Effektbloggen

Försöker binda kolet i marken

Ungefär en mil söder om Sunne ligger den lilla staden Västra Ämtervik. Om du svänger av väg 45 västerut, kommer du snabbt in på grusiga landsvägar, omgivna av gårdar och öppna fält. Vissa med stora hagar och betande kor, andra där det produceras vall, och en del med hästar. Efter några kilometer, och om du har svängt vid rätt ställen, kommer du till en gård som sticker ut. Här är hundratals träd planterade i kurviga rader längs med höjdkurvorna, två kor går och betar mellan träden i en lite hage som flyttas varje dag. En bit bakom korna ser du kycklingar som också har en mobil hage, där de äter gräset och sprider ut kodyngan. Vid bostadshuset ligger nyplanterade trädgårdsbäddar, och Sveriges enda risodling (!). Dessutom kommer antagligen en uppsjö av människor springa runt i ett myller av aktivitet.

Gården är Ridgedale, och jag är nyligen hemkommen från en två veckors permakulturkurs där, under ledning av Richard Perkins som driver gården tillsammans med sin partner Yohanna Amselem. Jag ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid kursen i sig, då många av Effekts läsare redan känner till permakulturkonceptet. Men det är upplyftande att Richard Perkins inte är puritan och strikt håller sig till permakulturläran, utan han tar in mycket idéer från exempelvis Allan Savory and P A Yeomans. Och han avfärdar tanken på att permakultur är ett sätt att odla mat medan du sitter i fåtöljen. De flesta dagar under kursen var Richard uppe vi sextiden och planterade träd.

Richard och Yohannas plan är att skapa en gård där de kan producera mat både för sig själva och för att säljas lokalt. Dessutom ska Ridgedale fungera som ett utbildningscenter och en föregångare för andra som vill börja bruka jorden på ett mer hållbart sätt. Och budgeten för allt det här ligger på vad ett genomsnittligt hus i Sverige kostar – runt två miljoner kronor. Richard Perkins och Yohanna Amselem vill visa att det är möjligt att ta steget och faktiskt skapa ett liv som vi kan fortsätta att leva även efter oljan.

Ridgedale ska drivas på ett sätt som återbygger matjord och motverkar erosion. Mycket handlar om att få tillbaka kolet i marken, och den som brukar jorden kan därmed inte bara minska sina koldioxidutsläpp, utan faktiskt dra koldioxid ut ur atmosfären. På Ridgedale ska kolen bindas i marken genom betande djur enligt Allan Savorys teorier om planerat betesbruk, och med hjälp av träd och perenna växter. Ingen traditionell plöjning kommer att ske, och jorden kommer aldrig att få ligga bar, allting för att undvika jorderosion och koldioxidutsläpp.

För den som är intresserad av att se hur permakultur fungerar i praktiken är Ridgedale väl värt ett besök. Själv blir jag inspirerad av att se någon som omsätter teorierna i praktiken. David Jonstad skrev i fjol en bloggpost som resonerade om permakultur hade blivit en kult med många unga, entusiastiska, idealister som talade om konceptet utan att veta om det faktiskt fungerar. Jag tror att Richard Perkins håller med om en stor del av den kritiken, och att det är dags att överge myten om permakultur som en edens lustgård som sköter sig själv medan man själv läser en bok. Däremot har han och Yohanna börjat bevisa att med hårt arbetet – och genom att empiriskt ta reda på vilka delar av permakulturen som fungerar och använda sig av dem – så går det att skapa ett mer hållbart, småskaligt jordbruk som producerar en ansenlig mängd mat.

Ps. En annan person att inspireras av är Effektmedarbetaren och förre chefredaktören Sara Jeswani, som har tillsammans med två kollegor flyttat till västkusten för att starta andelsjordbruket Dahls trädgård.

Låt barnen connecta med naturen

Hur står det till med barns förhållande till naturen så här års? Är de ute i skog och mark och lär sig se skillnad på rölleka och hundloka eller är ”utomhus” lika med stranden eller något äventyrsland? I nr 3-4, 2010 frågade sig Jonas Gren om det inte är dags att rädda en utrotningshotad nyckelart: barnet i naturen.

Eftersom Effekt fyller fem år i år firar vi genom att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren publicerar vi därför en artikel i veckan här på bloggen.

Om ekosystemen ska kunna räddas, måste också en utrotningshotad nyckelart räddas: barnet i naturen. Det menar den amerikanske författaren Richard Louv, som manar till ett återtåg till skog och mark. Men varför är det så viktigt att de små connectar med naturen i stället för internet?

