Effektbloggen

Är snöbollen i rullning?

Foto: Greg McNevin/Creative Commons

 

För en vecka sedan kom den andra av IPCC:s delrapporter, som behandlar konsekvenserna av klimatförändringarna. Det är en rapport som konstaterar att stigande temperaturer redan påverkar vår värld genom exempelvis smältande glaciärer (vilket i sin tur ändrar vattentillförseln till floder), tinande permafrost, och arter som tvingas migrera.

Det är även en rapport som varnar för vad som komma skall om vi inte minskar utsläppen: det handlar bland annat om förlust av biologisk mångfald, ökad dödlighet bland människor i lågkustområden och hur matförsörjningen kan braka samman vilket särskilt drabbar de fattigare delarna av världens befolkning.

Kort sagt, rapporten är dyster läsning (och kan läsas här).

Som väntat blev medierapporteringen omfattande, och den har faktiskt hållit i sig under veckan. I söndags hade DN både ett uppslag om personliga tips hur du minskar din klimatpåverkan, samt en personlig – och mycket läsvärd – essä av brittiska författaren Zadie Smith (ej på nätet). Dessutom lyfter som vanligt fantastiska illustratören Magnus Bard frågan på ledarsidan. Även Svenska Dagbladet hade i lördags två ovanligt uppriktiga artiklar om hur vårt resande påverkar klimatet.

Med tanke på att IPCC:s nästa delrapport, om hur vi ska minska utsläppen, kommer i slutet på denna vecka kommer nog medieuppmärksamheten att hålla i sig ett tag. Rikard Warlenius skriver att det känns som år 2006 i repris.

Men vad händer om en månad eller två, eller om ett år? Kommer medieuppmärksamheten fortfarande att vara riktad mot klimatfrågan? Förhoppningsvis har snöbollen börjat rulla, och lyckas rulla sig tillräckligt stor för att inte bokstavligen smälta bort. Men tyvärr tror jag inte det, och det är för att det redan nu är motstridiga budskap som skickas ut. Det räcker med att titta på DN:s artikel om de personliga utsläppen. Ovanför artikeln på webben finns för tillfället en banner som verkar växla mellan tre olika reklamer där den ena uppmanar oss att köpa bilar, den andra flygresor, och den sista el. Och det är inte bara reklamen som gör att rapporteringen kring klimatförändringarna känns lite trängd. I söndagens DN finns på redaktionell plats förutom tips om hur du minskar dina klimatutsläpp även tips om hur du – trumvirvel – ökar dina utsläpp! Nu är det givetvis inte uttryckt på det sättet, men tidningen skriver om svenskars husköp utomlands, och intervjuar en mäklare som förklarar vad du bör tänka på om du i krisens spår vill köpa en billig bostad 30 minuter från en spansk flygplats, som du kan fly till när du är trött på ditt kalla svenska hem.

Så länge inte media lyckas dra kopplingarna mellan sinande resurser, finanskris och klimatförändringar, och förstå att ekonomin är underordnad ekologin, tvivlar jag på att klimatfrågan lyckas överleva särskilt länge i nyhetsförmedlingen. Snart kommer den halka tillbaka och nämnas lite pliktskyldigt då och då, men ingenting som är värt att ägna stora resurser. Det är ju roligare att rapportera om hur svenskar kan utnyttja krisen i Sydeuropa till att skaffa sig själva ett trevligt semesterhem.

Och under tiden kommer medierna – som P1 morgons programledare sa efter att ha intervjuat Naturvårdsvårdsverkets IPCC-ansvarige Marianne Lilliesköld – ”avvakta och se vad som händer med vårt klimat framöver”.

Sopsamhället utanför mitt fönster

I Effekt nummer 2/2013 välkomnade författaren och journalisten Mattias Hagberg oss till sopsamhället, där vi måste slänga för att kunna konsumera. För att få ekvationen att gå ihop, för att försvara vårt konsumtionsbegär när vi egentligen har allt vi behöver, behöver vi tillföra emotionella värden till våra smarta mobiltelefoner, nya bokhyllor och läckra designglas. Här är ett utdrag ur artikeln.

