Effektbloggen

Håller en ny klimatrörelse på att ta fart?

Sällan har en storm kommit mer passande. Precis som Staffan Laestadius höll på att avsluta sitt tal om hur vi behöver en ny svensk modell för omvandling började vindarna tillta i Vita bergsparken i Stockholm. Regnmolnen blev allt mörkare. Det som hade varit en strålande sommarkväll blev till ett rejält regnoväder under tiden som Laestadius pratade om att bilåkandet måste halveras och att inrikes flyg bör bli ett minne blott.

Men eftersom kvällen fungerade som en avspark för initiativet Stormvarning, ett nätverk av artister och akademiker som försöker ”lyfta klimatfrågan tillbaka in i det offentliga samtalet,” så var det väl inte mer än rätt att stormen kom. Kvällen avbröts av regnet, men innan dess hade artister som Sarah Riedel, The Tiny och Peter Morén framträtt framför en i det närmast fullsatt parkteater. Det var längesedan det kändes som det fanns ett sådant positivt engagemang i klimatrörelsen.

I kväll, fredag, börjar även klimatfilmsfestivalen To Future With Love i Stockholm, som arrangeras av bland annat Klimataktion. Personligen ser jag fram emot att se dokumentären Thuletuvalu, som får svensk biopremiär.

Är detta tecken på ett nytt engagemang i klimatrörelsen? Jag tror att det kanske är så. Efter en sommar där Sverige har drabbats av bränder, översvämningar och extrem värme börjar klimatförändringarna kännas verkliga även för oss. Och på andra sidan Atlanten – där luften aldrig gick ur klimatrörelsen på samma sätt som hände i Europa (vilket Bill McKibben förklarade i Effekt nr 1/2014) – förbereds den största klimatdemonstrationen någonsin. Den 21 september, inför FN:s klimattoppmöte, avgår The People's Climate March i New York. Mer än 800 organisationer har gått samman, och parallella demonstrationer kommer att äga rum runt om i världen. Bland annat i Göteborg.

Innan dess, den 16 september, släpps dessutom Naomi Kleins nya bok This Changes Everything (som kommer att recenseras i Effekt nr 3/2014). Det finns ingen som kan mobilisera rörelser på samma sätt som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, formade en hel generation aktivister och blev en bibel för det som kallades alter-globaliseringsrörelsen i början av millenniet. Med sin andra bok, Chockdoktrinen, skapade hon ett nytt analysverktyg att använda som förklaringsmodell för i princip alla USA:s krig sedan kuppen i Chile 1973.

This Changes Everything skapade debatt redan för ett år sedan då Naomi Klein började prata om den offentligt, och den lär sätta sina spår när den släpps om några veckor. Undertiteln – Capitalism VS. The Climate – lovar en het debatt även inom klimatrörelsen.

Om detta är början på en ny klimatrörelse, både i Sverige och internationell, vad kan vi då lära av det som hände efter Köpenhamn 2009?

I Effekt nr 1/2014 försökte vi analysera vad det egentligen var som hände när luften gick ur rörelsen efter politikernas miserabla misslyckande på COP15, och jag tror att det är viktigt för en ny rörelse att inte fokusera för mycket på klimattoppmötet i Paris nästa år. Det har länge talats om att det är där och då som världens politiker äntligen kommer att skriva på ett rigitt bindande avtal som på allvar begränsar utsläppen, men tyvärr är det osannolikt att så kommer att ske. Det måste röra på sig på andra håll först.

De stora utsläppen kommer inom energi- och jordbrukspolitiken, och detta är områden som till allra största delen är nationella. Som klimataktivisten Tadzio Mueller sa till Effekt i början av året:

”Vi [klimatrörelsen] måste gå dit vi kan vinna segrar, och just vilka segrar kan vi för tillfället vinna hos FN:s klimatkonvention UNFCCC? Jag menar: Att avfärda dem? De behöver inte oss för att göra det, klimattoppmötena är redan ett sådant fiasko så vi behöver inte säga 'det här är meningslöst'. Det är ett faktum som alla är ganska medvetna om.