Av Jonas Gren

På vissa håll i USA har det blivit kri­minellt att bygga trädkojor, och i allt fler parker hindras barnen från att klättra i träd. I Israel ser inte längre de unga, till skillnad från en generation tillbaka, utomhusmiljöer som sin själv­klara lekplats. I Storbritannien kan den genomsnittlige åttaåringen namnge fler Pokemonfigurer än djur och väx­ter i sin omgivning.

Överallt i västvärlden syns trenden: barnen har blivit främmande inför naturen. Även i Sverige, trots Frilufts­främjandets ansträngningar med ur­-och-skur­dagis och pinnbrödsmustiga skogsmulle­stunder. Antalet barn som strövar i skogarna har minskat med hälften på 20 år, visar en undersökning av skogsprofessorn Lars Kardell vid SLU i Uppsala. ”Det är lite deppigt”, säger han i en intervju. ”Vi går miste om strukturerna. Förståelsen för hur vår tillvaro hänger ihop med bofinkarnas och talgoxarnas, hur vi ytterst är bero­ende av naturen – den förståelsen är nog i kris.”

Att den urbana, ständigt uppkopp­lade generationen förskjutit sin cen­trala plats från naturen till hemmet, inomhuslek, datorn, tevespel och film, är väl knappast en banbrytande fors­karupptäckt. Frågan är vad bristen på naturumgänge leder till? Jo, att barnen blir sjuka, slöa, feta, rädda för djur och växter och mindre intresserade av att rädda skogar från skövling och att en­gagera sig i klimat-­ och miljöfrågor. Det hävdar Richard Louv, välkänd ameri­kansk skribent, i Last child in the Woods. Saving our Children from Nature-Deficit Disorder, en bok som kommit att bli tongivande i den nya tillbaka­-till­-naturen­-kultur som på senare år vuxit fram i USA, där 80 pro­cent av barnen i dag är stadsbor. Louv kal­lar till akut handling om vi ska lyckas räd­da kommande generationer från vad han kallar nature deficit disor­der, natur­-brist-­störning (en anspelning på ADHD, Attention­Deficit/Hyperac­tivity Disorder). Han hänvi­sar till forskning, sociolo­gisk och psykologisk såväl som naturvetenskaplig, som entydigt pekar mot att de digitala bar­nen leker allt mer sällan i, kan allt mindre om, känner allt mindre för, uppmuntras allt mer sällan till att vistas i och blir allt mer stressade och välfärdssjuka av bristen på – levande natur. (Med ”natur” syftar Louv på större områden av sammanhäng­ande icke­mänskligt skapad omgivning. Begreppet är dock svårt att ringa in. Hur mycket ”o­natur” ska naturen innehålla för att inte längre vara natur?)

Boken presenterar en rad intressanta be­grepp – ett av dem: ekofobi. Samtidigt som barnen bygger färre trädkojor och lämnar fjärilshåvarna i förrådet rapporterar mass­media om klimatkaos och utrotning av ar­ter. Det skapar en irrationell föreställning av vildmark som något hotat och hotande. Barnen drabbas av ekofobi. I en alltmer industrialiserad värld tillbringar de både skoltid och fritid inomhus framför datorn; de blir ständigt inneslutna ”burkbarn” – ”containerized kids” – indoktrinerade av reklamfilmer med ”en fyrhjulsdriven SUV i hög fart längs en hisnande vacker bergs­bäck – medan de två barnen i baksätet på en nedfällbar teveskärm tittar på film ointresserade av landskapet och vattnet ned­anför fönstren”.

Louv förfasas,och målar upp bilden av sin egen barndom, 1950-­talets lyckliga ameri­kanska pojkår bland växter och vilda djur i en känsla av mirakel inför naturen. Ett nostalgiskt skimmer lägger sig över texten. Men varför anta att alla barn känner sig tryggare i skogen än i människors sällskap i staden? Det frågar sig frilansjournalisten Malin Krutmeijer i en kommentar till det faktum att hälften så många barn besöker skogarna i dag jämfört med 1987 (i Ordfronts temanummer om svenska skogen 3/2009): ”Kanske är det helt enkelt så att svenskarna håller på att bli urbana ända in i själen?”.

Krutmeijer resonerar kring den under­liggande tonen i Sverige att det skulle vara ”finare – mer svenskt på något vis – att kontemplera ensam i en vacker granskog än att på ett fördärvligt kontinentalt sätt dricka kaffe och tjattra på lokal”.

Men, tänker jag, att hylla kontempla­tion ensam i en vacker granskog, står det verkligen i motsats till dekadent stadsliv?

Inom ekologisk litteratur används be­greppet emergens för att beskriva kom­plexa biologiska system, exempelvis en myrstack. Emergens betecknar hur stack­en inte främst är mer än summan av sina delar, utan någonting annat. Urskogen är inte mer än Södermalm.

