higgins uppmanar den nya svenska regeringen att ännu en gång ta på sig ledartröjan och lyfta frågan om ekocid inom FN:

“Det uppstår ett utrymme här där ett stort ledarskap än en gång kan visas. Här har vi i ett land som precis har bytt regering, och vi har ett land som kan visa det ledarskapet. Vid ett regeringsskifte finns det ofta en möjlighet i ungefär ett år då någon kan gör sin röst hörd och lyfta riktigt stora frågor, precis som Olof Palme gjorde", säger hon.

An english version of the above article can be found here.

En längre intervju med Polly Higgins kommer att publiceras i Effekt nummer 4/2014.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det att det inte har funnits någon känd utskrift av Olof Palmes tal, vilket dock har funnits i Olof Palmes arkiv. Men denna kopia har inte varit känd för Polly Higgins och hennes medarbetare som arbetar med ekocid i dag.

Vi måste ge svåra svar

Efter valet har förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar duggat tätt. Journalisterna bevakar inte landsbygden; alliansregeringen ökade klyftorna som hade vuxit redan på Göran Perssons tid; Fredrik Reinfeldt sommartalade om kostnaderna för flyktingmottagandet; kultureliten fördummade SD:s väljare.

Även om det kan ligga något i allt det här, är problemet med förklaringarna att de ofta pekar ut en enskild faktor. De ger ett enkelt svar på ett mångfacetterat misslyckande. Förenklade svar på svåra frågor är Sverigedemokraternas och dess europeiska broderpartiers paradgren – och det är det sista vi behöver.

Förutom invandringen finns det ytterligare ett område där Sverigedemokraterna utmärker sig – det är enda riksdagspartiet som förnekar att människan ligger bakom klimatförändringarna. Josef Fransson, SD:s talesman i klimat- och energifrågor, skrev i en debattartikel på nättidningen Nyheter24 att forskarnas klimatmodeller är »oanvändbara« och att IPCC »presenterar slutsatser de inte har täckning för.« I en annan debattartikel på samma sida skrev han att den »påstådda apokalyptiska uppvärmningen tycks ha avstannat«.

Sverigedemokraterna är inte ensamma klimatförnekare bland Europas högerextremer. Deras partigrupp i EU-parlamentet leds av Nigel Farage från UK Independence Party. I partiets energiprogram står det att »de små förändringar som vi har sett i globala temperaturer det senaste århundradet (+0,7°C) är helt i linje med välkända, långsiktiga, naturliga klimatcykler«.

I partigruppen sitter även Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti. På sin blogg förkastar han IPCC:s klimatmodeller och menar att människan lider av storhetsvansinne om hon tror att hon kan påverka det framtida vädret. I vårt grannland Norge är Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet mat- och jordbruksminister. I en intervju med norska tidningen VG sa hon 2011 att det inte är bevisat att människans utsläpp av koldioxid orsakar den globala uppvärmningen, utan att det »först och främst är en ursäkt för att införa mer skatter och avgifter«. Går vi ännu längre åt höger har vi till exempel British National Party som »bestämt avvisar ’klimatförändringsdogman’«.

De högerextrema partierna ger enkla svar på svåra frågor. Människor är arbetslösa och lever i fattigdom: Skyll det på invandringen. Samhället måste ställa om och sluta släppa ut växthusgaser: Forskarna har fel.

Problemet är att inte heller något annat parti kunde leverera riktigt trovärdiga svar i valrörelsen. Klimatfrågan nämndes knappt och även om Miljöpartiets kongress fick med i valmanifestet att partiet »vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt« verkade partiets båda språkrör göra allt för att förklara bort formuleringen. I stället tävlade riksdagspartierna – med Socialdemokraterna och Moderaterna i spetsen – om att lova nya jobb.

I en tid när vi har passerat toppen för den konventionella oljan, finanskrisen har bitit sig fast i Sydeuropa med skyhög arbetslöshet, och de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, så ser framtiden radikalt annorlunda ut. Utan billig energi kommer vi att möta utmaningar som förändrar förutsättningarna för vår industriella civilisation. Det är det här vi måste tala om, och stödja politiker som vågar prata om det. För annars – om riksdagspartierna fortsätter att utlova evig tillväxt, nya jobb och att allting kommer att fortsätta som det har gjort – kommer många oundvikligen att bli besvikna. Och då står högerextremisterna redo med enkla svar i svåra tider.

Krönikan är ett smakprov från det kommande numret av Klimatmagasinet Effekt som finns hos prenumeranterna nästa vecka. Vill du också få tidningen hem i brevlådan, teckna din prenumeration här.

Håller en ny klimatrörelse på att ta fart?

Sällan har en storm kommit mer passande. Precis som Staffan Laestadius höll på att avsluta sitt tal om hur vi behöver en ny svensk modell för omvandling började vindarna tillta i Vita bergsparken i Stockholm. Regnmolnen blev allt mörkare. Det som hade varit en strålande sommarkväll blev till ett rejält regnoväder under tiden som Laestadius pratade om att bilåkandet måste halveras och att inrikes flyg bör bli ett minne blott.