När modemagasinet Elle för några år sedan gjorde ett reportage om minilager, frågade sig tidningen varför det plötsligt blivit populärt att hyra lagringsutrymme bland privatpersoner. Redaktionen föreställde sig att lagren var ett uttryck för en mobil livsstil där människor flyttade mellan olika orter och länder. Men svaret var ett helt annat. Minilagren rymde prylar som blivit över, som inte längre fick plats i folks hem – och de flesta som tömde sina lager åkte direkt till soptippen.

För att konsumera mer än vi behöver måste vi ladda prylarna med känslor. Vi måste tänka att den där nya datorn kommer att göra oss nöjda, avslappnade, tillfreds. För att vilja och orka konsumera så mycket som många svenskar gör i dag måste vi investera känslor i prylarna. Vi måste önska dem, fast vi inte ”behöver” dem.

Men det betyder också att vi måste avladda dem. Efter ett tag måste vi känna att de är tråkiga, omoderna, löjliga, pinsamma, långsamma, omoderna.

När Elle gjorde reportage om minilagren visade sig dessa lager i hög grad vara en station för avladdning. Här kunde prylarna ligga i några år och förlora sin emotionella kraft. Personerna som hyrde lagringsplats kunde helt enkelt inte med att slänga dem med en gång – sakerna var fortfarande känslomässigt viktiga.

Utanför mitt köksfönster har jag i veckan fått empiriska belägg för tesen. Nu handlar det visserligen inte om hyrda förråd, utan om det vi har i våra vinds- och källarförråd. Jag bor i ett miljonprogramshöghus i Hagsätra i Stockholm, som ska stam- och lyxrenoveras av hyresvärden Ikano bostad (det är ingen slump att våra ny kök, som kommer att bidra till att höja hyran med runt 40 procent, levereras av Ikea). Även våra vindsförråd ska renoveras, och i samband med detta har hyresvärden ställt ut en container för boende att slänga det som har stått i förråden och som inte längre behövs. Det som har avladdats för att tala med Mattias Hagberg. Jag ser rätt ner i containern från mitt köksfönster, och under veckan har jag sett den fyllas upp med bland annat bokhyllor, en barnsäng, byråer, en stor platt-tv (fast som är lite tjockare än de allra senaste modellerna), bildäck, sängkläder, drickabackar, bord.

Här är det även på plats med en bekännelse: Jag har själv inte gått igenom mitt förråd. Jag hoppas att det inte är mycket, men jag har nog säkerligen själv saker som har förlorat sitt sentimentala värde efter ett par år i lådor och som kommer att slängas ut. Det är svårt att helt lämna sopsamhället, när vår nuvarande tillväxtekonomi kräver att vi konsumerar allt mer.

Läckta dokument visar på oenighet om regeringens klimatfärdplan

Effekt har tagit del av dokument som visar vem som gick segrande ur förhandlingarna när Miljödepartementet och Finansdepartementets budgetavdelning skulle besluta om ny utredning.

 

 

I går presenterade regeringen planerna på en ny klimatutredning. I en debattartikel i Sydsvenskan skriver Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Annie Lööf (C) och Göran Hägglund (KD):

Vi tillsätter nu Klimatfärdplan 2050, en utredning som ska ta fram en strategi för hur Sverige ska nå visionen om en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning och inga nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären år 2050.

Som bland annat tidningen Riksdag & departement kunnat rapportera om har det länge spekulerats om huruvida regeringen nu under våren skulle välja att presentera en proposition med skarpa förslag på klimatområdet. Detta som en fortsättning på den utredning som regeringen häromåret gav i uppdrag till Naturvårdsverket att genomföra. Naturvårdsverket fick 2011 i uppgift att ta fram ett underlag till en färdplan för ett Sverige utan nettoutsläpp av växthusgaser 2050. Och verket genomförde därefter, med hjälp av flera andra myndigheter, en analys av hur Sverige ska kunna nå målet.

