Effektbloggen

Förhandlingarna lever med urvattnat avtal

Al Gore talar på klimattoppmötet. Foto: World Resources Institute/CC

Klimatmötet i Lima tog slut förra helgen. Utgången av samtalen brukar vara att de antingen brakar ihop eller att de resulterar i ett urvattnat avtal och flera frågor skjuts på framtiden. Den här gången hände det senare.

Lima-avtalet uppmanar länderna att skicka in sina egna planer för att minska utsläppen i god tid inför klimattoppmötet i Paris 2015, och att de här planerna ska vara ett fall framåt jämfört med de som eventuellt finns i dag. Men kraven på ländernas egna utfästelser, det som kallas Intended Nationally Determined Contributions, INDC:s, om utsläppsminskningar är närmast obefintliga.

Det som står i dokumentet är att INDC:s kan innehålla saker som ett basår från när utsläppsminskningarna ska räknas, tidsplanen för när löftena ska implementeras, och hur minskningarna ska registreras. Men det står alltså att ovanstående saker ”kan” inkluderas, inte att de ”ska” finnas med.

Tyvärr är ett löfte om utsläppsminskningar som inte specificerar ovanstående inte mycket av ett löfte.

Med uppmaningen att alla länder ska skicka in sina INDC:s överkom Lima-avtalet den tidigare uppdelningen mellan rika och fattigare länder som fanns i Kyoto-avtalet. I texten understryks att länderna har gemensamt men olika ansvar utifrån nationella förutsättningar.

Att uppdelningen försvann, och att länderna uppmuntrades skicka in sina planer, var de två viktigaste resultaten av förhandlingarna i Lima (Guardian har en bra sammanfattning av hela avtalet här).

Extremt mycket kvarstår alltså att göra inför Paris nästa år. Det går att få en uppfattning av hur lite som faktisk beslutades i Lima genom att kolla på språkbruket. Av dokumentets 22 punkter inleds tre stycken med ordet ”decides”, och ytterligare tre med ”agrees”. De övriga punkterna börjar med ord som exempelvis ”notes”, ”welcomes”, ”encourages”, ”acknowledges” och ”reiterates”.

Detta är alla lösa formuleringar som räddade samtalen från att bryta samman, men samtidigt inte förde dem särskilt mycket framåt.

Tydligast syns detta i det långa sidodokument som består av olika alternativ som avtalet i Paris kan bestå av. Problemet är att alternativen är i det närmaste allomfattande och står i klar konflikt med varandra.

Som exempel är ett alternativ att avtalet ska innehålla ett globalt mål för klimatanpassning, medan ett annat alternativ är precis det motsatta – att avtalet inte ska innehålla ett sådant mål.

Det finns inte heller någon samsyn vad gäller storleken på utsläppsminskningar. I förslagen om hur länderna ska försöka agera nämns allt från att inte ha några nettoutsläpp alls år 2050, till att deras åtaganden bara ska avvika från ”business-as-usual”.

Ytterligare ett exempel är förslaget om att det slutgiltiga avtalet ska inkludera en skrivning om att länder inte få vidta egna klimatåtaganden som innebär ett förtäckt hinder för internationell handel. Givetvis finns det också ett alternativ om att den skrivningen inte alls ska vara med.

Det är alltså stora hinder som ska överkommas om ett långtgående, bindande avtal ska komma på plats i Paris. Stora delar av klimatrörelsen verkar också ha lärt sig från Köpenhamn att det handlar om väldigt mycket annat än att bara kämpa för att världsledarna ska komma överens. När förhandlingarna inte leder någonstans går det i stället att vinna segrar på andra ställen, så som organisationen 350.org har visat med kampanjen för ta bort investeringar från fossilintensiva företag.

Jamie Henn, kommunikationsansvarig för 350.org, kommenterade också Lima-mötet så här:

”Det här klimatmötet har visat på ett uppenbart glapp mellan förhandlingarna och den globala rörelsen som erbjuder reella, omedelbara lösningar på klimatkrisen. Oavsett den otillräckliga utgången, fortsätter rörelsen att växa kontinuerligt.”

Vi kan berätta andra historier

Så här mycket blir kvar av Effekt om kulturtidskriftsstödet kapas. Bild: Anders Hellberg

I dag anordnade Effekt tillsammans med tidningen 10-tal en manifestation på Mynttorget i Stockholm för att protestera mot den planerade kapningen av kulturtidskriftsstödet. På plats var representanter från en stor del av Sveriges kulturtidsskrifter och tal hölls av bland andra DN:s kulturchef Björn Wiman, och representanter från tidningar såsom Re:public, Bang och Karavan.