Den är någonting annat.

Jag fick förra sommaren, under en vecka tillsammans med nätverket Skydda Sko­gen, en fascinerande inblick i hur kom­plex och fantastisk en orörd gammelskog kan vara – en uppenbarelse ingen lyckats förmedla till mig som liten, men som jag tänker är den form av naturväckelse Louv eftersträvar.

Högsommar. Vi befinner oss i närheten av Jormvattnet vid norska gränsen och vadar genom hav av meterhög stormhatt uppför skogsslänten. Gruppen består av 20­-talet biologer, självlärda artexperter och allmänt naturintresserade som jag. Vi är här för att inventera i princip oav­verkade, oländiga områden och lämna artförteckningen till Länsstyrelsen med målet att försöka förhindra att skogen huggs ner (vilket sällan lyckas; dessutom struntar skogsbolagen många gånger i de internationella regelverken och sanktio­ner saknas).

Vi stiger in i ett parti av täta, enorma granar. Då händer det märkliga: sällska­pet förvandlas till en grupp barn! De kas­tar sig på knä, kryper runt, klänger, synar. Ropen börjar komma: ”norsk näverlav!”; ”sotticka!”; ”rödbrun blekspik!”. Den sist­nämnda påträffas av en man – brevbärare till yrket och självlärd lavexpert – som sit­ter i en bäck med luppen tryckt emot botten av en hårig gammelgran.

Så fortsätter det resten av veckan.

Några dagar senare sitter vi i bilen på väg hem. Jag ser de milsvida ödemarkerna av norrländskt kalhygge. Min färdkamrat från Artdatabanken i Uppsala stirrar mo­loket ut över vad som liknar ett slagfält. Sedan kommer vi in i ”skogen”.

– Virkesåker, borde det heta, säger han.

I snörräta rader står träden och gror mot skörd. Jag lär mig att så här är det med näs­tan all svensk skog. Bara några få procent är skyddad, resten avverkad och planterad, medan biologerna menar att minst 10 till 20 procent måste sparas om vi ska ha en chans att rädda den biologiska mångfalden. Men att nå dit politiskt anses omöjligt.

Med åkern av virke som fond, och med minnet av de rödlistade arter vi fann, som jag aldrig haft en aning om existerade på vår jord, läser jag ur Helena Granströms poetiska essä ”Alltings mått”: ”Utrotning av arter, utplåning av ekosystem, dräne­ringen av liv: destruktionen upphäver den sorg som den orsakar genom att omöjlig­göra den. Sorgen förutsätter upplevelsen av att något gått förlorat. I en värld där inga fjällrävar finns, där ingen levande människa mött en fjällräv, där ingen läng­re vet att berätta om baktassar över ljung­rev och vintervitt mot dallrande norrsken: i en sådan värld finns ingen sorg, för i en sådan värld finns inget att sörja.”

Bilresan är lika dystersom läsningen av Louvs bok. Att Last child in the woods dess­utom saknar förankring i villkoren för stora grupper av fattiga amerikaner – och mindre bemedlade världen över, som inte enkelt kan välja hur och var de tillbringar sin fritid – lämnar mig brydd. Problemet är att resonemangen tycks ställa sig utan­för strukturerna i samhället och undvika – liksom ekomodernismen i stort – att dra de reella konsekvenserna av situatio­nen som just målats upp. I stället för att omfamna vad som rimligtvis borde vara nyckeln till minskat förfrämlingande från naturen hos den stora mängden barn i dag, en omfattande politisk och struktu­rell samhällsförändring, klamrar sig Louv fast vid den lilla lösningen; att fler som han och hans söner i den västerländska medelklassen genom helgutflykter till nationalparken återknyter brustna band mellan människa och natur.

Anropas: Visionen om ett grönt liv för alla.

Väckarklockan som boken satt igång ringer samtidigt kvar: att vi behöver älska levande natur, och om det är någon gång vi ska lära oss det, är det som barn. Att tidig naturkontakt skapar kärlek till det levande och att denna kärlek föranleder vördnad snarare än önskan till herravälde var och är ju idén med ett koncept som Skogsmulle, skapat av Friluftsfrämjandets intendent Gösta Frohm på 1950-­talet.