Problemet är att George Bush den äldre faktiskt hade rätt när han inför Rio-konferensen 1992 deklarerade att den amerikanska livsstilen inte var förhandlingsbar. Fast det gäller inte bara den amerikanska livsstilen, det gäller lika mycket den svenska. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kommer att åka till Paris och förhandla om utsläppsminskningar som på allvar påverkar livet i Sverige, om vi som väljare inte visar att vi accepterar konsekvenserna av de beslut som krävs. Anledningen att ingen politiker i valrörelsen har lyfts Staffan Laestadius förslag om att halvera bilåkandet och fasa ut inrikesflyget är enkel: Det ger inga röster.

Jag tror det är här någonstans en ny klimatrörelse måste börja, hand-i-hand med omställningsrörelsen. Vi måste visa att vi är beredda att ta konsekvenserna av ny radikal klimatpolitik – att det är klimatförändringarna vi ser som ett hot, inte klimatpolitiken.

Vi kan inte lägga alla ägg i samma korg och hoppas på en magisk lösning i Paris 2015, däremot kan vi exempelvis lokalt i Stockholm arbeta för att stänga ner det koleldade Värtaverket, och vi kan runt om i Sverige visa att vi inte har något emot att välja bort flyget eller att ställa bilen hemma. Vi kan säga att det inte är ett alternativ att äta industriellt producerat kött uppfött på importerad soja, och att vi kommer att stödja de politiker som arbetar för att Sverige ska bli mer självförsörjande på mat.

Missförstå mig inte nu, jag argumenterar inte för att omställning snarare än politisk påtryckning är lösningen. Jag är övertygad om att vi behöver politiska beslut. Men det är genom omställning vi kan ge tyngd till kraven vi ställer på våra folkvalda politiker. Och det är först om en ny klimatrörelse börjar vinna lokala och nationella segrar runt om i världen, som det finns någon som helst chans att politikerna fattar beslut om ett globalt bindande avtal.

Superbonden fixar biffen

Världens matförsörjning är en katastrof. En stor del av världens befolkning svälter redan och frågan är om vi i den rika världen också kommer att göra det i framtiden. Fortsätter det som nu är risken stor. Maten är oftast skräp, bönderna blir allt färre, markerna utarmas, monokulturerna frodas, oljan flödar tillsammans med kemikalierna och konstgödslet. Politikernas försök att göra något åt saken är oftast rent kontraproduktiva. Visst vore det skönt om det flög in en superekologisk superhjälte och visade var skåpet ska stå?

Det närmaste man kommer en sådan är en amerikansk bonde som nyss landat på svensk mark. I går mötte han sin publik under det välbesökta seminariet ”Småskalig ekologisk odling som får pengarna att växa” på Stockholms Universitet.

Joel Salatin rör sig som en cowboy. Breda steg och med armarna hängandes spänstigt en bit ut från kroppen – med händerna i hölsterhöjd. Han har bjudits in till Sverige för att berätta om sin nyskapande och smått revolutionerande jordbruksverksamhet på Polyface Farm i Virginia.

Det budskap som han avfyrar, laddad med amerikansk självsäkerhet, är att det går att producera hälsosam mat, som förbättrar marken och ekosystemen, som behandlar djuren väl, minskar vårt beroende av fossil energi och som dessutom ger de som arbetar med matproduktionen bra betalt.

Det gäller bara att släppa taget om det individualistiska, fragmentariska, egoistiska sättet att betrakta jordbruket och i stället ”se helheten, arbeta holistiskt och tänka utanför boxen”. Det låter flummigt, men Joel Salatin tillhör inte den krets av gurus som åker världen runt predikar med hjälp av floskler, han har högst konkreta exempel på hur utanför-boxen-tänkandet ser ut i praktiken.

Polyface farm satsar exempelvis inte enbart på en sorts djur utan att har en variation värdig ett mindre zoo. Fördelen är att varje djurslag är bra på olika saker och tillsammans skapar de ett mer helt ekosystem. Så här kan det se ut:
På vintern har korna ett utrymme i stallet där de får sitt hö. De skiter på golvet, men i stället för att mocka ut den och lägga den på en gödselplatta utanför häller man träflis och sågspån på golvet som absorberar skiten. Tack vare kornas trampande blir gödselbädden så kompakt att nedbrytningen blir syrefri och därmed utan stank. När våren kommer släpps korna ut och in kommer grisarna. Under vintern har man nämligen slängt in majskorn i gödselbädden med jämna mellanrum. Grisar som älskar majs och som älskar att böka får sedan gå loss på ströbädden tills den är finfödelad och redo att spridas på odlingsmarken. Nu får hönsen flytta in på samma yta och tack vare denna mix minskar risken att sjukdomar och parasiter lever kvar och sprider sig.