Men enligt debattartikeln från Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund så var Naturvårdsverkets arbete, som överlämnades till regeringen i slutet av 2012, endast ”en bred inventering av vad som görs i samhället”. Och därför väljer nu regeringen att tillsätta en helt ny utredning som bland annat ska föreslå ”lämpliga etappmål för hur utsläppen ska minska till 2050”.

Klimatmagasinet Effekt fick för några veckor sedan tag på ett utkast till utredningsdirektivet, alltså till själva utredningsuppdraget som regeringen presenterade i går. Utkastet ger en inblick i hur diskussionerna gått mellan Miljödepartementet och Finansdepartementets budgetavdelning, och inte minst, vem som gått vinnande ur dessa diskussioner.

Nedan är några exempel.

Utkast:

Uppdraget ska redovisas senast den [31 december 2014] [M-dep förordar] [november 2015] [Fi BA förordar]

Slutlig version:

Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 2 november 2015.

Utkast:

[Analysen ska även inkludera hur användandet av internationella krediter på ett kostnadseffektivt och flexibelt sätt kan hanteras i etappmålen.] [M-dep vill ta bort, Fi BA vill behålla denna skrivning (…)]

Slutlig version:

Analysen ska även inkludera hur användandet av internationella krediter på ett kostnadseffektivt och flexibelt sätt kan hanteras i etappmålen.

Utkast:

Kärnkraft och storskalig vattenkraft kommer fortsatt vara en viktig del av svensk elproduktion (…). [Fi BA stödjer]

Slutlig version:

Den svenska el- och värmeproduktionen är i princip koldioxidneutral och måste så förbli.

 

Hela direktivet, i den slutliga versionen, kan läsas här (pdf).

I ett sms till Effekt, som skickades under torsdagseftermiddagen, skriver Erik Bratthall, miljöminister Lena Eks pressekreterare, att det ännu inte är klart vem regeringen kommer att utse till utredare för arbetet.

 

 

***

Foto: Martina Huber / Regeringskansliet

Den 31 mars 2014 begraver jag mig själv som individ

Sådana här dagar gör vad de kan för att få en att bryta ihop. Att döma av omgivningen och av kommentarer på sociala medier och nyhetssajter är det fler som känner så, nu när FN:s klimatpanel kommer med del två av sin femte rapport. Forskarna säger, mycket sammanfattat, att om ingenting görs nu, kommer det att bli oerhört jobbigt. Överallt på jorden. Först för de fattigaste och mest utsatta, snart nog för alla.

Sannolikt var det fel strategi samma morgon som rapporten släpptes, men jag hamnade vid tidskriftshyllan på Vingåkers bibliotek och råkade börja läsa grannmagasinet Camino. Bläddrade mig igenom den ena efter andra historien bildsatt med glatt hållbarhetsfejs. Där var peppade företagare som hittat sin nisch inom hållbar mat, textilier, kuddar, bingobrickor, jag vet inte vad. Pella Thiel, den fantastiskt inspirerande omställaren, som utmärkt förklarade hur rikt och meningsfullt ett liv kan bli om en förändrar livsstil i grunden.

Och missförstå inte detta som ett försök till ett välgrundat argument: jag vill verkligen inte misskreditera Camino och personer som brinner för känslan av att det är möjligt att göra något. Det är bra! Övertygade individer behövs. Det var bara den här känslan. Känslan av att det är så fruktansvärt meningslöst vad jag gör. För ärligt talat. Visst, jag kan starta någon liten firma och tillverka något som kanske inte behövs, men som i alla fall är tillverkat på ett schysstare sätt än andra saker, som kanske inte heller behövs, eller behövs. 

Visst, jag kan resa till utsatta områden och rapportera genom journalistik om de skriande behoven av förändring.

Men – och här är den där känslan igen – om nu hela världens samlade elit av sjukt insatta, högt uppsatta forskare gång på gång säger: utsläppen måste minska kraftigt nu, och de samtidigt accelererar allt snabbare utan pardon, vad kan en ytte-pytte-liten figur som en själv åstadkomma?