Jag tänker på Sara Lidman, författaren som tog strid mot det moderna skogsbruk som hon ansåg förgrep sig på allt levande, och på hennes speciella naturförhållande, uppvuxen som hon var i suset från Mis­senträsks granskog med fadern som läste kvällsandakten så den flöt ihop med dånet. Var inte hon sinnebilden för Louvs natur­barn, som vuxen förvandlad till förkämpe för den biologiska mångfalden? I en sen intervju (Lidman avled 2004) minns hon en våldsam kärlekshistoria med en gran i sexårsåldern, som slutade med att Sara gjorde slut med det lilla trädet – som dog:

”Den där granen har förföljt mig genom livet (...) Och när man kommer till ett kal­hygge och ser våldtagen natur – som det ju är, hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar och detta ris darrar av skam. Det är en oförrätt som har begåtts på dju­pet, som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten, som inte förstår att skog är något förmer än skogsråvara.”

Jonas Gren är journalist och poet och medarbetare i Effekt. Hans debutdiktsamling Lantmäteriet utkom våren 2014 på 10TAL Bok.

Ekosamtal med Elsie Johansson

I år fyller Effekt fem år, vilket vi firar med att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren kommer vi att publicera en artikel i veckan här på bloggen. I Effekt nr 3, 2011 intervjuade Kjell Vowles författaren Elsie Johansson och pratade med henne om Henry David Thoreaus ekoideal. Samtalet ger intressanta inblickar i ett författarskap som rymmer allt från arbetarskildringar och kvinnoliv till kritik mot rovdriften av naturen. Med anledning av Elsie Johanssons nya roman Sagas bok. En trovärdig historia återpublicerar vi här intervjun.

 

Effekt pratar Henry David Thoreaus ekoideal med författaren Elsie Johansson.

Elsie Johansson har levt på sitt författarskap i trettio år nu; framgången med Nancytrilogin har gjort henne till ett hushållsnamn. Men innan dess arbetade hon ungefär lika länge på Posten. Själv känner hon att livsresan har gått ”överraskande bra”. Hon föddes in i ett arbetarhem i Norduppland där hon många gånger hörde sin mamma oroa sig över om maten på bordet skulle räcka till. Nu bor hon i en stor och ljus lägenhet i södra Uppsala där hon har allt hon behöver, men hon önskar att fler skulle känna samma tacksamhet som hon själv.

– Det som är så bedrövligt är att människan aldrig tycks vara nöjd. Vi borde känna en tillfredsställelse med hur vi har det i Sverige. Även om det finns brister och orättvisor har de flesta av oss det bra i förhållande till tidigare generationer, säger hon.

Hon ursäktar sig för att hon inte har något annat än vatten eller svartvinbärssaft att bjuda på när jag besöker henne, men det kommer att visa sig passande. Vi ska tala om hennes senaste bok Då nu är jag i allmänhet, och bokens brev till Henry David Thoreau i synnerhet. Boken kom ut i samband med att Elsie Johansson fyllde 80 år i våras, och från början var tanken att den skulle bestå av hennes eget urval från tidigare diktsamlingar.

– Men jag kände att jag inte vill leverera något som visserligen fortfarande står sig, men som ändå hade blivit något slags skåpmat.

Några år tidigare hade Elsie Johansson för första gången kommit i kontakt med Skogsliv vid Walden, Thoreaus klassiker om hur han i mitten av 1800-talet flyttar in i en egen- byggd stuga vid sjön Walden i Massachusetts. En bok som är lika mycket en naturskildring som politisk essä och filosofisk civilisationskritik.

Genom korrespondensen med den döda Thoreau lyckades Elsie Johansson ge sina gamla alster en ny inramning samtidigt som hon kom igång med att skriva ny poesi.

Hon berättar att brevskrivandet gav henne möjligheter att närma sig ämnen som hade varit svåra annars. Hon fick chansen att kritisera Thoreaus kvinnosyn, men även tillfället att diskutera och lyfta fram hans kritik mot det moderna samhället och rovdriften av naturen. En kritik som Elsie Johansson tycker står sig.

– Jag hatar det kommersiella samhället. Vi blir överösta med reklam som har till enda syfte att skapa behov som inte finns men som får oss att köpa mer och mer och mer. Och vart hamnar pengarna? Hos dem som behöver? Nej, rakt ner i fickorna på dem som skor sig, och det avskyr jag.

Elsie Johansson är sällsynt välartikulerad. Hon är noggrann med att inte säga något hon inte kan stå för, men tvekar inte för att ta i när det behövs. Och hon har lätt att pendla mellan allvaret och det roliga.

– På sätt och vis var det passande att du bara fick ett glas vatten när du kom, säger hon efter att ha beklagat sig över matsvinnet i dagens Sverige.