Samma rotationstänkande gäller ute på betesmarken där korna betar först, följda av hönsen som pickar fluglarver i kodyngorna. Dessutom flyttas djuren ständigt runt till nya fållor enligt den princip som utvecklats av bland andra Allan Savory. Tanken är att härma hur betesdjur rör sig i det vilda – det vill säga i mer eller mindre ständig rörelse för att hålla sig borta från rovdjur. Gräset som utvecklats tillsammans med betesdjuren gynnas och växer snabbare när det äts av intensivt under en kort tid, gödslas och trampas ner för att sedan återhämta sig tills nästa hjord drar förbi. Stänglen, förklarar Joel Salatin, är en sorts surrogat-rovdjur som flyttar flocken från dag till annan och håller ihop den. Med ”kortsiktig störning och snabb rörelse” som han sammanfattar konceptet hävdar Joel Salatin att man har femdubblat hur många djur som kan födas från en hektar mark. Samtidigt som det ökar kolinlagringen i marken.

Det som är fascinerande är att detta inte är något litet experiment-jordbruk. Polyface farm brukar 800 hektar mark. Och gör det dessutom långt mer framgångsrikt än de konventionella amerikanska jordbruken. En viktig förklaring är att man har satsat på system som inte kräver dyr infrastruktur. Visst har man några traktorer, motorsågar och andra maskiner, men i jämförelse med ett konventionellt jordbruk är det en högst begränsad maskinpark.

– Det är ett stort problem med för hög specialisering av infrastrukturen, menar Joel Salatin, vi blir förslavade av våra maskiner.

Enligt Salatin spenderar genomsnittsbonden i USA hälften av utgifterna på bränsle till sina maskiner. På Polyface farm är det en tjugondel. I stället är det fler människor som arbetar på gården: tjugo anställda, en kader av volontärer och så ytterligare några som sköter försäljning på marknader och distribution.
En annan framgångsfaktor är nämligen att allt som produceras på gården säljs direkt till konsument. Mellanhänderna behövs inte tack vare ett stort lokalt nätverk.

Det finns en del som man kan invända om man är på det humöret, som att gården är högst beroende av att köpa in stora mängder foder för att mätta sina djur. Men humöret denna dag är ett annat. Folk vill bli, och blir, inspirerade. I publiken sitter flera av pionjärerna inom svensk ekologisk matproduktion. Alla verkar nöjda.

Superbonden har landat, levererat och, förhoppningsvis, åtminstone sått några frön som får flera sunda jordbruk att blomma.

Ett rop i rättan tid

Vi fortsätter att gräva arkivet för att fira vårt femårsjubileum. I nummer 1/2012 uppmärksammade vi en något äldre jubilant.

Tyst vår mobiliserade en folkrörelse. 50 år senare är boken fortfarande aktuell.

Efter andra världskriget var det dags att återuppta ett gammalt krig. En lågintensiv strid som hade pågått sedan människans födelse. Kampen om herraväldet över jorden.

Under andra världskriget hade amerikanska armén upptäckt ett nytt vapen. DDT hade skyddat allierade soldater från sjukdomar som malaria och tyfoid. Efter att nazisterna och japanerna hade besegrats skulle vapnet vändas mot de insekter som förpestade livet på hemmafronten. Men hjälp av DDT och andra pesticider propagerade entomologen Clay Lyle 1947 för masskaliga utrotningsprogram: ”är detta inte en lämplig tid för entomologer att inleda resoluta kampanjer för den totala utrotningen av några av de pester som har plågat människan i alla tider?”

15 år efter Lyles uppmaning sprutades DDT och andra insektsmedel över åkrar, skogar och trädgårdar i USA. Ibland stötte användningen på lokalt motstånd och biologer började oroa sig, men deras protester dränktes snabbt av de industriella intressen som stödde användningen av pesticider. Men en bok av Rachel Carson förändrade allt.