Effekt-redaktören Jonas Gren höll i manifestationen och intervjuades av bland annat TT. Tidigare i veckan skrev flera företrädare för Effekt en debattartikel i Medievärlden, och under manifestation i dag höll chefredaktören Kjell Vowles följande tal:

Hej vänner

I torsdags förra veckan firade Klimatmagasinet Effekt att vi har funnits i fem år. Det kanske inte låter så länge, men under den tiden har vi kunnat berätta historier som inte får plats i mainstreammedier. Berättelser som handlar om hur vi kan ställa om till att bli hållbara på riktigt, narrativ som av nödvändighet skiljer sig från det som berättas i det rådande tillväxtparadigmet där kommersiella värden och BNP-tillväxt styr.

Genom att vara fristående har vi kunnat bredda debatten.

Vår kultur byggs av historier. Jag vet att många av er har funnits mycket längre än vad vi har. Men att även ni under många, många år har gett plats åt röster och perspektiv som inte får plats i vanliga medier.

Det är det som binder oss samman.

Även om vi skriver om olika ämnen och med säkerhet tycker olika om många politiska frågor – så är det som vi har gemensamt att vi utan att få särskilt mycket betalt skapar en plats för bildning och debatt – vi garanterar att en mångfald av röster får höras i det offentliga samtalet.

Vi är med och skapar vår demokrati.

Dagen efter vår femårsdag fick vi ett dödsbesked av kulturutskottet. Effekt fick i fjol 300 000 kronor i kulturtidskriftsstöd. Om budgetförslaget går igenom i morgon, och beskärningarna drabbar oss alla lika – så innebär det att vårt stöd minskar med 225 000 kronor. Kulturutskottets ordförande Per Bill (M) vill att vi ska fixa det här genom att gå över till en digital distribution.

Det finns mycket man kan säga om en eventuell digital framtid, och det är för ont om tid för att föra en lång diskussion om det här. Men låt mig för enkelhetens skull ge er ett litet räkneexempel:

I går hade vi ett möte med vår kassör, och han berättade att våra samlade kostnader för tryck och post är ungefär 180 000 kronor. Det innebär att det som Per Bill och hans allianskollegor i kulturutskottet menar att vi ska lyckas med på ungefär en månad – innan nästa nummer av tidningen skickas till tryckeriet – är att:

1. Hitta någon som – utan att få betalt – kan skapa en bra digital plattform.

2. Övertala alla våra prenumeranter – många som varken har dator eller internet – att börja prenumerera digitalt.

3. Samtidigt som vi gör det här spara ytterligare 45 000 kronor.

Alla förstår att det här är orimligt.

Tack för mig

Även om riksdagen kapar stödet i morgon, kommer givetvis inte Klimatmagasinet Effekt att läggas ner på stört. De viktigaste frågorna för oss är så klart klimatkrisen och omställningen, och förhoppningsvis kan vi fortsätta att vara ett forum för alla som är intresserade av hur vi ska kunna bli hållbara på riktigt.

Det vi kommer att behöva göra med kraftigt minskat stöd är dock att söka nya sätt att bedriva och finansiera vår verksamhet, och vill du stötta oss gör du det bäst genom att teckna en prenumeration här.

Ingen fara på taket - om att vara säker

Foto: OKG

 

I våras tog sig en handfull miljöaktivister olovligen upp på taket till en av Oskarshamns kärnkraftsreaktorer. Gripandet gick lugnt till, det handlade trots allt om fredliga aktivister som ville uppmärksamma bristande säkerhetsrutiner. Men även om det hade varit människor som haft för avsikt att sabotera inne på den för tillfället avstängda reaktorn så hade de inte kommit långt.

»Skyddet när det gäller intrång mot själva reaktorbyggnaden har varit intakt hela tiden«, förklarade Strålsäkerhetsmyndigheten samma dag på en presskonferens.

»Den framgångsrika polisinsatsen underlättades av att skyddsväktarna till punkt och pricka fullföljde sin uppgift att lokalisera aktivisterna. Bedömningen är att alla ageranden följt uppgjorda rutiner och att de därmed motsvarat alla förekommande myndighetskrav«, skrev Oskarshamns kärnkraftsgrupp i ett pressmeddelande.

Med den bakgrunden är följande berättelse från en av aktivisterna som faktiskt befann sig på taket intressant. Aktivisten förklarar nämligen förloppet på följande sätt i ett telefonsamtal, en historia värd att återge i sin helhet:

 

Vi var fyra personer som kom upp på reaktortaket via stegar på utsidan. Vi hade vakter efter oss, men de fördröjdes av att andra aktivister också befann sig på stegarna. Väl uppe på taket började vi rigga repen så att två av oss kunde klättra ner på utsidan med en 150 kvadratmeter stor banderoll där vi hade ett textbudskap riktat till politikerna.

Precis då, från ingenstans, kommer det fram en kort kille, utan tydlig uniform men med en batong i högsta hugg, som skriker »ni måste gå ner!«. När jag kollade runt såg jag att det i ena hörnet på reaktortaket fanns en lucka som han hade öppnat och kommit upp ur. Och då plötsligt ser jag att det kommer upp ännu en person ur luckan, att döma av klädseln var det en av arbetarna på kärnkraftverket.