I ett av breven till Thoreau skriver Elsie Johansson att Moder Jord håller på att släppa taget och ”längst ut på hennes slitna stöveltå klamra vi nu som ett ludd av vitgrått mögel”. Att diskutera klimatet eller storpolitik är dock inget Elsie Johansson sysslar med – ”för de kunskaperna har jag inte”. Istället säger hon sig leva i en liten värld där hon kan möta individer på ett begripligt sätt – en inställning som säkerligen hjälpt till att göra henne till en av våra mest älskade författare.

Penningmakten är stark, men om alla människor försöker på sitt eget sätt går det att bromsa konsumtionen menar hon.

– Och vi måste lära barnen att det finns andra värden och inte överskölja dem med så mycket saker att de till slut står där med förtvivlan i blick och inte vet vad de ska göra.

Tror du att vi kan ramla av stöveln?

– Det tror jag alldeles säkert att vi kan. Jag tror att något radikalt måste till för att stoppa rovdriften. Vad är inte jag rätt person att räkna ut, men något måste ske för att vi inte ska störta i fördärvet. Men det kanske vi gör ändå, innerst inne tror jag människan som art har sin tid på jorden.

Nyss fyllda 80 år förklarar Elsie Johansson att hon känner att hon kanske har haft sitt liv och inte behöver bry sig så mycket, men att så fort de tankarna kommer börjar hon även tänka på barnbarn och barnbarnsbarn som ska leva vidare. Och hon är försiktigt optimistisk.

– Jag hoppas och tror mycket på forskningen. Att man ska kunna hitta en ny energikälla. Men om det betyder att vi fortsätter ösa på fast med något annat än bensin i tanken vore inte det en hållbar lösning. Jag menar att vi behöver en renare energikälla, men framförallt en renare inställning och ett ödmjukare förhållningssätt.

Henry David Thoreau dog för nästan 150 år sedan. Men än idag är han flaggskeppet för de flesta som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta köphysterin. För Elsie Johansson ligger Thoreaus storhet i att han utgår från enkla företeelser och berättar om dem på ett begripligt sätt. Det är våra medmänniskor vi måste nå för att få förändring i grunden.

– Samhället är varje enskild person. Att tro att man kan ha ett samhälle att lasta över ansvaret på medan man som individ kan bete sig hur som helst fungerar inte.  

Text & foto: Kjell Vowles 

Grönmålat!

I år fyller Effekt fem år, vilket vi firar med att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren kommer vi att publicera en artikel i veckan här på bloggen. I det andra Effekt-numret någonsin gick Sara Jeswani på ekomässa i Kista. Det skulle nog inte ha varit så annorlunda om hon gick dit i dag.

Med rätt färg kan alla bli gröna. Det är uppenbart när Effekt går på ekomässa och ser hur betongtillverkare, flygbolag och lyxjakter plötsligt blivit ”miljösmarta”.

Effekt avslöjar också de tio bästa grönmålningsknepen.

Grön∙måla (grö:n | m’å:la) – verb: att vilseleda konsumenter beträffande ett företags miljömässiga metoder eller de miljömässiga fördelarna hos en produkt eller service.

Det fanns en tid när förledet ”eko” skänkte ett ord en air av pengar, sparsamhet och finans. Numera står det snarare för ekologi och miljö. I en tid när larmrapporter om naturens vacklande hälsa varje dag tränger lite djupare in i människors medvetande ökar viljan att inte göra fel. Och med budskapet om att konsumentmakt styr världen blir svaret från tillverkarna inte sällan en grön fernissa.

På miljömässan Eco Now i Kista utanför Stockholm strövar besökare sakta runt mellan montrarna, dröjer kvar vid en babytröja i ekologiskt odlad bomull, knaprar på lite hampaknäcke eller tar emot en broschyr från Miljöpartiet. Från scenen förs diskussioner om hur man ska öka produktionen av ekologisk och närodlad mat och hur man kan göra sin egen el. Runt om står intresserade åhörare. Lena Lindberg, som har rest till Stockholm från Delsbo i Hälsingland enkom för mässan, säger att människor i hennes glest befolkade kommun måste hitta bättre alternativ än bensinbilar för att ta sig till jobbet. Hennes make har just investerat i en elmoped från en av montrarna.

Utställarna på den här mässan spänner över ett brett register. I en monter säljs ekologisk mat. I en annan letar Skandinaviens första projekterade inomhusskidbacke investerare. Man kan också provligga sängar, få veta mer om betonggolv eller hälsa på i en eldriven lyxjakt. På en stor yta står en rad glänsande bilar uppställda.

Eco Nows program pryds på baksidan av en helsidesannons med uppmaningen ”Var miljösmart”. Avsändare är flygbolaget Finnair, som skryter med att de flyger ”den korta norra vägen” till Asien.