1962 publicerades Silent Spring i USA. På svenska kom den som Tyst vår året efter. Carson målade upp en naturromantisk idyll där staden ”låg mitt i ett schackbräde av blomstrande fält, med sädesåkrar och mjuka sluttningar bevuxna med fruktträd, vilkas blomblad varje vår drev fram som vita blommoln över de gröna fälten … Men en dag började en underlig farsot sprida sig … Trakten hade drabbats av någon ond förbannelse … Överallt mötte man dödens skugga … Det var inga häxkonster, inga fiendereaktioner som hade tystat det nya livets återfödelse i denna slagna värld. Det var dess egna invånare som hade gjort det.”

Tyst vår var ett stridsrop som väckte intresse hos allmänheten och startade en debatt om vem som bestämmer. Ligger makten hos industrierna eller politikerna? Kan allmänheten räkna med att få veta sanningen? Boken lyckades mobilisera miljörörelsen, och den blev början på slutet för DDT. USA förbjöd insektsmedlet 1973.

När jag läser Tyst vår femtio år senare är det två saker som slår mig. Den första är att boken är en produkt av sin tid. För mig som är född på 80-talet är det svårt att känna igen mig i Rachel Carsons apokalyptiska scenarier där flygplan urskiljningslöst sprutar kemiska gifter över allt liv. Men det beror på att kampen i princip är vunnen – i alla fall i västvärlden. Våren blev aldrig tyst. DDT är förbjudet. Dess förödande effekter på fåglar högst upp i näringskedjan har bevisats på det sätt som Carson förutspådde. När det gäller DDT och malaria rekommenderar världshälsoorganisationen WHO restriktiv användning av medlet i områden där sjukdomen är ett akut problem.

Trots det har bland annat den neoliberala tankesmedjan Competitive Enterprise Institute så sent som 2011 anklagat Carson för att vara ansvarig för miljontals människors död i malaria. Tillsammans med citaten från strax efter kriget visar det vilka krafter Carson hade emot sig.

Den andra saken som slår mig när jag läser boken är hur aktuell den fortfarande är när det gäller människans förhållande till sin omgivning. Rachel Carson vågade ifrågasätta vårt herravälde över planeten. Hon menade att vi är en del av ekosystemet och vi måste lära oss att leva inom dess begränsningar. Hon skrev att vi har två vägar att välja mellan. Den vi har ”färdats länge på är bedrägligt lättframkomlig … men vid dess slut väntar katastrofen” medan den andra, smalare stigen är den som skapar möjligheter för att ”vår jord bevaras och får leva vidare”.

Femtio år senare står vi vid ett nytt vägskäl. Nu gäller det klimatet. Vi måste ställa om till ett hållbart samhälle. Endast då finns det hopp om att våra barnbarn om femtio år kan läsa böcker om klimatkrisen utan att känna igen sig.

Kjell Vowles

Försöker binda kolet i marken

Ungefär en mil söder om Sunne ligger den lilla staden Västra Ämtervik. Om du svänger av väg 45 västerut, kommer du snabbt in på grusiga landsvägar, omgivna av gårdar och öppna fält. Vissa med stora hagar och betande kor, andra där det produceras vall, och en del med hästar. Efter några kilometer, och om du har svängt vid rätt ställen, kommer du till en gård som sticker ut. Här är hundratals träd planterade i kurviga rader längs med höjdkurvorna, två kor går och betar mellan träden i en lite hage som flyttas varje dag. En bit bakom korna ser du kycklingar som också har en mobil hage, där de äter gräset och sprider ut kodyngan. Vid bostadshuset ligger nyplanterade trädgårdsbäddar, och Sveriges enda risodling (!). Dessutom kommer antagligen en uppsjö av människor springa runt i ett myller av aktivitet.

Gården är Ridgedale, och jag är nyligen hemkommen från en två veckors permakulturkurs där, under ledning av Richard Perkins som driver gården tillsammans med sin partner Yohanna Amselem. Jag ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid kursen i sig, då många av Effekts läsare redan känner till permakulturkonceptet. Men det är upplyftande att Richard Perkins inte är puritan och strikt håller sig till permakulturläran, utan han tar in mycket idéer från exempelvis Allan Savory and P A Yeomans. Och han avfärdar tanken på att permakultur är ett sätt att odla mat medan du sitter i fåtöljen. De flesta dagar under kursen var Richard uppe vi sextiden och planterade träd.