Det här är inte förespråkande av fatalism. Det  är ett konstaterande att jaget, denna underliga konstruktion, riskerar att i dagens ordning fullkomligt drunkna i passivitet. Drunkna i känslan av sin egen betydelselöshet. I en av de värsta av alla mänskliga emotioner: att jag till intet duger.

Därför var det terapeutiskt att läsa Rikard Warlenius i Fria tidningen.

Warlenius efterlyser – utöver IPCC:s tre arbetsgrupper, vilka ägnar sig åt de vetenskapliga grunderna, effekterna och strategier för att minska utsläpp – en fjärde arbetsgrupp av forskare, som sätter ljus på de sociala, kulturella, meningsfulla saker som kan, och som måste, göras, och där forskningen faktiskt inte alls säger att det är mer naturvetenskaplig fakta vi behöver.

”En arbetsgrupp sammansatt av miljösociologer, socialpsykologer, statsvetare, humanekologer och sociala rörelseteoretiker skulle säkerligen kunna sammanställa en delrapport som sätter ljus på denna klimatpanelens blinda fläck. Kanske skulle den börja med att avfärda grunden för mycket av dagens klimatpolitik, nämligen föreställningen om att det är brist på kunskap som skapar politisk passivitet.”

Enligt Warlenius borde en av de självklara frågorna för denna arbetsgrupp vara myten om att människor överlag är oförmögna att tänka långsiktigt eller ointresserade av att förändra sin livsstil.

“Samhällsvetenskaplig forskning tyder nämligen på att det inte är så. De allra flesta av oss vet hur det står till och vill i grunden förändra samhället i klimatvänlig riktning. Problemet tycks i stället vara att vi känner hopplöshet och maktlöshet. Och när vi uppfattar det som meningslöst att göra något skjuter vi frågan ifrån oss och fortsätter som vanligt. Inte för att vi vill ha det som idag, utan för att det framstår som meningslöst att engagera sig.”

För att det framstår som meningslöst att engagera sig. 

Denna dags kalldusch av meningslöshet hos mig kom kanske inte enbart från det faktum att FN-rapporten släpptes eller att den inre dysopikern satte tänderna i individcentrerade reportage. 

Den grundade sig nog främst i mitt inre lilla monster, denna inympade bångstyring som huserar i botten av moderniteten i mig: individualisten. Han som säger att det är jag som måste agera. Jag som borde ställa om, byta bana.

Jag kan inte åstadkomma någonting relevant i klimatfrågan. 

Tillsammans kan vi försöka.

Den 31 mars 2014 begraver jag mig själv som individ. 

Ett anspråkslöst angrepp på bilvansinnet

Photo: Creative commons

Det här är ett angrepp. Ett angrepp på den ordning i vilken mjuka kroppar, cyklande och gående, rullstolsåkande och krypande, älskande och talande, tvingas till underkastelse inför rytande maskiner av metall och deras anhängare.

Det är ett stridsinlägg och en uppmaning. Den säger:

Hej, ni som gör vad ni kan för att bygga motorväg av Slussen, ni som kämpar för rätten att köra bil på i princip varje yta i staden. Vi är många. Vi blir allt fler. Allt fler och ni ser oss i cykelhjälmar, på fötter, i caféstolar, med barnvagnar. Vi är här. Vi drömmer om stadsmiljöer för kroppar, levande. Vi drömmer om träd. Vi drömmer om vägar där barn kan cykla. Vi drömmer om promenader. Vi drömmer om luft.

Det ska sägas: jag har inte bil, och kommer inte att vilja äga en bil. Tvingas jag till det kommer jag aldrig under några omständigheter hävda min rätt att framföra bilen i centrum av en stad.