Grönt säljer, visar statistiken, såväl när det gäller ekologiska livsmedel som bilmodeller som sätter ordet miljö framför sig. Marknadsivrare talar om hur konsumenter kan styra producenter till att minska sin miljöpåverkan. Och plötsligt vill alla ha en del av den växande gröna marknadsandelen. Men vad är egentligen ”grönt”?

När den amerikanska marknadsföringsbyrån Terrachoice i början av 2009 undersökte över 2 000 produkter i amerikanska och kanadensiska storköp utifrån de ”gröna” löften de gav, kom de fram till att 98 procent av dem inte hade någon täckning för sina påståenden. Vanligast var grönmålningen när det gällde leksaker, kosmetika och rengöringsprodukter. Och ”miljövänlighet” har ökat explosionsartat som försäljningsargument. I USA och Kanada hittade Terrachoice tre gånger så många tidningsannonser på det temat år 2008 som bara två år tidigare.

Termen greenwashing sägs ha myntats av den amerikanske miljöaktivisten Jay Westerveld i mitten av 1980-talet. Han kritiserade hur hotell uppmuntrade sina gäster att återanvända handdukar för att ”rädda miljön”, när det i själva verket handlade om att spara pengar – hotellen lyfte inte ett finger för att göra något åt energi- och vattenförbrukning eller andra miljöaspekter.

Klassisk grönmålning kan handla om att ett företag kämpar hårt för att associeras med stickade tröjor, skrattande barn, jordiga grönsaker eller tvätt som torkar i vinden – sådant som egentligen inte har något som helst att säga om en varas miljöpåverkan, men som ger en känsla av att vara på ”rätt” sida. Ett annat beprövat knep är att lyfta fram en liten del av sin verksamhet (exempelvis en satsning på förnybara drivmedel) i stället för att prata om sin huvudsysselsättning (oljeutvinning).

De flitigast utpekade grönmålarna har varit just energibolagen. När kol och olja inte längre rimmar med den bild konsumenter vill ha av sig själva har många företag valt att ändra sin image snarare än verksamheten.

Oljebolaget BP, vars initialer ursprungligen stod för British Petroleum, basunerade år 2000 ut att bokstäverna i stället skulle betyda Beyond Petroleum. Men tendensen är snarare att BP går ”Back to Petroleum”, konstaterade Financial Times tidigare i år. BP:s satsningar på alternativa energikällor står nämligen för mindre än en procent av företagets inkomster.

I Storbritannien blev Shell förra året fällt av marknadsföringsmyndigheten för att ha gjort reklam för oljesandsutvinning i Kanada – ett av de mest miljöfarliga sätten att få fram olja på – som en ”hållbar energikälla”.

Året innan dess fälldes Shell för en annons som visade raffinaderier ur vars skorstenar det strömmade blommor i stället för rök. I annonsen påstod företaget att det använder sina koldioxidutsläpp för att odla blommor – något som visserligen var sant, men bara i mycket liten skala.

I Sverige har Marknadsdomstolen tidigare satt ned foten mot flera bilannonser som använt sig av argument som ”en riktigt miljövänlig bil”, ”Städar luften” och ”Bästa utsläppen någonsin”. Förra året lämnade Greenpeace in en anmälan mot 25 bilannonser till Konsumentverket.

Men annars är anmälningar mot företag som försöker verka grönare än vad de är ganska sällsynta. Under hela förra året [2008] gjordes bara 13 anmälningar som gällde miljöargument i marknadsföring, jämfört med 154 på reseområdet och 151 kring hemelektronik och datorer.

Sveriges Konsumentombudsman, Gunnar Larsson, tror att problemen med vilseledande marknadsföring i miljösammanhang kommer att öka.

– Både Konsumentverket och Marknadsdomstolen menar att bilar aldrig kan vara miljövänliga. Men det underlättar ju inte vår granskning när till och med politiska regleringar och förordningar använder ord som ”miljöbilar” och ”grön el”, säger han.

Men även om Konsumentverket blir mer vaksamt på företags miljöargument hamnar mycket av ansvaret på den enskilde konsumenten, konstaterar Gunnar Larsson.

– Trots att man har så mycket information och fler märkningar är det inte lätt för konsumenter att göra riktiga miljöval. Man tvingas vara mer ifrågasättande och skaffa sig mer kunskap.

På Eco Now-mässan susar besökare som provar elcyklar förbi mellan bilarna på mässgolvet, svänger runt glasmontrar med guldsmycken och förbi Svensk Kärnbränslehanterings informationsskärmar. Mässans arrangörer beskriver sig som två vanliga killar som tyckte att något som detta behövs, eftersom dagens konsumtion inte fungerar.