Richard och Yohannas plan är att skapa en gård där de kan producera mat både för sig själva och för att säljas lokalt. Dessutom ska Ridgedale fungera som ett utbildningscenter och en föregångare för andra som vill börja bruka jorden på ett mer hållbart sätt. Och budgeten för allt det här ligger på vad ett genomsnittligt hus i Sverige kostar – runt två miljoner kronor. Richard Perkins och Yohanna Amselem vill visa att det är möjligt att ta steget och faktiskt skapa ett liv som vi kan fortsätta att leva även efter oljan.

Ridgedale ska drivas på ett sätt som återbygger matjord och motverkar erosion. Mycket handlar om att få tillbaka kolet i marken, och den som brukar jorden kan därmed inte bara minska sina koldioxidutsläpp, utan faktiskt dra koldioxid ut ur atmosfären. På Ridgedale ska kolen bindas i marken genom betande djur enligt Allan Savorys teorier om planerat betesbruk, och med hjälp av träd och perenna växter. Ingen traditionell plöjning kommer att ske, och jorden kommer aldrig att få ligga bar, allting för att undvika jorderosion och koldioxidutsläpp.

För den som är intresserad av att se hur permakultur fungerar i praktiken är Ridgedale väl värt ett besök. Själv blir jag inspirerad av att se någon som omsätter teorierna i praktiken. David Jonstad skrev i fjol en bloggpost som resonerade om permakultur hade blivit en kult med många unga, entusiastiska, idealister som talade om konceptet utan att veta om det faktiskt fungerar. Jag tror att Richard Perkins håller med om en stor del av den kritiken, och att det är dags att överge myten om permakultur som en edens lustgård som sköter sig själv medan man själv läser en bok. Däremot har han och Yohanna börjat bevisa att med hårt arbetet – och genom att empiriskt ta reda på vilka delar av permakulturen som fungerar och använda sig av dem – så går det att skapa ett mer hållbart, småskaligt jordbruk som producerar en ansenlig mängd mat.

Ps. En annan person att inspireras av är Effektmedarbetaren och förre chefredaktören Sara Jeswani, som har tillsammans med två kollegor flyttat till västkusten för att starta andelsjordbruket Dahls trädgård.

Låt barnen connecta med naturen

Hur står det till med barns förhållande till naturen så här års? Är de ute i skog och mark och lär sig se skillnad på rölleka och hundloka eller är ”utomhus” lika med stranden eller något äventyrsland? I nr 3-4, 2010 frågade sig Jonas Gren om det inte är dags att rädda en utrotningshotad nyckelart: barnet i naturen.

Eftersom Effekt fyller fem år i år firar vi genom att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren publicerar vi därför en artikel i veckan här på bloggen.

Om ekosystemen ska kunna räddas, måste också en utrotningshotad nyckelart räddas: barnet i naturen. Det menar den amerikanske författaren Richard Louv, som manar till ett återtåg till skog och mark. Men varför är det så viktigt att de små connectar med naturen i stället för internet?

Av Jonas Gren

På vissa håll i USA har det blivit kri­minellt att bygga trädkojor, och i allt fler parker hindras barnen från att klättra i träd. I Israel ser inte längre de unga, till skillnad från en generation tillbaka, utomhusmiljöer som sin själv­klara lekplats. I Storbritannien kan den genomsnittlige åttaåringen namnge fler Pokemonfigurer än djur och väx­ter i sin omgivning.

Överallt i västvärlden syns trenden: barnen har blivit främmande inför naturen. Även i Sverige, trots Frilufts­främjandets ansträngningar med ur­-och-skur­dagis och pinnbrödsmustiga skogsmulle­stunder. Antalet barn som strövar i skogarna har minskat med hälften på 20 år, visar en undersökning av skogsprofessorn Lars Kardell vid SLU i Uppsala. ”Det är lite deppigt”, säger han i en intervju. ”Vi går miste om strukturerna. Förståelsen för hur vår tillvaro hänger ihop med bofinkarnas och talgoxarnas, hur vi ytterst är bero­ende av naturen – den förståelsen är nog i kris.”