De här två männen börjar sedan dra och rycka i banderollen och repen. Det blir en ganska hätsk stämning under några minuter och jag ser faktiskt inte om takluckan fortfarande är öppen eller inte. Efter en stund kommer det upp ytterligare en vakt på taket som tagit sig förbi aktivisterna på stegarna. Han har uniform på sig, han uppför sig professionellt och han tar direkt kontroll över situationen varpå allt lugnar ner sig.

Därefter visiterar de oss, och sedan väljer de faktiskt att ta ner oss genom den där takluckan, in i själva kärnkraftverket. Vi går ner för en liten trappa och kommer ner på en bro över bassängerna där man förvarar bränslestavarna. Vi leds därefter ner via stegar och kommer ner till en dörr cirka tre meter från kanten till en av bassängerna.

När polisen tar hand om oss på utsidan frågar jag den uniformerade vakten om det verkligen var en så smart idé att de där två killarna kom upp på taket genom en taklucka. Hade vi haft som mål att ta oss in hade en öppen lucka på taket gett oss fri ingång. Jag nämnde att just den rutinen borde de nog kolla över. Han svarade ett tyst »Ja.«.

 

Ett halvår senare svarar Strålsäkerhetsmyndigheten i ett mejl att man gör samma bedömning nu som då.

»SSM har inte haft några synpunkter på händelserna på taket.«

Och luckan på taket? Den frågan har de ännu inte svarat på.

 

***

Krönikan är ett smakprov från nya numret av klimatmagasinet Effekt. Tidningen har hälsa som tema och kan beställas här. En prenumeration på Effekt (3 nummer för 180 kr) kan lätt ordnas här.

 

Kom och fira med oss!

Snart är det dags att fira vårt femårsjubileum. Kom och träffa Effekt-medarbetare och Effekt-läsare på Folkets Park Hornstull i Stockholm på torsdag. För livemusiken står Ismael och Jonas Gren sköter poesin. Det blir ett samtal med Effekt-grundarna, och release för vårt nya nummer som har tema hälsa.

Var: Folkets Park Hornstull (källaren på Cantina Real), Lindvallsgatan 11-13, Stockholm

När: Klockan 18, scenprogrammet börjar kl 18.30

Pris: 50 kronor (eller mer om du vill stödja Effekts arbete). I priset ingår senaste numret av Effekt, dessutom finns det möjlighet att teckna sexnummersprenumeration till specialpriset 259 kronor. Då ingår även inträdet och senaste numret.

Stefan Sundström: Jag tar tåget härifrån nu

Foto: Jeanette Andersson 

 

Hörrni, det är dags för ett friår igen. Nu har jag spelat så mycket, skrivit så mycket, nu får ni ta över.

Jag har skrivit en bok om Nordnorge och om att vi måste vara rädda om havet. Köp gärna den, då kan jag vara ledig lite längre.

 

Bertrand Russel sa en bra sak 1932: Det jobbas alldeles för mycket i den här världen. Arbetslösheten var skyhög då, men han visste vad som fanns bakom hörnet. Vapensmedjorna hade just börjat värma upp produktionen igen efter 1920-talets pacifism. I Tyskland skulle rustningsproduktionen snart nå astronomiska nivåer.

Folk skulle visslande jobba på varandras undergång.

Precis som nu. Jobben räddas kvar på Torslanda av att det ska byggas en ny lyxbil för den parasitära överklass som står för merparten av sågandet.

Av grenen vi sitter på.

Precis som de glada stridsvagnkonstruktörerna i Ruhr på 1930-talet.

Precis som nu, alla glada medelåldersmän som har konsumerat alla dessa böcker om andra världskriget är glada för att det äntligen luktar lite krutrök och ubåtskränkningar, de är glada för att de ska tvingas välja sida mellan Putin och Juncker.

 

Klimatkrisen som hotar oss alla överskuggas av oron för att man inte ska kunna flyga till Thailand lika billigt.

Jag tar tåget härifrån nu.

Jag sticker nu, jag har ett interrailkort i fickan. Jag var tvungen att gå till en liten resebyrå långt uppe på Sveavägen för att få ut det. SJ säljer inte interrailkort i sina resebutiker längre…

Så man får leta upp en liten resebyrå där det sitter en man bakom ett skrivbord, bakom ett skyltfönster, lite hemligt så där.

Det är så man köper interrailkort i Stockholm.

Nu drar jag ifrån det här landet ett tag.

  

***

Texten är ett smakprov från nya numret av klimatmagasinet Effekt, där artisten, musikern och författaren Stefan Sundström även bjuder på ett recept (en rödgrön röra) från nya boken Stefans stora blå.

Tidningen kan beställas här. En prenumeration på Effekt (3 nummer för 180 kr) kan ordnas här.

 

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...