– Vi bjuder in alla som själva påstår att de har de bästa miljövalen. Vi har en expertpanel till hjälp, som vi kan rådfråga, men det går ju inte att kontrollera alla led, säger Daniel Söderberg.

Hans kollega Anders Hallström förklarar att de gärna vill uppmuntra till diskussion.

– Det finns inga bolag som är hundraprocentigt miljövänliga, men ställer man ut här måste man ha en produkt som går ihop med vår vision. Företaget i stort kan ju ha annat att jobba vidare med, men vår uppgift är inte att granska utan att lyfta fram bra exempel och inspirera folk att ta ett steg i rätt riktning.

Men om till och med oljejättarna och flygbolagen säger sig vandra den gröna vägen, går vi verkligen i rätt riktning? På Eco Now-mässan verkar ingen ha tid att fundera över detta. Vid scenen pumpar musiken igång. Det är dags för modevisning – av det sköna gröna ekomodet.

Sara Jeswani

 

10 grönmålningstknep att se upp med

1 Nytt namn. Att ändra namnet eller märket på en produkt för att man ska associera till natur och miljö. Ett exempel på det är att kalla fossilgas ”naturgas”.

2 Maskering. Om du har en produkt som är ett riktigt miljöhot kan du gömma dig bakom en liknande produkt som är miljöanpassad. Fossilgaslobbyn använder exempelvis i stor utsträckning argumentet att infrastrukturen för fossilgas (”naturgas”) kan användas för distribution av biogas. Biogasen blir en grön hävst.ång för storskalig introduktion av fossilgas. Detta har bland annat lett till ändrade miljöskatter för kraftvärme och utbyggnad av stora kraftvärmeverk för fossilgas.

3 Redan lagstiftat. Att visa fram miljöinsatser som redan krävs i existerande lagar. Ett exempel är att marknadsföra produkter som freonfria, trots att freoner (CFC) förbjudits för länge sedan.

4 Falska miljö- och rättvisemärken. Att använda ”märken” som ser ut som en oberoende certifiering av en tredje part, medan det i själva verket är företagets egen märkning.

5 Vetenskapsspråk och svårkontrollerbara siffror. Vetenskapsjargong eller hänvisningar till undersökningar och utnämningar som är svåra för en lekman att kontrollera. Bilföretag kan till exempel använda utmärkelser som ”årets miljöbil” fast den erhållits i ett annat land och inte gäller modeller som säljs i Sverige eller svenska mijöbilsdefinitioner.

6 Färg och form. Annonser och kampanjer kläs i gröna färger och förses med suggestiva bilder som ska få oss att tro att produkten eller tjänsten är miljöanpassad. Ett klassiskt exempel är blommor som kommer ut ur avgasrör.

7 Miljöalibin. Företaget lyfter fram en grön produkt eller tjänst i marknadsföringen medan företagets miljöförstörande verksamhet fortsätter som vanligt.

8 Bäst i en dålig klass. Att förklara sig lite bättre än resten, även om resten är riktigt urusla. Till exempel lanserade lyxbilsfirman Lexus en grön stadsjeep, som marknadsfördes som ”high performance, low emissions, zero guilt”. Tillsynsmyndigheterna kallade kampanjen för vilseledande och den drogs tillbaka. Numera använder Lexus den i sin internutbildning som avskräckande exempel.

9 Skadlig kärnverksamhet grönmålas. En i grunden skadlig kärnverksamhet miljöanpassas och marknadsförs som grön. Exempel är Luftfartsverkets ”klimatneutrala” flygplatser eller vapentillverkaren BAE Systems, som lanserar ammunition med mindre bly, bepansrade fordon med minskade koldioxidutsläpp och reducerade utsläpp från granater.

10 Reklam för miljö men lobbyism mot. Många företag skryter om sitt miljöengagemang samtidigt som man är aktiva lobbyister för försvagad miljölagstiftning, beskattning och skärpta miljökrav. Lobbyismen kan ske gentemot politiska församlingar i Sverige, på EU-nivå och på global niv. som inför FN:s klimatmöten.

Källa: Miljöförbundet Jordens Vänners rapport” Rättvisa och hållbarhet som marknadsföringsstrategi och försäljningsargument

Trots IPCC:s varningar: Vattenfall fortsätter satsa på kol

Artikel från klimatmagasinet Effekt, nr 2/2014.

 

Effekt har träffat Vattenfalls vd Øystein Løseth, som menar att det vore ekonomiskt dåligt att låta bolagets koltillgångar ligga kvar i marken. Dåligt ungefär på samma sätt som att kapa av en arm eller ett ben. 