Jag förstår att alla inte väljer att fungera som oss bil-lösa. Många upprätthåller, och vill upprätthålla, massbilismen. Att majoriteten trots bilens klimatpåverkan, buller och nedsmutsning väljer att använda den, vittnar mer om ett systemfel än om bristande moral hos enskilda. Jag tror inte att de flesta bilförare vill vara delaktiga i en klimatkatastrof, vill orsaka tusentals för tidiga dödsfall från partiklar, vill göra stadsmiljön outhärdlig, vill krossa mjuka kroppar under sig. Bilen är för många lika självklar som smarta telefoner, och storskalig nedrustning av bilismen i staden kräver inget annat än breda politiska samtal och ödmjukhet inför det faktum att vissa sitter fast i bilsamhällets fysiska och mentala infrastruktur.

Med det sagt, det här är ett angrepp.

För alla stadsbor som väljer att cykla och gå, som inte har intresse av att framföra bil i redan trånga stadsutrymmen, inte har intresse av att rastlöst puttra på tomgång och blicka menlöst ut över världen – det vill säga en ständigt växande skara – utgör stadsmiljön i Stockholm ett ständigt pågående vansinne. Vi trängs och våndas i smala remsor av asfalt mellan enkla, dubbla, tredubbla rader av hårda, mullrande, avgassprutande fiender, vilka närsomhelst kan krossa oss sköra existenser. Vi ser våra cykelbanor plötsligt ta slut i ett hav av trafikljus och bilar.

Vi tutas på när vi använder vår lagstadgade rätt att färdas med cykel längs gator.

Vi dödas av bilister. Bilister dödas aldrig av cyklister. 

Bilsamhällets förespråkare förklarar att det handlar om kompromissande, att staden måste vara en mix av bilism och – vad? Jo: Allt annat som överhuvudtaget är trevligt att göra.

Året är 2014 och i princip varje gata i Stocksholms innerstad är vigd åt biltrafik, breda stråk, enorma ytor. Resten av oss samsas i vad som blir över, intryckta mellan vägg och vansinne. Några enstaka gator – som Drottninggatan, Västerlånggatan och Götgatsbacken – domineras av levande kroppar.

Kampen för en bilfri innerstad har pågått länge, alltsedan finansborgarrådet Hjalmar Mehrs dagar, rekordåren på 50- och 60-talen när Stockholms city skulle göras funktionsdugligt, med Mehrs ord, det vill säga helt dominerat av vansinnet. Att staden fortfarande ser ut som den gör, är fundamentalt ouppdaterat med samtidens och framtidens behov. Som stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhle vid KTH skriver:

”Bilismens problem är att den skapar avstånd, förstör stadsmiljöerna och minskar livskvaliteten. Det kan vem som helst inse att det inte finns något värde i att människor sitter i bilar när de i stället kunde jobba eller vara med sina barn. Dessutom skapar den som kör bil problem för andra – med luftföroreningar och trafikolyckor som skadar och dödar. Kostnaderna för infrastrukturen, till exempel i form av stora motorvägsprojekt i städerna, är också enorma och det är oklart om de genererar motsvarande samhällsvinster ... Det finns mycket som pekar på att bilen inte är en särskilt smart teknologi för framtidens städer. Bilismen är omodern. Den svarar helt enkelt inte mot det kunskapssamhälle, behov av möten och den typ av liv som vi människor vill ha. Sociala och ekonomiska drivkrafter gör att bilismen ifrågasätts alltmer och den kommer inte ha lika stor och viktig roll i framtidens städer”.

De mjuka kropparnas tid är här.

Ledarskribenten på Dagens Nyheter Hanne Kjöller menade för något år sedan i en krönika att vi som ondgör oss över bilismen i Stockholm har två val: uthärda eller flytta. Men om Hamburgs politiker, med stöd av folket, kan bestämma sig för att göra bilen onödig i centrum inom 20 år – varför skulle inte vi? 

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i...
  • Gäst: hej! jag har en fråga kring nationella provet, som ni...
  • Pella: När du har begravt dig själv som individ kanske du...
  • Sören: Har precis skummat rapporten och ur vetenskaplig...
  • Farfar: Du skriver.....”En arbetsgrupp sammansatt av...