Att den urbana, ständigt uppkopp­lade generationen förskjutit sin cen­trala plats från naturen till hemmet, inomhuslek, datorn, tevespel och film, är väl knappast en banbrytande fors­karupptäckt. Frågan är vad bristen på naturumgänge leder till? Jo, att barnen blir sjuka, slöa, feta, rädda för djur och växter och mindre intresserade av att rädda skogar från skövling och att en­gagera sig i klimat-­ och miljöfrågor. Det hävdar Richard Louv, välkänd ameri­kansk skribent, i Last child in the Woods. Saving our Children from Nature-Deficit Disorder, en bok som kommit att bli tongivande i den nya tillbaka­-till­-naturen­-kultur som på senare år vuxit fram i USA, där 80 pro­cent av barnen i dag är stadsbor. Louv kal­lar till akut handling om vi ska lyckas räd­da kommande generationer från vad han kallar nature deficit disor­der, natur­-brist-­störning (en anspelning på ADHD, Attention­Deficit/Hyperac­tivity Disorder). Han hänvi­sar till forskning, sociolo­gisk och psykologisk såväl som naturvetenskaplig, som entydigt pekar mot att de digitala bar­nen leker allt mer sällan i, kan allt mindre om, känner allt mindre för, uppmuntras allt mer sällan till att vistas i och blir allt mer stressade och välfärdssjuka av bristen på – levande natur. (Med ”natur” syftar Louv på större områden av sammanhäng­ande icke­mänskligt skapad omgivning. Begreppet är dock svårt att ringa in. Hur mycket ”o­natur” ska naturen innehålla för att inte längre vara natur?)

Boken presenterar en rad intressanta be­grepp – ett av dem: ekofobi. Samtidigt som barnen bygger färre trädkojor och lämnar fjärilshåvarna i förrådet rapporterar mass­media om klimatkaos och utrotning av ar­ter. Det skapar en irrationell föreställning av vildmark som något hotat och hotande. Barnen drabbas av ekofobi. I en alltmer industrialiserad värld tillbringar de både skoltid och fritid inomhus framför datorn; de blir ständigt inneslutna ”burkbarn” – ”containerized kids” – indoktrinerade av reklamfilmer med ”en fyrhjulsdriven SUV i hög fart längs en hisnande vacker bergs­bäck – medan de två barnen i baksätet på en nedfällbar teveskärm tittar på film ointresserade av landskapet och vattnet ned­anför fönstren”.

Louv förfasas,och målar upp bilden av sin egen barndom, 1950-­talets lyckliga ameri­kanska pojkår bland växter och vilda djur i en känsla av mirakel inför naturen. Ett nostalgiskt skimmer lägger sig över texten. Men varför anta att alla barn känner sig tryggare i skogen än i människors sällskap i staden? Det frågar sig frilansjournalisten Malin Krutmeijer i en kommentar till det faktum att hälften så många barn besöker skogarna i dag jämfört med 1987 (i Ordfronts temanummer om svenska skogen 3/2009): ”Kanske är det helt enkelt så att svenskarna håller på att bli urbana ända in i själen?”.

Krutmeijer resonerar kring den under­liggande tonen i Sverige att det skulle vara ”finare – mer svenskt på något vis – att kontemplera ensam i en vacker granskog än att på ett fördärvligt kontinentalt sätt dricka kaffe och tjattra på lokal”.

Men, tänker jag, att hylla kontempla­tion ensam i en vacker granskog, står det verkligen i motsats till dekadent stadsliv?

Inom ekologisk litteratur används be­greppet emergens för att beskriva kom­plexa biologiska system, exempelvis en myrstack. Emergens betecknar hur stack­en inte främst är mer än summan av sina delar, utan någonting annat. Urskogen är inte mer än Södermalm.

Den är någonting annat.

Jag fick förra sommaren, under en vecka tillsammans med nätverket Skydda Sko­gen, en fascinerande inblick i hur kom­plex och fantastisk en orörd gammelskog kan vara – en uppenbarelse ingen lyckats förmedla till mig som liten, men som jag tänker är den form av naturväckelse Louv eftersträvar.

Högsommar. Vi befinner oss i närheten av Jormvattnet vid norska gränsen och vadar genom hav av meterhög stormhatt uppför skogsslänten. Gruppen består av 20­-talet biologer, självlärda artexperter och allmänt naturintresserade som jag. Vi är här för att inventera i princip oav­verkade, oländiga områden och lämna artförteckningen till Länsstyrelsen med målet att försöka förhindra att skogen huggs ner (vilket sällan lyckas; dessutom struntar skogsbolagen många gånger i de internationella regelverken och sanktio­ner saknas).