Det svenska statliga energibolaget släppte förra året ut 88,4 miljoner ton koldioxid (CO2), mer än vad hela Sverige gjorde. Nu planerar Vattenfall att utöka tre av sina brunkolsdagbrott i Tyskland. Dessutom har man två så kallade framtidsfält i beredskap. Tillsammans finns här nog med kol för att släppa ut ungefär 1,2 miljarder ton med växthusgaser i atmosfären.

Hur går detta egentligen ihop med bolagets mål om minskade CO2-utsläpp? Effekt frågade vd:n Øystein Løseth.

Vattenfalls mål är att gå ner till 65 miljoner ton i årliga CO2-utsläpp till 2020. Det kommer till största delen ske genom försäljning av hela eller delar av era anläggningar. Innebär inte det att det är någon annan som kommer ta över utsläppen och att det inte blir någon vinst för klimatet?

– Ja, om vi säljer, då är det en riktig framställning. År 2010 hade vi 95 miljoner ton i utsläpp. Vi förväntade oss då en ökning av priset på CO2 vilket gjorde att vi ansåg att den finansiella exponeringen skulle bli för stor. Då sa vi att vi är
tvungna att gå ner i CO2-utsläpp. Men det är klart att om det är så att vi säljer, och det blir någon annan som tar över, då blir utsläppen totalt sett inte mindre.

Statssekreterare Erik Thedéen (som arbetar under finansmarknadsminister Peter Norman) sa på er årsstämma att det är viktigt att Vattenfall har en strategi för att hantera »en minskad och på lång sikt helt utsläckt produktion av koleldad kraft«. Ni har en tydlig strategi fram till år 2020. Men har ni någon strategi efter det?

– Det har alltid legat i våra planer att vi ska vara CO2-neutrala till år 2050. Men vi har inte några andra konkreta planer annat än att när vi ser på målsättningarna för EU så finns där planer på att minska CO2-utsläppen betydligt. I och med utsläppshandelssystemet, som gör att volymen för utsläppen reduceras, kommer CO2-priserna bli så höga framöver att ingen av de här kraftverken blir ekonomiskt lönsamma fram mot 2050. Det är det som politikerna beslutat, och det är det som vi har som ramverk att förhålla oss till.

Men nu pratar man exempelvis på EU-nivå om ett 2030-mål för utsläppsminskningar. Kan man förvänta sig något liknande från Vattenfall?

– I och med att det är ganska lång tid, 16 år, till 2030, så är det viktigt att vi först klarar att uppnå 2020-målet. Men att det under den här perioden kommer sättas en målsättning också för 2030, det tror jag man kan förvänta sig.

De här planerade brunkolsdagbrotten i Tyskland som ni ofta får kritik för – tre som ni vill bygga ut, men också två så kallade framtidsfält som ni har i beredskap – vad skulle hända om det blir en ny regering i Sverige i höst, och de beslutar att ni måste låta kolet ligga kvar i marken?

– Om det inte innebär en risk för elsystemet, då har varje företag friheten att stänga ned anläggningar. Det betyder att vi har ett val om vi vill ta investeringarna i dessa gruvor. Men det är så att om våra kraftverk inte får tillförsel av nytt brunkol, då kan man säga att vi kapar armarna eller benen av oss eftersom vi då gör kraftverken ekonomiskt olönsamma. Så nu har vi valt att se till så att kraftverken får tillförsel av kol. Sedan är det den ekonomiska utvecklingen och CO2-priset som avgör om kraftverken därefter blir lönsamma. Vi har hela tiden trott att förr eller senare så kommer CO2-priset leda till att man går över från kol till gas. Därför har vi investerat ganska mycket i gaskraftverk. Men det har hittills inte varit så väldigt lyckat.

Brunkolsdagbrotten ska bli aktuella först efter 2025. Kan ni inte börja nu och satsa på annat i stället?

– Vi har en portfölj, och för oss är det viktigt att ha flexibilitet om något sker. Ta nedstängningen av kärnkraften i Tyskland. Det trodde vi ju inte ett halvår tidigare. Vi är i dag lite osäkra på vad det är som kommer att ske framöver. Men det är helt klart att med all förnybar energi i det tyska systemet så finns ett behov för backup. Det handlar om leveranssäkerhet. Gaskraftverken är olönsamma. Då är kolkraftverken där.

 

***
Så tycker politikerna. Hur ser riksdagspartiernas energitalespersoner på att Vattenfall planerar för nya brunkolsdagbrott? Det och mycket mer i årets andra nummer av klimatmagasinet Effekt. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.

 

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Tack för påpekandet, det blev lite svengelska där aom...
  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...
  • Gäst: Vad små barn och vuxna barn inte förstår är att för...