Men eftersom kvällen fungerade som en avspark för initiativet Stormvarning, ett nätverk av artister och akademiker som försöker ”lyfta klimatfrågan tillbaka in i det offentliga samtalet,” så var det väl inte mer än rätt att stormen kom. Kvällen avbröts av regnet, men innan dess hade artister som Sarah Riedel, The Tiny och Peter Morén framträtt framför en i det närmast fullsatt parkteater. Det var längesedan det kändes som det fanns ett sådant positivt engagemang i klimatrörelsen.

I kväll, fredag, börjar även klimatfilmsfestivalen To Future With Love i Stockholm, som arrangeras av bland annat Klimataktion. Personligen ser jag fram emot att se dokumentären Thuletuvalu, som får svensk biopremiär.

Är detta tecken på ett nytt engagemang i klimatrörelsen? Jag tror att det kanske är så. Efter en sommar där Sverige har drabbats av bränder, översvämningar och extrem värme börjar klimatförändringarna kännas verkliga även för oss. Och på andra sidan Atlanten – där luften aldrig gick ur klimatrörelsen på samma sätt som hände i Europa (vilket Bill McKibben förklarade i Effekt nr 1/2014) – förbereds den största klimatdemonstrationen någonsin. Den 21 september, inför FN:s klimattoppmöte, avgår The People's Climate March i New York. Mer än 800 organisationer har gått samman, och parallella demonstrationer kommer att äga rum runt om i världen. Bland annat i Göteborg.

Innan dess, den 16 september, släpps dessutom Naomi Kleins nya bok This Changes Everything (som kommer att recenseras i Effekt nr 3/2014). Det finns ingen som kan mobilisera rörelser på samma sätt som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, formade en hel generation aktivister och blev en bibel för det som kallades alter-globaliseringsrörelsen i början av millenniet. Med sin andra bok, Chockdoktrinen, skapade hon ett nytt analysverktyg att använda som förklaringsmodell för i princip alla USA:s krig sedan kuppen i Chile 1973.

This Changes Everything skapade debatt redan för ett år sedan då Naomi Klein började prata om den offentligt, och den lär sätta sina spår när den släpps om några veckor. Undertiteln – Capitalism VS. The Climate – lovar en het debatt även inom klimatrörelsen.

Om detta är början på en ny klimatrörelse, både i Sverige och internationell, vad kan vi då lära av det som hände efter Köpenhamn 2009?

I Effekt nr 1/2014 försökte vi analysera vad det egentligen var som hände när luften gick ur rörelsen efter politikernas miserabla misslyckande på COP15, och jag tror att det är viktigt för en ny rörelse att inte fokusera för mycket på klimattoppmötet i Paris nästa år. Det har länge talats om att det är där och då som världens politiker äntligen kommer att skriva på ett rigitt bindande avtal som på allvar begränsar utsläppen, men tyvärr är det osannolikt att så kommer att ske. Det måste röra på sig på andra håll först.

De stora utsläppen kommer inom energi- och jordbrukspolitiken, och detta är områden som till allra största delen är nationella. Som klimataktivisten Tadzio Mueller sa till Effekt i början av året:

”Vi [klimatrörelsen] måste gå dit vi kan vinna segrar, och just vilka segrar kan vi för tillfället vinna hos FN:s klimatkonvention UNFCCC? Jag menar: Att avfärda dem? De behöver inte oss för att göra det, klimattoppmötena är redan ett sådant fiasko så vi behöver inte säga 'det här är meningslöst'. Det är ett faktum som alla är ganska medvetna om.

Problemet är att George Bush den äldre faktiskt hade rätt när han inför Rio-konferensen 1992 deklarerade att den amerikanska livsstilen inte var förhandlingsbar. Fast det gäller inte bara den amerikanska livsstilen, det gäller lika mycket den svenska. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kommer att åka till Paris och förhandla om utsläppsminskningar som på allvar påverkar livet i Sverige, om vi som väljare inte visar att vi accepterar konsekvenserna av de beslut som krävs. Anledningen att ingen politiker i valrörelsen har lyfts Staffan Laestadius förslag om att halvera bilåkandet och fasa ut inrikesflyget är enkel: Det ger inga röster.

Jag tror det är här någonstans en ny klimatrörelse måste börja, hand-i-hand med omställningsrörelsen. Vi måste visa att vi är beredda att ta konsekvenserna av ny radikal klimatpolitik – att det är klimatförändringarna vi ser som ett hot, inte klimatpolitiken.

Vi kan inte lägga alla ägg i samma korg och hoppas på en magisk lösning i Paris 2015, däremot kan vi exempelvis lokalt i Stockholm arbeta för att stänga ner det koleldade Värtaverket, och vi kan runt om i Sverige visa att vi inte har något emot att välja bort flyget eller att ställa bilen hemma. Vi kan säga att det inte är ett alternativ att äta industriellt producerat kött uppfött på importerad soja, och att vi kommer att stödja de politiker som arbetar för att Sverige ska bli mer självförsörjande på mat.

Missförstå mig inte nu, jag argumenterar inte för att omställning snarare än politisk påtryckning är lösningen. Jag är övertygad om att vi behöver politiska beslut. Men det är genom omställning vi kan ge tyngd till kraven vi ställer på våra folkvalda politiker. Och det är först om en ny klimatrörelse börjar vinna lokala och nationella segrar runt om i världen, som det finns någon som helst chans att politikerna fattar beslut om ett globalt bindande avtal.

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...