Vi stiger in i ett parti av täta, enorma granar. Då händer det märkliga: sällska­pet förvandlas till en grupp barn! De kas­tar sig på knä, kryper runt, klänger, synar. Ropen börjar komma: ”norsk näverlav!”; ”sotticka!”; ”rödbrun blekspik!”. Den sist­nämnda påträffas av en man – brevbärare till yrket och självlärd lavexpert – som sit­ter i en bäck med luppen tryckt emot botten av en hårig gammelgran.

Så fortsätter det resten av veckan.

Några dagar senare sitter vi i bilen på väg hem. Jag ser de milsvida ödemarkerna av norrländskt kalhygge. Min färdkamrat från Artdatabanken i Uppsala stirrar mo­loket ut över vad som liknar ett slagfält. Sedan kommer vi in i ”skogen”.

– Virkesåker, borde det heta, säger han.

I snörräta rader står träden och gror mot skörd. Jag lär mig att så här är det med näs­tan all svensk skog. Bara några få procent är skyddad, resten avverkad och planterad, medan biologerna menar att minst 10 till 20 procent måste sparas om vi ska ha en chans att rädda den biologiska mångfalden. Men att nå dit politiskt anses omöjligt.

Med åkern av virke som fond, och med minnet av de rödlistade arter vi fann, som jag aldrig haft en aning om existerade på vår jord, läser jag ur Helena Granströms poetiska essä ”Alltings mått”: ”Utrotning av arter, utplåning av ekosystem, dräne­ringen av liv: destruktionen upphäver den sorg som den orsakar genom att omöjlig­göra den. Sorgen förutsätter upplevelsen av att något gått förlorat. I en värld där inga fjällrävar finns, där ingen levande människa mött en fjällräv, där ingen läng­re vet att berätta om baktassar över ljung­rev och vintervitt mot dallrande norrsken: i en sådan värld finns ingen sorg, för i en sådan värld finns inget att sörja.”

Bilresan är lika dystersom läsningen av Louvs bok. Att Last child in the woods dess­utom saknar förankring i villkoren för stora grupper av fattiga amerikaner – och mindre bemedlade världen över, som inte enkelt kan välja hur och var de tillbringar sin fritid – lämnar mig brydd. Problemet är att resonemangen tycks ställa sig utan­för strukturerna i samhället och undvika – liksom ekomodernismen i stort – att dra de reella konsekvenserna av situatio­nen som just målats upp. I stället för att omfamna vad som rimligtvis borde vara nyckeln till minskat förfrämlingande från naturen hos den stora mängden barn i dag, en omfattande politisk och struktu­rell samhällsförändring, klamrar sig Louv fast vid den lilla lösningen; att fler som han och hans söner i den västerländska medelklassen genom helgutflykter till nationalparken återknyter brustna band mellan människa och natur.

Anropas: Visionen om ett grönt liv för alla.

Väckarklockan som boken satt igång ringer samtidigt kvar: att vi behöver älska levande natur, och om det är någon gång vi ska lära oss det, är det som barn. Att tidig naturkontakt skapar kärlek till det levande och att denna kärlek föranleder vördnad snarare än önskan till herravälde var och är ju idén med ett koncept som Skogsmulle, skapat av Friluftsfrämjandets intendent Gösta Frohm på 1950-­talet.

Jag tänker på Sara Lidman, författaren som tog strid mot det moderna skogsbruk som hon ansåg förgrep sig på allt levande, och på hennes speciella naturförhållande, uppvuxen som hon var i suset från Mis­senträsks granskog med fadern som läste kvällsandakten så den flöt ihop med dånet. Var inte hon sinnebilden för Louvs natur­barn, som vuxen förvandlad till förkämpe för den biologiska mångfalden? I en sen intervju (Lidman avled 2004) minns hon en våldsam kärlekshistoria med en gran i sexårsåldern, som slutade med att Sara gjorde slut med det lilla trädet – som dog:

”Den där granen har förföljt mig genom livet (...) Och när man kommer till ett kal­hygge och ser våldtagen natur – som det ju är, hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar och detta ris darrar av skam. Det är en oförrätt som har begåtts på dju­pet, som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten, som inte förstår att skog är något förmer än skogsråvara.”

Jonas Gren är journalist och poet och medarbetare i Effekt. Hans debutdiktsamling Lantmäteriet utkom våren 2014 på 10TAL Bok.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...
  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...